Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘knivar’

Ett diskutabelt inlägg, helt enkelt.


 

Sepiahimmel

Tisdagen den 8 april klockan 4.15 låg jag och sov. En minut senare vaknade jag av sju stycken skott som följde tätt på varandra. Jag vet att det var sju skott, för jag räknade automatiskt. Det var som en reflex. Kanske för att jag nånstans har hört att man som vittne ska räkna antal skott om man hör några. Självklart önskar jag förstås att alla slipper räkna skott, än mindre vakna av dem.

Men jag blev väckt av skotten den där tisdagsmorgonen i våras och jag räknade dem till sju stycken. Det som hände var att en anhörig till en granne till mig blev skjuten av polisen. Mannen avled. Skjutningen föregicks av att mannen hade hotat sina anhöriga och därefter tillkallad polis med knivar. Säkert har massor av vittnen och grannar blivit förhörda, men inte jag. Och det nog ingen miss, jag tror inte att jag kan tillföra nåt.

Idag läste jag på Radio Upplands webbplats att utredningen drar ut på tiden. Det man anger som skäl till dröjsmålet är att det inte kommer några besked från Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL (ja, man hette SKL långt före Sveriges Kommuner och Landsting snodde versalerna!) om de kulor och vapen som användes vid dödsskjutningen. Enligt vad det verkar prioriterar laboratoriet inte de fall där man redan vet vem som är inblandad och den/de inblandade inte är frihetsberövade på grund av detta.

Det är naturligtvis jättejobbigt för alla inblandade – såväl anhöriga som de skjutande poliserna – att utredningen, nu inne på femte månaden, tar sån tid. Inte blir saken mindre komplicerad heller av att det var en ganska känd person som sköts till döds av polisen – det var Mesut Sahindal, bror till Fadime. Du vet, hon som blev mördad av deras gemensamme pappa.

En vanlig tid för analys av vapen brukar vara nånstans mellan 20 och 30 dagar för SKL. enligt laboratoriechefen Tore Olsson. Men inte nog med att SKL inte tycks prioritera fallet – om jag nu tolkar inslaget på Radio Uppland rätt – man skyller på att det är brist på vapenanalysspecialister.

Min spontana reaktion är att det ytterst märkligt. Och så klart jag undrar vad det egentligen beror på att analyserna dröjer. Det kan ju liksom inte vara så mycket krångel, eftersom man ju har både vapen och kulor. Som allmänhet blir man i stället fundersam om det handlar om nånting annat. Jag tycker själv att ett fall där poliser är inblandade i en dödsskjutning borde få högsta prioritet. För vad hände med de tre poliserna som sköt mot mannen den där aprilmorgonen? Jobbar de eller är de tjänstebefriade?

Jag kan förstå att det uppstår kaos i en otroligt pressad situation där man känner sig trängd och hotad. Jag kan också förstå att de anhöriga vill få svar på om polisen agerade fel. Samtidigt undrar jag om man nånsin får det. En av kulorna träffade bevisligen Mesut i huvudet och han avled. Men berodde det på att polisen siktat på huvudet eller var det en kula som helt enkelt träffade fel, ett skott som avlossats i en trängd situation? Hur ska man veta?

Redan den 8 april kände jag att det bara finns förlorare i den här händelsen – en 34-årig man förlorade livet, en familj förlorade sin son och den polis av de tre på plats som avfyrade ett skott förlorade på sätt och vis sin oskuld.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hemskt inlägg.


Solen bakom ett molnI morse väcktes
jag av skott. Jag visste direkt vad det var, ingen tvekan. Först fem skott, en kort paus och så ytterligare två. Jag räknade. Jag har sett för mycket på TV att man ska räkna. Man. Ska. Ska man skjuta? Här? Där jag bor? En titt på klockradion visade 4.16. Den tid då tidningsbudet brukar gå sin runda. I alla fall förra året i februari, när jag fortfarande var prenumerant på lokalblaskan.

Jag låg kvar i sängen. Vågade inte ta mig upp och titta. Tänk om det kom fler skott, flera kulor som kanske letade sig in här? Jag, med min taskiga rygg, kan liksom inte springa omkring och ducka. Sen började jag må illa. Jag mådde illa. Till sist slocknade jag. Sov sex timmar till. Jag har sovit tolv timmar i natt, nästan.

På mobilen såg jag sen nyheten. Enligt lokalblaskan har en man hotat sin mor och sin syster. Enligt Aftonbladet hade mannen tidigare under gårdagen hotat och misshandlat sin före detta fru. SvT Nyheter skriver att han hade knivar som han vägrade släppa och att det var därför poliserna till sist sköt. Enligt Expressen sköt polisen varningsskott, därefter verkansskott i benen och så träffade ett av skotten mannens huvud.

Det är avspärrat ganska nära huset där jag bor. Poliser är på plats. Nog vet jag vilket hus det gäller och gissar vilken familj. Mannen blev 34 år. Han var någons son och bror, någons ex. Kanske någons pappa? Polisen som dödade honom var också son eller dotter, kanske syster eller bror, kanske någons ex och någons förälder. Det finns bara förlorare i det här.

Mitt mål för dagen, att försöka orka duscha, känns oerhört… futtigt.


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag idag, till och med skärtorsdag. Men frågan som ingen tycks kunna besvara är huruvida torsdagen är skär som i rosa eller om skär har med knivar att göra. Halvbonden listade ut att skär hade med rening att göra! Senast uppkom en diskussion på jobbet där vi har möten på engelska. Hur 17 översätter man skärtorsdag till engelska??? 

Nåja, det får Ni Lärde fundera över, här serverar jag den gångna veckans höjdpunkter (Påskledigt) respektive lågvattenmärken (Piskledigt). Och det är inte svårare än så här, enligt mig:

Påskledigt

  • Min Fästmö (Hon är bäst – på allt! Hon får mig att tänka i andra banor, se saker och ting från andra håll. Och så får hon mig alltid att skratta fast jag gråter!)
  • Electric Nurse (Ett påsköl som fick mig att skratta! Jag hoppas att jag skrattar av innehållet också…)
  • Villa Marina (Ett gott, fylligt och prisvärt rödvin!)
  • Arbetsglädje = informatör anställd (Att komma ihåg i svåra stunder.)
  • Läskigt på jobbet (Fick skratta lite, i alla fall!)


Piskledigt


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag hade jag en dejt med Nål-Janne på eftermiddagen. Jag hade väldigt ont i hälen när jag anlände och det var inte skönt med åtta nålar i och omkring det onda området. Jag kved – och det brukar jag inte göra.

Efteråt var det inte alls roligt att åka till Tokerian och hasa omkring därinne på jakt efter mejerivaror och annat spännande. Hälen gjorde så ont att jag nästan rusade fram till knivarna och begick harakiri, typ. Jag köpte i alla fall en Dr Oetker Mozzarellapizza, för nåt plåster – som inte ger eksem – ville jag ha på såren. Och Dr Oetkers pizzor är helt OK. Denna smakade väldigt mycket vitlök, till exempel. För övrigt kan jag inte låta bli att undra vem denne dr Oetker är. Är han pizzabagare eller är han doktor – eller är han rentav både och???

Medan jag duschade, vilket inte heller var skönt eftersom jag i princip måste stå på ett ben, funderade jag över dr Oetker. Jag gissar att mina tankar var alltför mycket hos den gode doktorn, för Strumpmonstret hann lura mig! Innan jag klev in i duschen satte jag nämligen på en maskin tjockis-svart tvätt. Men bara en strumpa med hundhuvuden på kom med. Och den är ju inte ens tjockis-svart

Singelstrumpa med hundhuvuden.


Bestämt tror jag
att jag har listat ut hur det där Strumpmonstret gör. Jag sätter på en maskin med bland annat strumpor. Medan jag gör nåt annat, som idag duschar, till exempel, sliter Strumpmonstret fram och stänger av maskinen samt plockar ur en strumpa och lägger tillbaka i tvättkorgen. Det måste bara vara så. Vadå? Senil? Jag..?

Just nu läser jag en väldigt märklig bok. Jag har läst lite mindre än halva boken och den är både spännande och fascinerande. Påminner lite om Da Vinci-koden – och ändå inte… Samtidigt var det en märklig historia, om jag inte minns fel, kring själva släppet av Strindbergs stjärna, som boken heter . Den såldes till 16 länder innan den kom ut 2010 och författaren, före detta nyhetsjournalist på SvT, fick jättemycket pengar för att skriva den. Undrar vad han gör nu…

Den här skribenten, som just nu skriver dessa rader, ser emellertid snart i kors. Därför tänker jag parkera mig i bäste fåtöljen och lägga upp onda hälen och försöka hitta nåt skit mindre dåligt att se på på TV. Jag har försökt säkerhetskopiera filer, men inser att överst på min önskelista står just nu ett USB-minne på 16 GB – nu har jag till exempel mina bilder utspridda på tre stickor. Naturligtvis hittar jag ingenting…

I morgon bitti ska jag lära ett gäng forskare att göra personliga hemsidor. Undrar hur det går. Jag kanske snor deras strumpor och doktorerar på detta. Sen kanske jag kan ge ut en serie egna pizzor, dr Tofflans, med hundhuvuden och USB-minnen på..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Klart det skulle komma ett bakslag! Om det kändes som vår i luften kan jag meddela att det är vinter idag igen. Fem grader kallt var det vid halvsjutiden i morse när jag tuffade iväg med Fästmön i en skinande ren bil till jobbet. Här kommer en gammal vinterbild i stället som du kan njuta (?) av:

Det var vackert även för ett par år sen.


Det är ett väld
igt vackert ljus ute idag. Det skulle verkligen bli bra bilder. Men jag håller mig inne, har just lyckats ta mig ur sängen. Jag har i skrivande stund knivar i magen (den nedre) och inte ens värktabletter eller bloggning hjälper. (Min bloggvän Klara och jag är rätt lika där i det faktum att vi använder bloggandet för att glömma vår smärta.) 

Så här känns det idag när jag ska beskriva smärtan.


Anna skulle egentligen ha jobbat 12 till 21 idag,
men det blev ändrat till 7  till 16. Skönt, för då får vi lite kväll. Igår såg vi slutet av Andra chansen tillsammans och den superbraiga Kommissarie Banks. Sen orkade vi nästan inte gå och lägga oss…

Mina köksstolar har haft bortamatch i natt, de var ju på kalas igår och har fortfarande inte kommit hem. Ska jag bli orolig? 😉

Idag blir det nog inte många knop, jag har för ont, helt enkelt. Jag ska glo i lokalblaskan och bestämma mig huruvida jag ska strypa betalningen till prenumerationen eller inte. Och så ska jag läsa min personaltidning Resurs som kom hem i postboxen häromdan. Ska väl också kika på den del av Andra chansen som jag missade igår kväll.

Read Full Post »

Fick ju ge mig iväg med bilen till verkstan på lunchen, naturligtvis mitt i kungörelsen av namnet på den lilla sessan som föddes igår. Jag var ju stensäker på att hon skulle få Toffel-förnamnet, men så blev det ju inte alls. Däremot blev hon ju hertiginna över det bästa landet, Östergötland. Så jag är rätt glad ändå!

På verkstan fixade de lampbytet på nolltid – Clark Kent* är ju en Toyota och det är ju verkstan också. Då är det ytterst sällan nåt går fel. Detta firade jag med att göra en avstickare till IKEA för att slänga i mig lite quick lunch. HA! BIG MISTAKE!

IKEA vimlade av tanter som kladdade, ungar som skrek och galningar som hojtade. Knivarna var slut, brickorna var skitiga och en stackars tant hittade ingen mjölk till sitt kaffe först.

För min del blev det en räkmacka och en kanelbulla samt svart kaffe. Brödet i mackan var OK, liksom det kokta ägget. Räkorna var skitsmå och smakade ingenting. Tomaten och salladsbladet hade ledsnat redan i förrgår. Bullen var skitgod! Men okejrå, för 47 pix var det acceptabelt.

Dagens quick lunch på IKEA. 


Varenda unge på IKEA skrek.
Nästan alla tanter satt och slabbade utom tanten vid mitt bord. Hon var både trevlig och pratsam och inte ett dugg äcklig. Inte som tanten i vinröd kappa, rött och långt stripigt hår och som kronan på verket, en illgrön basker. Hon såg skitarg ut. Själv förundras jag över att det tydligen är inne bland unga killar att ha långt, tovigt hår som ser skitigt ut. Förut var det synliga kalsonger med bajsrand, nu är det skitigt hår. Varför detta äckliga mode???

Intervjuerna går vidare idag, jag har gjort en och har ytterligare en annan på gång, kanske. Måste ringa några samtal emellan och korrekturläsa det jag har skrivit i min plan hittills. Det rör på sig…

Fästmön och jag ska göra en avstickare till Lager 157 efter jobbet. Blev bara så nyfiken när jag såg en annons idag, kläder är annars ett nödvändigt ont.

 

*Clark Kent = min bilman som nu är tvåögd igen

Read Full Post »

Jisses! Man kan ju tro att vuxna svenskar är hur barnsliga som helst – för julklappen från chefen är viktiga prylar!

Men faktum är att symbolvärdet inte kan underskattas, precis som det sägs i den lilla artikeln i Dagens Nyheter. Se bara hur glad jag blev för julhälsningen med Trisslott som jag fick igår från min arbetsgivare!

Förr i tiden gav arbetsgivaren ofta bort sprit i julklapp. Det skulle ingen arbetsgivare komma på tanken att göra idag! I stället ger man prydnadslyktor, knivar, upplevelser, biobiljetter och liknande. En del arbetsgivare ger bort julklappar till välgörande ändamål.

Hur som helst, julklappar från arbetsgivaren är viktiga prylar, som sagt. Jag vet inte hur många gånger jag har fått värdelösa prylar av min före detta arbetsgivare, såsom fula lyktor, äcklig choklad, presentkort på en dyr affär som jag aldrig handlar i, en hemsk gul fleecefilt* och lite annat. En gång fick jag nåt användbart, en karaff med ett glas. Vi var cirka hundra personer som fick ta emot julklapp på min arbetsplats. Inom vissa verksamheter som också tillhörde organisationen fick man ingenting.

Av chefen fick vi vid varje terminsslut en bok. En del av oss blev överlyckliga, medan andra aldrig hållit i en bok tidigare, ungefär. Många leenden slocknade snart också när medarbetarna insåg att chefen inte hade betalat julklapparna själv utan de gick på avdelningens budget. Till skillnad från vår julklapp till chefen, som jag otaliga gånger kände mig tvingad att bidra till med mina surt förvärvade slantar. Chefen hade för övrigt som sport att hitta värsta tegelstenen till mig, ytterligare ett försök att tråka mig. Men faktum är att jag plöjde dem alla, bara för att chefen inte trodde att jag skulle göra det! Tänk så skönt att jag slipper ta emot julklappar som jag inte vill ha längre! Och guldklockan, som jag borde ha fått i år, har jag också sluppit att ta emot. Så mycket var alla mina år som lojal medarbetare värda – det vill säga noll och intet.


Den här tråkiga boken på 882 sidor fick jag i julklapp, till exempel. 

                                                                                                                                                                  Jag undrar om det fortfarande görs skillnad på skit och pannkaka i organisationen… För på nåt vis är det så, att även om jag är vuxen, är arbetsgivarens julklapp ett bevis på mitt värde. Och eftersom min arbetsgivare gav mig en Trisslott är jag uppenbarligen värd nån miljon…

                                                                                                                                                        Vad är den bästa respektive sämsta julkklapp du har fått av din arbetsgivare???

                                                                                                                                                              *gult är ju, som bekant, alltid fult

Read Full Post »

Older Posts »