Liten & Berömd

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

---

 

Med tanke på rubriken skulle man kunna tro att jag har suttit och tittat på ett visst musiktävlingsprogram för fjortisar. Det har jag inte. Jag har sett ett väldigt intressant och seriöst program om barnskådespelare. I kväll visade SvT2 Liten & Berömd, en dokumentärfilm av Michaela Brådhe Hennig och Rex Brådhe.

Inger Nilsson spelade Pippi Långstrump – och blev sin roll, enligt många. (Foto: SvT)

Det var en märklig känsla att se några av sina barndoms film- och TV-skådespelare som vuxna. I mitt minne är de ju fortfarande de barn de var när de spelade Pippi, Pojken med guldbyxorna, Fideli. Och det är en del av det som har varit jobbigt för dem, att de alltid – eller väldigt ofta – har blivit och fortfarande blir förknippade med en roll de hade som barn. Allra tydligast blir det när Inger Nilsson berättar om sitt liv efter Pippi. Om hur folk klev rakt in i familjens hus, journalister och fotografer trampade in i klassrummet. Men också om hur svårt det var att få andra roller än Pippi Långstrump, som hon i mångas ögon ”blev”.

Naturligtvis har de alla positiva minnen också. Bertil Guve, som spelade Alexander i storfilmen Fanny & Alexander, minns de häftiga stunderna med den store Ingmar Bergman. Demonregissören, som kunde bli helt rasande, men också vara otroligt generös.

Julia Hede Wilkens, Fideli i Den vita stenen, är sig väldigt lik på TV-skärmen idag. Allvarlig, intensiv blick. Hon påminner lite grann om min kollega och vän ”Lisbeth” på SLU. För jag är säker på att Julia Hede Wilkens är lika rolig som hon är seriös – precis som ”Lisbeth”.

Pojken med guldbyxorna, Harald Hamrell från Uppsala i verkligheten, hade tidigt en dröm om att bli regissör. Och det blev han senare också.

Ytterligare några före detta barnskådespelare berättar i filmen. Men det är just Inger, Bertil, Julia och Harald jag själv har starka minnen av från min barn- och ungdomstid. Det är riktigt intressant att höra dem berätta om hur deras liv var – och blev. Lite sorgligt också, för all del. Bara det faktum att det inte finns nåt liknande STIM-pengar för barnskådespelare. Skådespelare, som därför gång på gång kan exponeras på TV utan att de får en spänn. Mitt futtiga

TACK till er för att ni förgyllde min barndom!

betalar inga räkningar. Men ändå…

TACK för att ni fanns där!

Toffelomdömet om den här dokumentären blir det högsta!

 

Missade du den kan du se den på SvT 2 i morgon, lördagen den 20 september SVT2 klockan 14.55 eller samma kanal fast på onsdag den 24 september klockan 23.15.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sju skott klockan 4.16

Ett hemskt inlägg.

I morse väcktes jag av skott. Jag visste direkt vad det var, ingen tvekan. Först fem skott, en kort paus och så ytterligare två. Jag räknade. Jag har sett för mycket på TV att man ska räkna. Man. Ska. Ska man skjuta? Här? Där jag bor? En titt på klockradion visade 4.16. Den tid då tidningsbudet brukar gå sin runda. I alla fall förra året i februari, när jag fortfarande var prenumerant på lokalblaskan.

Jag låg kvar i sängen. Vågade inte ta mig upp och titta. Tänk om det kom fler skott, flera kulor som kanske letade sig in här? Jag, med min taskiga rygg, kan liksom inte springa omkring och ducka. Sen började jag må illa. Jag mådde så illa. Till sist slocknade jag. Sov sex timmar till. Jag har sovit tolv timmar i natt, nästan.

På mobilen såg jag sen nyheten. Enligt lokalblaskan har en man hotat sin mor och sin syster. Enligt Aftonbladet hade mannen tidigare under gårdagen hotat och misshandlat sin före detta fru. SvT Nyheter skriver att han hade knivar som han vägrade släppa och att det var därför poliserna till sist sköt. Enligt Expressen sköt polisen varningsskott, därefter verkansskott i benen och så träffade ett av skotten mannens huvud.

Det är avspärrat ganska nära huset där jag bor. Poliser är på plats. Nog vet jag vilket hus det gäller och gissar vilken familj. Mannen blev 34 år. Han var någons son och bror, någons ex. Kanske någons pappa? Polisen som dödade honom var också son eller dotter, kanske syster eller bror, kanske någons ex och någons förälder. Det finns bara förlorare i det här.

Mitt mål för dagen, att försöka orka duscha, känns oerhört… futtigt.

Livet är kort.

Read Full Post »

Måndagsmorgon

Finns det nån som gillar måndagsmorgnar? Ja jag – så länge jag har jobb. När jag inte har jobb avskyr jag dem. Precis som jag avskyr fredagseftermiddagar när det önskas

Trevlig helg!

till höger och vänster. Folk menar bara att vara trevliga, men för den som inte har arbete blir orden väldigt ledsamma. Jag älskar ju att jobba och jag är dessutom glad att ha ett jobb, vilket kanske skiljer mig från dem som hatar måndagsmorgnar och älskar fredagseftermiddagar? Tro nu inte att jag inte har nåt liv vid sidan av jobbet, för det har jag ju! Ett liv som jag också älskar. Jobblivet och hemlivet är lika viktiga för mig. Båda behövs för att ge balans. Är det oro i det ena, blir självklart det andra lidande.

Den här veckan är i mångt och mycket ett oskrivet blad jobbmässigt. Det är bra för mig att inte ha all tid inbokad, eftersom jag vet att det alltid kommer akututryckningar. Det ingår liksom i arbetet som kommunikatör. Men några saker är inbokade och planerade. Idag väntar en lunch där jag ska diskutera strategi. På tisdag ska jag få äran att bjuda Den Hjärtegoda L på lunch. Det känns så futtigt med tanke på allt L har gjort för mig och Fästmön… På onsdag, däremot, blir det inte den sedvanliga Thailunchen utan att webinar med titeln Att leda på distans. Hos Havspappan kan du läsa mer om vårens webinarer!

Men den här måndagen börjar med ett stormöte väldigt tidigt! Såna möten brukar inte alltid locka deltagare, men det just det här mötet är viktigt så jag tror att det blir välbesatt.

I kväll tänkte jag ägna mig håret medan Anna är i Förorten och hälsar på sina barn. Lite senare går andra delen av Dicte. Lagom att sjunka ner i bäste fåtöljen till. Och däremellan kanske jag hinner läsa lite i boken om flickan som försvann. Jag blev väldigt tagen av innehållet redan från början…

Vad händer under din måndag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsfix

En hel kvart tidigare än arbetstidens egentliga slut åkte jag hem idag. Jag är matt och yr och nu i kväll har jag fått mer ont.

Trots värkarna – ja, aliengänget verkar vilja komma ut nu – har jag fått en del fixat så här på fredagen. Jag betalade en gåva till Läkare utan gränser för att hedra minnet av en vän. Det känns så futtigt och jag hade önskat att jag hade kunnat sätta en nolla till efter beloppet… Men det ger oss inte vännen tillbaka.

En liten strykhög har försvunnit från arbetsrummet. Skönt att ta itu med sånt innan det blir en stor strykhög eftersom jag har svårt att stå längre stunder.

Linser för 90 dagar har jag beställt från nätet. Genom att skicka efter linserna från just det stället sparar jag 1 000 kronor – varje beställning. Det gör cirka    4 000 spänn om året, det.

Har säkerhetskopierat filer, framför allt foton. Inser att jag behöver nya USB-minnen. Filerna är väldigt utspridda just nu.

En hushållsbudget för nästa år har jag påbörjat. Det går ju inte att skriva i nån inkomst eftersom jag inte vet om jag har nån, men ändå. Jag har i alla fall börjat.

Känner mig trött och frusen och lite deppo och ensam i kväll. Stor skillnad mot glädeyran förra fredagen. Troligen för att jag är däckad av det där alien-gänget som lever rövare just nu. Jag ska svepa in mig i en pläd och gosa ner mig bäste fåtöljen. Kanske ta fram en öl och varför inte trolla fram lite popcorn eller nåt?

Jag fick sms från SAS – eh, finns det fortfarande? (DÄR kom ironin för den som har svårt att uppfatta sånt!). Det hade kommit tidigare idag till min gamla mobil. Uppenbarligen är jag i Köpenhamn och ska ta 21-flyget till Arlanda. Jahaja, jaså…

Att jag var i Köpenhamn och vill hem till Arlanda i kväll var mer än jag visste.

Undras vad jag har gjort i Köpenhamn? Med mitt dåliga minne kan jag ju ha gjort vad som helst. Ytterligare ett skäl till att jag bloggar – mitt minne spelar tricks med mig och jag glömmer så lätt saker och ting. I morse glömde jag till exempel att tvätta halsen. Men jag kom på det i tid! Jag glömde också att lägga i handbromsen (andar gången på kort tid…) när jag hade parkerat på jobbet. Bilen började rulla medan jag satt i, så det var bara att rycka tag i handbromsen.

Nu ska jag fixa lite micro-popcorn. Om jag minns hur man gör… Vad håller du på med???

Livet är kort.

Read Full Post »

Måndag, ingenting annat

Dagen började i ljus. Inte heller var det särskilt kallt, men det blåser. Vi var båda ganska trötta i morse. Stackars Fästmön, som jobbat tre långa kvällspass på raken, fick inte sovmorgon idag. I stället samåkte vi för att hon skulle lämna prov. Jag fortsatte förstås till jobbet.

Ibland samåker vi.

Dagen har inletts med ett stormöte och fortsatt med mejlerier hit och dit, lite webbjobb med mera. Äntligen är foldern också på väg till tryck.

Jag har ringt till den enda organisation jag skänker pengar – Läkare utan gränser – och lämnat en minnesgåva till en kär, bortgången vän. Det känns så… futtigt… Jag frågar mig själv varje dag varför jag inte ringde och undrade hur det var. Men vi har liksom alla så mycket att göra att vi glömmer bort andra. Mitt sms kom två dagar försent. Det går inte att ändra på, men det plågar mig och irriterar mig att jag, om nån, inte kunde fatta att… livet är kort… Jag kommer och tar ett sista farväl i alla fall, tillsammans med en vän. Det känns bra att just vi två gör det tillsammans.

Vidare har jag pratat med en person om möjligheten till en praktikplats för en stark och frisk ung man som behöver komma ut och jobba. Det verkar inte helt kört, men kan ta sin lilla tid.

Idag är det skrivbordslunch som gäller, för klockan 13 ska jag vara hos doktorn. Jag hoppas kunna få nånting smärtstillande för hälen. För övrigt är jag duktig vad gäller hälen, jag gör mina övningar, jag stretchar och tänjer och jag stapplar fram på två kryckor. Ja, inte inomhus hemma, dårå, men på jobbet. Det är väldigt irriterande att krycka fram på jobbet. Vattenflaskan kan jag fylla och trycka ner i jeansens bakficka, men det går ju inte med cappuccinomuggen. Så då fuskar jag och använder bara en krycka.

Till kvällen ska vi se Skyfall. Det blir till sätt och vis också till minne av min bortgångna vän eftersom jag bland annat fick ett biopresentkort av henne när jag fyllde år i april. Det är bara så ledsamt att jag inte kan berätta för henne sen efteråt vad jag tyckte om filmen! Men jag är övertygad om att hon hör och ser mer än somliga tror.

Skyfall – till minne av en kär vän.

Vi tar en bit Kinamat före filmen, för idag blev det som sagt bara macka till lunch. Anna skulle vara fastande i morse, så hon behöver säkert nåt rejält att tugga på också. Hon låter förresten hälsa att hon är mycket upprörd för att jag glömde en av hennes karaktärer/alter egon: Hedvig. Så här får du en bonusbild:

Hedvig, strax efter att  jag hade stannat bilen för att asgarva.

Glöm inte bort att skratta, min vän! 

Livet är kort.

Read Full Post »