Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lisbeth’

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Med tanke på rubriken skulle man kunna tro att jag har suttit och tittat på ett visst musiktävlingsprogram för fjortisar. Det har jag inte. Jag har sett ett väldigt intressant och seriöst program om barnskådespelare. I kväll visade SvT2 Liten & Berömd, en dokumentärfilm av Michaela Brådhe Hennig och Rex Brådhe.

Inger Nilsson

Inger Nilsson spelade Pippi Långstrump – och blev sin roll, enligt många. (Foto: SvT)

Det var en märklig känsla att se några av sina barndoms film- och TV-skådespelare som vuxna. I mitt minne är de ju fortfarande de barn de var när de spelade Pippi, Pojken med guldbyxorna, Fideli. Och det är en del av det som har varit jobbigt för dem, att de alltid – eller väldigt ofta – har blivit och fortfarande blir förknippade med en roll de hade som barn. Allra tydligast blir det när Inger Nilsson berättar om sitt liv efter Pippi. Om hur folk klev rakt in i familjens hus, journalister och fotografer trampade in i klassrummet. Men också om hur svårt det var att få andra roller än Pippi Långstrump, som hon i mångas ögon ”blev”.

Naturligtvis har de alla positiva minnen också. Bertil Guve, som spelade Alexander i storfilmen Fanny & Alexander, minns de häftiga stunderna med den store Ingmar Bergman. Demonregissören, som kunde bli helt rasande, men också vara otroligt generös.

Julia Hede Wilkens, Fideli i Den vita stenen, är sig väldigt lik på TV-skärmen idag. Allvarlig, intensiv blick. Hon påminner lite grann om min kollega och vän ”Lisbeth” på SLU. För jag är säker på att Julia Hede Wilkens är lika rolig som hon är seriös – precis som ”Lisbeth”.

Pojken med guldbyxorna, Harald Hamrell från Uppsala i verkligheten, hade tidigt en dröm om att bli regissör. Och det blev han senare också.

Ytterligare några före detta barnskådespelare berättar i filmen. Men det är just Inger, Bertil, Julia och Harald jag själv har starka minnen av från min barn- och ungdomstid. Det är riktigt intressant att höra dem berätta om hur deras liv var – och blev. Lite sorgligt också, för all del. Bara det faktum att det inte finns nåt liknande STIM-pengar för barnskådespelare. Skådespelare, som därför gång på gång kan exponeras på TV utan att de får en spänn. Mitt futtiga

TACK till er för att ni förgyllde min barndom!

betalar inga räkningar. Men ändå…

TACK för att ni fanns där!

Toffelomdömet om den här dokumentären blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Missade du den kan du se den på SvT 2 i morgon, lördagen den 20 september SVT2 klockan 14.55 eller samma kanal fast på onsdag den 24 september klockan 23.15.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Tro nu inte att jag tycker illa om kossor. Kossor är bra djur för de ser till att jag får mjölk i magen. Jag älskar mjölk. Röd mjölk, förstås. Nån annan mjölk finns ju inte. Möjligen i nödfall grön. Kossor är emellertid inte så smarta alla gånger. Eller, som C förklarade för mig när vi var ute på försöksanläggningen en gång, kossor är vanedjur. Så snart de vänjer sig vid nånting brukar de klara av det. Kanske inte klättra upp i en lyktstolpe, dock…

World of cow

Detta klarar nog inte en kossa.


Dagen går trögt framåt.
 Jag är inte riktigt ko-van med jobbet än. M sa nyss att jag kan jobba kortare dar om jag vill och sen jobba igen vid senare tillfällen. Det kanske jag gör. Nån gång.

Det känns som om jag är mer behövd på en institution än en annan. Jag har börjat rådda i ett projekt som jag trodde löpte på trots min sjukfrånvaro. Men icke! Bland annat på grund av att externa producenten har mejlat till Fel Person. Och Fel Person har inte reagerat. Inte rätt heller, för den delen, men ändå… För övrigt har Somliga plockat bort alla nyheter från en institutions startsida. Det var nog inte helt genomtänkt, för även om det var nyheter från november förra året var det i alla fall inte tomt. Ser inte klokt ut nu… Och förslaget till ny startsida ligger fortfarande på koll hos prefekten. Där det har legat sen i juli. Nej, det går inte undan här, alla gånger, det kan man inte påstå att det gör.

På förmiddagen tog jag ett samtal med Lisbeth. Vi ska ses nästa vecka och lunchbubbla. Men vi sågs faktiskt idag ändå eftersom hon och hennes lunchdejt var på samma ställe som jag. Jag åte kyckling tikka masala med ris. Dels kunde jag konstatera snabbt att Fästmöns dito rätt är tusen gånger godare, dels att portionen jag fick som såg så liten ut räckte och blev över. Jaa, jag erkänner: jag orkade inte äta upp. Jag lämnade, jag kastade mat.

Hann med att slå en kort signal till en vän på lunchen. Ibland anar och känner jag på mig saker och då måste jag bara fråga hur det är. Genast. Annars är det inte mycket bevänt med min människokännedom. Fy te rackarns vilka nitar jag har gått på de senaste åren…

Just nu sitter jag och sippar cappuccino vid datorn. Fikarast. Bara det att vi inte har nåt fikarum på en av institutionerna jag jobbar vid. Därför blir det bloggfika dessa dar i stället. För det mesta. Inte jämt. Ibland blir det arbetsfika.

På fredag eftermiddag ska jag delta i en workshop med titeln Vetande i Wikipedia. Jag använder Wikipedia rätt ofta, särskilt här på bloggen. Jag gillar när jag kan länka till en sida som inte är alltigenom kommersiell. Men frågan är om sidan är korrekt. Och huvudfrågan på fredagens workshop är hur vi ska få uppgifterna, själva vetandet, på Wikipedia att bli så korrekta som möjligt. På ett universitet som vårt känner vi nämligen ett visst ansvar…

Men DU då… Brukar DU söka information på Wikipedia och hur använder du den??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Häromdan fick jag ett akut Lisbeth-behov och ringde upp min forna kollega för att höra om hon var fri för lunch. Lisbeth, som ju egentligen heter nånting heeelt annat, hade förstås matlåda med sig, men ställde den i kylen för att i stället umgås med mig en stund.

Med vissa människor är det så att man inte tappar kontaktkablarna även om man inte ses så ofta. Jag blir förbannad när jag tänker på att vi jobbar på samma campus och borde kunna ses oftare. Dessutom bor vi i samma stad och borde kunna ses efter arbetstid också. Men så blir det inte – tyvärr! Det irriterar mig att tiden och orken inte riktigt räcker till.

Hur som helst, häromdan haltade jag ner till mitt nya favvo-lunchställe, det som ligger bara fem minuters stapplande promenad från jobbet. Där är både lugnare och fräschare än på de övriga matställena här, även om Thaistället fortfarande har den godaste maten på onsdagar! (Längst att gå också, vilket funkar hyfsat en gång i veckan med tanke på häleländet.)

Lisbeth och jag babblade på som aldrig förr om våra liv hemma och på jobbet. Jag fick veta att hon hade bestämt sig för att vara rak och säga vad hon tycker. Inte uppfostra andra vuxna, för det kan man ju inte, men ändå tala om när hon känner att nån inte uppför sig helt OK gentemot henne. Det lät väldigt allvarligt, så i nästa sekund la hon flinande till:

Ja du vet ju att hon Lisbeth, hon vill ju alltid vara lite speciell!

Å, vad jag gillar människor som har en klar blick på den egna personen! För Lisbet ÄR speciell! Men hon är roligt och bäst speciell och en sån sorts människa som jag vill ha i mitt Toffelgäng. Mitt i allt det roliga är nämligen Lisbeth en djup och tänkande person, som ändå tar sig själv med en rejäl nypa salt.

Lisbeth är helt klart min favorit-ex-kollega och vän! Men har DU nån favorit-kollega eller vän???


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdatering: Tack vare en viss tjänst på nätet är nu Annelie identifierad. Det är inte nån jag känner. Jag får messa i morgon och beklaga misstaget… 😳


En del av oss har ju problem med siffror.
Jag har många gånger skojat om att jag har dyskalkyli, men sen sagt att jag bara skojar. HA! Idag är det bevisat att denna diagnos nog stämmer.

Jag var och lunchade med ”Lisbeth” på ”Syltan”. Det blev en lång och härlig lunch, med ett spännande samtal och massor av mat – fjärtsoppa och pannkakor med sylt och grädde.

Dagens fjärtsoppa och pannkakor! 


När jag gick för att hämta kaffe
såg jag en bekant som satt och lunchade med en för mig okänd person. Jag hejade när jag passerade, men stannade inte för att prata. Däremot slängde jag iväg ett sms när jag kommit tillbaka till bordet om att vi borde ses i nästa vecka och luncha.

Efter ett tag kom ett svar:

Det skulle vara trevligt! Hör av dig när det passar. Annelie

Hmmm… min bekanting på ”Syltan” heter inte alls Annelie. Så jag messade igen i stil med

Fast det var Tofflan inte Annelie

eftersom jag trodde att min bekanting fått för sig att jag var Annelie. Svaret dröjde inte länge:

Ja det var du som skickade sms till mig.

Vid efterforskningar efter lunchen framkom att min bekanting inte hade fått ett enda sms från mig, ej heller svarat. Så nu undrar jag vem Annelie är som tror att hon ska luncha med mig nästa vecka??? Nån som kan svara Klantarsel-Tofflan på detta???

Read Full Post »

Idag blev det änligen lunch med Lisbeth. Och som vanligt sa hon en massa roligt och underfyndigt. Men det här citatet tyckte jag bara var klokt:

Jag sätter en ära i att inte anpassa mig.

Read Full Post »

Lisbeths kommentar om dagens datum, 111111:

Det är ju ungefär som djävulens 666.

Och faktum är att nåt sattyg verkar ha tagit min elektronik i besittning.

  • Först krånglade ett program på jobbdatorn, helt obegripligt.
  • Frampå kvällen när Fästmön och jag står i köket och diskuterar middag stänger min mobiltelefon av sig – utan att nån av oss rör den. Sen sätter den på sig själv igen…
  • Mot middagens slut hörde jag ett pipande ljud. Trodde först att det var batteriet på brandvarnaren, men icke! Det visade sig att min gamla video, seriekopplad med DVD:n och platt-TV:n i vardagsrummet, hade fått spel. Den ville inte hålla tiden utan gjorde märkliga sökningar av tiden med regelbundna intervaller. Och pep. Den gick inte heller att stänga av förrän jag drog ur strömsladden…

Har det hänt nåt konstigt med din elektronik idag???

Read Full Post »

Min kollega Lisbeth, som egentligen heter nånting helt annat, är en rolig prick. Det konstaterade jag ganska omgående. Idag har vi setts en ganska kort stund, men på den stunden hann hon uppfinna ett nytt tyg:

Ullsiden. Sånt där tyg man har under som andas.

En annan kollega bredvid Lisbeth började flabba hysteriskt och vrida sig spastiskt i skrattkramp. En tredje konstaterade:

Det måste vara väldigt kraftiga buskar, dårå, där fåren kan hänga i grenarna utan att grenarna går av…

Read Full Post »