Däckad

Ett däckat inlägg.

---

 

Under måndagen kunde jag läsa lite i alla fall.

Medan vissa ministrar har avgått (föga förvånande) har jag gjort mitt bästa för att piggna till. Men det är svårt. Lika däckad som på söndagen var jag inte under måndagen och jag bytte under täcket i sängen i sovrummet mot ovanpå gästsängen i gästrummet. Värken kom och gick. Den är inte värre, men så snart jag äter… Ja fy, det går inte! Jag provade med fil och müsli för nu måste tarmen få nåt med substans att jobba med. Under en timme på måndagsförmiddagen trodde jag att jag skulle dö. Aptiten är helt borta – och det är väl inte så konstigt. Jag vet ju att det gör ondare i magen när jag äter. Samtidigt kan jag inte rekommendera den här bantningsmetoden. Ett kilo på en dag är liiite för mycket för snabbt. Ett par muggar kaffe har gått bra och i övrigt är det mineralvatten, Pro Viva fruktdryck och vatten som gäller fortfarande. Av nån underlig anledning är jag enormt sugen på leverpastej och om jag orkar ska jag försöka köpa hem det under tisdagen. Och så har jag bestämt att kontakta läkare om värken inte minskar tisdag kväll.

Två paket kom, varav det blåa sparas till en speciell dag.

Måndagen försvann i ett nafs och det var inte för att jag hade så roligt. Ett framsteg var i alla fall att jag kunde läsa korta stunder. Vidare tog jag itu med min strykhög. Strök den i etapper. Magen tyckte att det var riktigt skönt att jag stod upp, samma tyckte ryggen. Och jag är glad att jag blev av med en måstegrej. Men när jag hade duschat och var helt slut efteråt på eftermiddagen undrade jag om jag nånsin blir kvitt magen. Kanske kan doktorn amputera den?

Måndagens post var däremot lite rolig. Förutom reklam och två räkningar kom två paket. Det ena innehållet får jag förstås betala för, men det andra ska jag spara till en speciell dag nästa vecka.

En smygtagen bild på Agneta när hon ska cykla hem i regnet och blåsten.

Fast jag har inte bara snälla kamrater som skickar paket. Jag har snälla kamrater som ställer upp och hjälper till. I regn och blåst cyklade vännen Agneta hit efter jobbet och baxade in mina sommardäck i bilen. Att jonglera med däck är nämligen inget jag kan utföra just nu. Jag fick bjuda på en slät kopp kaffe, men det blev också tillfälle att lämna över den blålila skyddsängeln till vännen. Agneta står inför stora förändringar i livet och vi turas om att hålla tummen (den vänstra, förstås!) för varandra. En skyddsängel kan då vara bra att ha. Fästmön fick sin i lördags (regnbågsängeln) och vad jag förstår funkar den – hon trillade inte ner från sin balle* när hon monterade nätet som ska hindra orädda katter från att försöka flyga efter fåglar

När du läser det här sitter jag antingen på bilverkstan eller på ett annat trevligt ställe. Jag är nog lika nervös var jag än sitter. Men Clark Kent** ska få sommartofflor på, hans bromsar ska kollas och så ska två garantiåtgärder utföras (fönsterhissar respektive airbag) under förmiddagen. Tur att jag har en bra bok med mig och kan surfa gratis på Instagram och Twitter! Tack Telia! 

På eftermiddagen väntar ett helt annat äventyr…

*balle = balkong
**Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Asiatiskt, flygande tefat och däckad

Ett inlägg om vänner och bilar. Och träd!

---

 

Jag hann fota ett vackert träd innan solen gick ner igår. Detta siktades på Kungsgatan i Uppsala.

Tiden gick så fort igår kväll när jag träffade vännen Agneta för att äta asiatiskt. Eller kinesisk buffé, för att förtydliga. Min vän hade fyllt år för ett tag sen och eftersom det är välkänt att gamla tanter ibland glömmer att stänga av spisplattor och sånt ville jag se till att hon fick lite mat utan fara för sig själv och grannarna. Hon fick äta med bestick sen hon deklarerat att hon inte är utvecklingsbar vad gäller ätpinnar. Nej, en kan inte lära gamla hundar sitta, alltid. (Jag retas kärvänligt med min vän! Hon är inte mer vimsig i kolan än att hon klådde mig i vår senaste Wordfeudmatch. Hmpfff…) Agneta och jag har jobbat ihop och det var så roligt att få kontakt igen för ett par, tre år sen. Ibland är sociala medier bra. Jag är glad för vår vänskap, men känner att det blir ett visst tomrum om det skulle bli så som min vän hoppas att det blir i framtiden. Fast jag förstår hennes önskemål. Hade jag varit i samma läge, så… Nåja, Wordfeud kan helt klart spelas även i framtiden, om än på distans. Lite passande (?) fick jag följande ”meddelande” i min lyckokaka:

Passande meddelande..?

Tiden gick som sagt extra fort igår kväll. När mitt armbandsur visade 20 tyckte jag att det var lite lagom att bryta upp. Dels ville vi båda se Bron klockan 21, dels skulle jag upp extra tidigt för att åka till verkstan med min bil. Det var ju bara det att jag hade ställt om alla mina klockor till normaltid/vintertid – utom mitt armbandsur…

Ett flygande tefat..? Jag kände mig i alla fall som ett UFO, men min jääättelååånga lånebil var som ett flygande tefat. (Ingen logik i detta, men du fattar nog.)

I morse fick jag gå upp en halvtimme tidigare än vanligt – fast ändå en halvtimme senare. Ja, sommartid blev ju normaltid. Clark Kent* och jag for för hans årliga hälsoundersökning** och så skulle han bli vinterskodd***. Jag åkte från Bil 3:an med ett flygande tefat… Jaa, i morse fick jag sannerligen bjuda på min själv som dum blondin. Vid bokningen av servicen hade jag bett om en lånebil, specifikt en med manuell växel och inte automat. Jorå, jag fick en jääättelååång Avensis med sex växlar. Och startknapp och automatisk handbroms och en massa andra nymodigheter. Dum blondin… jo, jag blev som ett UFO när jag satte mig i bilen. Och bilen var som ett flygande tefat det också, alltså. Nä, bilar är inte längre mekaniska prylar utan datorer. Halvvägs över Dofternas bro insåg jag att jag hade glömt hur jag skulle göra för att stanna bilen – det fanns ju ingen nyckel att vrida om. Jag kom på svaret själv – det var samma knapp som vid start…

Arbetsdagen gick som den gick. Min närmaste kollega var tillbaka efter sin resa och det var kul att ses igen. Jag är förvånad över att jag så snabbt började gilla en annan människa, men det var nästan genast i det här fallet. Och en vecka utan glada och duktiga kollegan var lång och trist. På eftermiddagen hade kollegan genomgång med mig av saker som jag känner ligger lite utanför mitt kompetensområde. Men jag förväntas nog fixa detta och det bävar jag lite för. Det är tur att min kollega är en duktig pedagog!

Vid 7.30 lyckades ta den här bilden av ett vackert, höstligt pilträd vid jobbet. Sen hängde jag på en person med bättre passerkort än jag, så jag kunde jobba lite extra.

Genom seneftermiddagens bilköer körde jag den jääättelååånga lånebilen tillbaka till verkstan för att hämta min egen pärla. Slutnotan landade på 5 550 kronor – och då behöver jag ändå boka tid för ett rostskyddsarbete framöver. Det kostar ytterligare 750 kronor. Nu var det inte akut, men bör göras före besiktningen i maj. Så… jag får väl boka tid efter nästa lön så det blir gjort. Bye bye alla tusenlappar som blev över! Men tack för att ni fanns! Ni kommer till användning!

 

 

Nu känner jag mig rätt däckad. Min plånbok är betydligt lättare än i morse, för jag har ordnat parkering för ytterligare en månad vid jobbet. Det kostade 400 spänn. Sen tar det på en dålig Toffelrygg att kånka däck, men det känns mycket tryggt inför vintern med de nya däcken. I kväll ska jag läsa den sista av mina födelsedagsböcker – ja, jag hittade en till i min att läsa-hög! Och kanske ta en bloggrunda – det var längesen. Det är inte som förr, när jag tog minst en runda varje dag. Sen jag började jobba blir det inte oftare än en gång i veckan och bara besök hos bloggar vars innehåll verkligen intresserar mig.

I morgon ska jag handla efter jobbet. Min vän Elliot kommer på besök på onsdag kväll. I skåpet finns godsaker till honom, men jag tror inte hans mormor, som ju också följer med, äter hundgodis till kaffet…

En som vill cykla och handla är min vän Farid. Honom kan du se på bild i lokalblaskan här.

Vad har DU för dig då??? Om du har orkat läsa ända hit tycker jag att du ska lämna ett litet avtryck i form av en kommentar. 

*Clark Kent = min lille bilman, en söt liten Toyota Yaris
**årlig hälsounderökning = årlig bilservice
***vinterskodd = få på vinterdäcken

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagsfunderingar

Ett inlägg om oro inför morgondagen och skamkänslor inför dagen.

---

 

Systemet är i olag, kugghjulen vill inte funka som de ska.

Hela systemet mitt verkar vara i olag. I morse ville jag inte gå ur sängen, för där jag låg kände jag inte av ryggen nästan nånting. Och när jag kliver upp vet jag att jag känner av den. Ordentligt. Medicinen och magen går inte ihop heller och utan att gå in på detaljer kan jag säga att det är ganska bra att jag inte äter så mycket. Förutom i fredags hos Fästmön. Då blev det alldeles för mycket lagad mat. Tur för mig att det bara blev lite prästostbågar och några godisbitar igår kväll till middag. (<== ironi, men sant)

Min största oro är förstås hur det ska gå och jobba i morgon. Av förkylningen återstår mest lite nästäppa och hosta, men inget jag mår dåligt av. Det är ryggen… Eftersom jag var dum nog att läsa jobbmejl i fredags inser jag att jag har fått ett uppdrag som kräver rörlighet i veckan som kommer. Och jag vet ärligt talat inte hur det ska funka.

Måste få tyst på oljudet.

Igår telefonerade jag med mamma. Två gånger. Hon blir så orolig när hon förstår att jag faktiskt är sjuk. Och då måste hon liksom ringa en gång till. Efter en stund. När jag försökte slumra lite. Och telefonen var på så långt avstånd att jag måste fara upp ur den bekväma ställning jag hade hittat efter en förmiddag i nästan total smärta (typ en nia av tio på smärtskalan). Men så klart jag blir glad av omtanken. Det är inte det. Det är att en telefonsignal tycks trigga en obetingad reflex hos mig – jag måste bara få tyst på oljudet, typ. Och då reser jag mig för snabbt och obetänksamt – och HEPP! så känns det som om jag ska gå av.

I morse vaknade jag vid sjutiden av att grannen vägg i vägg gapade på sitt/sina barn igen. Det bara ekade. Men faktum är att det lät som om nån plingade på där och bad dem dämpa sig. Jag tycker att man borde förstå det själv att man kanske är lite tystare en tidig söndagsmorgon. Uppenbarligen är det inte så. Men så klart jag blev tacksam för att det blev tystare! Jag kunde i alla fall slumra en stund till. Vägrade gå ur sängen före klockan nio – se inledningen av inlägget.

Dagens mål är att duscha och tvätta håret. Måste bara få igång ryggen så att jag orkar stå den kvart det tar. Egentligen skulle jag inte behöva tvätta håret eftersom jag ska till frissan i morgon kväll och få det både tvättat och klippt. Men jag känner mig ofräsch.

Mamma ska få ytterligare ett samtal idag. Inte för jag vet vad vi ska prata om när det mesta sades igår, men jag får väl passa på att ligga på golvet och göra övningar samtidigt. Det blir bara lite jobbigt att hålla luren då. Samtidigt är det ett bra tillfälle att utnyttja.

Nu är det inte min fru som fyller år idag, men jag kunde ju ha skickat blommor till mina fyllande vänner, till exempel…

Om en liten stund ska jag skicka iväg grattis-sms till två vänner som lyckas fylla jämna år idag. Jag skäms för att jag inte har ordnat nånting till dem, men skyller på att jag har varit mer eller mindre däckad i veckan. Icke desto mindre finns det ju nåt som heter internetshopping… Ja, det var mycket dumt och inte snällt av mig alls… 😳

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Urtrist tråkmåns

Usch, vilken urtrist tråkmåns jag har blivit! Jag kan sitta och gnälla över att det inte händer nåt – och sen när det verkligen händer nåt tar jag mig inte för att delta.

• I helgen var det till exempel strålande fina vinterdagar. Gick jag ut på promenad (gratis)? Nej.
• I helgen var det också slöjd-antik-hälsomässa. Gick jag dit (gratis på presskortet)? Nej.
• Igår och idag är det Distingsmarknad på Vaksala torg. Gick jag dit (gratis att titta). Nej.

En aktivitet som jag emellertid har börjat ägna mig mer åt är att gå. Det är faktiskt så att hälen är bättre. Vissa dar gör den fruktansvärt ont, men ofta gör den inte ont en hel dag. Bara en hel eftermiddag och kväll när jag har skuttat upp och ner för trappstegar och balanserat…

I morse när jag kom till jobbet mötte jag Vänlige S som promenerade från bussen. Vi tog sällskap eftersom vi båda skulle upp på femte våningen – och jag gick alla trapporna upp! På lunchen traskade jag med P och C nerför alla trapporna – och sedan uppför dem när vi kom tillbaka. Det är jag jättenöjd med! Mindre nöjd är jag med att Den Hjärtegoda L är krasslig. Jag skulle nämligen ha fått äran att bjuda L på lunch idag, men nu satte sjukdom stopp för det. Trist! Å andra sidan ska vi försöka få till en ny träff nästa vecka och då har jag nånting att se fram emot! I morgon ska jag för övrigt promenixa bort till Gallan med Johan för att luncha.

Dessa har traskat upp och ner för trapporna -flera gånger! – idag! Jag är mycket nöjd.

I kväll gör vi en utflykt till Himlen, Fästmön och jag, med ett antal kassar med mat, främst. Johan, som ju jobbar på samma ställe som jag, samåker med oss. Jag träffade honom i morse och det var så roligt att höra honom säga att han trivs här! Tänk om han kunde få förlängt eller en liten tjänst eller så… Det är oroliga tider för oss båda just nu. Jag funderar på hur många procent jag skulle kunna klara mig på. Inte roligt när allt jag vill – och Johan, tror jag bestämt! – är att jobba heltid och kunna försörja oss själva.

Mamma har ju varit och är jätterisig. Jag har ringt varje dag sen i förra veckan. Men igår hade vi kommit överens om att hon bara skulle höra av sig om hon var sämre. Inget samtal kom, så jag hoppas att det vänder för henne nu. Hon måtte ha fått en rejäl influensa, stackarn! De är många som blir helt däckade av den, en av mina kollegor var skitsjuk och hemma en hel vecka. Nu är h*n tillbaka i tjänst, men hostan skräller mellan kontorsväggarna.

Vädret är av och till, idag har det varit mest regnliknande snö här och temperatur runt nollan. Grått och trist. Jag blir sömnig av vädret, men ilsken på mig själv för att jag inte utnyttjade de soliga dagarna i helgen till att få ljus och luft. Jag städade och tvättade i stället. Tråkmåns jag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Bildårar, tråkhelg och intranät

Så blev det kallt igen. I morse var det nästan fem minusgrader. Alla små och stora vattenpölar hade frusit till is. Läskigt halt utomhus, alltså. I alla fall här. Så var rädd om lårbenshalsar och handleder när du går ut idag.

Det var en helvetisk bilresa till jobbet idag. Det började redan innan jag skulle ut på gamla E4:an när en bil plötsligt svänger ut framför mig. Bilen kom från vänster och jag körde dessutom på huvudled. Det vill säga jag hade förkörsrätt enligt såväl högerreglen som regeln om huvudled. Nån som fick körkortet på postorder i den andra bilen??? Bilisten körde sen slalom mellan filerna när vi kom ut på stora vägen. Tutade och hade sig. OK om h*n hade varit på väg till sjukhus eller så, men det här var ren vansinneskörning. Jag var nära att ringa 112.

Nästa bildåre mötte jag när jag skulle svänga av från gamla E4:an. Ytterligare en person som inte klarar filkörning och som plötsligt svänger – framför mig, dårå – fast h*n inte körde i nån svängfil.

Dagens tredje bilgalning var egentligen flera bilar. Strax före Dofternas Bro är det trafikljus och tvåfiligt. Strax före bron blir de tu filerna en. Samtidigt höjs hastigheten till 70. Men det där har folk svårt för och gör de mest livsfarliga omkörningar – för att sen inse att filen plötsligt tar slut, varpå de måste svänga höger, direkt framför fronten på bilen i högerfilen, den fil som fortsätter. Att det ska vara så svårt att planera sin bilkörning, att titta liiite längre fram än näsan räcker. Själv har jag ju en gigantisk kran, så för min egen del räcker det näs(t)an att gå efter den…

Gigantisk kran leder mig rätt när jag kör bil?

Skämt åsido, en del är faktiskt livsfarliga i trafiken. Nu är det väl ingen större förlust om jag skulle omkomma. Jag vet till och med en och annan som skulle ha fest då (precis som somliga festade när pappa hade gått bort – en fest vi tvingades se på). Men en olycka kommer ju sällan ensam. Eller snarare, på morgonen är det rätt mycket bilar ute och ganska många bilköer. Faller i, faller alla, liksom. Smäller en så smäller flera, vill säga.

Men om den här dan började farligt borde den fortsätta i lugnare tecken. Igår blev jag emellertid kvar på jobbet lite längre. Plötsligt blev det massor att göra. Förmiddagens möte med prefekt 1 var bra, men gav inte mycket mer än att jag fick veta att man vill att jag fortsätter jobba där även efter påsk. Exakt hur mycket skulle funderas över. Det måste gå att kombinera med annat, helst. Om inte, får jag ta det jag får, stämpla i två och en halv månad och sen leva på mina besparingar. (Ja, som du förstår är de enorma efter långtidsarbetslöshet och sjukskrivning.) Tillvaron gungar igen, men jag har lärt mig att försöka gunga med i dess takt.

Jag hade tänkt höra med mamma om vill komma hit i påsk, men hon är så dålig just nu att det inte är nåt att ta upp. Det verkar som om hon – och de andra tanterna hon var på evenemang med i fredags – alla är däckade av influensan. Mamma, som har en kronisk sjukdom, blir förstås sjukast av alla då. Mina egna nattkramper i ben och fötter (två gånger i natt) känns lite futtiga, jämförelsevis.

Idag ska ben och fötter ut och traska på lunchen. Jag har en lunchdejt med U, vars avdelning jag tidigare hörde till organisatoriskt. U är en riktig pärla, vi har många gemensamma nämnare och det klickade direkt – när vi träffades utan avdelningen! Ibland är det ju så att man inte ser skogen för alla träden.. Jag är glad att vi fick kontakt!

Helgen blir lite av en tråkhelg. Jag måste städa och tvätta – hallen är full av grus och tvättkorgen full av smutstvätt. Igår hittade jag dessutom stora lerklumpar i hallen efter ventilationsmännen. Inte satte de upp ett av donen ordentligt heller. Det sitter uppochner och det sitter inte fast. Om det ramlar ut och har sönder spishällen blir jag… mindre glad. Enligt Fästmön, som var hemma när de kom, pratade en av de två mest i mobilen, medan den andre verkade vara nån typ av senior lärling.

Anna jobbar från och med idag och till och med söndag, så i kväll blir det kanske ost och kex och vin när hon kommer hem. Jag är lite sugen på att gå på Antik-slöjd-hälso-mässan i Fyrishov nån av dagarna, men det vore roligare att göra med sällskap. NÅN INTRESSERAD???

Jag borde också åka och köpa mig en ny tandborste. Sen 1990-talet kör jag med uppladdningsbar tandborste och det har gått åt några såna genom åren. Men det är det värt, för jag får alltid så mycket beröm av såväl tandläkare som tandhygienist. Min nuvarande börjar bli ganska kass och borde ersättas.

Nu börjar dan utanför ljusna. Det kanske är dags att hämta in lite java så jag kan fortsätta hålla ögonen öppna när jag sitter och lägger ut saker på intranät, vilket jag ska ägna mig åt mest idag.

En snigg orange kopp grönt, kanske?

På tal om intranät tycker jag nog att lokalblaskan var rätt jobbig i morse. Både i ledare och i en artikel inne i tidningen skryter man över att man når så många fler läsare än förra året. Hur intressant är det för oss läsare att läsa? Ungefär lika instressant som du tyckte att mitt statistikinlägg igår var(som jag dessvärre måste lägga ut varje månad). Och tillbaka till intranät, för det är där jag tycker den typen av nyheter platsar, inte i varken ledare eller artikel inne i tidningen. Möjligen en notis. Min prenumeration går ut i början av mars och då är det

Tack och hej, leverpastej!

för min del!

Det är fredag idag, min vän! Vad har du för helgplaner??? (Vad min ovän har för planer struntar jag i.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i kvarten: Mörkt

Ett inlägg i kvarten… Detta skrev jag i morse:

Det känns läskigt att sitta och skriva så här utan att publicera. Men kanske publicerar jag en dag. Eller också inte. Vissa dar är jag så trött på bloggandet, andra dar mår jag rentav dåligt när jag inte får eller kan skriva. Glädjen med bloggandet är emellertid borta sen ett bra tag, faktiskt. Bloggen har mest blivit ett tvång, men också en källa till sorg. Jag får försöka hitta ett annat sätt. Tills vidare blir dessa inlägg sparade som utkast. Vad som händer med dem sen vet jag inte. Jag vet inte om jag kan leva utan att skriva. Det är mitt liv.

Jag åkte hem redan runt halv fyra igår eftersom persiennkillarna hade aviserat sin ankomst klockan 16. Han – för det var bara en – kom kvart i fem. Fästmön och jag hade bestämt oss för att laga rätt nummer två från Mathem, men eftersom det saknades en ingrediens var en av oss tvungen att gå och handla. Anna erbjöd sig, eftersom jag hade några frågor till persiennkillarna och behövde vänta in dem. Jag påbörjade emellertid middagen och stod och hackade lök när det plingade på dörren. Vi pratade en stund och märkligt nog fungerade nästan den trasiga persiennen när killen just hade kapat snöret… Men så hängde den sig och han påbörjade sitt arbete. Jag fick lära mig att man ska vinkla lamellerna så att de står horisontalt innan man hissar upp persiennerna. Och glipor mellan lamellerna går inte att göra nåt åt. Väldigt märkligt, det där, för så var inte mina gamla persienner.

Efter middagen gick jag med soporna och Anna diskade det som var kvar. Sen slängde vi upp stången med de nyinköpta, mörka gardinerna från IKEA. Det kändes genast mycket mörkare i sovrummet.

Mörka gardiner i sovrummet.

När vi gick och la oss kunde vi konstatera att det verkligen blev mörkt! Underbart, tycker jag! Men det klart att det glipar i överkant och kommer in ljus, så vi får se hur det blir när det blir ljusare ute.

Innan vi kröp till kojs kollade vi emellertid på Dicte. Det var riktigt spännande, men jag tycker att tio avsnitt känns mycket. Blir lite trött på alla långa serier man vill följa. Nu kan ju jag spela in på DVD:n. Men nån gång måste jag ju titta också… Vi glodde lite av och till på Leffe också. Jag hade dessvärre ingen ro att sitta stilla.

Jag somnade ganska tidigt. Trots det blev det ingen bra natt. Jag var uppe minst tre gånger och hade vansinniga kramper i vaderna och en gång i vänster lår. Otroligt tröttsamt och irriterande, för jag sov väldigt gott.

I morse läste jag i lokalblaskan om att en fjärdedel av alla anställda vid Sjukstugan i Backen hade skrivit på protestlistor mot neddragningarna vid sjukhuset. Dessa protestlistor överlämnades igår till Högsta Tuppen. Även två politiker, en från Folkpartiet och från Sossarna, medverkade. Två. Av alla partier som har representanter… Inne i tidningen fanns också en insändare. Tyvärr hade redigerarna slarvat med rubriken igen… De som jobbar vid Sjukstugan i Backen är knappast sjuhuspersonal även om antalet byggnader på området snart är flera än personalen som jobbar där…

Sjuhuspersonal..?

Morgonen idag är mörk och regnig. Anna började redan klockan sju och jag var så trött i morse att jag gav henne instruktioner för hur hon skulle öppna garageporten. Det är liksom nånting hon gör varje gång vi åker hem tillsammans… Dessutom satte jag på min blåtand och kopplade ihop den med min iPhone. Men blåtanden ligger fint kvar på hyllan i hallen. Jag fick i vart fall med mig lådan med skålar som ska lämnas tillbaka till den hjärtegoda L på fakulteten. Tänkte mig dit i eftermiddag och samtidigt ta en kopp kaffe.

Idag blir det Thailunch med Johan och till Anna ska jag köpa med mig en låda kyckingspett med ris och jordnötssås till middag. Själv måste jag ägna kvällen åt att rensa inför morgondagens rengöring av ventilationen hemma. Och så måste jag ringa mamma igen. Jag ringde igår och hon lät riktigt dålig. Utan att ha sett henne misstänker jag att hon har influensan. Och då är det jobbigt när man är ensam. Ibland förbannar jag avståndet i mil oss emellan. På institution 1 var åtminstone två personer rejält förkylda igår, så det står väl inte på förrän man själv ligger däckad.

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsfix

En hel kvart tidigare än arbetstidens egentliga slut åkte jag hem idag. Jag är matt och yr och nu i kväll har jag fått mer ont.

Trots värkarna – ja, aliengänget verkar vilja komma ut nu – har jag fått en del fixat så här på fredagen. Jag betalade en gåva till Läkare utan gränser för att hedra minnet av en vän. Det känns så futtigt och jag hade önskat att jag hade kunnat sätta en nolla till efter beloppet… Men det ger oss inte vännen tillbaka.

En liten strykhög har försvunnit från arbetsrummet. Skönt att ta itu med sånt innan det blir en stor strykhög eftersom jag har svårt att stå längre stunder.

Linser för 90 dagar har jag beställt från nätet. Genom att skicka efter linserna från just det stället sparar jag 1 000 kronor – varje beställning. Det gör cirka    4 000 spänn om året, det.

Har säkerhetskopierat filer, framför allt foton. Inser att jag behöver nya USB-minnen. Filerna är väldigt utspridda just nu.

En hushållsbudget för nästa år har jag påbörjat. Det går ju inte att skriva i nån inkomst eftersom jag inte vet om jag har nån, men ändå. Jag har i alla fall börjat.

Känner mig trött och frusen och lite deppo och ensam i kväll. Stor skillnad mot glädeyran förra fredagen. Troligen för att jag är däckad av det där alien-gänget som lever rövare just nu. Jag ska svepa in mig i en pläd och gosa ner mig bäste fåtöljen. Kanske ta fram en öl och varför inte trolla fram lite popcorn eller nåt?

Jag fick sms från SAS – eh, finns det fortfarande? (DÄR kom ironin för den som har svårt att uppfatta sånt!). Det hade kommit tidigare idag till min gamla mobil. Uppenbarligen är jag i Köpenhamn och ska ta 21-flyget till Arlanda. Jahaja, jaså…

Att jag var i Köpenhamn och vill hem till Arlanda i kväll var mer än jag visste.

Undras vad jag har gjort i Köpenhamn? Med mitt dåliga minne kan jag ju ha gjort vad som helst. Ytterligare ett skäl till att jag bloggar – mitt minne spelar tricks med mig och jag glömmer så lätt saker och ting. I morse glömde jag till exempel att tvätta halsen. Men jag kom på det i tid! Jag glömde också att lägga i handbromsen (andar gången på kort tid…) när jag hade parkerat på jobbet. Bilen började rulla medan jag satt i, så det var bara att rycka tag i handbromsen.

Nu ska jag fixa lite micro-popcorn. Om jag minns hur man gör… Vad håller du på med???

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 12: Frö och Snö

Torsdag morgon och dags för veckans höjning (Frö) respektive sänkning (Snö). Det är inte svårare än så här, enligt mig:

Frö

• Tre månader till på jobbet (vilket innebär månadslöner till och med juli)
• Min Storasöster (som kämpar mot så många demoner – både interna och externa)
• Arga Klara (som behöver en ny dator!!!)
• Fästmön (som blev skitförkyld och tämligen däckad)
• Två tuffa ynglingar och rätten till den egna armhålan (med åldern vågar man!)

Snö

• Folk som lämnar spydiga kommenterar (i verkliga livet skulle jag inte vilja umgås med er)
• Snö, förstås! (som vi fick ovälkommet besök av i måndags…)
• Postkodlotteriet (nej, jag dissat det i tre år, men det tycks man inte fatta där)
• Två skitdåliga brittiska TV-deckare (vilken besvikelse!)
• Mitt bråck (roligare åkomma kunde man ha)

Read Full Post »

Tyvärr, jag överlevde!

Det snöar idag. Massor just nu. Fästmön är hemma däckad med en förkylning. Sånt är inte bra att ge till varken gamlingar eller kollegor.

Själv har jag nyss kommit hem från morgonens trevliga undersökning. Jag fick ju varken äta eller dricka eller ta medicin efter midnatt, så för att påminna mig om detta, eftersom jag är som en zombie på morgnarna, fick jag lägga en lapp på medicinerna.

En påminnelselapp till Zombie-Tofflan.

Kom i god tid till Läkarhusets kirurgmottagning. Hade Anckarström med mig, som tur var. Bussresan ner till stan klarade jag med tuggummi och boken! Kände mig modig när jag landade i väntrummet. Två tanter satt där redan och läsa i fina magasin. Sen kom en syster och hämtade dem till operation. Så blev det min tur. Då var jag inte ett dugg modig.  Syster Sonja var irriterad för att min doktor inte hade skrivit ett ord om lugnande. Han trodde väl att jag inte behövde nåt eftersom jag har gjort den här undersökningen så ofta. HA! Eftersom det tar längre tid med lugnande var syster Sonja först ovillig, men sen visade det sig att de fått ett återbud, så då räckte tiden. Jag fick en hutt som smakade vidrigt. Men lummig blev jag…

Det här var min utsikt medan jag väntade på att den lugnande hutten skulle verka. Vid pilen ser du den svarta slangen som är en kamera. Den skulle jag svälja ner i magen.

Docent Sven gjorde själva undersökningen. Eftersom han har samma namn som frisör i Metropolen Byhålan blev jag lite fundersam. Men docent Sven var snäll och duktig. Fast han tyckte jag skulle hålla mina fingrar i styr när jag försökte dra upp den där jävla kameran ur hals och mage. 👿

Resultatet fick jag veta genast. Det är inget sår i magen som blöder och som orsakar mitt dåliga blod. Men jag har ett bråck på matstrupen eller magmunnen, jag minns inte vilket och så är det inflammerat runt omkring. Så docent Sven tyckte att jag skulle ta upp min medicinering igen. Det har jag gjort. Genast. Jag orkar inte må illa en sekund till.

Nu återstår att se om det blir andra roliga undersökningar för att härleda blodproblemen eller om det bara är så att jag får medicinera periodvis.

Jag är fortfarande påverkad av den lugnande hutten, så nu när jag har ätit lite yoghurt, ett kokt ägg och två knäckemackor som rev skönt i min slangade hals, ska jag lägga mig en stund och vila.  Sen ska jag hasa över till Tokerian för att införkaffa föda (soppa). Vi tänker annars stanna inne och glo på film idag. Den största ansträngningen för min del blir att värma soppa och att tvätta håret.

Nu ska jag ringa mamma som vill veta hur det har gått. Anna ligger på gästsängen och vilar.

Read Full Post »

Vecka 5: Jobb och Nobb

Torsdag och dags för veckans höjning (Jobb) respektive Sänkning (Nobb). Det är inte svårare än så här:

Jobb

• Tjolahopp! Nytt jobb i tre månader på ET! (tack alla inblandade!)
• Snälla Lena (som bjöd på middag i måndags kväll)
• Älskade Fästmön (som har stått bredvid mig i vått och torrt genom bland annat tre års helvete – som tyvärr inte är riktigt slut än, men ändå… bättre…)
• Den synska Rippe (nu ska jag VERKLIGEN lita på dina ”syner”!!!)
• Hortellskans healing på distans (jag tror baske mig jag fick två rejäla kickar i arslet – framåt!)
• Bloggeriprat på Högre Höjder (det var riktigt roligt!)
• Båda fina avtackningarna på jobbet (det var skillnad jämfört med arbetsplatsen innan där jag jobbade i 23 år och inte ens fick ett verbalt tack när jag slutade)

Nobb

• Vinter (nä fy för den här kylan som plötsligt har kommit!)
• Magbesvär (sånt är inte roligt! Jag var däckad hela lördagen och halva söndagen)
• Duktiga människor som tvingas gå sysslolösa (ja, det finns många såna har jag upptäckt under den här resan!!!)
• Men asså Plura… samhällstjänst eller jobb eller bara fotboja??? 
• Också Råttans senaste taskmörteri (tröttsamt…)

Read Full Post »