Måndag, ingenting annat

Dagen började i ljus. Inte heller var det särskilt kallt, men det blåser. Vi var båda ganska trötta i morse. Stackars Fästmön, som jobbat tre långa kvällspass på raken, fick inte sovmorgon idag. I stället samåkte vi för att hon skulle lämna prov. Jag fortsatte förstås till jobbet.

Ibland samåker vi.

Dagen har inletts med ett stormöte och fortsatt med mejlerier hit och dit, lite webbjobb med mera. Äntligen är foldern också på väg till tryck.

Jag har ringt till den enda organisation jag skänker pengar – Läkare utan gränser – och lämnat en minnesgåva till en kär, bortgången vän. Det känns så… futtigt… Jag frågar mig själv varje dag varför jag inte ringde och undrade hur det var. Men vi har liksom alla så mycket att göra att vi glömmer bort andra. Mitt sms kom två dagar försent. Det går inte att ändra på, men det plågar mig och irriterar mig att jag, om nån, inte kunde fatta att… livet är kort… Jag kommer och tar ett sista farväl i alla fall, tillsammans med en vän. Det känns bra att just vi två gör det tillsammans.

Vidare har jag pratat med en person om möjligheten till en praktikplats för en stark och frisk ung man som behöver komma ut och jobba. Det verkar inte helt kört, men kan ta sin lilla tid.

Idag är det skrivbordslunch som gäller, för klockan 13 ska jag vara hos doktorn. Jag hoppas kunna få nånting smärtstillande för hälen. För övrigt är jag duktig vad gäller hälen, jag gör mina övningar, jag stretchar och tänjer och jag stapplar fram på två kryckor. Ja, inte inomhus hemma, dårå, men på jobbet. Det är väldigt irriterande att krycka fram på jobbet. Vattenflaskan kan jag fylla och trycka ner i jeansens bakficka, men det går ju inte med cappuccinomuggen. Så då fuskar jag och använder bara en krycka.

Till kvällen ska vi se Skyfall. Det blir till sätt och vis också till minne av min bortgångna vän eftersom jag bland annat fick ett biopresentkort av henne när jag fyllde år i april. Det är bara så ledsamt att jag inte kan berätta för henne sen efteråt vad jag tyckte om filmen! Men jag är övertygad om att hon hör och ser mer än somliga tror.

Skyfall – till minne av en kär vän.

Vi tar en bit Kinamat före filmen, för idag blev det som sagt bara macka till lunch. Anna skulle vara fastande i morse, så hon behöver säkert nåt rejält att tugga på också. Hon låter förresten hälsa att hon är mycket upprörd för att jag glömde en av hennes karaktärer/alter egon: Hedvig. Så här får du en bonusbild:

Hedvig, strax efter att  jag hade stannat bilen för att asgarva.

Glöm inte bort att skratta, min vän! 

Livet är kort.

Read Full Post »

Med livet nätt och jämnt i behåll – och lettisk ostkaka

Alltså jag börjar allvarligt undra om det är ett kontrakt ute på mig. Ett kontrakt att ha ihjäl mig. På vägen hem från jobbet är det alltid nån idiot som gör nåt vansinnigt i trafiken. Idag var det en galning som körde en blå firmabil från Wikmans elektriska som körde slalom – och in rätt framför Clark Kents* nos. Näru, det företaget tänker jag varna

alla

för just nu. Det ligger inte bra till i min bok av förorättelser. (Heter det så i plural?)

Och uppe på Tycho Hedéns väg var bilköerna kilometerlånga och det var i princip tvärstopp. Inte svårt att gissa varför – det hade naturligtvis smällt nånstans. Nåt pucko hade väl glömt att blinka, gjort nån halsbrytande omkörning eller helt enkelt inte hållit avstånd. Man tänker att även om man inte är rädd om andras liv i trafiken borde man kanske vara det om sitt eget. Eller åtminstone sin bil…

Som vanligt körde en massa bilar omkring enögda också. Just den här säsongen gör det ju inte så mycket, men när en strålkastare är trasig, brukar den andra lysa starkt och bländande. När jag var på besiktningen pratade besiktningsmannen och jag just om detta och jag undrade om glödlamporna hade blivit sämre eller om folk bara var lata som inte byter det som är trasigt. Men besiktningsmannen svarade att det är så mycket elektronik som drar ur lamporna i nya bilar. Lamporna går stup i ett. Själv var jag till verkstan och lät byta en strålkastare för första gången i våras. Nej, för att jag har liksom inte aparmar med gripklo i änden, trots att jag är så ful. På verkstan, däremot, har de bra verktyg för lampbyten…

Jag lyckades i alla fall ta mig helskinnad till Stormarknaden där jag inhandlade en platta malt och vinkade till en mobiltelefonerande GH, en kollega från förr i tiden. Det är så märkligt, för jag såg GH så sent som i morse, på cykel. Innan dess är det många år sen sist.

Hemma i New Village möttes jag av brädor i trapphuset. Jorå, om det inte är ungar som skriker så väggarna vibrerar så är det folk som renoverar. Just den här familjen har renoverat i typ åtta månader. Man undrar om de bygger ett helt nytt hus i lägenheten eller vad.

Men jag har snälla och normala människor omkring mig också. Igår kväll plingade Lucille, som Fästmön kallar henne (Lucille heter nånting heeelt annat), på för att låna en kopp socker. Jag gav henne visserligen det, men var väldigt stressad eftersom jag var

strängt upptagen

med nåt

mycket viktigt

(en Alfapetmatch på nätet med Anna). I kväll när jag just hade torkat mig och smort in fötterna efter en dusch ringde det på dörren igen. Jag tänkte först skita i att öppna, men så beslutade jag mig för att kolla i ögat vem det var. Det ringde nämligen två gånger, så det verkade angeläget. Jag svepte om mig handduken och halkade ut i tofflorna i hallen. Det var Lucille som bjöd mig två bitar lettisk ostkaka till frukost!!!

Lettisk ostkaka à la Lucille.

Lucille är inte alls lettiska, men kakan är det. Och den ska jag visst äta till frukost i morgon! Jag ska ju sen passera labbet och lämna prov på väg till jobbet och då kan man få vänta. Bäst att vara mätt och nöjd då.

Jag har bäddat rent och tvättat och hängt en maskin tvätt. Kvällen till ära – och för att jag ska lämna prov i morgon – har jag ätit tre (3) knäckemackor med LEVERpastej (snacka om kvasi-vegetarian!..) och smörgåsgurka till middag. Jag firar att jag överlevde den fruktansvärda hemfärden, ingenting annat, typ…

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Bulltis-dag

Äh, det är inte ett dugg synd om mig som inte gillar semlor! Idag på förmiddagen gav jag bort min semla till en österrikisk doktorand som skulle få en gäst och försökte spara halva sin semla. Snäll är jag visst ibland – mot somliga… För övrigt köpte jag en kanelbulle på vägen hem när jag var på Tokerian. Det kändes alltför trist att bara köpa yoghurt och mjölk, liksom, så jag ville pigga upp plastpåsen – och mig själv! – med Tokerians übergoda kanelbullar. Så nu blir det bulltis-dag här!

Tokerians kanelbulle och en och en halv senapsmugg pressokaffe blir det i afton = bulltis-dag!

Det var trevligt att träffa CJ och luncha! När väglaget blir bättre och jag känner mig piggare ska jag ta en tur utåt landet för att hälsa på CJ hemmavid. Vi var på Syltan och lunchade, jag tog alldeles för mycket fisk, så jag fick lämna. Såg några bekanta ansikten och ett av dem ringde jag upp när jag kom tillbaka till kontoret. Det blir till att göra besök framöver, både för Det Bekanta Ansiktet och mig, för vi har nya kontor båda två.

Ett annat bekant ansikte – och ett trevligt sådant – träffade jag när jag hade landat här hemma i New Village. Jag fattar inte varför L och jag inte träffas oftare, vi har alltid massor att prata om och blir vanligen stående nånstans tills hennes man eller barn eller min mobil anropar nån av oss…

Jag hann med två intervjuer idag och en del småfixande. Besvarade en enkät inför en nätverksträff i nästa vecka. Annars har jag varit väldigt trött idag, trots att jag fick sova en halvtimma längre. Men i morgon ska jag börja glesa ut medicinen. Hoppas det funkar. Troligen slipper jag inte ifrån gastroskopin ändå. Det är ingen rolig undersökning, men jag har gjort den så många gånger så bara man pumpar mig full av nåt skit som jag blir härlig av så går det bra. Tänkte åka och lämna prov vid halv åtta i morgon bitti. Då hinner jag ut till jobbet till halv nio, redan.

I kväll blir det lugna puckar, jag ska upp extra tidigt i morgon eftersom jag ju måste ta en omväg om laboratoriet. Tidigt i säng är min plan, alltså. Den brukar spricka… Eftersom jag hatar nålar och gärna svimmar av blod, bestämde jag mig för att vara lite snäll mot mig. Därför har jag inviterat vännen Rippe på thailunch i morgon – och hon kunde! 

Det är för resten Rippe som gav mig Fragment, en bok som innehåller texter av Marilyn Monroe, i julklapp. Jag började läsa den igår och den är förstås fascinerade! Fina bilder också! Jag och Fästmön gav för övrigt bort just Fragment till Jerry i julklapp. Ibland är det så att man ger bort det man själv helst skulle vilja ha… Det ska bli kul att höra vad Jerry tycker om boken sen.

Fragment består av texter av Marilyn Monroe.

Anna har jag inte pratat med på 100 år, känns det som, så jag tänkte slå henne en pling i kväll också. Gissar att det är semmelfest där ute just nu, så jag väntar ett tag.

Read Full Post »