Våga tänka och fråga om din pension

Ett passionerat, inte pensionerat, inlägg.

---

 

För ett tag sen blev jag rätt ilsk när jag stegade in på Pensionsmyndighetens servicekontor i Uppsala för att boka tid för ett personligt möte. Att svara en kund som vill boka ett personligt möte med en pensionsexpert

Dom vill helst inte det

är anmärkningsvärt. Men Pensionsmyndigheten är en bra myndighet och man putsade på sin image en del. Häromdan blev jag uppringd och ett personligt möte inbokat. Det mötet har jag varit på idag.

Jag träffade en trevlig, duktig och serviceinriktad handläggare från Gävle som rest in till Uppsala för att träffa mig. Nästan alla mina frågetecken rätades ut. Det enda som var mindre bra var att webbplatsen låg nere när jag var där, så vi kunde inte logga in och kika på mina uppgifter. Men van vid hängslen och livrem hade jag tagit med vissa papper. Papper är bra ibland.

Jag fick en ursnigg penna, en folder och ett visitkort med kontaktuppgifter – allt i Pensionsmyndighetens profilfärg orange.

 

Fast bäst av allt är personliga möten. Jag fick nu tillfälle att ställa alla dumma frågor om allmän pension och vilka inkomster den grundar sig på, tjänstepension, efterlevandeskydd, återbetalningsskydd etc. Jag fick bra råd vad gäller fondavgifter och hur jag kan göra med tjänstepensioner som är väldigt låga (när man hoppar runt bland arbetsgivare på visstidsanställningar blir det små ”öar” av pensioner här och var).

När jag lämnade servicekontoret var mina steg betydligt lättare än innan. Jag fick god hjälp och konkreta svar på mina frågor.

Så mitt oombedda råd till dig är att härma mig: kolla om Pensionsmyndigheten har nåt servicekontor där du bor eller i närheten, boka en tid och ställ dina dumma frågor. Det är nämligen betydligt bättre att ställa dumma frågor än att gå och fantisera, gissa och oroa sig – i onödan!

Läs mer på Pensionsmyndighetens webbplats!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mänskliga kontakter och grönt är skönt

Ett inlägg om just det rubriken säger: mänskliga kontakter och skönt grönt!

Dagen har mycket riktigt passerat och gått förbi, precis som jag förutspådde i morse när jag skrev dagens första inlägg! Jag har ansträngt mig och tänkt till när det gäller att bryta isolering och odla mänskliga kontakter – jag skriver ju om det ibland, hur viktigt det är. Följande mänskliga kontakter har jag därför haft idag:

1. Jag ringde min Sister och vi pratade länge!
2. Jag gick till Tokerian och pratade med minst två som jobbar där.
3. Jag hämtade Fästmön från jobbet.
4. Jag var på ICA Solen och pratade dels med en som jobbar där, dels med en mamma till ett barn i Prinskorvens klass.

Detta är nog baske mig personbästa!!!

På ICA Solen bytte jag dessutom in mitt busskort, ett värdekort, till UL:s nya. Man säger ju

GuRT är fuRT!

i vår familj. Inte vet jag om det stämmer… Det nya kortet kan jag nu alltså inte använda förrän den 4 september. Bra, UL – NOT!

Är guRT fuRT???

Det som åtminstone var lite bra var att det tillsammans med kortet kom en folder i microformat med information om kortet. UL lanserar därmed inte bara ett nytt kort utan också uttrycket

blippa.

Vem vet, det kanske finns med i nyordslistan nästa år… (Jag är här mycket ironisk.)

Värmen håller i sig. Det är därför jag lagar mat i ugnen idag, så det ska bli extra varmt. Om en stund serveras här vegetariskt! Alltså en pizza från Dr Oetker…

Min paprikaväxt har tillfälligt fått flytta ut på ballebordet* igen! Där är det nämligen växthusvarmt på eftermiddagen och fram tills solen går ner. Det kan tänkas behövas. Jag upptäckte nämligen den här:

En liten grön paprika på g!

Och när jag tittade närmare upptäckte jag den här också:

En till!

Sen tittade jag riktigt nära – och du upptäckte jag en massa småttingar! Så jag får göra som en av granntanterna höll på en gång med sina pelargoner: flyttade in dem till natten och ut dem på dagtid.

Och om vi nu kan enas om att

guRT är fuRT,

så kanske vi också kan enas om att

grönt är skönt..?

Kan vi inte enas är det inte hela världen heller. Vi tycker olika om saker och ting.

*ballebord = balkongbord

Livet är kort.

Read Full Post »

Måndagsmorgon bland alla röda dagar

Ett inlägg i vilket Tofflan harklar sig och startar sin dag. Ungefär.

Usch, så svårt jag hade att somna igår kväll! Jag var verkligen jättetrött, men så fort jag stängde av TV:n (jag måste ha TV:n på med svagt ljud för att kunna somna ensam – inte för att Fästmön låter som en TV när hon ligger bredvid, men för att jag behöver ett litet ljud) och släckte blev jag klarvaken. Men upp kom jag i morse i alla fall.

Den här veckan har jag ju tillgång till lokalblaskan eftersom jag är lägenhetsvakt. Det kändes lite som

förr i tiden

när jag sörplade i mig min yoghurt, idisslade russinen, lät nötterna fastna i tänderna, drack mitt morgonkaffe – och läste tidningen. Men ingenting har förändrats sen jag prenumererade på tidningen: det var sport som lyftes fram på första sidan och det var en tidning som gick att bläddra igenom, utan lust att stanna och läsa nånting mera noggrant, på fem minuter.

Som förr i tiden – fil med müsli, java och lokalblaskan vid köksbordet.

Så jag hann sitta hos Storebror – där jag nu sen en tid tillbaka vanligen äter frukost också – och skriva det mesta av det här inlägget, twittra lite samt svara på ett mejl. Mejlet gällde ytterligare en spännande bok som jag ska recensera på en blogg nära dig. (Nu har jag ju två på gång.)

Dagen är solig och varm redan från start. Morgonen inleddes med att jag la ut en film från körens framträdande i fredags på Husets webbplats. Därpå blev det stormöte och jag fick till och med se mitt namn på väggen i en PPT-presentation *gör vågen*  i samband med att min tjänst har blivit förlängd. Det är liksom inte första gången tjänsten blir korttidsförlängd (två månader), men det var första gången jag såg mitt namn. Jag måste ta itu med trycksaksjobbet jag blev tilldelad i förra veckan – trots att jag är allting annat i min kommunikatörsroll än en trycksaksproducent! Det görs ju nästan inga trycksaker längre… Men nu ska institution 2 ta fram en folder som ska tryckas etc innan jag slutar i juli. Det ska bli intressant att se om jag ens får underlag innan dess, men det är en annan historia. Jag har tagit kontakt med en duktig formgivare och frågat om det är möjligt, om det finns tid den närmaste tiden. Det finns det. Men, som sagt, då måste jag ju ha ett underlag. Text och bild. Vid mötet i torsdags, när jag fick uppdraget i samband med att vi diskuterade min tjänst, ställde jag frågor om målgrupper och syfte etc. Möttes av frågetecken och allmänna svar. Så det blir ju intressant att se om det går att göra nånting bra av det hela.

Tre hela dagar ska jag arbeta nu. På onsdag är det avtackning för B på lunchen. Å, jag kommer att sakna den vänliga personen!!! På torsdag är det röd dag igen och då skulle jag vilja bättre på färgen i ansiktet jag fick igår. Ja, det hettade rejält i plytet igår kväll. Jag tror inte bara att det berodde på rödvinet jag drack till maten utan majsolen. Fast på torsdag, sägs det, är det dags för sämre väder igen. Så möjligen att jag nån av dessa dagar utnyttjar friskvårdstimmen för en gångs skull första gången. Den går ju alltid att kombinera med fotografering utomhus…

Livet är kort.

Read Full Post »

Vinter var det, ja…

Som alla andra måste jag ju förstås diskutera vädret. Jaa, det är vinter. Det har snöat mycket. Igår kväll började det dessutom blåsa hos mig. Detta skapade enorma snöhögar utomhus – den största låg utanför min garageport i morse. Vaktis var annars ute före klockan sju och plogade. Det blev glashalt, men jag slog inte ihjäl mig, till somligas förtret säkert. Jag bröt inget ben i kroppen heller. Nej, jag ramlade inte ens. Däremot gick jag som en gammal tant ut till garaget. Medan jag skottade undan snöberget utanför mitt garage tänkte jag på lille pappa som fick skotta och skotta och skotta, sin dåliga rygg till trots. Det var ju inte alltför ofta som Tonårs-Tofflan hjälpte till med skottning, liksom…

Det var mycket trafik och långa köer till jobbet i morse. Där hastigheten är 70 enligt vägmärkena gick det i cirka 30. Så det tog sin lilla tid att komma fram. Nu har jag jobbat en god stund och fått mycket gjort. Därför unnar jag mig att skriva ett blogginlägg på min fikarast.

Nog har det kommit en del snö här, alltid. Den här bilden har jag tagit genom ett fönster i slutet av korridoren på baksidan på jobbet.

Jag har fått ”min” första folder levererad. Den blev väldigt fin! Det känns konstigt att kalla den ”min”, jag har varit mellanhanden mellan beställaren och den duktige grafiske formgivaren. Jag försåg formgivaren med underlag och beställaren och jag korrekturläste och granskade. Det var lite struligt eftersom beställaren så sällan är på sin arbetsplats, men slutresultatet blev verkligen bra och jag tror att alla är nöjda.

Redan med ytterkläderna på, i princip, gav jag lite hands on-hjälp till en forskare som har jobbat med sin personliga hemsida efter en kurs med mig. Forskaren hade problem med inloggningen, så vi tvingades ha en liten kurs vid min dator. Det var den gången jag skrek

Klicka inte på publicera! Klicka INTE på publicera!!!

Tiden går fort och det var ett tag sen. Teknikerna har väl

jobbat på problemet

för igår kunde han äntligen logga in och börja arbeta med sin sida.

Dagen för övrigt idag innebär en del nyheter som jag ska skriva till institutionens intranät. Det är rätt mycket pyssel och tar sin lilla tid eftersom alla sidor ska ha en engelsk speglingssida också. Och jag stavar som en kratta på engelska!

Undras om jag fixar att pulsa bort till Thaistället för kycklingspett idag… Det blev varken lunch eller middag igår, så jag borde verkligen se till att äta nåt idag. Jag jobbade rätt intensivt under dan. Efter jobbet var det ju handling och sen hann jag precis sätta mig vid datorn hemma när mamma ringde. På det samtalet följde ett nytt till Fästmön.

Vad gäller julen är det fortfarande som sist: mamma och jag firar på var sitt håll. Jag har ännu inte fått nån kallelse till operation, det kan ju komma en återbudstid före jul. Annars är det så att jag ser fram emot att fira jul ensam. Jag har köpt mig några julklappar som jag faktiskt har slagit in så att jag ska ha nånting att öppna på julafton. Men även familjen fick en del julklappar igår också! En sak är emellertid säker och det är att det inte alls blir många julklappar i år. Min häl, även om den är bättre, fixar inte att skutta omkring i affärer. Ett eller två paket per skalle blir det – med vissa undantag.

Nu börjar kaffet i muggen (nej inte toaletten, kaffemuggen!) ta slut liksom min rast. Snön blåser omkring utanför mitt fönster och trots att det bara är sex minusgrader idag känns det mycket kallare än när det var neråt minus 18,19 grader.

Har du mycket snö hos dig???

Livet är kort. Gå och kör försiktigt!

Read Full Post »

Måndag, ingenting annat

Dagen började i ljus. Inte heller var det särskilt kallt, men det blåser. Vi var båda ganska trötta i morse. Stackars Fästmön, som jobbat tre långa kvällspass på raken, fick inte sovmorgon idag. I stället samåkte vi för att hon skulle lämna prov. Jag fortsatte förstås till jobbet.

Ibland samåker vi.

Dagen har inletts med ett stormöte och fortsatt med mejlerier hit och dit, lite webbjobb med mera. Äntligen är foldern också på väg till tryck.

Jag har ringt till den enda organisation jag skänker pengar – Läkare utan gränser – och lämnat en minnesgåva till en kär, bortgången vän. Det känns så… futtigt… Jag frågar mig själv varje dag varför jag inte ringde och undrade hur det var. Men vi har liksom alla så mycket att göra att vi glömmer bort andra. Mitt sms kom två dagar försent. Det går inte att ändra på, men det plågar mig och irriterar mig att jag, om nån, inte kunde fatta att… livet är kort… Jag kommer och tar ett sista farväl i alla fall, tillsammans med en vän. Det känns bra att just vi två gör det tillsammans.

Vidare har jag pratat med en person om möjligheten till en praktikplats för en stark och frisk ung man som behöver komma ut och jobba. Det verkar inte helt kört, men kan ta sin lilla tid.

Idag är det skrivbordslunch som gäller, för klockan 13 ska jag vara hos doktorn. Jag hoppas kunna få nånting smärtstillande för hälen. För övrigt är jag duktig vad gäller hälen, jag gör mina övningar, jag stretchar och tänjer och jag stapplar fram på två kryckor. Ja, inte inomhus hemma, dårå, men på jobbet. Det är väldigt irriterande att krycka fram på jobbet. Vattenflaskan kan jag fylla och trycka ner i jeansens bakficka, men det går ju inte med cappuccinomuggen. Så då fuskar jag och använder bara en krycka.

Till kvällen ska vi se Skyfall. Det blir till sätt och vis också till minne av min bortgångna vän eftersom jag bland annat fick ett biopresentkort av henne när jag fyllde år i april. Det är bara så ledsamt att jag inte kan berätta för henne sen efteråt vad jag tyckte om filmen! Men jag är övertygad om att hon hör och ser mer än somliga tror.

Skyfall – till minne av en kär vän.

Vi tar en bit Kinamat före filmen, för idag blev det som sagt bara macka till lunch. Anna skulle vara fastande i morse, så hon behöver säkert nåt rejält att tugga på också. Hon låter förresten hälsa att hon är mycket upprörd för att jag glömde en av hennes karaktärer/alter egon: Hedvig. Så här får du en bonusbild:

Hedvig, strax efter att  jag hade stannat bilen för att asgarva.

Glöm inte bort att skratta, min vän! 

Livet är kort.

Read Full Post »

Nog är det lite sol, här…

Onsdag och då kan nästan inget stoppa Tofflan från att ta sig till Thaistället för veckans mest kulinariska lunch – kycklingspett med ris och en fantastisk jordnötssås! Nere i entrén mötte jag E som kom och balanserade på såväl kryckor som en låda med sin avhandling. Runt omkring var det fullt av FRISKA människor, men ingen lyfte ett finger för att hjälpa E. Jag la min bok och mina solbrillor på golvet och så tog jag lådan ända in i hissen. Armstyrkan är det inget fel på. Däremot torde det ha varit en syn med en med kryckor och en som haltade svårt, kånkades på en låda…

Idag skiner solen lite och jag hade som sagt gett mig fan den på att promenera till Thaistället. När jag inte har ont i hälen tar det mig tio minuter, ungefär, att gå dit. Nu tar det minst 20. Jag hade rejält ont när jag kom fram. Stannade då och då för att vila foten – och ta en och annan bild. Det blåste friska och kyliga vindar, så det var skönt med handskar.

Ett orange litet träd fastnade i Ajfånens kamera.

På Thaistället träffade jag N från fakulteten och N frågade om hälen. N är en sån där spring-person och eftersom hälsporre är en typisk löparskada var intresset genuint. Fast för min del är det ju ingen löparskada utan en förslitning – i kombination med övervikt (jag skulle helt klart INTE slå en pensionär…) och extremt korta hälsenor.

Dagen har avlöpt bra, jag har fått mycket gjort. Foldern är levererad till grafikern, i sekunden efteråt hade beställaren upptäckt ett korr-fel och det kom ett argt mejl… Det hade ju varit HIMLA bra om just den beställaren nån gång är på sitt arbete så att vi till exempel kan motläsa korrektur… Men det ordnar sig med det, foldern ska inte tryckas den här veckan, för beställaren har inte bestämt upplaga och är dessutom bortrest.

Startsidan har fått sig en rejäl omgång. Jag har lagt in nya texter och länkar, en karta samt en jättefin bild. Nu ska den bara godkännas av prefekten innan den publiceras. Och så väntar en undersida på att en studierektor ska göra den.

I morgon förmiddag ska jag berätta för prefekt 2 om mitt arbete med kommunikation på institution 1 och vad det arbetet har resulterat i. Jag hoppas få göra nånting liknande på institution 2, nämligen. Efter lunch kommer fakultetskommunikatören och intervjuar prefekt 2 och hans deputy och mig angående institutionens kommunikationsarbete generellt.

Här fotar jag en lustig spegel på vägen till lunchstället.

Och så är det Fästmöns och min fjärde förlovningsdag i morgon! Eksemen på fingret där min förlovningsring sitter blossade upp igår igen, så jag smörjer och smörjer och smörjer med kortisonsalva. Dessutom läste jag nånstans att man inte ska tvätta händerna med tvål och vatten utan sprita sig i stället, så det gör jag efter toabesök på jobbet, i alla fall.

Nålar i hälen, en tur till BRF:s brevlåda med ett omdöme om fönsterbytet samt en tur till soprummet är min eftermiddag och kväll. Och så TV-programmet Stalkers, som sagt, icke att förglömma!

Livet är kort.

Read Full Post »

Återkopplat

Glädjen över den återkoppling jag fick sitter i! Jag har fått det efterfrågade materialet, såväl text som bilder och, ännu bättre, allt underlag ser verkligen bra ut. Under dagen ska jag jobba på att lägga in materialet på den nya startsidan som jag ska försöka få till.

Återkopplat! Eller i alla fall nån sorts kontakt, kanske inte via denna antenn, dock…

Men först måste jag fixa en liten trycksak. Tyvärr kunde jag inte lägga in ändringarna själv. Det är som att det har gått troll i den där enkla foldern, för första gången jag skulle lägga in korrändringar vägrade min dator att kommunicera med nätet. Jag fick gå till grafikern och sitta bredvid, ungefär. Och nu när det var dags för andra och sista korr hittade min dator plötsligt inte fonten, så jag kunde inte göra några som helst ändringar i texten – inte ens radera. Därför blir det en promenad till grafikern idag igen. Tur att det inte är långt, bara fem minuters väg att gå. Hälen är för tillfället OK – jag tror att det är den hotande kryckan i hallen som skrämmer den lite till lydnad.

I eftermiddag ska jag till Nål-Janne för akupunktur. Vi får se hur hälen känns då, men jag ska säga att jag inte känner nån förbättring alls, utan snarare en försämring. Kanske kan de knipsa av häleländet åt mig när jag ändå ligger på operationsbordet för andra saker? Med tanke på alla köer och väntetider det är i vården här kan man väl vara lite rationell..?

I övrigt har jag fått annan, väldigt fin återkoppling på det jag skriver om här på bloggen. Det är sånt som gör att jag fortsätter ett tag till, även om jag är självisk nog att använda bloggen som kanal för att pysa om alien och andra förtretligheter eftersom jag inte har ekonomiska möjligheter att söka annan hjälp. Jag tycker att det är synnerligen intressant att de som har mest negativa åsikter om innehållet i min blogg inte själv(a) har bloggar. De verkar ju ha så otroligt många åsikter, varför inte skriva ner dem i en egen blogg? Varför surfa runt och föra fram sina åsikter via kommentarer i andras bloggar? Vore det inte bättre att ha en egen blogg för sånt? Jag förstår inte riktigt.  Men jag har ju hört många säga att det nog är människor som inte har det så bra med varken sig själva eller livet. En del tycks vara ganska ökända i cyberspace, dessutom. För egen del kan jag rekommendera bloggande, det har hjälpt mig genom ett antal kriser, det hjälper mig mentalt genom den jag är i just nu. Den kris där det inte finns tid för en massa tjafs, egentligen.

I kväll klockan 21 på TV3 är det premiär för ett program som heter Stalkers. I programmet utlovas hjälp till personer som vill bli av med sina förföljare. Jag överväger starkt att ta kontakt. Starkt.

Livet är kort. Sanden rinner genom timglaset.

Read Full Post »

Torsdagsmysigt, äckligt och stödjande

Varning för stjärtklåda!

Varför inför inte fler människor torsdagsmys? Det gjorde Fästmön och jag igår. Nu tycker att ordet

mys

inte nödvändigtvis har med ätande av slaskmat och snask att göra, men lite mat blev det ändå. Vi köpte var sin mini-baguette och till den tre goda ostar – varav en var synnerligen übermogen. Till huvudrätt blandade vi till var sin sallad på ICA Heidan. Till maten serverades ett glas rött och till dessert synnerligen kletiga choklad- och dajmmuffinsar och kaffe. Ja tack, vi blev mätta!

Ingredienser till torsdagsmys. Allting ser inplastat ut och det är ett filter jag har lagt på i Photoshop eftersom Ajfånen tog en suddig bild. Alltså, jag tog en suddig bild med Ajfånen.

Men vadan detta mysande en torsdag? Kanske var det en viss kompensation för de ÄCKLIGA historier Anna berättade härom kvällen om maskar i stjärtar och hur dessa sprids via handdukar och gosedjur. (ja för BARN är ena rediga smitthärdar! Inte så konstigt dårå att jag inte är nån barnmänniska, eller hur? OBS! Ironi!!!)  Jag höll på att kräkas! Och naturligtvis började det klia på ett visst ställe. Outhärdligt mycket. Så mycket att jag var helt säker på att jag hade blivit moderskepp för en massa vita, slemmiga och krälande saker. URRRK! Det räcker så bra med mina sedvanliga aliens, tack! Men dessa berättelser gjorde att jag hade liiite svårt att sova, kan jag meddela. Fast jag har självklart INTE nåt som krälar i min stjärt, det vill jag ha till protokollet!

Däremot har jag nånting som ser till att det inte krälar i mina ben idag. Det är premiär för stödstrumpor för min del! Tantvarning, eller? Till saken hör att jag hatar knästrumpor. På grund av min onda häl kan jag tyvärr inte stå och jobba. Det innebär att jag får problem med mina proppben. Nål-Janne rekommenderade därför att jag skulle inhandla stödstrumpor. Igår fick de besök av en stödstrumpsförsäljare (vilken titel!) på Annas jobb. Anna messade och frågade om hon skulle köpa ett par åt mig och det ville jag. Så nu sitter jag här, iförd ett par knästrumpor (har inte haft såna sen jag var liten kicka) med stjärnor på. Det kändes ovant att dra på sig dem i morse. Eftersom jag inte kan stå på den onda hälen mer än typ två sekunder, fick jag sätta mig på en stol och dra på mig strumporna – ända upp till armhålorna, kändes det. Närå, de slutar vid knävecken. Än så länge känns det bra även om jag blir varm om benen. Det ska bli intressant att känna efter i kväll hur benen mår.

Stödjande strumpor.

Anna har webb-adressen ifall man vill skicka efter fler strumpor. Och känns benen bra i kväll lovar jag att försöka tvinga av henne den och lägga ut den här på bloggen. Känns benen riktigt bra ska jag nog skicka efter flera par så jag har ett par per vardag.

Idag på förmiddagen ska jag försöka få till text och bild till en folder. Inte det lättaste när textunderlaget är för omfattande och bildkvaliteten mindre bra. Tja, jag får väl trolla – med mina stödstrumpeknän!

Livet är kort.

Read Full Post »

Fönsterkuvert, grådag och rätt segt

Idag var det segare än segast. Det som finns inuti min näsa, alltså. Och i luftrören. Det brukar ta nån timma innan jag kan prata överhuvud taget och när jag väl upplåter min stämma låter jag som en äldre man. Det gör dessutom ONT att prata. I alla fall nu på morgonen.

Fästmön var stoisk och lagade till en utsökt måltid igår afton. Spaghetti och kött-/kycklingfärssås. Min sås var starkt kryddad och full av vitlök. Jag kände inte så mycket smak mer än det starka som på sätt och vis löste upp det sega bakom näsan. Du fattar vad jag menar utan att jag behöver beskriva det mer detaljerat, hoppas jag???

Annars har nog grannarna i Himlen börjat tro att vi har startat grisfarm. För när vi sover låter vi som grisar. Nu har jag ju inte hört mig själv, men min särbo. Gissningsvis låter jag likadant.

Har vi startat grisfarm, månntro?

                                                                                                                                                            I morse var det fyra grader kallt. Jag försökte smyga så att jag inte skulle väcka Anna, hon behövde så väl få sova. Men jag höll på att skrämma livet ur Elias när jag gläntade på hans dörr för att säga god morgon – han hade inte hört mig tassa i hallen utanför! Lillgrabben hade ont i magen, sa han, men eftersom toa redan var provat försökte vi med yoghurt och då blev det lite bättre. I bilen till skolan lyssnade vi till ESC-låtarna och Elias tyckte att Armeniens låt var riktigt bra. Jag har klassat den som OK.

Jag färdades sen genom en grå dag in till stan. Vid Ekeby stod hästarna som vanligt i klunga, men idag såg de extra roliga ut eftersom det såg ut som om de spanade på bilar. Jag bara väntade på att en av dem skulle ta fram block och penna och börja skriva upp bilnummer eller nåt! Minns du det, FEM, när vi höll på med sånt??? Varför gjorde vi det???

Dagen var så grå och disig, men trots det var det förvånansvärt många bilar OCH en länsbuss som inte hade lysena på. Nej, jag kan väl tänka mig att om man inte har blinkers så har man väl inte lysen heller på sitt fordon. 😈 Inga rådjur såg jag idag, men annars brukar de vara synliga på ena sidan av nya E4:an, också de i klunga. Nervösa, smalbenta djur som springer lite hit och dit…

Nu har jag gnällt på gråvädret så mycket att solen tittar fram! TACK för det! 😛

Hemma hos mig hittade jag ett fönsterkuvert i postboxen. Fönsterkuvert är väl inte nån populär post hos nån och själv får jag magknip när de hamnar hos mig. Detta kuvert var dessutom från Skatteverket! HU! Men innehållet var tämligen odramatiskt. Det var den där nationella undersökningen om lägenhetsnummer som Skatteverket fått i uppdrag av regeringen att genomföra. Tanken är att det ska bli lättare att ta fram statistik om oss som bor nånstans än det har varit tidigare genom folk- och bostadsräkningarna. Det var enkelt att logga in hos Skatteverket och utföra ärendet, men man kan också använda telefon eller bara skriva ner på bifogad blankett och skicka in.

Funderar på hur min mamma gör, som inte har dator och som ser illa… Undras om nån tänkte på ”gamlingarna”, invandrarna med flera… Helt lätt att hitta sitt lägenhetsnummer är det inte heller. Enligt den medföljande foldern består numret av fyra siffror

[…] och ska finnas anslaget  på en väl synlig plats i byggnaden. Fastighetsägaren ska dessutom ha lämnat information till dig om vilket lägenhetsnummer som gäller. […]

Ja jag har fått ett brev om detta, men nåt anslag på

[…] väl synlig plats i byggnaden. […] 

hittar jag inte! Det är som vanligt, det. Dåligt med informationen, alltså. Tur att jag hade sparat brevet!

Uppdaterat: Nu var jag nere i entrén och kollade och jag hittade siffrorna. Men inte tack vare att det är utmärkt att det just är dessa fyra siffror man ska ange utan för att jag känner igen dem från brevet jag fick för ganska länge sen…

Nu ska jag informera mig själv lite om vad som har hänt lokalt via lokalblaskan. Nåt besked har jag INTE fått än och jag har för dålig röst för att ringa själv, tycker jag. På måndag har jag bestämt mig för att sjösatta plan B och sätta mig och ringa runt lite. Förhoppningsvis har min röst återgått till det normala då!

Read Full Post »