Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dokumentärfilm’

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Jo jag har en och annan vän. En av dem är fotograf och heter Henry Diltz. Äh, jag bara skojar! Min vän heter nånting heeelt annat. Men vännen är fotograf, tar bra bilder och tyckte att jag absolut skulle se en dokumentärfilm om Henry Diltz. Just den kvällen filmen gick var jag… låt oss säga… lite håglös. I kväll är jag… lite mindre håglös och tvingade Fästmön att se Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran.

Henry Diltz

Henry Diltz fotad av Henry Diltz. Med en riktig kamera. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

Naturliga nätstrumpor.

Naturliga nätstrumpor. Min bild, Annas ben.

Häromdan sa jag till min vän att jag är så avundsjuk på dem som kan ta bra porträtt. Nån

people person

är jag verkligen inte – vare sig i livet eller med kameran. Den knappa timslånga filmen om Henry Diltz gjorde mig… så glad. Han är nämligen uppenbarligen just en

people person, 

men han gillar också att fota vattenposter, golv och kossor. Henry Diltz bilder är fantastiska i sin enkelhet. Han ser det sköna i det lilla – och när det gäller människor, det oförfalskade, osminkade.

Nu ska jag kolla om det finns några böcker med Henry Diltz-foton som jag kan få tag i (låna, köpa billigt) så att jag kan titta och njuta, för på Play ligger filmen bara kvar till början av oktober. Människor, däremot, kommer jag aldrig att förstå mig på. Det är totalt lönlöst att jag försöker lära mig ta porträtt. Jag får fortsätta plåta blommor, vattendroppar, spindlar, träd, Televinkendockor, bokhyllor, lustiga mönster, möjligen kroppsdelar- ja, sånt som inte kan göra mig illa. Så där som människor kan.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett utställt inlägg där rubriken med all säkerhet klarnar allt eftersom du läser vidare i texten.


 

Foto är ett av mina stora intressen, kanske näst efter litteratur. Men när Fästmön berättade att Lars Lerin hade en utställning på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm just de dagar vi skulle vara i Stan, var jag inte sen att nappa. Lars Lerin är framför allt konstnär. Han vann det litterära Augustpriset för bästa fackbok förra året för sin Naturlära. Dessutom har jag har hört honom sommarprata och jag har sett en dokumentärfilm på TV om honom, hans konst och hans kärlek. Så mitt sikte var inställt på Lars. Men jag fick också foto och Cecil Beaton på köpet, samt Kakan Hermansson och Nino Ramsby i lördags!

Audrey Hepburn fotad av Cecil Beaton 1963

Audrey Hepburn fotad av Cecil Beaton 1963. (Bilden är lånad med tillstånd av Sven-Harrys konstmuseum)

Den där bilden av Audrey Hepburn från 1963… Jag gissar att jag inte är den enda som har fascinerats av den… Faktum är att jag skulle kunna ha blivit stående framför den i timmar. Den har sannerligen en rent hypnotisk effekt. Men där fanns så många fler verk av Cecil Beaton att beskåda, samtliga i svartvitt, förstås.

Vid första anblicken kan bilderna se väldigt… enkla ut. Inget märkvärdiga. Tittar en lite längre ser en så mycket mer – trots att porträttfigurerna inte alltid möter betraktarens blick.

Cecil Beaton föddes samma år som min morfar, 1904, och dog 1980. Han fotade stjärnor från filmen, kungligheter med flera från 1930-talet och cirka 40 år framåt. Jag hörde två äldre damer ampert konstatera i utställningssalen att Cecil Beatons bilder är alltför arrangerade. Ja, kanske det. Men är inte det ett av de allra bästa sätten att lyckas med just porträtt? Sen är det väl hur man arrangerar bilden som speglar objektet på ett speciellt sätt, tycker jag. I just detta arrangerande ligger Cecil Beatons styrka som porträttfotograf, enligt min mening.

Idag förvaltar Sotheby’s Cecil Beatons fantastiska samling, en samling som också består av verk från andra världskriget. Den som är i Stockholm kan se en bråkdel av dem på Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken augusti månad ut. Gör det!

Men Lars Lerin-utställningen, dårå? Lugn, den missade jag inte. I samband med EuroGames, ett HBTQ-evenemang med inslag av idrott, kultur och politik, visar Sven-Harrys konstmuseum en liten utställning med Lars Lerin samt även Kakan Hermansson och Nino Ramsby. EuroGames avslutades igår, söndag, men även denna utställning finns kvar månaden ut.

Detalj ur Tillsammans I till XXII av Lars Lerin

Detalj ur Tillsammans I till XXII av Lars Lerin (Lånat via Creative commons)

 

Transboy III

Transboy III av Nino Ramsby. (Lånat via Creative Commons)

Med vidlyftiga penseldrag (!) kan jag säga att Lars Lerins bilder av gaypar är mycket intima och nakna, Kakan Hermanssons verk ser ut som nåt ett dagisbarn framställt och Nino Ramsbys verk överraskade mig positivt, trots sin svärta. Eftersom den sistnämnde även är både sångare och musiker har han tänkt berätta om resan som transsexuell kille i bild, sång och dikt. Oerhört smärtsamt, oerhört nära, oerhört skört.

 


Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

 

Här hittar du Sven-Harrys:

Sven-Harrys konstmuseum finns på Eastmanvägen 10 – 12, nära Vasaparken, i Stockholm.

Museet har öppet onsdag – fredag kl. 11 – 19 samt lördag – söndag kl. 11 – 17. Tisdagar är reserverade för förbokade grupper!

Entré konsthallen: 100 kronor. Pensionär och studerande: 80 kronor. Barn och unga under 18 år: gratis

Sven-Harrys hem och konstsamling: 150 kronor (inkl. konsthallen). Pensionär och studerande: 130 kronor. Barn och unga under 18 år: gratis

Museet finns också på Fejan, Instagram och Vimeo.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Prästen Åke var 57 år och levde ett vanligt liv som gift och far till tre, numera vuxna, döttrar. Men Åke levde också ett liv i lögner. För fem år sen exakt på dagen idag blev han Ann-Christine. Nu gick inte den förvandlingen helt enkelt och lätt på en dag, naturligtvis. I kväll satt jag som klistrad framför SvT2 som visade dokumentärfilmen Vägen till Ann-Christine.

Ann-Christine

Åke blev Ann-Christine. (Fotot är lånat från SvT:s webb.)


Det är faktiskt sant att jag satt som klistrad framför TV:n. 
Det här är en sån rörande historia om en sån modig person som har tagit tag i sitt liv och förändrat det så. Dessutom med risk att förlora både sin familj och sitt jobb. För en präst kan väl inte leva ostraffat öppet som transperson, eller? Jo, det går! Visst blev det förluster, men också vinster. Ann-Christine har bevisat att det är möjligt. Dessutom har hon varit en förebild för andra i samma situation. I den här dokumentärfilmen får vi nämligen inte bara höra Ann-Christine och Åke berätta utan även en annan person som också levt ett långt liv med känslan av att vara fel. En person som efter att fått vetskap om Ann-Christine nu sökt hjälp att komma tillrätta med sitt eget liv.

I filmens början får vi tittare träffa Åke. I nästa scen är det Ann-Christine som berättar. Vidare får vi höra vad såväl församlingsmedlemmar som biskopen tänker och tycker om det hela samt också en av Ann-Christines döttrar. En dotter, för vars lille son Ann-Christine ändå är morfar.

Om du bara läser den här texten jag skriver nu låter det säker mest förvirrande. Men att se och höra Ann-Christine berätta gör allt kristallklart och inte ett dugg konstigt! Ann-Christine är nämligen inte den där mediebilden av en transa. Hon är så naturlig och enkel och klok i sin kvinnlighet. Det är en väldigt fin och sevärd ny film av Helena Isaksson Baeck.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Med detta sagt och sett är det verkligen inte så att vi har kommit långt här i Sverige med vår öppna på allas rätt att finnas till och synas. Eller för att citera Ann-Christine i filmen:

[…] Man ser inga transpersoner läsa nyheter i Rapport. […]


Missade du Vägen till Ann-Christine kan du se den här på SvT Play
eller under morgondagen (måndagen den 3 augusti), när den går i repris i SvT2 klockan 16.05.

Du kan också läsa Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett jagande inlägg i vilket Tofflan också lägger huvudet i nåns kompetenta händer.


 

Ett svart paket och ett grönt paket

Ett svart paket och ett grönt

När det gäller födelsedagar brukar jag inte ha nåt problem att komma på presenter. Problemet ligger för det mesta i att jag inte har möjlighet att köpa det jag vill, men det är en annan historia. Igår gav jag mig ut på presentjakt mitt på dan. Jag hade en viss plan – och faktum är att slutresultatet blev bättre (och rätt mycket mera kostsamt…) än jag tänkt. Nu tror jag inte att mottagaren jublar åt paketen, så ett litet tillägg i annan form blir det också.

Vädret var skumt igår. Det var varmt, men blåsigt, lite som en höstdag. Nån strykning blev inte gjord. I stället samlade jag på mig mer tvätt som jag ska försöka slänga över strykbrädan senare idag. Mitt på dan ska jag göra en liten utflykt för att införskaffa förnödenheter, så bräda och järn åker väl inte fram förrän till kvällen. Idag är det lite mer blött ute än igår, så det är ett perfekt väder för att mysa inomhus och läsa böcker hushållsarbete.

Blåa och orange stora badankor

Man kan nästan ha med sig badankor när man går ut numera…

 

Selfie 27 juli 2015

Nysnaggad fotade jag mig själv i bilen.

Framåt kvällen hade jag en träff med ett av ”mina” M. Det var skönt att få lägga huvudet i hennes kompetenta händer och bli av med lite kalufs. Men ganska mycket är sparat på toppen, så att säga. I min situation är det inte så smart att vara extrem på nåt sätt och sticka ut för mycket. På hemvägen köpte jag med mig en pizza som jag slafsade i mitt i mitt kök. Den var god, men alldeles för stor.

Senare på kvällen blev det lite TV och en väldigt bra dokumentärfilm samt läsning. Jag gillade att jag kände igen såväl platser som människor i den Maria Lang-bok jag fyndade i Nora. Efter den har jag gripit mig an en Agatha Christie-deckare ur den bokskatt jag fick av vännen Agneta. Det är en sån bra kombo – sommarregn och deckare.

Jag fick en liten förfrågan om jag ville tillbringa onsdagen med en kille, men det kom lite hastigt på och jag har eventuellt annat för mig. Fast nu börjar jag nästan ångra att jag sa nej…

I min lilla värld händer inget mer spännande än presentinköp, hårklippning och matinköp. Utanför sker det helt andra saker. I morse har Hagamannen släppts ur fängelse. Jag kan inte låta bli att undra hur det ska gå. Han är ju ingen populär person och visar han sig i Umeå tror jag att det finns risk att människor som drabbats vill hämnas. Mannen har suttit nio år i fängelse, men jag läste nånstans att han inte kunde få permis under fängelsetiden för att han ansågs för farlig. Hur det ska gå nu när han är fri kan man ju då undra. Enligt SvT ska han få fortsatt ”behandling” och hans frigivning är villkorlig efter att han har avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Vidare ska Hagamannen tydligen norrut i Sverige för att börja en utbildning. För denna utbildning ska han också få pengar till körkort, enligt SvT. Det är mycket i detta som både stör och oroar mig.

Vad händer hos DIG idag??? Skriver du några rader i en kommentar och berättar blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

SvT 2 har regnbågsvecka. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för jag tycker att det borde finnas HBTQ-program i varje veckas TV-tablå, inte bara under Stockholm Pride-veckan. Men visst. SvT hör till de bättre kanalerna – SvT1 kör ju Cucumber och Banana, två serier jag gillar mycket. I kväll har jag emellertid sett en isländsk dokumentärfilm om Hrafnhildur som föddes som pojke men som sen 2012 är kvinna. A boy like her heter den prisbelönta dokumentären.

Hrafnhildur

Hrafnhildur tittar på gamla foton av sig själv som barn. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: DRAKÓ Films)

 

Hrafnhildurs resa tar förstås många år. Dessa år är nerkortade till en timmes film. I den första scenen träffar hon en gammal vän som kände henne på den tiden hon var kille. Det är ett känsloladdat möte – och naturligtvis inte det enda känslosamma i den här filmen. Ändå är det inte gråt och klagan utan Hrafnhildur och hennes nära och kära berättar rakt, utan krusiduller, om förändringen och känslorna kring könsbytet. Som tittare kan man bara ana hur nära sammanbrottet är när Islands lagar plötsligt ändras så att samhället inte står för könskorrigerande kirurgi längre. Som tur är ändras lagarna igen: sen den 27 juni 2012 har isländska transpersoner rätt till könskorrigerande operation. Hittills har 20 personer på Island bytt kön.

Hrafnhildur ger ett mycket sympatiskt intryck. På ytan är hon lugn, men den som har nån form av förmåga till empati kan säkert gissa sig till stormarna inuti. Det är en snygg tjej vi tittare möter, en vanlig tjej, knappt 30 år ung. Och ändå är vanlig fel ord, förstås… Intressant är scenen när Hrafnhildur sitter med två tjejkompisar och berättar om operationen. De ställer de mest intima frågor och hon svarar efter bästa förmåga, trots att det naturligtvis är jobbigt och inte helt enkelt.

Det här är en riktigt bra dokumentärfilm som får högsta Toffelomdöme. Filmen behandlar på ett fantastiskt bra och till synes enkelt sätt en väldigt intim och djup förändring i och av en människas liv.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett skrivande inlägg.


 

Frågan i rubriken är naturligtvis inte möjlig att besvara. Jag har hittills skrivit i mina jobbansökningar att jag lever för att skriva. Det är en stor del av sanningen, men inte hela, förstås. Man kan faktiskt sluta leva och man kan sluta skriva, men att leva för en handling… Jag vet inte… Det behövs nåt mer. Typ… kärlek, kanske?

För övrigt har jag slutat skriva i mina ansökningar att jag lever för att skriva. Det är mera så att jag skriver för att leva. Kan du se skillnaden? Kan du förstå skillnaden?

Penna

Den här pennan fick jag av en före detta arbetskamrat för ungefär ett år sen. Pennan ska användas när jag signerar min första bok.


I morse läste jag
en BRA och intressant artikel i lokalblaskan på nätet om en skrivare i Uppsala som heter Håkan Pettersson. Han är bland annat poet och har gett ut böcker med poesi, noveller och krönikor. Sen är han med i en dokumentärfilm också.

I artikeln säger Håkan Pettersson bland annat att han inte är nånting utan skrivandet. Att skrivandet i sig är nåt han både är och gör, både ett varande och en process. Det lät så himla… fint. Och så känner jag igen mig i så mycket, förutom det där med bokutgivningen, dårå. Även där är jag ett misslyckande – än så länge. (Vänta bara…)

Den där filmen om Håkan Pettersson är jag nyfiken på. Enligt artikeln är den ärlig, men Håkan Pettersson själv tycker att den kunde ha varit både hårdare och djupare och ännu mer ärlig. Medierna inte varit särskilt intresserade av filmen. Kanske för att det är semestertider.

Håkan Petterssons texter blir jag förstås också nyfiken på. Enligt artikeln är de

[…] humoristiska och poetiska, men också dräpande, sylvassa, arga […]

Det är skönt att läsa att nån annan än jag själv har ilskan som inneboende. Annars är vi inte så lika, denne poet och jag. För mig tog det exakt sju minuter att skriva och korrekturläsa den här texten. För Håkan Pettersson tar det fyra timmar att skriva en A4-sida. Han skriver nämligen med näsan. Enligt artikeln har han en grav CP-skada. Jag hoppas bara att folk slutar se CP:t och i stället skrivaren Håkan Pettersson.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Man kan nog säga att jag har undvikit Tusen bitar – en film om Björn Afzelius. Jag var rädd att den skulle göra för ont. På långfredagen visades den i SvT och av nån anledning ställde jag DVD-timern på inspelning här hemma. Nu har jag gjort nåt så ovanligt som tittat på film på eftermiddagen.

Björn Afzelius

Björn Afzelius. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Titeln på filmen 
är förstås en låt som Björn Afzelius har spelat in. Min favoritlåt. Den som har följt mig genom åren. Den är en sån bra beskrivning av livet, det livet är. Att allt kan vara hur fint som helst och sen gå i tusen bitar i nästa sekund. Det där att man inte ska vara för kaxig och säker utan kanske ha ett ganska stort mått ödmjukhet inför livet.

I filmen får jag förstås höra flera favoritlåtar. Jag sjunger duett i Så vill jag bli, texterna till Sång till friheten, Två ljus och Älska mej nu sitter fortfarande kvar. Jag vet att jag aldrig lär tappa dem.

Men jag får en annan bild av ”Affe” under filmen. Jag ser en sexmissbrukande man, samtidigt den arga unga killen vars mamma var psykiskt sjuk, nåt som ledde till självmord. Kvinnorna som berättar om hur vacker och underbar och fullkomligt oförmögen han var till trofasthet. Vännerna och kollegorna, särskilt Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe, berättar om samarbetet och rädslor. När döttrarna berättar om pappans tal till en av dem på studentdagen kommer mina tårar. Likaså när Mikael Wiehe säger att han fick ärva Björns gitarr…

[…] Och jag spelar fortfarande på den. […]

Den här dokumentärfilmen får högsta Toffelomdömet. Sen kan Göran Skytte bara gå och gömma sig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Missade du filmen?
Se den här på SvT Play fram till den 30 september 2015!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »