Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘regissör’

Ett inlägg om en film.


 

Mannen på taket År 1976 var jag 14 år. Jag gick på bio då och då med mina kompisar. En av filmerna jag såg som jag har bestående minnen av är Mannen på taket. (Bland annat minns jag biobesöket för att min vän FEM fick ett skrattanfall under en av reklamfilmerna.) Jag hann precis hälla ner mig i tid framför TV:n när SvT1 visade filmen direkt efter en dokumentär om författarparet Sjöwall-Wahlöö. (Dokumentären spelade jag in och ska kika på i kväll, kanske.) Filmen är baserad på en av deras deckare, Den vedervärdige mannen från Säffle.

Filmen börjar riktigt obehagligt: en patient mördas i sin säng på sjukhuset, ett regelrätt blodbad. Det visar sig att mannen är polis – och att han som sådan var ganska… vedervärdig. Men kårandan inom polisen är stark och det är tack vare den han har klarat sig. Tills nu. Mördaren är en person som vill hämnas och det blir inte bara den sjuke polisen som får sätta livet till. Mannen tar sig upp på ett tak i Vasastan och börjar skjuta vilt omkring sig. Men det är inte allmänheten han vill åt utan poliser…

Den här filmen har 40 år på nacken. Nästan alla skådespelare – utom Sven Wollter (som för övrigt visar sin snorrkas) – i filmen – inklusive dess regissör – är döda. Det är så tittaren vet att filmen är gammal. Kläder och bilar avslöjar det förstås också liksom avsaknaden av mobiltelefoner, men förutom det… Filmen håller fortfarande! Den är fortfarande spännande och obehaglig och mycket skickligt gjord, särskilt helikopterscenen vid Odenplan. En annan stark scen är när mannen just skjutit sina första poliser och en liten knatte kommer cyklande på en trehjuling.

Alla som har spelat kommissarie Martin Beck kan slänga sig i väggen: Carl-Gustaf Lindstedt ÄR och kommer alltid att vara Beck för mig. Thomas Hellberg är också betydligt bättre än han… vahetteran Micke nånting… i rollen som Gunvald Larsson.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg.


 

Bokens Dag är ett evenemang som återkommer inom NTM-medierna, så även i arrangemang av vår lokalblaska. Och den 10 november är det dags för Bokens Dag 2014. Årets dag hålls i Missionskyrkan (inget om dagen finns emellertid att läsa på kyrkans webbplats!..). Det låter som en mysigare plats än Musikens hus Uppsala Konsert & Kongress, tycker jag.

Elsie Johansson 2014

Elsie Johansson är aktuell med Sagas bok. (Foto: Ulla Montan)

Årets medverkande är Johan Heltne, Lotta Lundberg, Sara Stridsberg och Klas Östergren, samtliga romanaktuella, enligt lokalblaskan, samt kokboksförfattaren och matbloggaren Johan Hedberg. (Ja, det är ju lite inne just nu med matlagning.) Och så Elsie Johansson, förstås. Elsie ersätter för övrigt Viveca Lärn, som har fått förhinder. Elsie Johansson är också aktuell med en roman, Sagas bok, som kom ut i somras.

Den som är extra intresserad av Elsie Johansson kan ta sig till Uppsala stadsteater i morgon kväll (inget om detta finns att läsa på teaterns webbplats!..). Då hålls en samtalskväll kring Elsie Johanssons verk och författarskap, under rubriken ”Att skriva fram tiden”. Elsie Johansson själv medverkar förstås, men även regissören Sunil Munshi, författaren Ola Larsmo och skådespelaren Anna Carlsson.

(Finns det några webbredaktörer som jobbar för Missionskyrkan och Stadsteatern???)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Med tanke på rubriken skulle man kunna tro att jag har suttit och tittat på ett visst musiktävlingsprogram för fjortisar. Det har jag inte. Jag har sett ett väldigt intressant och seriöst program om barnskådespelare. I kväll visade SvT2 Liten & Berömd, en dokumentärfilm av Michaela Brådhe Hennig och Rex Brådhe.

Inger Nilsson

Inger Nilsson spelade Pippi Långstrump – och blev sin roll, enligt många. (Foto: SvT)

Det var en märklig känsla att se några av sina barndoms film- och TV-skådespelare som vuxna. I mitt minne är de ju fortfarande de barn de var när de spelade Pippi, Pojken med guldbyxorna, Fideli. Och det är en del av det som har varit jobbigt för dem, att de alltid – eller väldigt ofta – har blivit och fortfarande blir förknippade med en roll de hade som barn. Allra tydligast blir det när Inger Nilsson berättar om sitt liv efter Pippi. Om hur folk klev rakt in i familjens hus, journalister och fotografer trampade in i klassrummet. Men också om hur svårt det var att få andra roller än Pippi Långstrump, som hon i mångas ögon ”blev”.

Naturligtvis har de alla positiva minnen också. Bertil Guve, som spelade Alexander i storfilmen Fanny & Alexander, minns de häftiga stunderna med den store Ingmar Bergman. Demonregissören, som kunde bli helt rasande, men också vara otroligt generös.

Julia Hede Wilkens, Fideli i Den vita stenen, är sig väldigt lik på TV-skärmen idag. Allvarlig, intensiv blick. Hon påminner lite grann om min kollega och vän ”Lisbeth” på SLU. För jag är säker på att Julia Hede Wilkens är lika rolig som hon är seriös – precis som ”Lisbeth”.

Pojken med guldbyxorna, Harald Hamrell från Uppsala i verkligheten, hade tidigt en dröm om att bli regissör. Och det blev han senare också.

Ytterligare några före detta barnskådespelare berättar i filmen. Men det är just Inger, Bertil, Julia och Harald jag själv har starka minnen av från min barn- och ungdomstid. Det är riktigt intressant att höra dem berätta om hur deras liv var – och blev. Lite sorgligt också, för all del. Bara det faktum att det inte finns nåt liknande STIM-pengar för barnskådespelare. Skådespelare, som därför gång på gång kan exponeras på TV utan att de får en spänn. Mitt futtiga

TACK till er för att ni förgyllde min barndom!

betalar inga räkningar. Men ändå…

TACK för att ni fanns där!

Toffelomdömet om den här dokumentären blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Missade du den kan du se den på SvT 2 i morgon, lördagen den 20 september SVT2 klockan 14.55 eller samma kanal fast på onsdag den 24 september klockan 23.15.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Blekingegatan 32Om jag tidigare var lite nyfiken på Greta Garbo, kan jag inte påstå att den nyfikenheten har minskat. Detta efter att ha läst Lena Einhorns roman Blekingegatan 32. Här får jag som läsare träffa den mycket unga Greta fram till genombrotten i såväl Sverige som Amerika. Och så får jag läsa om kärleken till lilla Mimi. Det här var den sista boken i den gigantiska hög jag köpte för en del av födelsdagspengen från mamma. Tack!

Händelserna i romanen (nej, det är ingen biografi, men den är baserad på verkliga händelser och fakta!) utspelar sig under 1920-talet. Greta Gustafsson bor på Blekingegatan 32 på Söder i Stockholm tillsammans med sin mamma Anna och syskonen Sven och Alva. Pappan gick bort när Greta bara var 14 år. Hon får tidigt arbete som expedit på PUB. Så småningom ”upptäcks” hon där och för stå modell för hattar i PUB:s katalog. Men det är skådespelare hon vill bli. Genom tillfälligheter får hon en kontakt och medverkar i en filmkomedi. Sen kommer hon till Dramaten. Det är där hon träffar Mimi, som blir hennes älskade. Tiden på Dramaten är Gretas lyckligaste i livet. Sen träffar hon Moje, regissören Mauritz Stiller. Och inget blir sig likt.

Det här är en vidunderlig bok – på många sätt. Ett sätt därför att författaren ursprungligen tänkte göra en film om Greta Garbo. Under sju år kämpade hon för detta. Men det blev ingen film, det blev en bok. Och det är jag väldigt, väldigt glad för. Det är en välskriven bok. En del kapitel skildrar tiden efter upptäckten i Amerika, andra kapitel vägen fram till berömmelsen i Sverige. Författaren lotsar skickligt mig som läsare genom de olika tiderna. Man får ett hum om varför Greta Garbo kallas gåtfull – Lena Einhorn lyckas skildra Greta Garbo på ett mycket trovärdigt sätt.

Toffelomdömet blir förstås det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


Häromdan gick en film på SvT
som jag inte hade möjlighet att se just då. Därför spelade jag in på DVD-hårddisken för att titta vid ett senare tillfälle. Redan i kväll blev det detta senare tillfälle. Under knappt en och en halv timme satt jag och tittade och lyssnade på en mycket fascinerande Liv Ullmann (min ungdoms Leila Lindholm…) som berättade om sin relation med Ingmar Bergman. Liv & Ingmar är filmen om deras kärlekshistoria.

Liv och Ingmar

Liv & Ingmar, en kärlekshistoria genom 42 år.


Ena halvan av Liv & Ingmar
är alltså berättaren i filmen. Liv Ullmann låter tittaren få följa med vid hennes första möten med den store regissören, 20 år äldre än hon själv. Hur de filmar en sommar, hur de leker om kvällarna och hur de blir förälskade. Men också vidare in i förhållandet när svartsjuka förgiftar det. Ingmar bygger tidigt en mur runt dem – även i egentlig mening runt huset på Fårö. Liv känner sig instängd. Och så är det lilla konkurrenten som kommer, dottern Linn.

Separationen är oundviklig. Som alla separationer gör den ont. Till skillnad från många separationer håller emellertid parterna kontakten genom åren. Liv säger i filmen att hon bygger en bro. Sen blir de varandras bästa vänner fram till den dan Ingmar lämnar jorden för att färdas ut i universum.

Det här är en rörande film om en fantastisk kärlek mellan två människor som råkade vara kända. Jag ger den högsta Toffelbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

Här kan du titta några dagar till.

Här kan du läsa vad Jerry tyckte om filmen.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en biografi.


Hur kan man ens försöka
att skriva en biografi över en av Sveriges största skådespelare? En person som levt i sus och dus och efterlämnat 17 papperskassar med dagböcker, anteckningar och privata dokument. Hur får man rätsida på materialet? Hur kan det överhuvudtaget bli en bok? Journalisten Annika Persson gav sig i kast med materialet och Jag vill ju vara fri. En bok om Lena Nyman kom ut i år, lite mer än två år efter Lena Nymans bortgång.

Jag vill ju vara fri

Det blev en bok…


Människoöden fascinerar mig!
Det behöver inte nödvändigtvis vara kända personers liv och leverne. Nu råkar Lena Nyman vara en känd person. Men den här boken är bra för det! Annika Persson väjer inte för det svarta, hon vågar och hon visar delar av det innersta, den lilla Lena, så osäker och sårbar.

Redan tidigt valde Lena skådespelarbanan. Jag har faktiskt sett filmen hon var med i som tioåring, Farligt löfte. Hon var stjärna redan då. Rollerna växte naturligtvis med åren. Det är spännande att läsa om Lena Nymans jobb ihop med regissörer som Vilgot Sjöman, Ingmar Bergman och Alf Sjöberg, men också Hasse och Tage, kollegor som Viveka Seldahl och Börje Ahlstedt, för att nämna några, samt elever som Rikard Wolff. Listan blir ogörlig om alla ska nämnas!

Det som emellertid mest griper mig är skildringen av hennes kamp mot missbruket. Eller kamp… Det var ju inte alltid en kamp, det var missbruket som styrde. Det och rökningen som avslutade hennes liv i förtid.

Det här är en riktigt bra biografi!!! 

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Vissa liv är kortare än de borde ha fått vara.

Read Full Post »

Läser i Dagens Nyheter idag om det rubriksättaren kallar bögdramat Weekend. (Ja, det är Pride snart, det märks redan i media!) Enligt artikelskribenten har homosexuella varit antingen helt osynliga eller ganska stereotypt skildrade genom filmhistorien. Detta vill jag väl inte helt hålla med om, även om en sån bra TV-serie som L Word också var ganska bra på att visa stereotyper trots att den gjordes så sent som under 2000-talet… Men det finns filmer som sticker ut och jag skulle vilja säga att Boys don’t cry är en av dem, liksom svenska Kyss mig. Så vad är det nu som gör att TT-recensenten menar att Weekend

bryter mark???

Handlingen utspelar sig i Nottingham där två unga män, som inte verkar ha så mycket gemensamt än att de föredrar att ha sex med män, träffas. Och har sex. Med varandra. Men sexet förvandlas till en helg av samtal och känslor, enligt skribenten.

Russel och Glen blir kära i varandra. Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.


Regissören Andrew Haigh säger
att han tycker att en relation är mest intressant i början därför att då avslöjar man så mycket om sig själv. Men Andrew Haigh hade svårt att få sin film finansierad, trots att efterfrågan på såna här filmer sägs vara stor. Själv tror han att han kanske hade haft lättare att få pengar till filmen om de två huvudpersonerna hade varit lite struliga. Nu är de inte det utan två ganska vanliga killar som råkar vara bögar och kära i varandra. Och det kanske är just detta som gör att filmen bryter mark. Eller? Jag blir onekligen nyfiken och hoppas få tillfälle att se filmen!

Read Full Post »

Med en rubrik som Ingen man i sikte på en dokumentär om lesbiska tänkte i alla fall jag

Nej! Inte en till sån…

Men den här var ändå lite annorlunda, intressant och värd att diskutera. SvT 2 visade den i kväll, den går i repris flera gånger och finns också på SvT Play.

Ingen man i sikte här, inte…


I den här filmen har regissören
, Mette Aakerholm Gardell, också en  roll – som en lesbisk kvinna som längtar efter ett barn. Mette Aakerholm Gardell representerar den mellersta generationen; Martine den yngre och Marja den äldre.

Martine säger på ett ungdomsläger att hon vill att andra ska se henne som en heterosexuell pojke. För den skull ser hon inte jättemanlig ut på utsidan, men hon känner sig manlig på insdan. Hon vill inte byta kön, hon vill inte ha ett manligt könsorgan. Hon vill bara vara maskulin.

Marja och hennes partner har varit med om den lesbiska feministiska revolutionen under 1960- och 1970-talen. Den revolutionen när de till och med skrev om jullåtar så att de fick lesbiska texter – och skrämde bort bögarna.

Jag tycker att det här är en intressant dokumentärfilm, men kanske hade jag som regissör inte valt att vara en av personerna framför kameran. Det skulle bli för nära. Dessutom håller jag inte med om allt som sägs och tycks i filmen. Men filmen är så bra därför att den visar vad tre generationer har för tankar kring könsroller.

Högt betyg!

Read Full Post »

Er regissörer emellan…

Har ni tänkt på en sak, er regissörer emellan?

Sunil blir Linus baklänges…

Mystiskt!

Read Full Post »

Torsdag och dags för Babel igen! Härligt! Åter i rutan var i kväll också Daniel Sjölin för att återta programledarskapet. Lite mindre härligt, tycker jag dårå, som föredrar hans ”vikarie” Eva Beckman.

Tramseriet Operation Dokudikt innebar Viveca Lärn i kväll. Jag orkar inte rapportera om larvet.

Lukas Moodysson har blivit författare igen. Döden & co är hans senaste bok, men redan som 17-åring debuterade han som poet. Men mest känd är han kanske som regissör. Hur som helst verkar han vara en person som älskar sig själv och som inte tar nån som helst skit från andra. Ganska elak kan han vara, till och med. Tungorts-r:en gör det inte ens bekvämt att lyssna på honom, svårt att titta på honom har jag redan. JA JAG KAN OCKSÅ VARA ELAK. Daniel Sjölin och han hade ett grabbsamtal. Jag gäspade.


En roman om en pappa som dör.

                                                                                                                                                      Lotta Lundgren och Per Morberg var nästa gäster i studion. Morberg hade ett skitfult plåster i pannan och var lika arrogant som vanligt, verkade det som. Huruvida han ÄR arrogant eller inte vet jag inte, men han uppträder arrogant. Tycker jag. Hur som helst diskuterade man matvanor och kött, framför allt.

Jonathan Safran Foer har skrivit boken Att äta djur (2009) och veckans utrikesreportage handlade om detta. Boken har nämligen först nu kommit ut på svenska. Den handlar förstås om djur och köttindustrin.


En bok om köttindustrin. Och djur. Och vegetarianism.

                                                                                                                                                   Lotta Lundgren blev berörd av boken och djurens lidanden. Per Morberg blev förvånad att det

var så jääävla illa!

Daniel Sjölin blev… provocerad. Han kom inte på NÅT annat han kan äta i stället för kött. Och började svamla om att införa ett köttkörkort. Men hjälp! Eva Beckman, INGRIP!

Så skulle det handla om bokporr, det vill säga böcker som älskas av bokälskare. Om vackra böcker, ovanliga böcker, specialutgåvor och liknande. Exklusiv formgivning som en del av inredningen. Bodil Malmsten är en av dessa bokpornografer som verkligen älskar böcker och formgivning. Hon var ärlig nog att erkänna att hon ofta har köpt böcker på grund av deras utseende… Bästa inslaget i kvällens program!!!

Boktipsen den här veckan skulle vara böcker som är riktigt fina:

Read Full Post »

Older Posts »