Vulkaniskt och nätverkande

Ett synnerligen blandat inlägg.

---

 

Jaha. Vad har nu vulkaner och nätverk gemensamt? Mig, förstås! När jag kom till jobbet i morse, efter att ha lyckats perkolera kaffe (det blev silverte härom morgonen för Nån hade glömt kaffebönorna…), började dan med att jag blev näpst. Det är varken första eller sista gången det händer. En kan tro att en vänjer sig. Det gör jag INTE! Jag blir först som fem år (ledsen, ynklig och mesig), sen som en vulkan (explosiv, kraftfull och mångårig). Dessutom blir jag väldigt trött på att ingen nånsin sätter ner en fot, det är nämligen inte bara jag som drabbas. Ska jag behöva vara den som gör det den här gången också? Ja, ja, jag har personer och uppgifter som sätter guldkant och framför allt snällkant på tillvaron. Det kanske är det som felas en del? Jag överlever! Har jag överlevt hittills, finns det inte mycket som kan döda mig. Ont krut, du vet…

Jag blir vulkanisk! Vulkanerna på bilden är dock av papper. Nån av oss trodde hoppfullt att det var chokladaskar…

En blandad dag. Så kan jag sammanfatta min dag. Men medan jag satt och jobbade i tryggheten på mitt kontor jagade polisen en maskerad man med en mystisk svart väska här i en av universitetsbyggnaderna i Uppsala. Han är misstänkt för ofredande och infångad. Tur det. Det kunde ju ha varit en bombman eller nåt. Beredskapen är onekligen höjd…

Nätverkande!

På eftermiddagen satt många på jobbet i ett och samma möte. NK* och jag kom då att tala om de möten jag har varit på för ett tag sen. Jag blev påmind om att ringa, gjorde det och fick både visshet och återkoppling. Och nya kontakter i mitt nätverk! Det är inte fy skam. Förhoppningsvis kan det ge nåt i framtiden som inte är oro. För oroligt börjar det bli – och det är inte bra jag som upplever det heller. Men jag är glad och tacksam för den stunds frist och andningspaus jag har fått samt det nya och ganska stora nätverk detta faktiskt har gett mig.

Jag vet inte om jag orkar ställa mig vid strykbrädan i kväll heller. I måndags ringde mamma och hon frågade faktiskt hur läget var. Jag svarade att jag var trött, varpå hon sa:

Det är du ju jämt!

Jaa, jag blir trött efter en intensiv, men spännande arbetsdag. Det tar på krafterna att gå från 0 till 100 utan nån form av mjukstart som till exempel långtidssjukskrivna brukar få.

Ingen strykning, alltså, men jag ska prata med Fästmön om helgens övningar som bland annat omfattar vännen FEM och ett stycke Soffa. Och så ska jag se 100 Code, det är sista avsnittet i afton. andra avsnittet av Morden i Sandhamn på TV4.

Krakel Spektakels och herr Gurkas pappa Lennart Hellsing är död, läste jag nyss. Men 96 år är onekligen ett långt och förhoppningsvis gott liv.

Jag lämnar dig med en bild från jobbet på en manual – med ett svårt korrekturfel på omslaget. Jaa, jag är yrkesskadad. Vad har DU för skador??? Skriv några rader i en kommentar och berätta om du har lust!

Nån som vet vad en Snabbgudie är?

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nånting lockade

Ett lockande inlägg.

---

 

Inte bara en utan två tjusarlockar i pannan i morse.

Det känns så bra att få skriva locka och inte krocka i dagens inlägg! Jag tänker på gårdagen och den långa bilkö jag hamnade i på vägen hem. Mest synd var det förstås om dem som krockade. Även om det främst verkade vara materiella skador är det ju inte precis vad en önskar sig när det är jul nästa månad. Själv längtar jag till torsdag nästa vecka när Clark Kent* ska få komma till doktorn** igen – han börjar bli bra gnällig nu, kan jag meddela. Även om han mest gnäller en kort stund vid start är det ju lite pinsamt. Sen är jag självklart orolig för att den där jädra remmen ska gå av eller nåt. Fast det svider en del i plånboken också, förstås. Även jag ska ju köpa julklappar och julmat framöver.

Men vad var det som lockade idag då? I morse var det mitt hår. Jag vaknade med två tjusarlockar i pannan och kände mig så snigg att jag nästan kastade mig på mobilen till min frissa på studs. Och det var inte för att hon skulle komma och ta en bild av mig till sin portfolio… Fast… en ringer inte till sin frissa klockan halv sju på morgonen, när salongen öppnar klockan nio. Och förresten har jag klipptid snart och får försöka stå ut till dess. Samtidigt är det lite spännande att inte vara riktigt säker på vilken frilla en vaknar med på morgonen. Ett och annat gott skratt åt sig själv kan en få. Jag undrar hur många som kan roa sig så? I kväll ska jag försöka göra nåt åt eländet, det vill säga håret, på egen hand. I vart fall ska det tvättas direkt efter att jag har skrivit det här inlägget. Hemresan tog nämligen bara en kvart idag (45 minuter igår) och jag har lite annat att syssla med i kväll också.

Tomma stolar i Café Java idag.

På jobbet har det varit en intensiv dag. Jag hann inte så långt som jag hade hoppats, för det material jag tog tag i i morse tarvade en del efterforskningar med mera. Därför har jag inte jobbat med nåt annat än det hela dan. Plus att vårt rapporteringssystem, som legat nere sen i fredags eftermiddag, kom igång igår när det var dags att gå hem. Det behövde fyllas på med anteckningar om vad som är gjort. Systemet är enkelt men ganska funktionellt och framför allt väldigt bra att ha när det är flera kockar inblandade i samma soppa.

Men det var märkligt tomt på jobbet idag. Närmaste kollegan och jag var ganska solokvist under morgonfikat och vi undrade var alla höll hus. Hade de redan blivit bortrationaliserade i omorganisationen? Inte då! En del var på möten eller konferenser, medan andra grupparbetade för att hitta värdefulla ord som ska visa vilka de är och vad de står för. Tofflan förhörde sig lite senare och fick intrycket av ett gott arbete utan floskler.

Annars är det som det är med saker och ting. Men dagens lilla höjdpunkt blir eventuellt en chokladbit – det är ju Chokladens dag idag, vilket kollegan upplyste mig om. Och det finns faktiskt en liten chokladbit i köksskåpet som har lockat mig länge. I kväll blir den uppäten!

Ska DU äta choklad i kväll eller mumsar du på nåt annat??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Choklad ska det bli på Chokladens dag.

*Clark Kent = min lille bilman
**doktorn = bilverkstan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Toa, topz och tonåring

Ett inlägg i vilket de tre ledorden i rubriken börjar på t. En allitteration, alltså.

---

 

Jaha. Nu undrar du säkert hur jag ska få till det här inlägget med tanke på rubriken. Jaa… jag tycker att det är jättesvårt att sätta rubriker som är bra och som lockar till vidare läsning. Ibland kommer rubriken till mig direkt, för att andra gånger verkligen gömma sig för mig och dyka upp i form av en trist överskrift när allt annat är färdigskrivet sen länge. Men nu ska vi inte uppehålla oss vid dett. Let’s move on och kolla vad det är jag är ute efter! Först en liten linje för pauserandets skull…

Regnbågslinje, passande nog!

 

Till att börja med handlar mitt inlägg om vanor och rutiner. Har DU såna??? Det har jag. Det måste jag ha på vardagarna för att min tillvaro inte ska rämna. Jag har ganska strikta rutiner, men mina vardagar börjar alltid på samma sätt: jag vaknar vanligen mellan halv sju och sju, jag går på toa och jag topzar (ja, jag tycker att det är snyggt att stava ordet med z!) öronen.

Det där med att topza öronen har jag gjort ett tag, men det tog sin lilla tid. Då och då läser jag i media om vad man ska och inte ska göra. Vid ett läkarbesök som barn sa min generade pappa när doktorn skulle titta in i mina öron, att min öronhygien nog var lite eftersatt. Gissa vad doktorn svarade? Han sa att man INTE ska tvätta öronen för det är inte bra! Så jag fortsatte att inte tvätta öronen, men sen jag blev vuxlig och anlade en korthårig frilla kände jag mig nödd och tvungen att topza öronen varje morgon. Det ser ju verkligen inte trevligt ut med öronvax och annat gojs i öronen. Och det syns ju rätt mycket mer när man har kort hår.

Jag topzar tangentbord också. Här är det mitt gamla tangentbord som får en genomgång.

Häromdan läste jag i nån Expressenbilaga på nätet att man aldrig ska använda topz. Gulp! Varför då då? Jo, vax är bra för öronen för det håller skräp och bakterier borta samtidigt som det gör hörselgångarna och trumhinnorna rena och mjuka. Dessutom gör kroppen sig av med öronvax på egen hand – varje gång du pratar, skrattar och tuggar kryper överflödigt vax ut. Uuuuääääääck, så läbbigt det låter! Det tredje skälet har jag lättare att köpa: med topz kan man i stället råka trycka tillbaka bakterierna in i örat så att det kan bli infektioner.

Ett trasigt öra, vad nu det har med texten att göra..?

Hur ska man hantera vaxet då? Det ser ju verkligen äckligt ut med vaxiga öron! Jo, det finns öronvaxlösande medel som mjukar upp vaxet (receptfritt på apoteket). Eller så kan man skölja ur öronen med ljummet vatten när man duschar. Fast har man mycket besvär får man gå till doktorn. Nja, det där med vatten i öronen tror jag inte på. OK, det hamnar ju lite i öronen när man duschar, men jag skulle aldrig ”vattna” öronen medvetet. Nej, jag fortsätter med mitt topzande. Det kliar faktiskt rätt bra i öronen på morgnarna och då är topz kanon! Men naturligtvis kör jag bara runt i ytterörat, jag trycker verkligen inte in topzen!

Här är vår tonåring inte så gammal, typ sex år… Redan då var bokstäver viktiga i hans liv.

Så. Det var toa och topz. Nu till dagens höjdpunkt: tonåringen. Idag blir nämligen Fästmön tonårsmamma igen – vår minsting fyller 13 bast!!! Det är inte klokt så gamla barnen blir, det är bara vi vuxna som aldrig blir äldre. (Nåja…) Jag har känt Elias sen han var fem år. Då var han en intensiv och kvick liten rackare som älskade Fem myror är fler än fyra elefanter (helst i litterär form) OCH att plocka med storebrorsans pokerspel. Idag är han en lugn och eftertänksam kille. Duktig i skolan och en bra kamrat, sägs det. Vår tonåring… (ja, jag är ju bara bonusmorsa, men han är lite min ändå). I eftermiddag är jag därför och firar den här killen.

I övrigt har jag följt sedvanliga rutiner och vanor den här dan. Men jag har också ringt Ryds och bokat tid för att få stenskottet lagat. På tisdag eftermiddag ska jag dit och jag kan vänta under tiden det lagas (det tar mellan 20 och 30 minuter). Håll nu en tumme för att rutan inte har spruckit helt när jag kommer ut i garaget!

Ha en bra fredag! Jag hoppas att du har nåt att se fram emot den här helgen. Det har jag och det är jag tacksam för!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Liten & Berömd

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

---

 

Med tanke på rubriken skulle man kunna tro att jag har suttit och tittat på ett visst musiktävlingsprogram för fjortisar. Det har jag inte. Jag har sett ett väldigt intressant och seriöst program om barnskådespelare. I kväll visade SvT2 Liten & Berömd, en dokumentärfilm av Michaela Brådhe Hennig och Rex Brådhe.

Inger Nilsson spelade Pippi Långstrump – och blev sin roll, enligt många. (Foto: SvT)

Det var en märklig känsla att se några av sina barndoms film- och TV-skådespelare som vuxna. I mitt minne är de ju fortfarande de barn de var när de spelade Pippi, Pojken med guldbyxorna, Fideli. Och det är en del av det som har varit jobbigt för dem, att de alltid – eller väldigt ofta – har blivit och fortfarande blir förknippade med en roll de hade som barn. Allra tydligast blir det när Inger Nilsson berättar om sitt liv efter Pippi. Om hur folk klev rakt in i familjens hus, journalister och fotografer trampade in i klassrummet. Men också om hur svårt det var att få andra roller än Pippi Långstrump, som hon i mångas ögon ”blev”.

Naturligtvis har de alla positiva minnen också. Bertil Guve, som spelade Alexander i storfilmen Fanny & Alexander, minns de häftiga stunderna med den store Ingmar Bergman. Demonregissören, som kunde bli helt rasande, men också vara otroligt generös.

Julia Hede Wilkens, Fideli i Den vita stenen, är sig väldigt lik på TV-skärmen idag. Allvarlig, intensiv blick. Hon påminner lite grann om min kollega och vän ”Lisbeth” på SLU. För jag är säker på att Julia Hede Wilkens är lika rolig som hon är seriös – precis som ”Lisbeth”.

Pojken med guldbyxorna, Harald Hamrell från Uppsala i verkligheten, hade tidigt en dröm om att bli regissör. Och det blev han senare också.

Ytterligare några före detta barnskådespelare berättar i filmen. Men det är just Inger, Bertil, Julia och Harald jag själv har starka minnen av från min barn- och ungdomstid. Det är riktigt intressant att höra dem berätta om hur deras liv var – och blev. Lite sorgligt också, för all del. Bara det faktum att det inte finns nåt liknande STIM-pengar för barnskådespelare. Skådespelare, som därför gång på gång kan exponeras på TV utan att de får en spänn. Mitt futtiga

TACK till er för att ni förgyllde min barndom!

betalar inga räkningar. Men ändå…

TACK för att ni fanns där!

Toffelomdömet om den här dokumentären blir det högsta!

 

Missade du den kan du se den på SvT 2 i morgon, lördagen den 20 september SVT2 klockan 14.55 eller samma kanal fast på onsdag den 24 september klockan 23.15.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Möten, möten, möten, en ost, en mage, men ingen kram

Ett inlägg om det som står i rubriken.

Egentligen skulle jag inte behöva skriva nåt inlägg här, för det jag ska skriva om står i rubriken. Och mellan orden skulle du ju kunna gissa, om du till äventyrs råkar läsa här.

Men… min dag har i princip bestått av möten – såväl inbokade som avbokade. Däremellan lite handpåläggningar och annat jobb. Det går framåt. Jag känner mig säkrare i min roll. Typat, det är ju snart dags att lämna byggnaden… Möten är inte av ondo – om de är bra. Idag har det varit bra möten. Korta och intensiva.

Nån KRAM har jag emellertid inte fått idag, trots att det gapas om att det är Kramens dag idag. Fast ärligt talat är det mest Fästmön jag vill kramas med. Och kanske Leila Lindholm och Malena Ernman <= retas med Anna!

Till tröst för utebliven kram stannade jag på Tokerian innan jag landade hemma för att unna mig nåt. Där inhandlade jag diverse trista varor, men också den andra osten för presentkort nummer två från Boxholmsost. Jag vann ju 150 kronor presentkort på ost hos Klara för ett tag sen.

Ost nummer två för presentkorten från Boxholmsost som jag vann blev Borgmästarost.

När jag har inhandlat och avsmakat min tredje Boxholmsost ska jag skriva och berätta vad jag tyckte om ostarna, jag lovar, eftersom vissa läsare har efterfrågat det! I samband med detta ska jag också tala om det korrekta uttalet av Boxholmsost – för det tycks ju de flesta ha problem med. Lika stora problem som ståkkholmarna när de ska säga Östgötagatan. Då säger det just

Ustjööötagatan.

I själva verket borde gatan uttalas

Öööchöttagatan.

Typ. Sug på den, så länge!..

På Tokerian var det tokigare än nånsin. Det vill säga totalt kaos. De flyttar runt på ALLTING i affären. Som kund hittar man INGENTING. Som personal skulle jag få SOLSTING eller nånting ditåt under dessa veckor som flyttandet pågår. Idag noterade jag i alla fall att de fått hade fått upp en skylt där man bad om ursäkt för oredan (som ju har pågått nån vecka, minst). En sån skylt fanns inte häromdan när jag var där och handlade försökte handla.

Roligare kan man alltså ha det just nu än att handla på Tokerian. Man kan till exempel roa sig med att köpa och läsa Allers nummer 5/2014 som kommer ut på torsdag (för den som inte prenumererar och redan har fått tidningen). Där kan man nämligen få se en snygg bild på Tofflan (före klippningen) samt läsa om hennes mage. Lite roligt nog handlar artikeln om det minsta problemet som har varit/är med hennes mage. Men ändå.

Tofflan i Allers nummer 5 2014.

Och nej. Bilden i Allers är inte en selfie, den är tagen av en proffsfotograf. Artikeln är skriven av en frilansare som inte riktigt fick till det, tycker jag, som inte känner igen mig i den skrivna bilden av mig själv. Men jag har fått fakta- och citatgranska.

Dags att äta kvällsmat – rostade mackor med Boxholms Chiliost. Det bränner gott i maggen!

Livet är kort. Ibland är det gott också.

Read Full Post »

TGIF (?)

Ett inlägg om veckans sista vardag och arbetsdag.

Fredag och jag är en aaaning trött i mössan, kan jag meddela. Det har varit en… omtumlande vecka, med start på nytt jobb, pendling och allt som hör därtill. Jag är tillbaka in i byråkratins värld, men nån äkta byråkrat blir jag förstås inte. Lär nog alltid vara en outsider även i offentlig verksamhet bland pärmbärare. Förresten bärs det sällan några pärmar nu för tiden. Det mejlas. Eller besöks. Det personliga mötet är fortfarande oslagbart i kommunikationssammanhang!

Per jobbade sin sista dag idag och har arbetat intensivt med att slutföra saker. Jag har grejat med diverse, typ lite omvärldsspaning, lite pressfrågor, lite intranät. Kände mig stolt när jag kunde hjälpa en besökare på enheten med en webbverktygsfråga. Tycker att jag gör för lite skäl för min lön. Än så länge.

På lunchen kom Stefan Fotograf och tog en massa bilder av mig. Utomhus, i solen, inomhus. Med ytterkläder, i enbart jeans och kortärmad pikétröja, med de härligt snigga orange vantarna som jag fick av Irene som färgaccessoar till allt det tjockis-svarta. Kan inte påstå att jag gillar att bli fotad, men nånstans borde jag ha blivit van – särskilt med tanke på att pappa alltid fotade och morfar alltid filmade när jag var barn. Men man vänjer sig aldrig. Stefan lovade i alla fall att när bilden är publicerad, i en svensk veckotidning i samband med en artikel om mig och en av mina krämpor, skulle jag få använda den på bloggen. Kul!

Vilken färgklick till dagens tjockis-svarta!

Fästmön är ute med sina kollegor i afton. Jag ska försöka hålla mig vaken tills hon kommer hem. Det blir nog inte sent, i alla fall.

I morgon funderar vi allvarligt på en tripp till Stockholm. Vi har en del ärenden att utföra på stan och en del går faktiskt lika bra att göra i Kungliga Hufvudstaden som hemma. Sen vore det kul att träffa FEM och hennes gäng på en fika. Naturligtvis beger vi oss till sedvanligt konditori – Hurtigs på Drottninggatan. Dock med viss reservation ifall vi definitivt inte orkar. Men Hurtigs räkmackor…

Typisk räkmacka från Hurtigs! Denna åt jag som nybliven 50-åring föra året.

Nu ska jag ägna mig åt min bok på gång, ett fynd jag gjorde på Antikvariat Alfa tidigare i höstas. Eller vad sägs om 90 pix för en inbunden bok, utgiven i år, som jag tycker känns helt oläst??? Ska bli skönt att bara sitta och läsa… läza… läz-z-z-z-z-a-h-h-h-h…

Livet är kort.

Read Full Post »

Du ska dö

Ett inlägg om en bok.

Tio år efter ett mord i Uppsala skriver en journalist och en advokat en bok om händelserna. Resultatet blev Du ska dö av Ulf Broberg och Leif Ericksson. Jag fick den lilla boken i händerna för att recensera. Det var inte en bok som jag själv skulle ha valt att varken köpa eller läsa.

En bok om ett väldigt känt mordfall i Uppsala.

Boken inleds med en avskrift av det larmsamtal som kom in till SOS Alarm en kväll i januari 2002. En kvinna skriker att hennes pappa har dödat hennes syster. Systern är Fadime Sahindal och hon har inte ens hunnit fylla 27 år.

Författarna beskriver mordet såsom det troligen har gått till samt händelserna därefter. Ibland kommer berättelsen så nära att jag funderar över vad som är sant och vad som är en engagerad advokats uppfattning om händelserna. Jag funderar också över huruvida det är OK att en kvinnas advokat tio år efter hennes död skriver en bok om mordet.

Baksidestexten säger att det här är en dokumentär berättelse. Boken är, också enligt baksidestexten, baserad på advokatens hågkomster och den ena systerns minnen och upplevelser. Alltsammans är sedan kompletterat med material från domarna i såväl tingsrätt som hovrätt samt intervjuer.

En del av boken beskriver bakgrunden till händelserna den där januarikvällen när en pappa släcker sin unga dotters liv. Fadime kom till Sverige som sjuåring eller som nioåring – min egen efterforskning ger olika uppgifter. Det är pappan som kommer till Sverige först som flykting. Det är också han som tar hit sina barn. Det är här Fadime växer upp. Och hon blir, i familjens ögon, väldigt svensk. Alltför svensk.

Största delen av boken beskriver hur Fadime blir en nutida martyr. Det säger till och med domprosten när hon håller begravningshögtiden i Domkyrkan. En kyrka där man normalt inte viger personer av annan tro än den kristna till den eviga vilan. Men Fadimes mord har fått stor uppmärksamhet i media. Och Domkyrkan har erfarenhet av mediatryck (heter det inte medietryck?) sedan bildspelet Ecce Homo, står det i boken.

Språkligt sett är den här boken definitivt inte i Nobelprisklass. På flera ställen hittar jag upprepningar. Att advokat Ericksson är betagen av den intensiva och vackra Fadime är ett exempel på detta.

Den som vill läsa mer om hedersrelaterade mord kan till exempel läsa Emre Güngörs och Nima Dervish bok Varför mördar man sin dotter? (Länken går till ett blogginlägg om boken.)

Läs min recension av boken hos Uppsalanyheter!

Livet är kort. Vissa liv är alltför korta.

Read Full Post »

Ett inlägg i kvarten: Månpocketsläpp i februari

Månpockets nyhetsbrev hittade in i inboxen idag. Naturligtvis kastade jag mig över det för att se vad jag kan hitta för pocketböcker i Månpocketstället nästa gång jag går och köper mjölk. Här är ett urval av de titlar jag tycker känns intressanta:

Havsmannen av Carl Johan Wallgren
Falkenberg i början av 1980-talet. Den unga Nella har vuxit upp i samhällets utkant. Hennes yngre bror Robert är mobbad i skolan och Nella gör allt för att skydda honom. På så sätt hamnar hon i ekonomisk skuld till broderns värsta plågoande, som verkar vara i stånd till vad som helst. Hennes tidsfrist rinner snabbt ut. Men snart inträffar något överraskande, något som ändrar förutsättningarna för allt. En spännande, intensiv och vacker bok om syskonkärlek och svek – och om vardagens möte med det främmande och fantastiska.

Jag lever, pappa av Erik H Sønstelie och Siri Marie Seim Sønstelie
Siri är på sitt första AUF-läger på Utøya sommaren 2011. För Siri är ön precis det som statsministern Jens Stoltenberg kallat den, ett paradis. Ända tills en man klädd i falsk polisuniform går i land och börjar skjuta. Det är början på en sjuttio minuter lång mardröm för de 560 ungdomarna på ön. Paradiset förvandlas till ett helvete och Siri flyr för sitt liv över hala bergshällar och vassa klippor i jakten på ett gömställe. Hon blir beskjuten – men överlever. På land finns pappa Erik som slits mellan hopp och förtvivlan. Kommer dottern att överleva dramat som utspelar sig på ön mitt i Tyrilfjorden?

Ögonblicket av Douglas Kennedy
En vintermorgon anländer det, paketet som vänder upp och ner på Thomas Nesbitts värld. Thomas är en medelålders författare som dragit sig undan till det lantliga Maine för att finna sig själv efter ett långt äktenskap. Paketet är från en kvinna vid namn Petra Dussmann –­ en kvinna han hade ett passionerat förhållande med i kalla krigets Berlin på 1980-talet. Då Thomas öppnar paketet är det början på en resa in i det förflutna, till en tid då allt ställdes på sin spets när han träffade den undersköna Petra som var på flykt från diktaturens DDR. Ögonblicket är en kärleksroman med episka proportioner fylld av intensiv passion och mörka hemligheter.

Laglöst land av Håkan Östlundh
Viktor och Rafael har snart nått sitt mål: två miljoner kronor på ett konto i ett land långt borta där ingen ställer några frågor. Det är dags att lämna Sverige och Gotland för alltid. Men när mannen som har smugglat in det estniska amfetaminet som de har sålt på nätet hittas död, förvandlas drömmen om ett nytt liv till en kamp för livet på ett novemberkallt Gotland. Fredrik Broman och hans kollegor vid Visbypolisen kallas in för att lösa mordet. Spåren efter den hänsynslöse mördaren blir allt tydligare. Ändå tycks de hela tiden ligga steget efter.

Så gott som död av Mark Billingham
Kommissarie Tom Thorne för en kamp mot klockan när en kollega tas som gisslan. Polisinspektören Helen Weeks är på väg till jobbet och stannar som alltid till hos den lokala tidnings- och tobakshandlaren. Innehavaren Akhtar som alltid brukar bjuda på ett vänligt leende och lite småprat är inte sig lik. Han låser plötsligt dörren, drar ner jalusierna och Helen Weeks och en annan kund blir kvar innanför. Han tar fram en pistol som han riktar mot dem och skriker ”Shut up or I will fucking kill you!”
Den desperate mannen är utom sig av sorg och vrede. Hans son, Amin, som satt inne för dråp, har hittats död i fängelset några veckor tidigare. Akhtar kräver nu att kommissarie Tom Thorne ska ta reda på vad som verkligen har hänt sonen, annars dödar han gisslan.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tröttig torsdag

Torsdag, slutet av veckan närmar sig, och jag är skittrött! Det har varit en intensiv vecka för mig, både på jobbet och privat. Det här med jobbet har ju känts lite oroligt och därför bestämde jag mig för att försöka göra roliga privata saker så att jag har nånting att hämta kraft ifrån om det behövs. Men det har ju fått till följd att dagarna är långa och jag har kommit i säng sent. I natt blev det väldigt få timmars sömn… Dessutom var det dags för kramp i natt igen, denna gång i vaden till vilken min onda häl hör. Synnerligen oskönt.

Fullt ös på dan på jobbet igår. Jag har börjat jobba med båda institutionernas forskarsidor på webben. Det tar tid och krävs att man sitter koncentrerat och jobbar. För varje svensk sida jag ändrar, måste jag ändra motsvarande på den engelska speglingssidan. Och finns det ingen sån, måste jag anteckna detta. För nästa steg blir att våra redaktörer ska granska innehållet. Jag gör mest en första genomgång samt kollar språket.

Idag väntar emellertid planering av en institutionsdag. Igår ändrades datum för dagen, men det gör ingen större skillnad. Ämnet är kommunikation, vilket innebär att jag i princip leder de flesta delarna av dagen. Bland annat ska vi diskutera hur vi kommunicerar vår forskning, till vem, vad, när och varför…

Media har en viktig roll när det gäller att kommunicera forskning.

Vi ska också jobba med en arbetsbeskrivning över vad jag gör här och vad jag kan erbjuda i framtiden. Just nu finns det ingen sådan. De två institutioner jag jobbar åt har ganska olika syn på kommunikation. För mig är kommunikation mer än att göra bra hemsidor…

Dags att sätta fart. M kommer snart med sin lilla dator och då ska vi planera och skriva så det ryker om kablarna.

Livet är kort.

Read Full Post »