Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kryckor’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll var det säsongsavslutning för När livet vänder. Jag kan bara hoppas att duktiga Anja Kontor får fortsätta och att hon får göra många nya program. Den här sortens program behövs nämligen. Lugna program där samtalet och en människa är viktigast. En stunds stillhet som får oss att stanna upp i bruset och lyssna. Kvällens program handlade om Fredrik som blev överkörd av en lastbil.

När livet vänder Fredrik

Fredrik blev överkörd av en lastbil och fick amputera sitt vänsterben. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Ungefär  2 500 personer 
i Sverige amputeras varje år. Benamputationer är vanligast. En amputation är naturligtvis en stor förändring. Många amputerade blir deprimerade. Men i det här programmet berättar Fredrik inte bara om sin sorg utan också om sin revansch.

För snart två år sen cyklade Fredrik hem från simträningen. Cirka en kilometer hemifrån blev han påkörd och han fick mycket svåra skador. Fredrik minns inget av olyckan. Han vaknade upp sex dar senare. Då hade han drömt att han sett en ängel. Sen fick han se in i sin mans ögon igen. Det var väldigt mycket som var trasigt i Fredriks kropp, men han kände ändå en sorts eufori – han hade ju överlevt.

Den första tiden var vännerna och familjen Fredriks trygghet. Men så kommer ju vardagen. Fredrik hatade kryckorna, han ville leva som tidigare. När det var som mörkast kunde han ligga i sängen och bara önska att allt var som förut – en känsla i alla fall jag känner igen.

Med protesen började en ny resa för Fredrik, men hans bild av sitt utseende är… trasig. När han berättar om den lilla flickan som skrek otröstbar i omklädningsrummet vid åsynen av Fredriks skada är det svårt att inte känna en del av den sorg Fredrik måste känna.

När han simmar känner han sig lycklig. Och han tänker också att hans vänsterben räddade hans liv. Fredriks avslutande ord är ord vi alla behöver reflektera över då och då:

Livet är otroligt skört, det är en gåva. Vi alla vet det, men det är otroligt lätt att glömma bort.

Tack Fredrik och tack Anja Kontor för en stark säsongsavslutning av När livet vänder. Jag längtar redan efter nästa säsong!


Missade du programmet med Fredrik? Se det här på SvT Play!


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie

När livet vänder: Marcus

När livet vänder: Lotta


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

Sista stycket.  Här fortsätter texten. Sista meningen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att kämpa på.


Som för det mesta
känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Gubbe m rund botten

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.


Men det handlar inte bara om
att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skoinlägg

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦


Jag har stått och strukit
i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja den som kom var snön. Igår var det mest snöslask som ju knappast är roligare än regn och novembermörker. Under natten har gräsmattorna blivit vita. Snöandet fortsatte i morse och vaktis gav sig ut för att ploga när de flesta av oss redan hade pulsat ut till bussen eller våra fordon. Temperaturen ligger runt nollan eller strax under, vilket gör väglaget mycket halt. Det ska man tänka på när man befinner sig i trafiken! Och det gäller inte bara bilar utan ALLA – cyklister och fotgängare är inte undantagna.

Ganska nära Fästmöns jobb – vi samåkte i morse – kom en karl utan reflexer med en liten hund. Båda gick mitt på gatan trots att det inte var mindre snö där än på trottoaren. Karl’n slet åt sig hunden när jag kom och blängde på mig.

Idiot, jag körde under högsta tillåtna hastighet, 30, mina lysen på bilen fungerade och var påslagna och dessutom körde jag på gatan! Du och din hund gick på gatan, det ställe som är avsett för bilar och andra fordon, utan reflexer. Tror du att ni har nio liv, eller?

För övrigt fattar jag inte hur man kan ge sig ut på cykel i det här vädret och vingla mitt i gatan utan lysen eller reflexer. Ytterligare lite närmare Annas jobb kom en dåre som cyklade mitt i gatan, utan lysen. Vinglade fram och tillbaka i den spåriga snön.

Nää, smartast är de som låter sina cyklar stå kvar i cykelstället en sån här dag. Och de som använder reflexer. Reflexer är inte nåt fult eller skämmigt. Tycker jag, dårå. Vänta åtminstone att ge dig ut på cykel tills det är plogat och se till att du har fungerande lysen och reflexer på cykeln, är mina oombedda råd. Eller… du kanske vill bli påkörd? Hoppas bara att det inte är jag som gör det.

Fotade några smarta utanför mitt hus som hade lämnat sina cyklar hemma. Jag fotade för övrigt trevliga grannars cyklar, inga andras.


Närmare jobbet
blev snön allt mindre vattnig och allt mer snö. Jag la på mitt lilla fåniga (tycker säkert många!) vindruteskydd, men faktum är att jag slipper skrapa framrutan när jag är trött efter en arbetsdag och ska åka hem. Trots snön känns inte den här dagen särskilt mycket ljusare än andra novemberdagar.

Jag håller på med en massa spretiga saker på jobbet och idag är det just inget som är särskilt roligt. Men såna arbetsuppgifter och dagar måste man också ha – hur ska man annars uppskatta de roliga och fantastiska dagarna när man tycker att man uträttar storverk?

Blir dagen lite ljusare kanske jag tar en tur med Ajfånen och försöker ta några vinterbilder med den. Inte det lättaste, ska jag säga, vi kommer inte riktigt överens. Optiken i min gamla Nokia var betydligt bättre. I Ajfånen blir bilderna bara tyngre och sämre. Men tjänstemobilen är den som gäller nu (Nokian ligger hemma och vilar och tar emot en massa säljsamtal som ingen svarar på!) och eftersom fotografering ingår i mitt jobb måste jag bli bättre på det, helt enkelt.

En av flera närbilder jag tog i morse som inte blev suddig. Ett undantag, alltså.


Hälen gjorde sig grymt påmind
igår. Jag skulle aldrig ha sagt att jag var smärtfri, för jag var smärtfri i cirka tre timmar. Sen kom smärtan smygande och ökade timme för timme. Jag har inte haft så ont på länge och jag kände mig riktigt påverkad av smärtan. Men kryckorna får stå kvar hemma, de är för hala att ha ute i snön. Och jag biter ihop käkarna om smärtan och pyser i min blogg.


Livet är kort.

Read Full Post »

Nehej du! Jag kunde inte få ner en endast bit mat till igår efter den förskräckliga förskräckligt stora portionen lunch! Så jag köpte med mig en mer normal portion från ett annat ställe hem till Fästmön som ju behövde middag. Medan hon åt höll jag henne sällskap med lite julpyssel.

Ja, jag ska ju inte fira nån jävla jul i år, helst, men jag hade jag inhandlat nya lampsladdar till mina mässingsstjärnor i söndags. Jag satte mig därför vid köksbordet för att montera dem. Eftersom stjärnorna har lite olika ålder – den ena är i min ålder, den andra typ fem år – fick jag arrangera sladdarna lite olika, med ståltråd och lite annat. Jag svor ve och förbannelse över ståltråden, som jag inte hittade i min röriga välfyllda verktygslåda. Till sist blev jag i alla fall klar och jag hade kommit ihåg att sätta i glödlampor innan jag tillslöt stjärnorna. Tänkte att det var bäst att prova. Och det var det! Bara den ena lyste! Efter ytterligare mickling med stjärnan som vägrade lysa och test med tre andra glödlampor insåg jag att det var fel på sladden jag inhandlad på Clas Ohlson (skittråkig webbplats hos Stormarknaden!). Jeansen slängdes på och jag åkte iväg för att byta den. Det tog sin lilla stund. Två (2) unga killar skulle prova sladden på olika sätt och vis, bara för att komma fram till samma slutsats som jag: den fungerade inte. En enda likadan sladd fanns kvar i butiken – och den tog jag. För säkerhets skull fick de testa den innan jag åkte hem… Tror du att lampan lyste? Nej! Men då provades en annan glödlampa – som fungerade. Min fråga är därför…

Är Clas Ohlson vår tids EPA..?

Stjärnorna ligger nu på gästsängen och väntar på upphängning till helgen. Helst skulle jag vilja ha den äldsta av dem i mitt sovrum, såsom jag hade när jag var barn. Men nu är jag vuxen och båda stjärnorna ska hänga i vardagsrummet.

Den översta stjärnan är cirka 50 år.


Jag är mycket nöjd
med mina nya, svarta stakar också. Dessa ska placeras i de två mindre fönstren i köket. På nära håll ser de rätt plastiga ut, men på långt håll ser de ut som värsta exklusiva smidesstakarna.

Dessa stakar ska flankera gigantstjärnan i köket.


Och så lite mer jul!
Igår kväll messade vännen Rippe och berättade att hon har gjort kålrotslådor, bland annat en till mig. Jag kan komma förbi Rippes jobb och hämta! Vilka snälla vänner jag har som ser till att jag inte behöver svälta ihjäl! Jag mejlade förresten till Lena Hjärtegod igår också och tackade för lördagens mat. Så här svarade hon bland annat:

[…] blev mäkta imponerad över ert kaloriintag. Jag hade aldrig trott att ni skulle få i er så mycket. Själva åt vi av soppan och kycklingenbenen + att F. åt 1 dessert […]

Idag började dagen mindre bra och roligt. En titt i lokalblaskan avslöjade att ytterligare en före detta kollega har gått bort, ytterligare en av De Snällas Gäng. Ja, det finns/fanns ett sånt också hos min förra arbetsgivare, men det var ett synnerligen exklusivt gäng och dess medlemmar är/var få. Nu är de ännu färre.

Dagen idag tillbringar jag högst upp i huset, hos bästa institutionen. Jag sitter i tre möten under dan, samtidigt som jag ska försöka åstadkomma lite hands on-arbete också. Och så har jag frågat S om vi ska luncha, det var 100 år sen sist! Eftersom jag går utan kryckor är det betydligt lättare att både traska ner till matsalen och att bära brickan själv… Igår kväll hade jag ganska ont i hälen, men betänk då att jag hade gått ovanligt mycket under gårdagen och vartenda steg utan kryckor. Idag är hälen mindre ond. Jag är tacksam för varje uns av smärtminskning jag kan få! Nu väntar jag bara på att få bli av med mina aliens, men det verkar dessvärre dröja…


Livet är kort. Alldeles för kort för en del.

Read Full Post »

Vilken otrolig frihet! Idag jobbar jag – utan kryckor!!! Jag har gått flera gånger i korridoren och hälen känns bara av lite grann. Nu har jag fikarast, ett riktigt kalas, som synes!

Skrivbordskalas.


Leverpastejen får hänga med
ett tag till. Jag behöver få upp mina värden och det är enklare att käka leverpastej som smakar lite åt fiskhållet än att trycka i sig fem kilo broccoli. Men gott… Njae… Ser det som medicin. Dessutom reagerar magen lite på pastejen, vilket är bra eftersom den antiinflammatoriska medicinen jag käkar mot hälskiten stoppar upp saker och ting.

Söndag var det igår och jag hade en skön och vilsam dag. Överhuvudtaget har den här helgen varit vilsam, även om en del tankar snurrade efter fredagens farväl. Jag, som ju försöker göra allt för att inte fira jul i år, hittade min svarta stjärna. Jag monterade ihop den på kvällen och den är onekligen väldigt stor… Typ gigantisk… Men jag planerar att stuva om lite bland växterna i köksfönstren så blir det nog bra.

Telefonerade med mamma både lördag och söndag. I lördags fick jag veta allt om kaffekalaset i onsdags och igår var det en massa prat om julmat. Och plötsligt fååår jag komma dit i jul om jag nu kan köra bil. Vilket jag inte vet än. Det är som om mamma skäms för att vara ensam i jul, själv skulle jag välkomna det. Igår kväll, innan vi somnade, låg jag och berättade för Fästmön hur jag skulle vilja fira jul i en stuga i skogen, utan mobil eller dator, bara en stor, fet brasa. Och Anna, förstås. Och en massa god mat och dryck, fullt av snö och en tomte som bultade på dörren på julafton. Drömma kan man…

Nu har söndagen övergått till måndag. Jag var tidigt på jobbet eftersom jag låg lite efter – jag tog en semesterdag i fredags. De första timmarna har jag ägnat åt att svara på mejl, publicera lite på webben och ringt ett antal samtal för att fråga om copyright i olika sammanhang. Lärorikt!

Klockan elva sticker jag till Boländerna där jag har en tid bokad hos en ortopedkonsult för avgjutning. Ska bli intressant att se om jag kommer därifrån med båda fossingarna i behåll… Men först av allt ska jag fråga vad kalaset kostar. För nån remiss har jag ju inte, bara en rekommendation från doktorn på mottagningen att kontakta denne konsult för att få inlägg. Om det visar sig att han ska ha typ fem miljoner får jag lov att tacka nej. Barna och mamma och Anna måste ju få lite julklappar även om jag inte ska fira jul…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja jisses amalia! Min första tanke när jag slog upp mina rätt blå i morse var

Det är TUR att man inte alltid äter så här…

Fästmön hade skenat till jobbet och tagit bussen för att ge mig sovmorgon. Och det var nog väldigt klokt och omtänksamt eftersom det blev en del alkohol igår… (Ingen bra kombo med bilkörning!!!)

Vin, sherry, skumpa och portvin…


Vi började äta
på seneftermiddagen när vi kom hem från vår lilla shoppingtur. Det sista vi intog igår kväll var kaffe och mini-cupcakes framför Downton Abbey. Jag lovar dig att vi RULLADE till sängs sen…

Lena Hjärtegods matlåda till oss är tom…


Om vi hade varit smarta
hade vi nöjt oss med EN dessert och sparat den andra till idag. Men det gjorde vi inte… Det enda vi inte tog nånting av var godiset…

Detta var en helt fantastisk kulinarisk upplevelse! Jag skulle önska att alla hade en Lena Hjärtegod i sina liv, för det finns inget bättre än hemlagad mat, tycker jag som så sällan äter det (jag räknar inte min egen, det kallar jag knappt matlagning).

Men vad tyckte vi allra mest om då? Vi gillade jordärtskockssoppan och den gratinerade hummern bäst. Osten och marmeladen gav en underbar smaksensation! Anna blev mycket förtjust i sherryn och jag blev förvånad över att jag gillade riojavinet så som jag gjorde. Jag har haft lite fördomar mot riojaviner och tyckt att de är lite för lättdruckna. Detta passade perfekt till de heta låren, kan jag meddela!

Faktum är att det finns lite kvar till idag. Så det blir en något lättare måltid framåt kvällen…

En halv flaska vin, en halv kantarellpaj, fyra mini-cupcakes och godis blir middag idag.


Gårdagen fick mig
också att inse att jag genast behöver inhandla såväl sherryglas som portvinsglas. Pappas punschbägare i tenn fick användas – och det var rätt mysigt ändå. Champagneglasen och rödvinsglasen från i serien Optica från Orrefors kom till heder! Men jag älskar ju och fascineras av glas, så inte mig emot! Däremot tror jag det lär dröja innan vi äter en sån här luccullisk måltid igen… Och det är nog tur, det, för annars skulle man inte uppskatta det såsom vi gjorde. Återigen, stort TACK till Lena Hjärtegod!

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Men vad gjorde vi mer igår än bara åt och drack? Jo, det blev en tur till Ö & B eftersom jag hade sett en annons om svarta adventssjärnor där. Jag, som inte vill eller ska fira jul i år, har nämligen fått för mig att jag vill ha en stor, svart adventsstjärna i mittenfönstret i köket och två svarta smidesstakar i de mindre fönstren på var sida. De svarta stjärnorna var tvärslut, men jag hittade två svarta stakar – inte äkta smide, förstås, men snygga ändå – som blir perfekta! De är lite högre snarare än breda.

Jag skulle också ha två nya lampsladdar med trycken, men det hade varken Ö & B eller Clas Ohlson där vi stannade på hemvägen. Det blev två lampsladdar utan trycken i stället. Dessa ska jag ha till mina två mässingsstjärnor som jag tänkte hänga i de två mindre fönstren i vardagsrummet. I mittenfönstret där blir det en vit stake. Den ena av mässingsstjärnorna är lika gammal som jag, faktiskt…

En säng full av stakar och stjärnor till nästa söndag!


Därför måste jakten
på en svart stjärna fortsätta idag. Då passar det bra att Anna slutar klockan 14. Det blir nog en tur till Fullerö och gissningsvis svänger vi in till Himlen med lite prylar också när vi ändå är nära.

Men bäst av allt, om jag får vara riktigt, riktigt självisk är nog att jag gick utan kryckor helt och hållet igår – och jag har inte särskilt ont i hälen idag!!! Tacksam!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Å, jag inser att jag var rätt oförskämd till höger och vänster igår. Jag står för mina åsikter, det är inte det, men jag behöver inte gå fram som en ångvält bara för att jag

  1. har ont
  2. är frustrerad
  3. är ledsen

eller nåt annat.

Först och främst vill jag ge presschefen på Apoteket Hjärtat en eloge för att hon bemötte mig vänligt, men inte larvigt. Jag vidhåller vissa saker och det tänker jag inte backa ifrån. Däremot har jag ingen rätt att fnysa åt att folk faktiskt inte arbetar hela tiden utan har ett privatliv som omfattar barn och sånt. Mitt sätt att leva och mina val i livet är mina, andras val är andras. Jag behöver inte bitcha så förbaskat om det. Det är bara att inse att jag valde bort barn och så är det.

Nya fotvårdsprodukter ska jag få testa.

 


Hur som helst,
jag ska få prover av några av Apoteket Hjärtats nya produkter för fötter. Jag tänker blogga om dem och ärligt skriva vad jag tycker. Dessutom är ett paket julkaffe på väg till mig – eftersom

[…] en fika med en god vän brukar i alla fall pigga upp min vardag. […]

som presschefen skrev i ett av sina mejl. Och jag kan bara instämma och tacka!

”En fika med en god vän brukar pigga upp…”


Sen då till doktorn.
Jag mejlade mottagningen i söndags, fick mejlsvar från en annan läkare samma kväll och ett samtal från en sköterska i måndags – trots att jag hade skrivit att måndag eftermiddag INTE funkar för telefonsamtal. Hon trodde att det enbart betydde FRÅN DOKTORN, INTE FRÅN SKÖTERSKAN… Ja, ja, harkel, för mig är det ingen skillnad… Jag hade kontaktat mottagningen enligt överenskommelse med doktorn när jag var där för att få besked om röntgen. Men se då skulle jag få vänta två (2) veckor på telefontid. Dessutom fick jag tider när jag inte kan prata i mobilen eftersom jag kör bil, det vill säga mellan 16 och 16.30 när jag är på väg hem från jobbet. Så jag bad att doktorn skulle mejla i stället. Typ en rad. Med svaret. Det var allt. (Det var då sköterskan började prata om att min e-postadress inte fanns på mottagningen etc, men denna dumhet orkar jag inte skriva om igen.)

Vad tror du händer? Jo, klockan 16.13 ringer det på min mobil. Jag skulle just till att packa ihop, var lite sen på grund av den tämligen värdelösa kursen i eftermiddags. Gissa vem det var då? Nej, det var inte sköterskan, det var… doktorn… Så inte nog med att de verkar ha läsförståelseproblem på mottagning, de verkar inte förstå vad man säger heller.

Doktorn inledde med att säga att han inte var nån mejlande doktor.

Nää, har fattat det!..

tänkte jag och muttrade inombords. Bestämde mig där och då att en sån doktor kan jag inte vara listad hos.

Men eftersom det nu var så att doktorn ringde i alla fall, tryckte jag givetvis inte bort honom. Jag fick mitt röntgensvar och jag fick också namn på en ortopedtekniker. Jag fick veta att jag ska fortsätta med medicinen så att jag totalt äter den i tre veckor, inte bara två. Kryckorna kan jag släppa när jag så känner för det.

Det var det jag ville veta – och lite till. I morgon ska jag kontakta ortopedteknikern och sen rullar det väl på, nya inlägg som kostar skjortan. Kryckorna släpper jag när jag känner mig säker, hälen gör inte alls ont ibland, och fruktansvärt ont vid andra tillfällen. Även om jag gnäller och klagar på kryckorna är de en trygghet. Ett tag till.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »