Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘klassrum’

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Med tanke på rubriken skulle man kunna tro att jag har suttit och tittat på ett visst musiktävlingsprogram för fjortisar. Det har jag inte. Jag har sett ett väldigt intressant och seriöst program om barnskådespelare. I kväll visade SvT2 Liten & Berömd, en dokumentärfilm av Michaela Brådhe Hennig och Rex Brådhe.

Inger Nilsson

Inger Nilsson spelade Pippi Långstrump – och blev sin roll, enligt många. (Foto: SvT)

Det var en märklig känsla att se några av sina barndoms film- och TV-skådespelare som vuxna. I mitt minne är de ju fortfarande de barn de var när de spelade Pippi, Pojken med guldbyxorna, Fideli. Och det är en del av det som har varit jobbigt för dem, att de alltid – eller väldigt ofta – har blivit och fortfarande blir förknippade med en roll de hade som barn. Allra tydligast blir det när Inger Nilsson berättar om sitt liv efter Pippi. Om hur folk klev rakt in i familjens hus, journalister och fotografer trampade in i klassrummet. Men också om hur svårt det var att få andra roller än Pippi Långstrump, som hon i mångas ögon ”blev”.

Naturligtvis har de alla positiva minnen också. Bertil Guve, som spelade Alexander i storfilmen Fanny & Alexander, minns de häftiga stunderna med den store Ingmar Bergman. Demonregissören, som kunde bli helt rasande, men också vara otroligt generös.

Julia Hede Wilkens, Fideli i Den vita stenen, är sig väldigt lik på TV-skärmen idag. Allvarlig, intensiv blick. Hon påminner lite grann om min kollega och vän ”Lisbeth” på SLU. För jag är säker på att Julia Hede Wilkens är lika rolig som hon är seriös – precis som ”Lisbeth”.

Pojken med guldbyxorna, Harald Hamrell från Uppsala i verkligheten, hade tidigt en dröm om att bli regissör. Och det blev han senare också.

Ytterligare några före detta barnskådespelare berättar i filmen. Men det är just Inger, Bertil, Julia och Harald jag själv har starka minnen av från min barn- och ungdomstid. Det är riktigt intressant att höra dem berätta om hur deras liv var – och blev. Lite sorgligt också, för all del. Bara det faktum att det inte finns nåt liknande STIM-pengar för barnskådespelare. Skådespelare, som därför gång på gång kan exponeras på TV utan att de får en spänn. Mitt futtiga

TACK till er för att ni förgyllde min barndom!

betalar inga räkningar. Men ändå…

TACK för att ni fanns där!

Toffelomdömet om den här dokumentären blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Missade du den kan du se den på SvT 2 i morgon, lördagen den 20 september SVT2 klockan 14.55 eller samma kanal fast på onsdag den 24 september klockan 23.15.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om sockiplast.


 

Sockiplast

Ett par typiska sockiplast som jag hittade nånstans på nätet.

Faktum är att jag har börjat drömma igen. Om nätterna. Dagtid har jag inga drömmar kvar. Inga önske-drömmar, i vart fall. Men om nätterna… För mig indikerar det att jag har fått mer tid att tänka och reflektera. I vissa sammanhang är det ju bra, i andra kanske mindre bra. Det får liksom inte bli ältande och grubblande.

Men i natt drömde jag om sockiplast och det var varken nåt ältande eller nåt grubblande, mest skratt-framkallande. För fråga mig inte varför jag drömde om denna läskiga fotbeklädnad som i min barndom, på äldre stenåldern, användes i gymnastiken i stället för gympadojor. Jaa, jag gick självmant i gymnastik ett tag när jag var barn, men tyckte att det var obehagligt i den stora salen där en tant gormade instruktioner till ett gäng småbarn som var livrädda. Nä, det blev ingen långvarig sejour. Inte som baletten, som jag faktiskt tog lektioner i under minst ett år. Klassisk balett, förstås. Ingen modern (!) jazzskit.

Åter till sockiplasten. Det är alltså en sorts sko. Men sulan är av mjuk och tunn plast, så det känns som om du går direkt på golvet – och ändå inte. Jag minns känslan av den kalla, nästan lite kletiga plasten mot fotens undersida. Det var en lite svampig upplevelse, det kändes nästan som att gå omkring med en sula gjord av filmjölk. Det kan ju inte ha varit särskilt bra för fötterna och definitivt inget för den som har hälsporre i båda hälarna. För sulan är ju helt platt. Ovansidan är vävd i nåt tyg som sen är ihoplastat med undersidan. Kort sagt: en vidrig sak att ha på fötterna! Fötterna blev förresten både kalla OCH svettiga i sockiplsten.

Fråga mig inte varför jag drömde om sockiplast i natt, för det har jag ingen som helst aning om. Jag har inte pratat om sockiplast, inte sett några, inte läst om dem. Men jag hade dem på mina fötter i gymnastiken ända fram till mellanstadiet, tror jag. Det var då jag kom under magister Sandbladhs herravälde. Det välde han styrde och ställde med terror och ganska ofta fysisk bestraffning, trots att det inte längre var tillåtet. När man gick i hans klass klarade man sig hyfsat om man antingen var bra på gymnastik eller också var bra i de teoretiska ämnena. Jag var verkligen inte bra i gymnastik, men duktig i de vanliga ämnena, främst språk. Det räddade mitt skinn många gånger. Andra klasskompisar bröts ner fullständigt av denne magister. Vi var nog många som var livrädda för denne rätt lynnige despot.

Men det finns en sak jag kan tacka honom för och det är att han faktiskt lyckades lära mig svensk grammatik och rättstavning. Det har jag haft stor nytta av genom livet. Det liv, som under några år i barndomen, framlevdes med sockiplast på fötterna i ekande gymnastiksalar där fröknar med vass röst och visselpipa gav order. Så även om jag kom helskinnad därifrån kan man ju säga att jag hamnade ur askan i elden – i magister Sandbladhs klassrum i Norra skolan i Metropolen Byhålan. Fast den berättelsen kan vi ta vid ett annat tillfälle, här ovan är bara ett smakprov.

Och nu vill jag förstås höra om DINA öden och äventyr med sockiplast! Har du dessutom erfarenheter av magister Sandbladh, spara dem till en kommentar i ett kommande inlägg här på bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om årets skolavslutning i grundskolan.


Numera är det bara en i familjen
som har riktiga skolavslutningar. Det är förstås Elias. Idag var det skolavslutning i tredje klass för honom. Tänk, bara sex klasser kvar… Men frågan är hur många skolavslutningar till vi får gå på. Det brukar förr eller senare bli lite jobbigt med familj och bonusföräldrar och syskon och så.

Årets skolavslutning skedde på skolans bollplan. Vi hade verkligen tur med vädret med tanke på att det bara öste ner igår kväll. I kväll var det alldeles lagom – inte för varmt och inte för kallt eller regnigt. Tyvärr hade en massa mygg hittat dit också.

Skolavslutningen började klockan 18. Det är en bra tid, för då hinner de flesta föräldrar och Tofflor åka dit och vara med. Men i kväll tyckte vi nog alla i familjen som var där – föräldrarna, systrarna och jag – att det var liiite segdraget. Och si och så med sången. Själv kunde jag inte låta bli att upphäva min ljuva (nåja…) stämma och klämma i när det sjöngs Nationalsång och Den blomstertid nu kommer.

Pinsamt!

tyckte pojkens mamma, min Fästmö, som tvingades stå bredvid och höra eländet.

Efter all musik och sång var det samling i klassrummet. Barnen fick fina ord med sig av fröken Agneta och fritidsfröken Stina. Och fröknarna fick var sin gul rosbuske av barnen. Det var ingen hejd på kramkalaset och några i församlingen fällde till och med en tår eller två. Det var ju sista året med den här fröken. I mellanstadiet får Elias en ny, men även denna, liksom fröken Agneta, har tränat på storebror Johan först.

Elias o Lukas
Elias med bäste kompisen Lukas. 


När kramkalaset var över
och alla tårar torkade gled vi hem till pappa Jerry. Storasyster hade gått i förväg och satt på kaffe. Anna hade gjort en ljuvlig och traditionsenlig jordgubbstårta med svenska gubbar.

Jordgubbstårta
Inte ett dugg äckligt.


Anna torkade bort katthår
och dukade fram medan Jerry vimsade omkring med diverse papper och insåg att han hade missat första halvlek i nåt sportevenemang. Kattpojkarna fick slicka upp resterna. Jag tog två bitar tårta, eftersom jag inte hann att slänga i mig nåt innan jag åkte ut. Ett lätt illamående dröjer sig kvar, men för övrigt måste jag säga att av gårdagens krämpor återstår endast muskelvärken – kors i taket! Jag blir nog inte sjuk!

Elias o Jerry
Lille Jerry och Store Jerry. Närå, Elias och Jerry förser sig av tårtan.


Nu väntar sommarlov för Elias.
Fritzlan har redan börjat sitt. Vi vuxna försöker arbeta och försörja oss så gott det går. Men somliga har snart semester och jag är inte ett dugg avundsjuk (jag ljuger så bra).

Den blomstertid nu kommer,
med lust och fägring stor
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror…


Livet är kort. Ett, tu, tre har vi inga skolbarn alls längre.

Read Full Post »

Dan började så bra och fortsatte med en solig lunch. Jag fick en del småpyssel gjort och på seneftermiddagen levererad ML en fiiin kontorsblå anslagstavla! Och som den muminmamma jag är – ibland – hade jag faktiskt knappnålar i min jobbväska så jag kunde ganska omgående sätta upp lösa lappar som låg och skräpade på skrivbordet.

På eftermiddag kom också ergonomkillen och jag fick lämna ifrån mig det underbara trådlösa tangentbord jag har lånat alldeles för länge, liksom fotstödet. Däremot behöll jag mattan, den med knoppror på – allt för att mina onda fötter ska palla ståendet. Sen sprang jag till S och vi beställde ett nytt trådlöst tangentbord som var mycket billigare än det jag hade lånat. Hoppas att det är lika bra också…

Klockan var ganska prick 16 när jag lämnade byggnaden – för att komma ut i ett ösregn. Snacka om sur överraskning! Messade Fästmön och frågade om nåt skulle handlas på vägen, men fick inte svar förrän jag satt i bilkö och då ville/kunde jag inte kolla sms:et. Anna låg på soffan när jag kom och hade så ont i huvudet att hon mådde illa, så jag åkte och köpte Ipren – trots att tabletten har blivit så tråkig för att tillverkaren vägrar använda den blåa lilla gubben i reklamen för tabletten!!! 

När stod i kassaakön såg jag Gamlingen stå och packa i varor. Jag spände min blåa blick i Gamlingen och Gamlingen måtte ha känt av den eftersom Gamlingens egen blick var sänkt. Sänkt ner i påsen, vägrade möta min. Inte en enda gång till Gamlingen upp på mig. Själv vek jag inte en enda jädra millimeter med min. Vi har gjort varandra mycket illa båda två – jag är inte utan skuld – men till skillnad från Gamlingen hade jag inte misskött mina uppgifter. Det var väl därför Gamlingen blev sparkad – snett uppåt. Själv fick jag gå och jag minns ett sista, otroligt hånfullt mejl från Gamlingen. Det kändes oerhört skönt att inte vika med blicken och att jag klarade av att hålla mitt huvud högt. Men det tog på krafterna och jag kände mig rejält sänkt efteråt. Eller sur, dårå, om du så vill…

Vi åt god tomatsoppa med nån sorts örtklimp samt baguette innan vi tuffade iväg, Anna, Elias och jag till Elias skola där det var Öppet hus med bland annat vernissage och teater. Uppenbarligen gillade Elias ordet vernissage för han sa det flera gånger och jag håller med om att det är ett underbart ord.

Resten av gänget mötte upp på skolan. Först gick vi en runda i klassrummet. Där var det som sagt vernissage av olika konstverk. Ett verk som jag fastnade för var en adjektivinstallation. Barnen hade skrivit adjektiv och målat orden som de känslor de var.

En adjektivinstallation.


Några andra verk som visades var en sorts Picassokopior.
De var så färggranna och fina att jag köpte ett vykort. Det ska jag sätta upp på min nya anslagstavla på jobbet!

Elias har gjort den längst ner till vänster. Vill du se en bättre version av bilden, kolla in Annas inlägg!


Efter vernissagen blev det fika i matsalen.
Där var trångt som vanligt och en idiot karl vägrade dra in stolen så jag fick sätta mig längst bort från alla. Som straff fick han Annas rumpa på sig,  för han flyttade sig inte ens när vi skulle gå.

Jag träffade en del trevligt känt folk på skolan, bland annat A, P, Mi och Mo. Kändes kul att jag inte är bortglömd! Det händer nämligen så ofta nu för tiden att folk

inte känner igen

mig…

Teatern visades i en annan skola. Barnen hade verkligen lagt ner mycket arbete på pjäsen. Elias hade gjort kulisser, men han kom inte ihåg vilken han hade gjort. Tyvärr var det lite svårt att höra vad skådespelarna sa, annars var det en bra föreställning.

Innan jag åkte hem till mitt skjutsade jag hem Anna och barnen till sitt samt åkte och tankade. Bensinpriset har nu sjunkit under 15 kronor litern, jippiii! Nu hoppas jag bara att strejken på bilprovningen snart upphör så att jag inte får körförbud om några veckor…

I morgon kommer Anna till mig och vi har bestämt oss för räkor och vitt vin. Det innebär att jag måste till mitt favoritställe NOT! och handla efter jobbet i morgon. Gissar att vi får äta inomhus och inte på ballen*, för regnet verkar hålla i sig.

Det har ösregnat i flera timmar och hela jag var genomsur när jag kom in, såväl till kropp och klädsel som till sinnet. Men det känns ändå som om jag vann en seger idag. Det är väl bara så att vissa segrar inte alltid är… glada segrar. Äh, svårt att förklara. Jag försöker bara göra mitt bästa. För det mesta.

Det kan vara jag på bilden med regnkrulligt hår, tjock mage och blåställ. Bilden är tagen på väg till matsalen i Elias skola.


Härom natten drömde jag
att gjorde om hela hemsidan för min nya institution. Natten som var drömde jag att jag hade tappat bort min mobiltelefon. I natt hoppas jag att jag får sova drömlöst…


*ballen = balkongen

Read Full Post »

I kväll var det Elias skolavslutning i första klass. En otroligt het och solig dag samlades förväntansfulla barn och stolta föräldrar, syskon och Tofflor på skolan, intill ett nybyggt litet lusthus. Jag hade hämtat upp skolpojken och hans mamma i Himlen och hos pappa J plockade vi upp Storasyster. Pappa var försenad, men anslöt just i tid för starten.

Barnen tågade in till dragspel och fiol – inspelat sådant, men utskickat via en högtalaranläggning som fick trumhinnorna att vibrera multum. Därpå blev det till vår förvåning Nationalsången. Jerry och jag sjöng med höga och klara (nåja…) röster, medan Anna och Linn skämdes.


Elias i rutig skjorta precis under flaggan.

                                                                                                                                                               Det blev en hel del sång och blomutdelningar och priser och uppträdanden. Rektor höll tal. Eftersom det var massor av folk på plats gick det inte att ta några bra bilder, tyvärr. Jerry och jag sjöng vackert med i Den blomstertid nu kommer i stället för att fota.

Inne i klassrummet rundades kvällen av. Men först fick en varm och törstig liten kille vatten…


En törstig kille.

                                                                                                                                                               Elias hade varit med mamma och klippt sig tidigare på dan. Kolla vilken gullig nacke!


Nyklippt nacke!

                                                                                                                                                              Fröken höll tal och fritidsfröken pratade också. Barnen fick medaljer och fröknarna blommor och paket – precis som det ska vara på en skolavslutning.


En medalj till killen som slutat första klass.

                                                                                                                                                                Och precis som varje skolavslutning samlades vi efteråt för att äta jordgubbstårta. Jerka hade köpt ingredienserna och gav Anna och mig order att fixa tårta. Anna tyckte vi skulle göra marängswisch i stället eftersom Jerry hade köpt marängbottnar, inte tårtbottnar. Men då blev mannen besviken! Jag snoppade gubbar* och Anna vispade grädde – för hand. Jerry själv ställde sig vid spisen och lagade mat – för nån sån hade ingen mer än Frida fått i sig. Alla åt, även jag tog några strips med hot béasås och ketchup, för min middag låg hemma i frysen.

Tårtan, ja, för det blev en tårta, serverades sen med glass och extra jordgubbar vid sidan om samt kaffe till alla över 18. Vi satt på Jerrys uteplats och njöt av junikvällen. Barnen lekte – alla tre. En del av oss var lite taskiga i kistan, andra hyssjade. Nån berättade en fruktansvärt rolig historia. En katt var försvunnen, en annan som vanligt alldeles för på. Till slut tvingade myggen in oss.

Tjejerna stannade hos Jerry, för i morgon åker han och Frida till Göteborg för att kolla på Ringo Starr. Jag skjutsade hem Anna och Elias till Himlen innan jag for hem till mig med Clark Kent**. Min lille man ska ju till bildoktorn tidigt i morgon bitti, så jag ska strax gå och lägga mig. Alarmet är ställt på 6.15…

                                                                                                                                                               *snoppa gubbar = rensa jordgubbar
**Clark Kent = min lille bil-man

Read Full Post »

Halv två var alldeles rätt tid att hämta Elias idag. Tyvärr busade en klasskompis med honom så att han slog sig i sitt huvud på vägen ut ur klassrummet. Otur, för han fick sånt beröm av sin fröken idag på vägen ut. Fröken sa till mig att Elias är

ett riktigt författarämne!

och det låter ju toppen!

Hemma i Himlen höll Fästmön på att baka scones åt oss alla. När vi klev in skulle hon busa med Elias och kramas med mjöliga händer. Då var det en vägg i vägen så Elias slog huvudet igen – fast ANDRA sidan. Sicken otursdag!

Men det var väldigt gott med nybakade scones och ännu godare smakade de när säljaren från OnOff i Uppsala ringde. Följ uppdateringarna kring hanteringen av Annas nya mobil i inlägget här. Jag lägger det här inlägget överst i bloggen varje dag tills det är utrett ordentligt! Det här är så illa skött av både Nokia och OnOff i Uppsala att alla som hittar till min blogg ska få möjlighet att läsa om hur de båda företagen inte direkt förbättrar sina varumärken, i mina ögon!.. 

Efter kaffet sprang jag och letade mjukisbrax, men söta Anna hade tvättat mina fläckiga. Och en blöt byxa kan man ju inte sätta på mig. Därför knyckte lånade jag ett par snigga bixor med revärer som hängde på en krok i sovrummet.


Snigg Adidas-bixa med revärer!

                                                                                                                                                     Elias är lite mammagosig just nu, så Anna och han gick och la sig ovanpå sängen för att läsa. Pojken verkar lite trött och hängig och jag hoppas verkligen inte att nån av systrarna har smittat honom med sina förkylningar. Men nu kom han uppskuttande och ska sitta med mig vid köksbordet och göra sin läxa. I morgon blir det nämligen inte så mycket tid för det, för Elias ska till tandläkaren klockan 16. Pappa följer med då eftersom mamma och jag ska träffa Birgitta inne i stan. Efter tandläkarbesöket går Elias med hem till pappa och så får killarna umgås en stund tills vi kommer och hämtar vid 18 – 18.30-tiden. Det är så skönt att vi kan samarbeta så bra och hjälpas åt med barnen. Vi är verkligen lyckligt lottade som har den familj vi har! Det verkar vara alltför vanligt i andra familjer att det är en massa tjafs mellan de vuxna som då drabbar tredje part, det vill säga barnen. I den här familjen försöker vi vara så ärliga och raka mot varandra som vi kan och det är nog en grundförutsättning för att vi ska ha fungerande relationer.

I kväll ska Anna tillaga kassler efter recepttips från Inna. Jag, som inte äter kött, ska få lax i stället. Anna och jag fick en bit lax av hennes mamma för ganska länge sen, men nu passar det perfekt att jag sätter tänderna i den.

Ni andra får sätta tänderna i denna idolbild av min sniggaste sida, baksidan. Bilden är tagen av mästerfotografen Linn!


Min sniggaste sida i Annas snigga bixor!

Read Full Post »

Vädret denna skolavslutningsdag var i betydligt bättre skick än Fridas och Elias pappa. Tyvärr kunde ha inte delta, men efter avslutningarna gick vi alla hem till honom och åt tårta som Fästmön fixade till på nolltid.

Här kommer några bilder från kvällen:


Här tågar förskolebarnen in. Elias syns i rosarutig skjorta med krans i håret.

                                                                                                                                                Det var väldigt många barn och föräldrar och en och annan mormor. Men barnen som tågade in till sommarmusik hittade sina platser.


Elias längst till vänster var med och fyllde platserna längst framme vid scenen.

                                                                                                                                             När alla barn var på plats blev det tal, sång, prisutdelning och rosutdelning. Men förskolebarnen satt duktigt stilla och sjöng när de skulle sjunga etc.


Elias klass satt förstås längst bort från oss. Därav den dåliga bildkvaliteten.

                                                                                                                                                    Det var mycket stillasittande i värmen, men barnen var duktiga och tålmodiga.


”Har ni koll på var jag är?”

                                                                                                                                                             Sen fick barnen plocka undan efter sig. Alla stolar skulle in i klassrummet igen.


Jobbigt att bära när man är varm…

                                                                                                                                                         I klassrummet fick barnen kort av fröknarna Elisabeth och Micke. (Säger man fröken om en manlig fröken???)


”Snart är det min tur!”

                                                                                                                                           Elisabeth kramade barnen och Micke ”slängde upp” dem i luften. En del försökte komma undan…


Ingen kom undan kramkalaset!

                                                                                                                                               Även Frida hade sin skolavslutning i kväll. Elias gick hem till sin pappa, medan Anna och jag sprang till nästa skola. Frida fick paket och ros av sina fröknar. Hon var så fin i sin nya blus med puffärmar, internt benämnda sotarmössor.


Frida slutade 9:an.

                                                                                                                                           Efter massor av mer sång, musik och en rolig show av en söt hund som inte ingick i själva avslutningsceremonin utomhus, blev det äntligen dags att traska över till pappa för lite tårta. Elias hade vaktat både pappa och katterna så de inte skulle börja tjuväta. Men Felix var bra sugen…


Notera grädden bakom Felix rygg…

                                                                                                                                            Pappa haltade omkring och fixade kaffe, medan Anna la ihop tårtan. Linn hann få en bit innan hon stack iväg för att fira sommarlovets början med sina kompisar.


Annas smaskiga jordgubbstårta!

                                                                                                                                     Klockan blev mycket innan Elias allra första skolavslutning var över. Det var också Linns sista innan studenten och Fridas sista i grundskolan.  Ja, barnen börjar onekligen bli stora…

Read Full Post »

Older Posts »