Liten & Berömd

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

---

 

Med tanke på rubriken skulle man kunna tro att jag har suttit och tittat på ett visst musiktävlingsprogram för fjortisar. Det har jag inte. Jag har sett ett väldigt intressant och seriöst program om barnskådespelare. I kväll visade SvT2 Liten & Berömd, en dokumentärfilm av Michaela Brådhe Hennig och Rex Brådhe.

Inger Nilsson spelade Pippi Långstrump – och blev sin roll, enligt många. (Foto: SvT)

Det var en märklig känsla att se några av sina barndoms film- och TV-skådespelare som vuxna. I mitt minne är de ju fortfarande de barn de var när de spelade Pippi, Pojken med guldbyxorna, Fideli. Och det är en del av det som har varit jobbigt för dem, att de alltid – eller väldigt ofta – har blivit och fortfarande blir förknippade med en roll de hade som barn. Allra tydligast blir det när Inger Nilsson berättar om sitt liv efter Pippi. Om hur folk klev rakt in i familjens hus, journalister och fotografer trampade in i klassrummet. Men också om hur svårt det var att få andra roller än Pippi Långstrump, som hon i mångas ögon ”blev”.

Naturligtvis har de alla positiva minnen också. Bertil Guve, som spelade Alexander i storfilmen Fanny & Alexander, minns de häftiga stunderna med den store Ingmar Bergman. Demonregissören, som kunde bli helt rasande, men också vara otroligt generös.

Julia Hede Wilkens, Fideli i Den vita stenen, är sig väldigt lik på TV-skärmen idag. Allvarlig, intensiv blick. Hon påminner lite grann om min kollega och vän ”Lisbeth” på SLU. För jag är säker på att Julia Hede Wilkens är lika rolig som hon är seriös – precis som ”Lisbeth”.

Pojken med guldbyxorna, Harald Hamrell från Uppsala i verkligheten, hade tidigt en dröm om att bli regissör. Och det blev han senare också.

Ytterligare några före detta barnskådespelare berättar i filmen. Men det är just Inger, Bertil, Julia och Harald jag själv har starka minnen av från min barn- och ungdomstid. Det är riktigt intressant att höra dem berätta om hur deras liv var – och blev. Lite sorgligt också, för all del. Bara det faktum att det inte finns nåt liknande STIM-pengar för barnskådespelare. Skådespelare, som därför gång på gång kan exponeras på TV utan att de får en spänn. Mitt futtiga

TACK till er för att ni förgyllde min barndom!

betalar inga räkningar. Men ändå…

TACK för att ni fanns där!

Toffelomdömet om den här dokumentären blir det högsta!

 

Missade du den kan du se den på SvT 2 i morgon, lördagen den 20 september SVT2 klockan 14.55 eller samma kanal fast på onsdag den 24 september klockan 23.15.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Brööövlåda

Varning för snusk!!!

Kärt barn har många namn

sägs det. Jag vet inte om det stämmer, men i morse fick jag ett nytt av Fästmön:

Brööövlåda.

Jaa, du som har samma typ av humor som vi har förstår säkert vad det handlar om. Brööövlåda = brevlåda, det vill säga skåran där bak på människor. I detta fall gäller det förstås min skåra. Jag kände flera gånger i morse hur Anna tittade på mig – även om jag inte såg det. Till sist var jag tvungen att fråga vad hon glodde på. Det var förstås min brevlåda. Den där skåran där bak.

Den exponeras ju ständigt, så det är liiite svårt att låta bli att glo!

sa Anna.

Nu är det så att jag, enligt vissas utsago, har en bullig rumpa. Dessutom är jag rätt bullig framtill, på magen, alltså (inte nån annanstans, snuskhummer!). Det gör att alla mina jeans åker ner. Endast baktill, tack och lov, får man väl säga… Men det är jobbigt, för jag får gå och dra i byxlinningen hela tiden. (Ja, min Alien ska ju bort snart, jag fick ju ett första brev om detta igår, som jag skrev om…) Hemma glömmer jag bort det – och därför exponeras brevlådan.

Men en gång visade jag den på jobbet! Det var såå pinsamt, fast samtidigt ett under att jag inte gjorde mig illa. Jag halkade nämligen på väg in till lunchrestaurangen och gick nästan ner i spagat. Tur att jag är vig. Däremot kunde jag ju inte dra upp jeansen i fallet eftersom jag var tvungen att ta emot mig i golvet. Naturligtvis hade jag två manliga kollegor med mig. På väg tillbaka till jobbet fick jag ta udden av det pinsamma och jag sa nåt i stil med:

Nu, grabbar, när ni har sett min brevlåda, kan vi ju inte längre ha några som helst hemligheter för varandra!

De skrattade gott och sen dess är just dessa båda herrar ett lunchsällskap som jag estimerar i allra högsta grad!

Och nu tror förstås du att du också ska få se min brööövlåda, men det får du inte! Den är reserverad för Anna och vissa karlar på jobbet. Skämt åsido, glo på nånting vackert och låtsas känna väldoften (nåt sånt är INTE förknippat med min bakdel!) av denna lilja som jag fotade i morse.

En vacker och väldoftande sak – till skillnad från min Brööövlåda…

Read Full Post »