Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stormöte’

Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.


Idag var jag anmodad
att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Båt på Fyrisån

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.


Jag var naturligtvis inte ensam
på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.


Jag frågade varför
de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.


Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

Ett inlägg om lite av varje i Tofflans liv, arbete såväl som privata händelser.


Min söndagskväll blev ganska soft.
  Jag avnjöt en matlåda från frysen – italiensk pastasås med spaghetti. (Ingen verkar sakna mina recept ur Svarta Boken, så jag har avslutat den serien inlägg.) Tog ett glas rött italienskt till också, men jag blev mest trött av det. Därför unnade jag mig själv en kall öl lite senare. Jag vet inte vad det är med den här värmen, den gör så att jag blir mer sugen på alkohol än vanligt! Fast efter ölen var det nog. Jag är trots allt väldigt måttlig med alkohol.

ett glas vin
Gjorde mig mest trött.


Fästmön och jag telefonerade
om det kommande familjeevenemanget i veckan. Anna har lagt upp en plan och vi har diskuterat igenom diverse saker. Plats avgörs av vädret. I helgen kändes det väldigt motigt och rörigt, nu känns det som om vi har bättre koll på saker och ting. Jag tror att det avlöper fint. Synd bara att jag inte kan ansluta förrän senare. Men det är ju inte min dotter som tar studenten och då får/kan man inte ta ledigt hur som helst…

Måndagsmorgonen inleddes med stormöte på institution 2. Det är ganska mycket nu, kan man lugnt säga. Vi står inför tämligen stora organisationsförändringar. Dessutom har vi nyligen haft prefektval. Bollen ligger hos dekanen som är den som har sista ordet vad gäller prefekt. Besked borde komma när som helst. Organisationsförändringarna har vi i olika konstellationer lämnat synpunkter på. Ändå upplever många att ingen lyssnar på deras argument och åsikter. En person tyckte att det var ett tydligt kommunikationsproblem. Jag vill väl inte riktigt se det som det, men visst ligger det något litet uns sanning i det.

Glömde att fixa packed lunch till idag. Så är det när man inte kollar sin kalender ordentligt vad gäller DAGTID. En kvart över elva, cirkus, ansluter jag mig till ett Creative Commons-webinar som startar halv tolv. Idag ska vi lyssna på några som arbetar vid Nordiska museet och hur de använder Creative Commons i sitt arbete. Jag får nöja mig med andlig spis och trippa iväg på lunch när webinaret är slut.

I morgon förmiddag håller jag utbildning för en sektion. Mitt tisdagsjobb för institution 1 flyttas därför till onsdag förmiddag. På eftermiddagen tänkte jag försöka att åtminstone komma iväg nån timme eller två tidigare än vanligt för studentuppvaktningen.

Hets lärare pekpinne
Jag är nog inte som den här läraren utan ganska snäll mot mina elever, som är högutbildade forskare och professorer…


På det privata planet
ska jag fundera ut lite aktiviteter till nästa helg, när jag får herrbesök. Mycket hänger det ju på vädret. Väderappen i Ajfånen är synnerligen opålitlig, men utlovar sol – i alla fall på lördag.

Händer det nånting hos dig de kommande dagarna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Tofflans vardag och dagens jobb.


Uppdaterat inlägg:
På förmiddagen idag har jag bland annat åstadkommit… en sida skit. Titta här! (Sidan finns även på engelska.)


För den som inte visste det är det tisdag idag.
Tisdag innebär jobb på femte våningen, högst upp i huset, för min del. Utomhus är det soligt och varmt. Himlen är nästan så där soldisig som den kan vara utomlands. Ja, jag var utomlands på semester 1996 senaste gången. Om man inte ska räkna Danmark (1997). Jag minns hur det var. Här inne är det emellertid AC, svalt och skönt att arbeta. På vintern är det ganska kallt på kontoren, men så här års är det behagligt.

Dagen inleds med lite webberier på intranätet, följt av stormöte. Resten av dagen tänkte jag mest ägna åt att gå med piska och morot och kolla av hur det har gått för dem som skulle jobba med de externa  forskningssidorna. Det är inte så lätt att vara effektiv och driva detta framåt om man bara är här en dag i veckan.

tangentbord i gult
Inte lätt att vara effektiv på ett ställe där man är en gång i veckan, bara.


Nästa tisdag blir en aning sönderhackad
för min del. Min närvaro är önskad på institution 2, där jag ska ha en liten kurs för en sektion om personliga hemsidor samt se till att medarbetarna i den sektionen kommer igång med detta. Det är inte det lättaste att undervisa professorer (två stycken, i det här fallet) och smarta forskare, men det är väldigt lärorikt. Den mänskliga naturen är fascinerande! Och det som är ganska genomgående här är att duktiga människor är så blygsamma. Den enda gång de vill framhäva sig själva är när de har fått nånting publicerat. Det är lite synd, tycker jag, som nu vet att det finns många spännande saker att berätta till exempel mellan start och mitt på ett projekt – och även efter mitten, fram mot resultatet.

Fästmön har sin enda lediga dag idag – och naturligtvis vaknade hon före mig i morse. Det är väl ganska typiskt när man har jobbat mycket? När jag jobbar på mitt ordinarie jobb står mitt alarm på 6.10. Mitt andra ”jobb”, på Uppsalanyheter.se, sker på kvällar och helger. Nej, det blir inte mycket fritid just nu. Samtidigt misstänker jag att det blir väldigt mycket fritid från den 1 augusti. Har du nåt heltidsjobb till mig från augusti tar jag tacksamt emot det! Jag behöver en inkomst så jag kan betala mina räkningar, typ.

Jag har skrivit ett par notiser för Uppsalanyheter.se, men är naturligtvis stoltast över artikeln om Magnus som toppade sajten igår på dagen. Min snälla uppdragsgivare la in text och bilder efter att ha fått materialet i färdigt skick på morgonen innan jag åkte till jobbet. På torsdag efter jobbet här ska jag till redaktionen och lära mig att göra det själv, det vill säga lägga in texter och bilder, lay outa och publicera. (Jag tror inte att det är svårare än varken WordPress eller EPiServer, som jag annars är van att jobba i.) Förhoppningsvis har jag nämligen på torsdag ytterligare ett personporträtt färdigt, eftersom jag ska träffa nästa spännande person på onsdag, också det direkt efter jobbet. Som vanligt kommer det sen en puff till artikeln här ifrån bloggen!

Dagboksskrivande
Jag lämnar nog en hel del bevis här på bloggen, så jag måste vara en ordentlig flicka…


Men nu ska jag fokusera
på det som ligger framför mig just nu. Frågan är bara var jag ska börja… Med en trilskande forskare (kärvänligt gnabb) eller på en webbsida…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan harklar sig och startar sin dag. Ungefär.


Usch, så svårt jag hade att somna
igår kväll! Jag var verkligen jättetrött, men så fort jag stängde av TV:n (jag måste ha TV:n på med svagt ljud för att kunna somna ensam – inte för att Fästmön låter som en TV när hon ligger bredvid, men för att jag behöver ett litet ljud) och släckte blev jag klarvaken. Men upp kom jag i morse i alla fall.

Den här veckan har jag ju tillgång till lokalblaskan eftersom jag är lägenhetsvakt. Det kändes lite som

förr i tiden

när jag sörplade i mig min yoghurt, idisslade russinen, lät nötterna fastna i tänderna, drack mitt morgonkaffe – och läste tidningen. Men ingenting har förändrats sen jag prenumererade på tidningen: det var sport som lyftes fram på första sidan och det var en tidning som gick att bläddra igenom, utan lust att stanna och läsa nånting mera noggrant, på fem minuter.

fil o müsli o UNT
Som förr i tiden – fil med müsli, java och lokalblaskan vid köksbordet.


Så jag hann sitta hos Storebror
 – där jag nu sen en tid tillbaka vanligen äter frukost också – och skriva det mesta av det här inlägget, twittra lite samt svara på ett mejl. Mejlet gällde ytterligare en spännande bok som jag ska recensera på en blogg nära dig. (Nu har jag ju två på gång.)

Dagen är solig och varm redan från start. Morgonen inleddes med att jag la ut en film från körens framträdande i fredags på Husets webbplats. Därpå blev det stormöte och jag fick till och med se mitt namn på väggen i en PPT-presentation *gör vågen*  i samband med att min tjänst har blivit förlängd. Det är liksom inte första gången tjänsten blir korttidsförlängd (två månader), men det var första gången jag såg mitt namn. Jag måste ta itu med trycksaksjobbet jag blev tilldelad i förra veckan – trots att jag är allting annat i min kommunikatörsroll än en trycksaksproducent! Det görs ju nästan inga trycksaker längre… Men nu ska institution 2 ta fram en folder som ska tryckas etc innan jag slutar i juli. Det ska bli intressant att se om jag ens får underlag innan dess, men det är en annan historia. Jag har tagit kontakt med en duktig formgivare och frågat om det är möjligt, om det finns tid den närmaste tiden. Det finns det. Men, som sagt, då måste jag ju ha ett underlag. Text och bild. Vid mötet i torsdags, när jag fick uppdraget i samband med att vi diskuterade min tjänst, ställde jag frågor om målgrupper och syfte etc. Möttes av frågetecken och allmänna svar. Så det blir ju intressant att se om det går att göra nånting bra av det hela.

Tre hela dagar ska jag arbeta nu. På onsdag är det avtackning för B på lunchen. Å, jag kommer att sakna den vänliga personen!!! På torsdag är det röd dag igen och då skulle jag vilja bättre på färgen i ansiktet jag fick igår. Ja, det hettade rejält i plytet igår kväll. Jag tror inte bara att det berodde på rödvinet jag drack till maten utan majsolen. Fast på torsdag, sägs det, är det dags för sämre väder igen. Så möjligen att jag nån av dessa dagar utnyttjar friskvårdstimmen för en gångs skull första gången. Den går ju alltid att kombinera med fotografering utomhus…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon är förbannad. Hon ÄR förbannad på ett sätt, i alla fall. Men är det förbannat? Läs så får du se.


Uppdaterat:
Och nu är jag förbannad på riktigt! Läste just på nätet att Hurtigs barnhem i Grankulla utreds för sexuella övergrepp. Kyrkan gjorde en intern utredning om detta 2010. Varför åkte jag inte dit när jag hade tänkt göra det? Och ytterligare förbannad blir jag när jag läser att barnhemmet firade 100 år med en festgudstjänst den 14 januari 2012. Varför blev inte Hurtigs enda levande släkting i rakt nedstigande led inbjuden???


Idag är jag förbannad.
Jag skulle passa att jobba hos Arge Kaj. Absolut. Jag är arg. Och känner mig förbannad.

Det började redan igår när jag fick ett mejl från Jörgen Nilsson som arbetar vid ett spelföretag på Stureplan. Han välkomnade mig till en ny säsong med spel av olika slag. JAG HAR FAN ALDRIG BETT ATT FÅ MEJL VARKEN FRÅN JÖRGEN ELLER HANS SPELBOLAG! Var i helvete har de fått min e-postadress ifrån? Det gick inte så bra att avregistrera sig heller, för då försöker min dator mejla från ett e-postprogram jag inte använder. Men så klart jag kopierade både Jörgens mejladress och avregistreringsadressen och skrev riktigt FÖRBANNAT till dem. Mejlet till Jörgen studsade förstås. Inte ett dugg förvånande… Företaget heter Nordic Systems och känns ju allt annat än seriöst (har till exempel ingen webbplats) eftersom man uppenbarligen använder e-postadresser som man har snott nånstans. För… JAG SPELAR INTE PÅ NÄTET! Idioter!

Jag sov bort den mesta av ilskan i natt, så jag var nästan blid på förmiddagen och framåt eftermiddagen. Dessutom åt vi förbannat gott! Först Fästmöns gubbröra på knäcke till förrätt…
gubbröra till förrätt
Gubbröra på knäcke till förrätt.


Till huvudrätt åt vi stekt kyckling
och potatisklyftor med lök och röd paprika (det är ju trots allt första maj) som jag snodde ihop i hyfsat bra tid innan Anna skulle till jobbet.

Första majmiddag
Första maj-middag – därav röd paprika.


Sen blev jag rätt förbannad igen.
Vädret är nämligen kanon och naturligtvis hann/orkade vi inte gå nån promenad idag innan Anna skulle jobba. OCH NÅN JÄVLA TOK HÅLLER PÅ OCH HAMRAR OCH BANKAR HELA TIDEN AV OCH TILL I HUSET!

Stannade till vid Tokerian på vägen hem från Annas jobb. Där blev jag förbannad på att alla var så fula stod i vägen för mig och att det var urklibbigt på golvet vid tomburkarna och tomflaskorna – jag skulle naturligtvis panta.

Hemma igen ringde jag till mamma när jag hade diskat upp en förbannat jobbigt skitig plåt som klyftorna och grönsakerna hade tillretts på. Hon är så klart orolig för mig och jag är bara förbannad. Så jag lyckades förstås fräsa åt henne vilket jag strax bad om ursäkt för. Men jag orkar inte höra för miljonte gången, med gråt i rösten:

Jag är så ensam hela tiden.

För jag är också ensam en stor del av tiden – när Anna är med sina barn eller när hon jobbar. Och ibland känner jag mig förbannat ensam på jobbet. Jag tror till exempel inte att det arrangeras nåt stormöte för att berätta om hur man ska göra med mig och min tjänst – som det gjordes häromdagen för två som ska varslas (jättesynd om dem, men de är faktiskt tjänstlediga båda två och har andra saker för sig).

Och det är ju här den lilla, jävla skon klämmer: jag är förbannad för att jag inte har fått nåt besked angående jobbet. Jag blev lovad ett sånt under april månad. Dessutom borde jag ha blivit varslad senast igår, eftersom jag har fått veta att man inte har råd att anställa mig mer än på några förbannat få procent. Detta innebär att jag befinner mig i nån sorts limbo. Och det är förbanne mig värre än att bli varslad, tror jag – jag har aldrig blivit varslad förr. Varför tror många att jag är GLAD att jag inte har blivit varslad? Nu lever jag ju ÄNNU mer från dag till dag och kan i ännu mindre grad planera för framtiden!

Det enda jag vet i denna stund är att jag jobbar maj månad ut. KANSKE jobbar jag juni också – om det var en miss att inte varsla mig. På heltid. Eller kanske på deltid – som jag inte kan klara mig ekonomiskt på.

Ett antal jobbansökningar har jag förstås aktuella och insända. Men rekrytering tycks ta förbannat lång tid. Men förbannat lång känns inte tiden när man har den på sin sida. Det är bara vi som inte har tiden på sin sida som tycker att den dras ut på.

Så nej. Jag tänker inte be nån mer om ursäkt idag om jag är förbannad, tycker att min tillvaro är förbannad och att livet är förbannat tungt just nu. MORR!

Nu har jag skrubbat i badrummet och i duschrummet och ska ta en dusch och svalka av mig den förbannade förbannelsen ett tag. Göra nåt normalt. Inte vara förbannad. Det tar på krafterna att hela tiden ha kroppen beredd på ett antal olika scenarier. Stridsberedd. För du trodde väl inte att jag skulle lägga mig ner och dö nu när jag har överlevt så här långt? Långnäsa till alla små fjantar och nyfikna kärringar! Huka er, för den här Tofflan, hon är förbannat förbannad!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan beskriver morgonen och förmiddagens händelser.


Vaknade vid halv nio-tiden
och trodde att klockan bara var halv sju. Äntligen kunde jag ta lite sovmorgon! Kollade ajfånen det första jag gjorde för att se om jag har fått mejl ifrån chefen. Det är nämligen idag jag måste varslas om min tidsbegränsade anställning inte förlängs. Annars förlängs den med en månad, alltså juni ut. Varje gång det svoschar till i mobilen hoppar jag högt. Men nej, inget mejl än. Sen kan jag tycka att en chef borde lämna ett sånt här besked muntligt och inte via e-post. Men vi är alla olika och just den här chefen föredrar ibland att mejla sina anställda, ibland arrangera stormöten. Det senare är väl inte jag ”värd”, dock.

Fästmön tipsade mig om en bra app som jag laddade ner i morse. Kalendern i ajfånen visar ju inte veckonummer, men det gör den här appen. Så jag laddade ner den, la den ovanpå kalendern och HEPP! så har de tu bildat en mapp! Jag döpte om mappen och nu ser jag veckonumret tydligt på den. Suveränt! Ändå vill jag ju inte göra den här afjånen alltför personlig nu när jag snart ska lämna den ifrån mig. Lite dumt att kalendern inte visar veckonummer dock. Eftersom kalendern är synkad med mina jobbdatorer kan jag inte ladda ner en annan kalender via Appstore. Eller kan, kan jag ju, men det blir för krångligt att ha två och bara en som synkar med datorerna.

Veckoappen
Veckoappen när man öppnar den. Annars syns bara veckonumret på dess mapp och det räcker för mig! 


Frukosten tillreddes sedan i hemmet
under sedvanligt gnabb mellan Offret och Martyren, våra alter egon. Om nån hörde oss skulle den tro att vi antingen är riktigt osams eller riktigt elaka. Men alla som känner oss vet ju att Anna minsann är den snälla och jag den elaka, så det stämmer inte riktigt heller. Nej, det kallas ironi och vi odlar den till toppnivåer – och skrattar så vi nästan kissar på oss! Den som är mest ironiskt vinner förstås.

Ett hett ämne i morse råkade bli mina ägg. Eller rättare sagt ORDNINGEN på mina ägg i min äggburk. Ja, jag har en äggburk. Det är en Tupperwarelåda som jag har lagt äggkartong i för femton ägg. Därför är det viktigt när man fyller på lådan och kanske har tre ägg kvar att dessa ägg står ytterst i lådan och vänd åt det hållet även i kylen. Men nu hade ju Offret varit och handlat ägg igår och gjort om i ordningen så att den inte riktigt stämde med Martyrens ordning. Om detta orerade vi en lång stund och till slut fattade även Martyren (trots att hon är så blåst) att det – som vanligt! – var dags att böja sig eftersom Alla Andra (= Offret) alltid har rätt och Alla Övriga (= Martyren, i det här fallet) har fel. Det är nog lika bra att Martyren går och lägger sig igen, typ. (Ja, tack!)

Ägg o viner
De färskaste äggen ska ligga längst bak i lådan. Lådan ska sen ställas med de färskaste äggen längst in i kylen. Notera för övrigt på bilden de tre vinflaskorna. Vi tycker om att öppna vinflaskor, men dricker nästan aldrig ur dem.  1 = Chianti, 2 = hemgjort rödvin och 3 = Musella.


Men varför håller Anna på med ägg?
Joråsaaatte… det ska bli till en god gubbröra som ställs fram på dagens sillbord. För sill och potatis med en liten klar till ska vi minsann äta nån gång idag, troligen i eftermiddag. Offret måste ju ut och trampa lite först. Det är väl ett sätt att slippa vara 24 timmar om dygnet med Martyren, misstänker jag.

Själv ska jag masa mig in i badrummet, jag ska ta några skärmdumpar och skriva ett inlägg om april månads konstiga bloggstatistik samt ringa min hulda moder. Men det senare gör jag först lite senare eftersom mamman ifråga föredrar att sova på förmiddagen. Ner på stan åker vi INTE idag. Absolut inte.

Vad händer hos dig idag då???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg varmed Tofflan tar lite semester. Dock inte från bloggandet, om jag känner henne rätt.


Jag klarade mig hela dan,
även under lunchen, från att spilla på mig. Det brukar ju annars vara så att så snart jag tar på mig nånting ljust och rent hamnar där en fläck. Men inte idag, alltså. Foto-J dök upp punktligt och letade bra environger. Inte så lätt här i krokarna. (Kontorsbild = out of the question). Till sist hamnade jag i korridoren där jag showade lite och nästan fick med mig den förra prefekten på bild. Och min rumpa. Stackars Foto-J!!! Men jag var inte det värsta fotooffret nånsin eller ens för dagen. Tur att Foto-J är så professionell…

Hann jobba nån halvtimme innan det var dags för nästa evenemang – firandet av en liten prinsessa som fyller ett år. Flickans pappa jobbar i min korridor och nåt näpnare har jag inte sett på länge. Förutom näpen och söt var den unga damen så där lagom prinsesslikt avvaktande och distanserad/fjär.

Ss dotter
Liten Mimmi Pigg i sin faders trygga armar. Betydligt sötare än Tofflan blev på bild, kan jag meddela.


Tryckte i mig en kaka och en mugg java
innan jag hoppade in på eftermiddagens extra stormöte. Det var nog flera som hade spekulerat i mötets tema, men de flesta hade nog spekulerat fel. Även jag spekulerade och hade fel, men fick lite Inside Information under förmiddagen. Det är en tuff tillvaro vi lever i, är allt jag kan säga. Det blir inte bara tufft för mig framöver, så att säga.

Snart dags att runda av dan, stänga ner datorn och åka hem. Från i morgon tar jag lite semester och är inte tillbaka på jobbet förrän på torsdag. Nån semester från bloggandet tar jag emellertid inte! Jag ska inte göra nåt särskilt, bara vara snäll mot mig själv i några dar samt kanske delta i en liten ”släktmiddag” i morgon kväll. Och fira sista april med min älskade Fästmö, en sillbit och en liten klar.


Livet är kort. 

Read Full Post »

Older Posts »