Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘klockradio’

Ett inlägg om mitt liv och döden och påhälsningar.


 

Igår kväll kände jag mig helt slut. Eller rätt död, om du ursäktar att jag missbrukar begreppet en aning. För att klara av kvällen fick jag ta den i sjok. Men det gick bra och eftersom tröttheten var av den sköna, sunda och stolta arten (”jag har jobbat min första hela arbetsvecka på ett och år tre månader”) piskade jag mig inte till att göra storverk.

Jag körde ett par maskiner tvätt, varav en snabbtvätt, och jag gick ett varv med dammsugaren. Här var inte så smuligt och skräpigt på golven, mest dammigt. Det finns många fördelar med att jobba om dagarna och inte vara hemma så mycket. Det är inte enbart så att det går åt mindre kaffe, toapapper, el och vatten – det blir mindre skräpigt hemma dessutom.

Kvällshimmel i oktober

Medan jag dammsög passade solen på att färga himlen vidunderligt vacker innan den gick ner.

 

Turkisk yoghurt valnötter och akaciahonung

Kvällsmat ibland.

Det enda som är lite problematiskt är maten. Matkostnaderna är ungefär desamma som tidigare, kanske något mindre. Till frukost blir det fil med müsli och kaffe. På lunchen serverar jag mig vanligen nån microrätt och det blir min huvudmåltid. Vissa dar känns det lite lite, men ärligt talat har jag varit för trött om kvällarna för att känna hunger. Jag har rostat mig ett par mackor och ibland har jag tagit turkisk yoghurt med valnötter och akaciahonung. Jag har inte svultit. Tvärtom känner jag att magen trivs bättre när jag äter mindre. (Den gillar däremot inte att jag dricker så mycket kaffe som jag gör på jobbet…) Sen borde jag kanske också äta nyttigare. Kom dock ihåg att Rom inte byggdes på en dag!

Innan jag lämnade området där jag jobbar igår var det två karlar som uppträdde ganska hotfullt mot mig när jag skulle hämta bilen. Jag skrev inget om det här, för jag ville inte solka mitt intryck av en fin första arbetsvecka. Tyvärr har det med parkering att göra och jag hade blivit förvarnad av chefen…

Det är helt lagligt att parkera där, men de som bor där kommer inte att ge dig blommor, precis, när du gör det

Zensa primitivo

Zensa primitivo är både gott och fylligt. 

Kanske tyckte jag lite synd om mig själv när jag stannade för att handla fil och mjölk och middag, för jag köpte också

nåt gott

i form av prästostbågar. Påsen ligger emellertid oöppnad i skåpet. Min middag blev tre kycklingklubbor och potatissallad, mat att bara ställa fram. Ja jag värmde förstås pippin. Potatissalladen hade jag kunnat vara utan, för den smakade ingenting. Tur att jag hade ett gott och fylligt Zensavin att skölja ner middagen med. Jag tog ett glas till maten och ett glas med mig in till bästefåtöljen.

Efter maten kroknade jag, men tvingade mig själv med alla medel att inte gå och lägga mig för tidigt. Jag njöt av att sitta och läsa. Det har blivit för lite tid till det. Tyvärr är boken jag läser rätt… tråkig. I stället fastnade jag vid en film på TV och tro det eller ej, jag höll mig vaken! Filmen var mycket svart. Och så innehöll den en skildring av döden som jag tyckte var så fin. Inte vet jag, men efteråt fick jag kanske besök av nån som var död… Jag var ute i badrummet och hämtade min el-tandborste. TV:n stod på i vardagsrummet. Där visades en film vars handling utspelade sig på 1950-talet. En polis förhörde ganska brutalt en misstänkt – till tonerna av en modern låt?!? Nej, det kunde inte stämma! Jag gick in i sovrummet – och ur min ena klockradio verkligen gastade Ricky Martin på spanska. Vem hade satt på klockradion – som jag aldrig använder mer än för att se vad klockan är??? Helt klart måste jag ha haft nån sorts påhälsning och jag har mina misstankar om att det är en person som inte längre är i livet som kom för att busa lite med mig.

Kvällshimmel i oktober fyrkantig

Far min själ vidare när jag dör?


Vad händer egentligen när vi dör?
Fonus har gjort en undersökning och frågat 1 000 svenskar vad de tror. Så här blev resultatet:

  • Ungefär hälften tror att livet fortsätter på nåt sätt
  • Kvinnorna tror mer än männen på ett liv efter döden
  • Ju äldre vi blir, desto mindre tror vi att livet fortsätter efter döden
  • Var femte tror att själen lever vidare
  • Var tjugonde tror att vi återföds i en ny kropp

Och nu måste jag ju avsluta det här inlägget med att skriva vad jag tror. Ibland tror jag att vi bara slocknar. Men eftersom kroppen blir 21 gram lättare direkt efter döden tror jag att våra själar far vidare till nåt nytt liv. Och jag tror att vissa själar hänger kvar bland oss som ibland behöver lite… tillsyn. Vad tror DU??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Nu måste jag sätta lite fart. Jag har ju en dejt med min Fästmö idag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nostalgiskt (nåja…) inlägg.


 

Under vinjetten Härligt hemma hittade jag på Aftonbladets webbplats elva inredningsdetaljer som bara var med på 1980-talet. Maj gadd vilka prylar och färger, framför allt! Nog kände jag igen en hel del…

  1. Pastellfärgerna. Jepp, jag hade pastellfärgat i mitt vardagsrum, med blekskärt/rosa (ja, det är sant!). Och så hade jag pastellfärgade teknikprylar såsom telefoner, klockradio och hårtork. Idag är det endast den sistnämnda som lever!
  2. OKEJ-postern. Nja, såna var jag för gammal och seriös för.
  3. Furuinfernot. Nepp – inte då men nu! Jag älskar nämligen furu och har furu i köket, i vissa golv och i ett par skåp sen början av 2000-talet.
  4. Geometriska figurer. Nää, såna var jag allergisk emot redan då.
  5. Bandaren. Nån sån hade jag faktiskt inte.
  6. Skivspelaren. Självklart! Den är av märket Luxor och den har jag kvar, numera ihopkopplad med en modernare anläggning. Fungerar hur bra som helst att spela vinylskivor på.
  7. Porslinspierroten. Uuu ja! Jag började samla på dessa dockor när jag bodde i England. En fyra stycken har jag nog kvar i min ägo. Nånstans. I skrivande stund har jag endast visuell kontakt med en av dem.
  8. Neon. Ja det fanns i mitt hem, men ganska sparsamt. Möjligen på nåt klädesplagg.
  9. Spegelvägg. Icke!
  10. Pelarbord. Nej.
  11. Hamburgertelefonen. Nej. Men jag hade en rosa och en blå – pastellfärger, förstås!

Och nu när jag har bekänt mina 80-talsinredningslaster vill jag förstås veta hur du hade det hemma hos dig! Skriv gärna en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nåt vettigt, förhoppningsvis.


 

Termometer som visar minus en komma nio grader

Så här kallt var det runt midnatt här i Uppsala.

I natt var första natten på länge som jag sov med stängt sovrums-fönster. Höstens första minusgrader i Uppsala slog klorna i mig igår kväll. Runt midnatt var det nästan två grader kallt. Det får mig att fundera över om jag inte borde boka servicetid inklusive hjulskifte på Clark Kent* snart. Men det är naturligtvis en kostnadsfråga.

Jag har börjat få svårt att komma till ro om nätterna när jag ska sova. Sista gången jag tittade på klockradions röda display visade den 1.25. Första gången jag tittade på den i morse stod det 6.35. Det känns lite lite med fem timmars sömn – även om jag inte ska iväg och arbeta. Det märkliga var att jag vaknade av ett dunkande. Tyckte jag. Det var bara mina egna pulsslag jag hörde. Tänk att jag till och med stör mig själv, så ljudkänslig som jag är!

Morgonens första timmar har jag letat intressanta lediga jobb att söka. Jag hade ett i pipeline, så den ansökan skrev jag och skickade iväg. Men nåt nytt intressant hittade jag inte. Jobbade därför i stället med mitt CV och uppdaterade även CV:t här i bloggens huvud. Det gäller att försöka ta sig för nåt vettigt med tiden. Tiden, som jag har så gott om just nu.

Min bok börjar närma sig slutet. Idag ska jag ta tag i ytterligare två månader av mitt liv. Därefter är det dags för avrundning. Och sen? Sen vet jag inte. Genomläsning och korrigering, antagligen, innan jag tar en ny kontakt med förlaget. För nu kan jag ju erbjuda det de efterfrågade sist: lite mer.

Annars idag då? Jag ser fram emot dagens middag som blir våfflor med hjortronsylt! Inte det bästa att äta när man försöker hålla igen på onyttigheter, men det struntar jag i. Jag vill ha våfflor och jag tänker äta våfflor. Sen borde jag ta ett varv med dammvippa och dammsugare, men jag tror att jag sparar städningen till i morgon, Jag måste ju ha nåt vettigt att göra då också medan jag väntar på att lilla mamma ska ringa. Farbror Blå är nämligen väldigt pådrivande. På torsdag efter lunch ska han och mamma göra ett nytt försök att fixa ett id-kort till den senare. Jag är så tacksam för hans hjälp!!!

Tacksam är jag också för Kaximaxis generösa bidrag till min katastroflåda! Det ska användas på rätt sätt och en dag blir det min tur att återgälda på nåt sätt, var så säker! Förhoppningsvis är alla sätten vettiga.

Vad händer i dina environger då??? Skriv gärna några rader i en kommentar så jag har nåt intressant att läsa när jag kommer upp ur de två månader jag ska grotta ner mig i nu!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett stillsamt inlägg.


 

Små kycklingar i gräs nära

Det börjar närma sig påsk.

Det slog mig häromdan att jag lever i Stilla veckan. Det är ett vackert – och för mig just nu synnerligen passande – namn. Jag håller mig rätt stilla. Min gamla kompis Mjölkis var en fena på att rabbla dagarna i Stilla veckan. Själv får jag läsa mig till – på nätet – att det är Dymmelonsdag idag. Det är idag påskfriden inleds och i gamla tider gjorde man det genom att byta ut metallkläppen i kyrkklockan mot en kläpp av trä.

Gula lampskärmar

Lamporna i köksfönstren får gula skärmar under påsken.

Det börjar närma sig påsk, alltså. I mitt hem byts inga kläppar, men jag ska slå på stort och byta lampskärmar på fönsterlamporna i köket, från terracottasolblekta till gula. En del av påsken ska jag tillbringa i Himlen, så jag behöver inte överdriva nåt pyntande.

Äppleblom.

Vackert när det slår ut.

Men ändå. Lite fint vill jag göra här. Skulle vilja ha nån sorts ris att hänga fjädrar i. Fast inte går jag och köper det. Däremot ska jag försöka ta en liten, liten promenad idag. Och tänk om jag ser att nån har beskurit sina träd och inte hunnit frakta bort det beskurna så att jag kan norpa ett par kvistar! Det behöver verkligen inte vara björkris. Jag är ovan vid att ha sånt eftersom min pappa var överkänslig mot björk. Mamma brukade ta in körsbärskvistar i stället. Eller äpplekvistar. Det blev nästan ännu finare när knopparna slog ut…

Nu finns ingen trädgård att ta kvistar från. Jag undrar hur mamma har det i påsk. Det blir många, långa och ensamma dar, med nästan ingen liv och rörelse kring hennes hem. Det var en evig tur ändå att hon inte skulle komma hit. Jag kan ju liksom knappt klara mig själv. Jag blev så glad igår över telefonsamtal från mammakusinen B, den enda av mammas miljoner kusiner som hör av sig både till mamma och mig. Omtanken värmer!

Det verkar bli en solig och fin dag idag.  Jag har sovit dåligt och lite, för jag ville testa att inte ta nån tablett till natten igår. Då får jag ont och så kan jag inte sova. Sist jag tittade på klockradion visade de röda siffrorna 3:48, eller nåt sånt. Jag var därför ganska irriterad (<== litotes!) när somliga i huset skramlade med nånting mot balkongräcket vid sjutiden i morse. Bara så där lagom länge att jag vaknade tillräckligt mycket för att inte kunna somna om.

Kökshandduk med påskmotiv

Min kökshandduk med påskmotiv.

På min agenda för dagen står en lätt promenad. Jag tänkte gå runt husen här bara. Behöver röra på mig för både ryggens och magens skull. Ryggen är hyfsad just nu. Jag har legat på köksgolvet en stund och det är fortfarande den bästa medicinen när ryggen bråkar som mest. Och förutom promenaden ska jag ju pynta för påsken. Jag äger faktiskt kökshanddukar med påskmotiv och dessa ska också fram. Det är liksom ändå dags att byta till rena handdukar i köket.

Vad händer hos dig idag och i påsk??? Ska du pynta??? Ska du resa bort eller vara hemma??? Skriv gärna några rader och berätta! Jag behöver all input från världen utanför som jag kan få!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hemskt inlägg.


Solen bakom ett molnI morse väcktes
jag av skott. Jag visste direkt vad det var, ingen tvekan. Först fem skott, en kort paus och så ytterligare två. Jag räknade. Jag har sett för mycket på TV att man ska räkna. Man. Ska. Ska man skjuta? Här? Där jag bor? En titt på klockradion visade 4.16. Den tid då tidningsbudet brukar gå sin runda. I alla fall förra året i februari, när jag fortfarande var prenumerant på lokalblaskan.

Jag låg kvar i sängen. Vågade inte ta mig upp och titta. Tänk om det kom fler skott, flera kulor som kanske letade sig in här? Jag, med min taskiga rygg, kan liksom inte springa omkring och ducka. Sen började jag må illa. Jag mådde illa. Till sist slocknade jag. Sov sex timmar till. Jag har sovit tolv timmar i natt, nästan.

På mobilen såg jag sen nyheten. Enligt lokalblaskan har en man hotat sin mor och sin syster. Enligt Aftonbladet hade mannen tidigare under gårdagen hotat och misshandlat sin före detta fru. SvT Nyheter skriver att han hade knivar som han vägrade släppa och att det var därför poliserna till sist sköt. Enligt Expressen sköt polisen varningsskott, därefter verkansskott i benen och så träffade ett av skotten mannens huvud.

Det är avspärrat ganska nära huset där jag bor. Poliser är på plats. Nog vet jag vilket hus det gäller och gissar vilken familj. Mannen blev 34 år. Han var någons son och bror, någons ex. Kanske någons pappa? Polisen som dödade honom var också son eller dotter, kanske syster eller bror, kanske någons ex och någons förälder. Det finns bara förlorare i det här.

Mitt mål för dagen, att försöka orka duscha, känns oerhört… futtigt.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dröm.


Det känns som om
det är väldigt sällan jag ägnar mig åt att drömma numera. Om nätterna, vill säga. Eller också är det så att jag inte minns. Ändå håller jag det för mer troligt att det är i drömmen man bearbetar aktuella händelser i sitt liv. Och händer det inte så mycket, tja… du kan dra slutsatsen själv.

Men i natt drömde jag! En dröm fylld av fart och fläkt! Jag, Fästmön och en tredje, okänd kvinna… bara det… hur ofta brukar DU drömma om okända personer??? Vi tre skulle åka på sorts konferens. Jag körde bil, vi skulle till en ort lite norrut. Först behövde jag inhandla ett par passande skor. (Här bearbetar jag nog skofadäsen från i tisdags…) Av nån anledning köpte jag ett par vita, höga typ skidpjäxor snarare än skor. Dessa skulle vara ”superinne”, i vart fall. Skorna var svindyra. Jag tog på mig dem med en gång eftersom jag ville vara fin och jag var ju dessutom ute på nån sorts representation.

Skidpjäxor

Ungefär så här såg mina nya ”skor” ut!


Av okänd anledning
var vi nånstans där jag blev tvungen att kliva ur mina nya skor en stund. När vi hade gått därifrån hade jag naturligtvis glömt skorna! Jag skenade tillbaka och som tur var såg jag dem och tog dem med mig.

Efter detta skulle vi storhandla (!). Helt slut var jag när klockan dragit sig mot kväll och jag skulle svida om – i mina nya skor. Då upptäcker jag att jag har fått med mig två udda vita skor! Alltså, den ena var 50 procent av mitt nyinköpta par, medan den andra var visserligen en vit ”skidpjäxa”, men av annan modell OCH storlek. Nu var det emellertid försent att åka tillbaka till stället där jag tagit av mig skorna. Fick sätta på mig det udda paret, varav den ena glappade rejält. Kände mig dum, kände mig som om jag inte passade in, som om jag var… fel, fel, fel…

Sen vaknade jag, varm och uppstressad. Klockradion visade 6.15. Jag gick upp en stund, men la mig sen igen och lyckades somna om och sova ytterligare en timme.

Det finns säkert en djupare tolkning av den här drömmen, som vid första anblicken tycks ganska ytlig. Men min egen personliga tolkning är att jag är nervös. Nervös inför nästa veckas övning.

Och märkligt nog fick jag, idag på förmiddagen, ett samtal på mobilen med datum och klockslag och person jag ska träffa för intervjuomgång nummer två – på ett jobb jag jättegärna vill ha!!! Jag blev ju inte mindre nervös… JISSES!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om svängningarna i tillvaron. (Och för den som inte kan läsa mellan raderna kan jag berätta att jag är rätt förtvivlad. Jag bara försöker att inte tappa livsgnistan.)


Igår kväll anordnade Fästmön en riktig fest för oss!
Och det var precis vad vi behövde båda två. Den här veckan har inte varit rolig. För min del har den inneburit tre nej och ett kanske som jag absolut inte vågar hänga upp mig på. Inte ett dugg.

Anna gjorde två läckra räksmörgåsar med aioli, tomat, sallad, dill, ägg och citron åt oss. Det var ljuvligt gott att kunna sitta på ballen* och avnjuta!

Annas räkmackor
Läckert!


Och som av en händelse
råkade det slinka med ett par flaskor vitt vin när jag var och köpte midsommarsnaps på Systemet! Det ena vinet skulle passa perfekt till vit fisk och skaldjur. And I can promise you, it did! (Jag är inte så bra på vita viner, så jag blev glatt överraskad.)

Ett glas vitt
En chardonnay som slank ner fint.


Det var så gott att hela flaskan tog slut,
faktiskt, vi som brukar vara så måttliga! Men Anna har ju semester och jag låtsades att jag hade det. Till och med fröken Pick & Joy gladdes för vår skull.

FRk Pick & Joy
Fröken Pick & Joy.


Vi njöt på ballen
av såväl mat och dryck som den tystnad som infann sig så småningom. Vi fick ingen vidare matro först, men vad kan man förvänta sig?

Jag fick en inbjudan av en färgrik (inte bara färgstark, den här gången…) person att spela Wordfeud. I samband med det bokade jag in en intervju tid med personen. En intervju som förstås ska bli en artikel till Uppsalanyheter.se nästa vecka!

 Rosett på fingret
Accessoar från vinflaskan som jag genast applicerade på mitt högra långfinger. Micket snigg sidenrosett!


Kvällen avslutades med ett TV-program
om nordiska deckarförfattare, i och för sig intressant, men inte nåt som gav mig nån ny information.

Eller nej. Kvällen avslutades inte därmed. Jag fick ett sista uppdrag. Det är ju så att jag är tillsammans med en blondin. En vacker kvinna som gav sig ut i junisolen igår – utan att smörja in sig med nån solskyddsfaktor. Och kanske var det ryggfärgen som inspirerade till räkmackorna på kvällen? Ungefär samma färg hade de, i alla fall, räkorna och ryggen…

Annas solbrända rygg
Min älskade blondins räkfärgade rygg.


I natt sov jag hela natten
utan att nån elektrisk apparat på andra sidan väggen orsakade störningar på min klockradio mellan klockan fyra och sex som morgonen innan. Ändå var jag skittrött när jag vaknade. En ledig dag i morgon samt två till i och med lördag och söndag känns extra skönt! Jag funderar fram och tillbaka på hur jag ska göra, men som läget är nu försöker jag jobba tills jag stupar. Och slutar. Jag har dragit ut en blankett för Arbetsgivarintyg som jag tänkte be A fylla i åt mig så att jag kan ta med den när jag den 1 augusti traskar iväg till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Den ljusnande framtid är verkligen inte min…

Redan igår morse bytte jag ut Sarah Dawn Finer på musikanläggningen i bilen. Nu går Marilyn Manson i stället. Han passar min sinnesstämning mycket bättre just nu, ärligt talat. Jag är besviken, arg, ledsen och förstås väldigt orolig. Hur mamma mår ska vi inte tala om. Jag är en stor besvikelse och en enorm källa för oro. Vem vill vara det om man finge välja? Inte jag, i alla fall. Som vuxen hade jag hoppats kunna supporta mamma lite ekonomiskt med tanke på den usla pension hon har. Snart måste jag börja vända på varenda krona. Igen. Men jag är van, så det går. Det måste gå.

Den här morgonen började verkligen inte bra. Jag skriver ju ofta om mina mottrafikanter på morgnarna, men en del cyklister tar faktiskt priset! I morse var det en karl – en vuxen man, alltså, ingen barn eller tonåring eller ens en ung man – som cyklade mot rött och rakt ut framför min bil (som hade grönt). Jag hann bromsa och la mig sen på tutan. Karl’n klarade sig från att bli ett med Clark Kent**s lack – med nöd och näppe. Galning!

På jobbet ägnade jag ungefär den första halvtimmen åt att jaga en fungerande skrivare i huset så att jag kunde skriva ut några viktiga papper. Detta är fantastiskt – NOT! Jag har tillgång till fyra skrivare, ingen enda fungerade som den skulle. Män från IT alternativt Ricoh (ja, det tycks bara vara män som jobbar med skrivarreparationer) är här jag lovar dig VARJE DAG och grejar med skrivarna. Och när reparatörerna har gått fungerar skrivarna i typ fem minuter innan det är dags att braka samman igen.

Idag är min intention att gå två timmar tidigare. Jag ska ut till Förorten och hämta Anna och sen ska vi åka och handla helgmat. Vi får se hur det blir. Med min vanliga tur, så…


* ballen = balkongen

**Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dröm.


I natt drömde jag
för första gången på länge. Eller om jag ska foga mig in i leden och vara som alla andra ska jag väl säga att jag kom ihåg vad jag drömde i natt när jag vaknade i morse. Men det låter vackrare med

jag drömde…

Det var en lite rörig dröm. Jag var med min bil på nån sorts service till ett etablissemang bestående av kombon äldreboende – bilverkstad! Tänk, det kanske är en affärsidé för nån förslagen! Av nån anledning fastnade jag där. Jag är ju social och började prata med människor. Det skulle vara fest på kvällen och jag blev bjuden att stanna kvar. Det gjorde jag – tills jag såg en katt döda en skata. Katten hade ätit på skatan i halsen samt tagit dess vingar. Ändå kunde skatan flyga… När jag såg det gick jag därifrån. Jag glömde min bil! Jag joggade (!) hem. Väl hemkommen undrade Fästmön var jag hade gjort av bilen. Hur skulle jag nu få hem den? Jag orkade inte gå tillbaka till äldreboendet-bilverkstaden. Satte mig att söka på nätet efter telefonnumret till min gamla granne H som var ekonomidirektör på stället. Tänkte att H ju kunde plocka upp mig på vägen till jobbet under morgondagen och att jag sen fick åka med till äldreboendet – verkstaden.

Bland gräs o buskar
Bakom en står äng låg äldreboendet-bilverkstan.


Men jag hittade inget telefonnummer.
Jag sökte på H:s partner, på barnen, men inget. Anna Den Kloka sa då att jag ju kunde ta bussen till ändhållplatsen och sen gå över en stor äng. Det lät jättejobbigt, som ett oöverstigligt hinder. Betänk då att jag hade joggat hem på kvällen…

Sen vaknade jag av att det var sprakande störningar på klockradion (det väckte oss redan klockan fyra i morse) och dags att gå upp.

Nu ska jag inte ge mig på att tolka drömmen, men det där med skatan och katten kan vi sortera bort. Det var ett skådespel vi såg från ballen* igår kväll, jag och Anna. Fast katten fick inte tag i skatan då, så jag spann uppenbarligen vidare på ond bråd död. Och naturligtvis är jag ju skatan. Jag är ju en riktig skata.


*ballen = balkongen


Livet är kort. Skört som tusan.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan filosoferar över himlen, en otrolig resa som går mot sitt slut och sin ärliga mamma.


Idag är himlen
så där oskyldigt blå som i bröderna Gärdestads låt med samma namn. Passande nog, eller snarare genom en tydlig vink från Fästmön igår, valde jag en lika oskyldigt blå pikétröja idag. Inte för att jag känner mig oskyldig, direkt, men kanske möjligen lite fåfäng. Jag ska ju fotas idag, en bild som ska komplettera en artikel om mig och mitt arbete i personaltidningen. Den tidning som, ironiskt nog, kommer ut i samma veva som jag slutar.

blå lacoste
Min blå Lacoste och jag.


Jag försöker att inte bryta ihop.
I stället försöker jag se artikeln och allting annat som sker runt omkring just nu som vägar till nånting nytt. Och faktum är att jag är bättre rustad den här gången! Jag har nämligen arbetat på tre fantastiska arbetsplatser samt en avdelning på det här universitetet under knappt två år. Arbetsplatser där mina kompetenser har efterfrågats och jag har blivit bedömd därefter, inte efter att jag inte alltid fikar… Det har varit en otrolig resa, som har känts lite som att både vila i en trygg famn och ta in så många intryck att hjärnan nästan har kokat. Jag är tacksam att jag har fått vara med om det här.

Gårdagen var kylig och blåsig, så det passade bra att vi slurpade i oss soppa till kvällen. I afton vet jag inte vad som vankas, för Anna ska iväg på möte på eftermiddagen och sen håller hon på och smusslar med saker och ting.

Ringde mamma igår kväll. Det ramlade nämligen in ytterligare ett kuvert i min postbox igår från henne – hon lämnade ju också ett när hon var och hälsade på i påskas. Vi pratade lite om sista april och hon berättade att hon hade fått med sig en sillburk hem från Lilla ICA, en burk hon inte hade betalt för, igår. Vet du vad lilla mamma gör då? Hon rollar tillbaka till affären och berättar om misstaget! Hur många hade inte i stället behållit sillburken och hållit käft om den??? Hon var lite ledsen över att inte ha fått tag i färskpotatis till sista april, men sa att hon får nöja sig med Janssons frestelse från frysdisken till sillen hon köpte. Ibland är avståndet oss emellan skit. Jag önskar att jag kunde åka dit med några färskpotatisar, men det är ju lite långt. Jag vill inte att nån annan gör det, jag skulle vilja göra det själv. Men nu är det som det är.

Anna och jag hängde över våra böcker och våra Wordfeudpartier största delen av kvällen sen. Slöglodde lite på nån autentisk FBI-historia om ett kidnappningsdrama och sen var det plötsligt läggdags. Vi var jättetrötta båda två! Men som vanligt sprakade det i min klockradio klockan 1.23 i natt. Jag vet inte vad som händer, men det har sprakat tre nätter i rad just nu. Det är inte så att jag får nåt meddelande eller att nåt händer med min Ajfån, det verkar som om nånting stör radiomottagaren. Fruktansvärt irriterande är det, för vi vaknar och kan ingenting göra åt det!

Idag skulle jag per telefon diskutera bevakning av sociala medier med vår mediebevakare, men det blev just avbokat.Får försöka att inte spilla ner mig på lunchen, för fotograferingen är först klockan 13.30. Klockan 15 ska jag sen på ett extra institutionsinfo. Men sen… sen är jag LEDIG ända till torsdag nästa vecka! Och då har jag en lunch med den kloka L att se fram emot.

Hur är himlen hos dig idag???

[…] Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå […]*


*Text: Kenneth Gärdestad


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej jag har haft en urjävlig natt. Vaknade vid halv två-tiden, trodde jag, av att klockradion stod och blinkade. Bara det att klockan var kvart över fyra på morgonen. Kunde jag somna om sen? Jaa, tio minuter innan jag skulle kliva upp (alarmet på mobilen går på tio över sex på vardagar). Strömavbrott, alltså! Och som vanligt inte i hela lägenheten utan halva. Detta medförde att inte bara klockradioapparaterna i sovrummet stod och blinkade. I köket visade stereon upp hela sin displaymeny som en non stop-slinga och på micron stod klockan på 88:88. Irriterande och sånt jag inte har tid att fixa med på morgonen, egentligen. Du som känner mig vet att jag gjorde det.

Morgonen var varmare idag. När jag gick och la mig igår kväll visade termometern mer än 19 minusgrader. I morse stod den på -14. Och i bilen visade den -12. Det snöade lite, så nu får jag se fram emot att borsta och skrapa bilen när jag ska hem. Rätt vackert är det i alla fall ute och jag skulle vilja ta en repa mitt på dan och fota. Men jag kommer inte alls överens med Ajfånens kamera. Det blir ett särskilt inlägg om detta framöver. Och då snackar jag inte skoinlägg!

snö i det höga gräset

Det är mycket snö i det höga gräset utanför jobbet.


På vägarna var det snorhalt.
Jag såg faktiskt nästan inga cyklister idag och det var skönt. Det var bara en och h*n cyklade visserligen utan lyse men på trottoaren. Nä, idag var det bilisterna som betedde sig som galningar. En bil skulle in i min fil, men i stället för att sakta ner gasade h*n och körde in precis framför fronten på bilen framför mig. Som tur var  höll jag avstånd, men det var läskigt nära. Filkörning har en del bilister generellt problem med. När det ligger snö på vägarna och man inte kan se vägmarkeringarna tycks det som om man hellre chansar än tänker logiskt och kör försiktigt. Två bilister framför mig på ett ställe tyckte till exempel att vägen var enfilig och körde i mitten. Vägen är tvåfilig. Men värst av allt var nog människan som på 70-vägen kröp fram, vinglade och… jaa, förstås, pratade i mobilen. Det var som sagt snorhalt på vägarna, så jag bara undrar om h*n var dum i hela jävla huvudet..? (Retorisk fråga.)

Idag jobbar jag för institution ett. Där fick jag inte igång datorn förrän efter 45 minuter. Nästa fel är att det inte går att skriva ut. Och rent allmänt är datorn/nätverket seg(t).

Jaa, den här dan kunde ha börjat bättre. Men eftersom den inte gjorde det borde den i alla fall sluta bättre. Jag måste jobba med piskan på folk idag kring forskningssidorna och även skapa och publicera några nya. Jag ska hålla i en one-to-one-kurs i att skapa en personlig hemsida och så är det sedvanligt stormöte här på tisdagsförmiddagen. En helt annan sorts möte än det institution 2 har. På institution 2 är det bar prefekten som talar och det är sällan några frågor. På institution 1 pratar prefekten först och sen alla möjliga som har nåt att informera sina kollegor om. Avspänt, informativt och en väl använd halvtimma varje vecka!

Men igår var prefekten på institution 2 riktigt rolig. Han berättade att varje sommar är en han vid ett tillfälle uppe ett helt dygn. Och varje vinter stannar han i sängen ett helt dygn. Jag blev lite inspirerad till det senare under en av mina juldagar, faktiskt. Å, jag ser verkligen fram mot dem! Jag ska köpa julklappar till mig själv och slå in och jag ska bara köpa saker som jag vill ha. Likadant med maten. Det blir bara julmat som jag vill ha, det vill säga mest sill. Jag tänker snapsa till också. Och slutligen ska jag köpa en jädra massa choklad som jag ska mumsa när jag läser mina braiga julklappsböcker eller ser mina braiga julklappsfilmer som jag har gett till mig själv. Dessutom ska jag sippa päronkonjak. Varje kväll.

Å, nu blev jag genast på bättre humör, lite grann också för att Therese på Twitter hälsade mig välkommen till dagen med orden

God morgon snöflinga!

Det var efter jag hade twittrat att jag är en morrhoppa idag….

Hur ska du fira jul i år??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »