Dans på öm fot

Ett dansant inlägg.

---

 

Tomten i glaskulan fick jag i julklapp ett år av min äldsta bonusdotter.

Nej, det är inte tjugondedag Knut idag, men jag tänker börja dansa ut julen ändå. Eftersom allting tar sån tid för mig just nu tänkte jag dela upp arbetet på två dagar. Idag åker alla tomtar och krubban ner i sina askar och lådor. Och änglaspelet, som jag inte kan tända eftersom ljudet skär i mina öron. Mina favoritfigurer, som alltid hänger i köksgardinen, sveps in i sån där plast med luftbubblor i och läggs försiktigt överst i jullådan sen. Där får de slumra tills… näste man/nästa kvinna tar ut dem, kanske till julen i år.

Jag har en himlans massa tomtar. Många av dem är garntomtar och kommer från en tid när jag firade mina första jular som vuxen och inte hade råd att köpa julsaker. En snäll människa satt då och gjorde en hel påse tomtar av garn till mig. Ibland har dessa tomtar fått bo i julgranen. Min pappa brukade alltid, i mitt föräldrahem, alltså, bygga ett tomtebo invid granens stam. Den traditionen tog jag med mig. Men sen några år tillbaka sätter jag i stället ut tomtarna här och var i mitt hem. De tittar fram bakom tavlor och speglar, hänger i lampor och dyker upp lite varstans. På grund av detta kan jag sen hitta tomtar än till påska…

Ryggen har plågat mig i några dar, trots att jag gör mina övningar. Men jag går och står för lite och kylan gör sitt till också. Igår kväll passade jag på att promenera i mitt hem under ett långt mobilsamtal med en vän. Det fick till följd att jag vaknade mitt i natten med en bultande och värkande hälsporre. Det som är bra för den ena kroppsdelen är inte bra för den andra. Och att gå runt i lägenheten i en och en halv timme var bra för ryggen, men skit för foten.

Halva dan har snart gått och jag följer inte alls mina planer. Jag tror att jag ska fortsätta med lite tidningsläsning innan jag tar itu med tomtarna och Den Heliga Familjen.

Den Heliga Familjen ska ner i lådan idag.

 

Min intention är att umgås med familj och vänner också i helgen. Jag hoppas att DU får en bra helg!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sommar i P1 2014

Ett inlägg om en sommartradition. Eller, enligt somliga, en plåga.

---

 

”Sommar, sommar, sommaaaar…”

Idag klockan 13 blev det klart vilka som ska sommarprata i P1. Först ut, på midsommardagen, är Timbuktu. Det är inte nåt program jag tänker lyssna på. Men smaken är som baken. Listan över årets sommarpratare är som vanligt ganska varierad. Här finns en del artister, journalister, författare, ett par professorer med flera. En del är helt okända för mig. När jag läser informationen om dem på radions webbplats blir jag inte heller särskilt nyfiken att lyssna.

Men så finns det de där guldkornen! De där som tidigare år för mig hette Annika Östberg och Sarah Dawn Finer… I år heter de, om jag får bestämma…

• Antje Jackelén, blivande ärkebiskop (25 juni)
• Nina Lagergren, Raoul Wallenbergs halvsyster (4 augusti)
• Svante Pääbo, forskare, biolog, professor och gammal bekanting till Tofflan (14 augusti)

Tyvärr saknar jag Anja Kontor, men litar på att Sveriges Radio har henne med bland sommarpratarna nästa år.

Här kan du se listan över alla sommarpratare 2014 och bestämma vilka du vill lyssna på! Som vanligt går det ju att lyssna i efterhand. Med eller utan musik.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lat lördag

Ett  inlägg om att lata sig. 

---

 

Kaffe och morgonstund vid datorn.

Nej, det är inte riktigt samma dåliga väder som igår. Inget regn öser ner, till exempel. Men det är mulet och inte ens tio grader. Därför blir det varken ballefix* eller biltvätt idag. Jag tänker vara lat den här lör-dagen. Så jag börjar med en (senaps)mugg java och att sitta en stund vid datorn. Eller egentligen försökte jag göra en FEM i morse, det vill säga gå upp och sätta på kaffe och krypa ner i sängen för att läsa igen. Tyvärr satte både gapande grannar och bråkig rygg stopp för den njutbara upplevelsen. Jag blev bara irriterad och gav upp.

Ryggen har inte varit snäll den här veckan. Den blir liksom inte bättre, känns det som. Och nog borde ett ryggskott bli bättre på några veckor? Nu har det plågat mig i två månader. Smärtan gör mig väldigt trött. När jag rör mig i sängen om nätterna gör det antagligen ont, för jag vaknar flera gånger. Sömnen blir sönderhackad. Det gör att jag i vaket tillstånd blir grinig och har svårt med tålamodet. Ja, jag fräste åt en kollega, till exempel, häromdan och det brukar jag inte göra.

Fredagskvällen blev lugn som planerat. Ostbågar och två starköl, laptopen i knäet i bästefåtöljen, Fästmön per sms och Tyst vittne på TV. Vittnet var blodigare än vanligt igår.

Jag skrapade en av Trisslotterna och vann noll och intet. Men jag är optimist och tänker att jag ju fortfarande har möjligheten, för det finns ju en lott kvar. Den får ligga till sig några dar.

Igår kväll lämnade en Uppsalakompis som jag tyvärr har tappat kontakten med på senare år en kommentar här. Jag blev väldigt glad och svarade – jag svarar på alla kommentarer som publiceras – och hoppas nu att vi kan återuppta kontakten. Riktiga vänner kan man aldrig ha för få av. Felet att vänskapen rann ut i sanden är helt mitt. Jag prioriterade att slita halvt ihjäl mig på ett jobb framför att ha ett socialt liv. Och det slog ju tillbaka på mig ett par år senare… Bortkastad energi att slita så, kort sagt.

Det bittraste i mitt hem just nu är apelsinmarmeladen.

Och så blev jag kallad feministisk bitterfitta igår.  Jag blev mest full i skratt, men sen blev jag förbannad också. För det kom fler omdömen om min person och mitt leverne i totalt två kommentarer. Du kan läsa dem här! Jag har nämligen bestämt att släppa på en del av den här typen av kommentarer så att du ser att alla som kommenterar här minsann inte är gulliga och kramsugna.

Inte vet jag vad en människa, som inte känner mig, anser sig ha för rätt att kalla mig feministisk bitterfitta. En människa, som inte har modet att stå för vem h*n är, utan som gömmer sig bakom falska kontaktuppgifter, dessutom. Det är fegt, tycker jag.

För övrigt är jag inte feminist, men jag ser inte ordet som sådant som pejorativt. Det är däremot bitterfitta. Nu ligger det till så att jag använder min blogg som ventil. Genom att pysa ur mig, skriva av mig, tanka ur funderingar här etc blir jag en gladare och mer positiv människa i det verkliga livet. Det är till exempel mer än ett halvår sen jag stod vid järnvägsspåret och var på väg att kliva ut framför tåget. Nu vet jag att det finns människor som helst av allt vill se mig död, mosad. Men för mig är det en seger att jag faktiskt sitter här, vid datorn, just nu.

Nej, energislukare som personen ovan ska inte får nåt mer utrymme på den här bloggen. Att kommentera här är nämligen ingen rättighet som du som läsare automatiskt har/får, nåt som många tycks tro. Det är en möjlighet och ett förtroende som jag – och administrationsskorpionen – ger.

Så… vad händer hos DIG idag, förutom att du har orkat läsa hela (?) det här långa blogginlägget? Skriv gärna en rad och berätta!

*ballefix = göra iordning på balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Till Stöllestan har vi farit…”

Ett inlägg om vår dag.

Det blev ganska bra väder idag, även om dan började mulet. Solen steg och efter ett ärende på stan styrde vi kosan till Stöllestan. Varken mamma eller jag har varit där på typ 100 år. Stan i sig är skitgammal med sitt kloster och sitt hospital, Mårten Skinnares hus med Sveriges första inomhustoa (skit samma att skiten hamnade nedanför på trottoaren/gatan, de fick sitta på inomhustryckeri i alla fall!) samt slottet som gömde en galen kungason. Men vägen dit är nu delvis ny. Bron som byggs här i Metropolen Byhålan, förresten, är ju tänkt att leda tung trafik utanför stan och över vattnet, med påfart till vägen till Stöllestan. Om jag har fattat rätt.

Det tog ett tag innan vi hittade parkering, men till sist hittade jag en som var helt gratis! Mamma rollade och jag gick på den smala huvudgatan. Mamma ville shoppa. Det ville inte jag i värmen, men… Hur det nu kom sig hamnade vi i en skoaffär där jag köpte en ny plånbok till mamma i äkta läder – hennes gamla var ju så trasig att pengarna ramlade ur. Mamma fyller år om tio dagar, fast då är inte jag här. Vi ska därför fira hennes födelsedag på onsdag med paket och middag på Hotell Nostalgi-restaurangen på Motormuseet i hamnen. Vi ska försöka gå dit via Vätterpromenaden. Det där med färdtjänst…

Egentligen skulle mamma få plånboken på onsdag, alltså, men den hon har nu är i sånt bedrövligt skick att hon fick öppna sitt paket i kväll. Hon har suttit och tömt sin gamla och plockat i sin nya och hon verkar mycket nöjd. Hon köpte sig en fin silverring med grön sten, en italiensk design. Knappt att hon ville unna sig, men jag sa att hon verkligen skulle det!

Själv tittade jag mest på Stöllestans slott, det där slottet där galne hertig Magnus gömdes undan. Om jag inte minns fel bodde även hans promiskuösa syster Cecilia där. Vasar, alltså. Jag plågade mina stackars bonusbarn med en föreläsning om detta en midsommarafton efter några snapsar, så de suckar nog om de läser detta. Men hörrni, titta på bilderna i bildspelet, det är ett fint gammalt slott – i alla fall på utsidan!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemma i Metropolen igen for vi på nya shoppingturer och det blev bland annat blommor till mammas balle*. Sen köpte vi dammsugarpåsar och mat samt åkte hem och gjorde fest med smaskens och rödvin. Men först telefonerade vi med mammakusinen B som fyller år idag, den 1 juli.

Vad händer i morgon? Tja, vi ska köpa kakor och eftersom vädret ska bli sämre blir det troligen mer shopping. Vem vet var vi hamnar… Skänninge?

*mammas balle = mammas balkong

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagslugn

Idag har vi bestämt att vara inne hela dan och läsa böcker och spela spel och bara vara. Det passar perfekt, för utomhus regnar det. Jag är trött efter gårdagens utflykt till Stormarknaden, även om jag förstås är stolt över att jag klarade av trippen. Men resten av eftermiddagen och kvällen var jag som en trasa. Fästmön lagade mat och diskade, jag åt och drack och sen låg jag mest i fåtöljen.

Vi spelade en hel del Wordfeud igår, men glodde också på TV. Först var det ju säsongsstart av Stjärnorna på Slottet.

Stjärnorna samlas och dricker bubbel.

Efter Stjärnorna, ett julspecial av Downton Abbey – med löfte om att det finns en ny säsong med program! Men jag undrar hur det blir med tanke på hur gårdagkvällens avsnitt slutade…

Min favorit till vänster, Dame Maggie Smith som spelar farmor Crawley Grantham.

Jag har fått betydligt bättre aptit. Det kan väl dels bero på att det är godare mat nu än Findus och ICA:s frysta rätter eller nyponsoppa, men framför allt på att jag har sällskap. Till och med godis smakar gott! Igår kväll öppnade jag julklappen från Linn och vi smockade i oss en hel del bitar.

Det ser ut som om det är köttbullar i påsen, men det är belgiska tryfflar. Otroligt söta, så man kan inte äta många åt gången.

Idag vaknade jag av att den ena grannen skrällhostade och den andra grannen gallskrek. Jag fattar inte att det är så lyhört här! Det är så oerhört trist att höra allt som grannarna säger i telefonen och till sina barn, sina gäster och till varandra! För att inte tala om när det hörs vad de gör på toaletten… Naturligtvis måste förhållandet vara det motsatta, de hör allt jag gör också. Men med tanke på ljudnivån i flera av lägenheterna är det inte så troligt. Och sen jag kom hem från sjukhuset behöver jag ju inte gå upp om nätterna flera gånger så det slipper höra vad som händer på toaletten här uppe! Det är nog den bästa förändringen efter operationen! Jag har emellertid ont på vänster sida om operationsärret och det plågar mig framför allt när jag rör på mig. Dessutom har den där jävla hälen börjat bråka igen. Men annars mår jag så mycket bättre än jag har gjort på länge – och det är jag väldigt tacksam över!

Vi frukosterade rätt länge idag med lokalblaskan, Wordfeud och roliga historier. Jag mår så mycket bättre när Anna är här, jag känner mig visserligen fortfarande svag och orkeslös, men jag är gladare och piggare.

Mild lättyoghurt med müsli och blåbär från Djurö.

Jag har fått börja slänga de fina blommorna jag har fått av alla snälla. Igår åkte jobbets blommor i sopen och idag åker nog tant Raffas. Men jag har julstjärnan från mammakusinen B och make A kvar samt naturligtvis de vårliga tulpanerna som kom igår från Rippe. Idag har jag slängt de blåa hyacinterna som Anna hade köpt tills jag skulle komma hem från sjukhuset, men amaryllisen står ståtlig på köksbordet och jag tror att den exploderar när som helst!

Amaryllis på väg att explodera?

På min agenda idag står dusch och hårtvätt. Det är jättejobbigt att stå upp, men sist klarade jag det under hela duschen. Snart åker pallen ut i förrådet igen! Mamma ska få ett telefonsamtal, vi hördes inte alls av igår.

I kväll blir det bordskyckling med jasminris till middag och lite senare ska vi glo på en finlandssvensk thriller på SvT. (Man kan undra vad som hände med julfreden i Åbo… Fast när jag kikar på bilderna ser det inte ut att vara juletid när thrillern har spelats in!) Jag måste säga att SvT har nog visat de bästa programmen under julhelgen och mellandagarna!

Vad händer hos dig idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjukbesök

Å vad de här besöken en gång om dan från Fästmön betyder mycket! Annars träffar jag ju inte nån och jag pratar bara med mamma i telefonen (förutom en gång med Mi Söster) eftersom jag fortfarande har lite svårt med andningen!

Anna hade snappat upp att jag hade sug på keso och Mariekex till nyponsoppan samt en ädelost till julafton. Tänk vad hon hör allt jag säger – och kommer ihåg… Så det hade hon handlat nere på stan samt en liten godsak. Det var ju nån på Twitter (läs: Sister) som skrev om brownies…

Å den var ljuvlig, men jag har hälften kvar!

Brownien var ljuvlig, men jag åt bara halva. Vill ju inte överdosera det söta och riskera att må illa. Gott var det i alla fall!

Efter kakan blev det stick och sen fick Anna springa till bussen som vanligt eftersom hon skulle åka och jobba. Fullastad med julklappar var hon, dessutom.

Nu ska jag försöka vila och sträcka ut mig en stund. Ryggen plågar mig och jag hittar ingen bekväm ställning att varken sitta eller ligga. Irriterande!

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg tillbaka

Varning för läskiga bilder av sår och sånt (sist i inlägget)!!!

Jag skulle kunna skriva ett raljerande inlägg – och verkligen brassa på! – om hur äcklig sjukhus mat är. Men det här är ju ingen matblogg. Fast… OK, bara lite då… Jag kan säga att frukosten på det här hotellet är helt normal, om man har aptit vill säga.

Frukosten var rätt normal.

Det har inte varit så mycket bevänt med aptiten heller, så nu lär Tofflan bli smal och snygg. Eller ja, smalare, i alla fall. Ful är jag fortfarande. Men i morse var jag för första gången hungrig och gick ut hårt med min beställning: svart kaffe, yoghurt med müsli, två (!) limpmackor med ost och en tetra katrinplommonjuice. Ögat ville ha mer än magen – jag åt en halv macka och  lite mer än en halv tallrik yoghurt…

Maten har varit… rätt obeskrivlig. Den måste ses för att kunna… upplevas. Den har vissa dar inte ens sett ut som mat. Detta har fått mig att gilla nyponsoppa! Svalkande, gott och nyttigt!

Men till lunch idag var det pannkakor och det vet väl alla hur de ser ut. Så det provade jag. En och en halv fick jag ner. De både smakade och såg ut som Svamp-Bob. Dessutom lyckades jag kladda ner mina nyligen påtagna mjukisbrax med sylt.

Pannkakor – med morötter och blomkål?

De flesta av oss vet ju att Sjukstugan i Backen sen många år tillbaka köper sin mat från Västerås. Nån trodde nånstans att detta skulle spara pengar. Hur kan man tro det? Dessutom är vissa rätter inte tjänliga som mänsklig föda! Nuff said!

Paniken var nära dan efter operationen när en synnerligen brysk undersköterska kastade min värmedyna rakt på mitt operationssår bara för att jag inte ville göra som hon sa. Jag var totalt utlämnad, hade slem i halsen så jag kunde inte ens skrika. Med syrgasen nyss borttagen kippade jag efter luft. Jag hade så ont och jag kunde inte vända mig tillräckligt snabbt för att passa denna människa. På östgötska finns ett bra ord som beskriver henne:

härsig

Hon slet och drog i mig och när jag försökte protestera blev hon arg och skrek åt mig:

Jag är hörselskadad!

Som om det hade nåt att göra med hårda händer..? Nej, en del ska inte jobba i vården alls. Det finns åtskilligt att berätta om liknande, okänsliga personer, men jag vill i stället lyfta fram alla dem som har varsamma händer och som talar mjukt till en när man är i utsatt läge: Ann, sjukgymnasten, framför allt och syster Karin och syster Emily. Och klippan Barbro, som klarar att ta av de mest intorkade plåster utan att plåga patienten! Heder till er alla!

Tack vare det här gå-bordet kunde jag ta mig till toaletten själv så småningom. Detta var min bästa kompis under ett dygn!

Första dygnet efter operationen var det inte så mycket liv i Tofflan. Hon spratt till ibland och sjönk sen tillbaka in i smärtdimmorna, tillfälligt lindrad av morfin.

Inte mycket liv i denna.

Idag kan man säga att livet och jag är tillbaka. Jag kan gå utan hjälp på toaletten, jag har duschat själv och jag har klätt på mig mina egna kläder – tischa, underkläder, strumpor och mjukisbrax.

Mer liv idag.

Jag har telefonerat med Fästmöns snälla mamma och hon kommer och hämtar mig i kväll klockan halv sex. Hon hjälper mig ner i bilen, hon hjälper mig in. TACKSAMHET! Hur ska jag kunna återgälda? Annas mamma ställer upp som chaufför och Anna har städat hemma hos mig, handlat, pysslat om mina växter, fått igång mitt trådlösa nätverk och ska från och med i morgon komma och ge mig en spruta om dan! Vilka kvinnor! Anna har dessutom få ta emot min mammas oro per telefon. Inte lätt för nån när Tofflan hittar på och blir så där sjuk…

Mitt sår har blivit tittat på och min  inopererade lilla smärtlindringssladd bortkopplad. Tejpen från operationssåret hade de lyckats sätta fast över en brun prick som hängde i en skinnslamsa mot huden. Barbro fick göra en extra operation idag, så nu är jag en brun prick fattigare! Barbro hade aldrig gjort det förut, men jag ledde arbetet och tillsammans fick vi till det!

Brun prick opererades bort före lunch idag.

Och så själva operationssåret. Nu kommer en läskig bild, så är du känslig ska du inte titta. Jag räknar till 17 klamrar som jag ser på bilden, men det finns fler, jag kunde inte få hela såret på en bild.

Ett långt sår, men det var en klumpeduns som kirurgen plockade ur mig, sa hon…

Nästa söndag ska jag få komma tillbaka hit och ta bort stygnen. Skönt att bli klammerfri till jul.

Idag har jag sprungit ett marathonlopp – på flera sätt än ett – känns det som. Nu kan jag lägga mig ner med gott samvete och vila en stund. Jag bävar inför promenaden upp till lägenheten, främst den långa trappan…

Tack alla som har stöttat och peppat med kommentarer! Det värmer så gott med allas goda tankar!!!

Livet är kort. Vårda det!

Read Full Post »

Måndag, ingenting annat

Dagen började i ljus. Inte heller var det särskilt kallt, men det blåser. Vi var båda ganska trötta i morse. Stackars Fästmön, som jobbat tre långa kvällspass på raken, fick inte sovmorgon idag. I stället samåkte vi för att hon skulle lämna prov. Jag fortsatte förstås till jobbet.

Ibland samåker vi.

Dagen har inletts med ett stormöte och fortsatt med mejlerier hit och dit, lite webbjobb med mera. Äntligen är foldern också på väg till tryck.

Jag har ringt till den enda organisation jag skänker pengar – Läkare utan gränser – och lämnat en minnesgåva till en kär, bortgången vän. Det känns så… futtigt… Jag frågar mig själv varje dag varför jag inte ringde och undrade hur det var. Men vi har liksom alla så mycket att göra att vi glömmer bort andra. Mitt sms kom två dagar försent. Det går inte att ändra på, men det plågar mig och irriterar mig att jag, om nån, inte kunde fatta att… livet är kort… Jag kommer och tar ett sista farväl i alla fall, tillsammans med en vän. Det känns bra att just vi två gör det tillsammans.

Vidare har jag pratat med en person om möjligheten till en praktikplats för en stark och frisk ung man som behöver komma ut och jobba. Det verkar inte helt kört, men kan ta sin lilla tid.

Idag är det skrivbordslunch som gäller, för klockan 13 ska jag vara hos doktorn. Jag hoppas kunna få nånting smärtstillande för hälen. För övrigt är jag duktig vad gäller hälen, jag gör mina övningar, jag stretchar och tänjer och jag stapplar fram på två kryckor. Ja, inte inomhus hemma, dårå, men på jobbet. Det är väldigt irriterande att krycka fram på jobbet. Vattenflaskan kan jag fylla och trycka ner i jeansens bakficka, men det går ju inte med cappuccinomuggen. Så då fuskar jag och använder bara en krycka.

Till kvällen ska vi se Skyfall. Det blir till sätt och vis också till minne av min bortgångna vän eftersom jag bland annat fick ett biopresentkort av henne när jag fyllde år i april. Det är bara så ledsamt att jag inte kan berätta för henne sen efteråt vad jag tyckte om filmen! Men jag är övertygad om att hon hör och ser mer än somliga tror.

Skyfall – till minne av en kär vän.

Vi tar en bit Kinamat före filmen, för idag blev det som sagt bara macka till lunch. Anna skulle vara fastande i morse, så hon behöver säkert nåt rejält att tugga på också. Hon låter förresten hälsa att hon är mycket upprörd för att jag glömde en av hennes karaktärer/alter egon: Hedvig. Så här får du en bonusbild:

Hedvig, strax efter att  jag hade stannat bilen för att asgarva.

Glöm inte bort att skratta, min vän! 

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag kan se i mörkret

Karin Fossum skriver ofta rätt läskiga böcker. Ibland rena deckare, ibland mer psykologiska thrillrar. Hennes senaste, Jag kan se i mörkret, tillhör den senaste kategorin.

Inte nån lämplig bok att ha med sig på sjukhuset.

Riktor är manlig sjuksköterska på ett vårdhem för äldre. Utåt sett verkar han väl ganska normal, men han har en fäbless: han gillar att plåga gamlingarna. När han är ledig sitter han mest i en park och betraktar omgivningen. Han träffar på en alkoholist av en slump och bjuder hem denne. Det kunde ha blivit början till en vänskap, men nånting händer, förstås…

Det här var inte riktigt rätt bok att ta med sig en dag på sjukhuset. Den var emellertid svår att lägga ifrån sig, för den är väldigt märklig. Hur kan man skriva om nån som gör gamlingar illa? Kanske om man vet vad den mänskliga naturen är kapabel till…

Inte högsta betyg, men nästan! För den här boken är väldigt… obehaglig.

Livet är kort.

Read Full Post »

Spyor, gnäll och skarpa hjärnor

Det är baske mig inte roligt det här. Med magen, alltså. Igår kväll lagade Fästmön så god mat och för en gångs skull var vi alla samlade kring matbordet, med pappa Jerry i högsätet. De flesta av oss kollade sen Melodifestivalens final – alla utom Johan som är jätteförkyld (och totalt ointresserad av schlager). Och några av oss mådde illa. Jag tror att jag åt kinderegget och några få bitar godis. Sen ville jag inte ha mer. Så illamåendet berodde inte på för mycket godis. Nej, det var vidrigt, jag spydde som en fontän. Tro mig, jag gillar inte att spy ens när jag är skitfull (vilket var många år sen)…

Urk.

Jobbigt att må dåligt när vi alla är samlade. Då vill jag vara glad och pigg och bitsk. Men jag tror inte att nån som följde live-bloggen märkte av mitt illamående. Stort TACK till alla som var med och kommenterade live!!!

Idag mår jag bara aningens bättre. Jag vaknade och mådde OK, men sen en halvtimma, en timma efter frukost är det värsta plågan igen. Jag har ont och jag mår illa, fast jag försöker att inte fontänspy igen.

Så! Nu har jag gnällt färdigt! 

Idag är det visst en härlig vårdag, men jag orkar inte föreslå en promenad, vet inte om jag pallar. Anna sitter vid Elias dator och försöker sparka liv i den, Elias sitter vid hennes dator och jag sitter vid min lilla i köket. Kallsvettas. Men som vanligt funkar bloggen terapeutiskt – jag känner inte efter hur illa jag mår när jag sitter och skriver.

Det blir nog en tur till ICA Solen innan jag och Clark Kent* vänder hemåt till New Village igen. Jag tror att jag har glömt min handlingslapp hemma, men jag tror att det stod mjölk, ägg, Bregott… och så nånting mer på den… Jag blir så trött på mig själv när jag är så här glömsk!

I kväll ska jag ringa dagens fantastiska födelsedagsbarn, faster E. Hela 95 bast fyller hon och är skarpare i huvudet än de flesta knivar i lådan. Kalaset hade hon ju redan förra lördagen. Jag ska höra om hon har varit ute på bok-shopping än med presentkortet hon fick av mamma och mig. Faster E är nämligen deckarfantast precis som jag, så vi brukar byta lästips ibland!

Faster E, med en hjärna skarpare än de flesta knivarna i lådan!

Om jag blir gammal skulle jag vilja vara lika skarp som faster E. Men jag tror nog varken att jag blir gammal eller särskilt skarp. Vi får se om jag märker nån skillnad sen när april månad är utgången… Faster E har för övrigt påmint min mamma om att jag faktiskt fyller 50… Och när… Hon har koll! 😛

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »