Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘plåga’

Dagen började i ljus. Inte heller var det särskilt kallt, men det blåser. Vi var båda ganska trötta i morse. Stackars Fästmön, som jobbat tre långa kvällspass på raken, fick inte sovmorgon idag. I stället samåkte vi för att hon skulle lämna prov. Jag fortsatte förstås till jobbet.

Ibland samåker vi.


Dagen har inletts
med ett stormöte och fortsatt med mejlerier hit och dit, lite webbjobb med mera. Äntligen är foldern också på väg till tryck.

Jag har ringt till den enda organisation jag skänker pengar – Läkare utan gränser – och lämnat en minnesgåva till en kär, bortgången vän. Det känns så… futtigt… Jag frågar mig själv varje dag varför jag inte ringde och undrade hur det var. Men vi har liksom alla så mycket att göra att vi glömmer bort andra. Mitt sms kom två dagar försent. Det går inte att ändra på, men det plågar mig och irriterar mig att jag, om nån, inte kunde fatta att… livet är kort… Jag kommer och tar ett sista farväl i alla fall, tillsammans med en vän. Det känns bra att just vi två gör det tillsammans.

Vidare har jag pratat med en person om möjligheten till en praktikplats för en stark och frisk ung man som behöver komma ut och jobba. Det verkar inte helt kört, men kan ta sin lilla tid.

Idag är det skrivbordslunch som gäller, för klockan 13 ska jag vara hos doktorn. Jag hoppas kunna få nånting smärtstillande för hälen. För övrigt är jag duktig vad gäller hälen, jag gör mina övningar, jag stretchar och tänjer och jag stapplar fram på två kryckor. Ja, inte inomhus hemma, dårå, men på jobbet. Det är väldigt irriterande att krycka fram på jobbet. Vattenflaskan kan jag fylla och trycka ner i jeansens bakficka, men det går ju inte med cappuccinomuggen. Så då fuskar jag och använder bara en krycka.

Till kvällen ska vi se Skyfall. Det blir till sätt och vis också till minne av min bortgångna vän eftersom jag bland annat fick ett biopresentkort av henne när jag fyllde år i april. Det är bara så ledsamt att jag inte kan berätta för henne sen efteråt vad jag tyckte om filmen! Men jag är övertygad om att hon hör och ser mer än somliga tror.

Skyfall – till minne av en kär vän.


Vi tar en bit Kinamat
före filmen, för idag blev det som sagt bara macka till lunch. Anna skulle vara fastande i morse, så hon behöver säkert nåt rejält att tugga på också. Hon låter förresten hälsa att hon är mycket upprörd för att jag glömde en av hennes karaktärer/alter egon: Hedvig. Så här får du en bonusbild:

Hedvig, strax efter att  jag hade stannat bilen för att asgarva.


Glöm inte bort att skratta, min vän! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Karin Fossum skriver ofta rätt läskiga böcker. Ibland rena deckare, ibland mer psykologiska thrillrar. Hennes senaste, Jag kan se i mörkret, tillhör den senaste kategorin.

Inte nån lämplig bok att ha med sig på sjukhuset.


Riktor är manlig sjuksköterska
på ett vårdhem för äldre. Utåt sett verkar han väl ganska normal, men han har en fäbless: han gillar att plåga gamlingarna. När han är ledig sitter han mest i en park och betraktar omgivningen. Han träffar på en alkoholist av en slump och bjuder hem denne. Det kunde ha blivit början till en vänskap, men nånting händer, förstås…

Det här var inte riktigt rätt bok att ta med sig en dag på sjukhuset. Den var emellertid svår att lägga ifrån sig, för den är väldigt märklig. Hur kan man skriva om nån som gör gamlingar illa? Kanske om man vet vad den mänskliga naturen är kapabel till…

Inte högsta betyg, men nästan! För den här boken är väldigt… obehaglig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är baske mig inte roligt det här. Med magen, alltså. Igår kväll lagade Fästmön så god mat och för en gångs skull var vi alla samlade kring matbordet, med pappa Jerry i högsätet. De flesta av oss kollade sen Melodifestivalens final – alla utom Johan som är jätteförkyld (och totalt ointresserad av schlager). Och några av oss mådde illa. Jag tror att jag åt kinderegget och några få bitar godis. Sen ville jag inte ha mer. Så illamåendet berodde inte på för mycket godis. Nej, det var vidrigt, jag spydde som en fontän. Tro mig, jag gillar inte att spy ens när jag är skitfull (vilket var många år sen)…

Urk.


Jobbigt att må dåligt
när vi alla är samlade. Då vill jag vara glad och pigg och bitsk. Men jag tror inte att nån som följde live-bloggen märkte av mitt illamående. Stort TACK till alla som var med och kommenterade live!!!

Idag mår jag bara aningens bättre. Jag vaknade och mådde OK, men sen en halvtimma, en timma efter frukost är det värsta plågan igen. Jag har ont och jag mår illa, fast jag försöker att inte fontänspy igen.

Så! Nu har jag gnällt färdigt! 

Idag är det visst en härlig vårdag, men jag orkar inte föreslå en promenad, vet inte om jag pallar. Anna sitter vid Elias dator och försöker sparka liv i den, Elias sitter vid hennes dator och jag sitter vid min lilla i köket. Kallsvettas. Men som vanligt funkar bloggen terapeutiskt – jag känner inte efter hur illa jag mår när jag sitter och skriver.

Det blir nog en tur till ICA Solen innan jag och Clark Kent* vänder hemåt till New Village igen. Jag tror att jag har glömt min handlingslapp hemma, men jag tror att det stod mjölk, ägg, Bregott… och så nånting mer på den… Jag blir så trött på mig själv när jag är så här glömsk!

I kväll ska jag ringa dagens fantastiska födelsedagsbarn, faster E. Hela 95 bast fyller hon och är skarpare i huvudet än de flesta knivar i lådan. Kalaset hade hon ju redan förra lördagen. Jag ska höra om hon har varit ute på bok-shopping än med presentkortet hon fick av mamma och mig. Faster E är nämligen deckarfantast precis som jag, så vi brukar byta lästips ibland!

Faster E, med en hjärna skarpare än de flesta knivarna i lådan!


Om jag blir gammal
skulle jag vilja vara lika skarp som faster E. Men jag tror nog varken att jag blir gammal eller särskilt skarp. Vi får se om jag märker nån skillnad sen när april månad är utgången… Faster E har för övrigt påmint min mamma om att jag faktiskt fyller 50… Och när… Hon har koll! 😛


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Tycker du att rubriken är obegriplig? Ja, jag kan förklara att den inrymmer alla möjliga fula ord jag kan och vet! Jag har nämligen fått brev från a-kassan, ett brev som jag, tämligen normalbegåvad, inte begriper. A-kassan i mitt fall är SKTF:s a-kassa. Uppenbarligen har man inte hängt med på namnbytet till Dimsyn Vision… jo, på webben har man det! Alltså är man för lat för att tillverka ett nytt brevpapper och framför allt, skriva begriplig svenska.

För hur vore det om SKTSF:s a-kassa faktiskt lärde sig skriva begriplig svenska? Jag och många andra skulle tycka att det vore jättebra, tror jag, för då skulle vi kanske förstå vad SKTF:s a-kassa är ute efter. Nu fattar jag att man är ute efter att sätta dit mig som fifflare, vilket jag å det bestämdaste hävdar att jag inte är. Men med den ton SKTF:s a-kassa använder i sitt brev till mig, känner jag mig trots det skyldig. Så lite fattar jag. Men jag fattar inte varför jag ska sättas dit när jag har varit ärlig.

Det är inte roligt att få såna här brev en fredagskväll. Jag kunde inte ens ringa och försöka få tag i nån som kunde svara på de frågetecken brevet skapade, eftersom det var efter SKTF:s a-kassas stängningstid. Och mejla dem vågar jag inte, jag blev ju så tillrättavisad i höstas när jag gjorde det. Gissningsvis njuter SKTF:s a-kassa av att få visa sin makt mot oss medlemmar. Jag förbannar mig själv för att jag plikttroget har betalat såväl fackavgift som avgift till a-kassan sen 1986. Vilken hjälp fick jag av facket då, för snart tre år sen när min arbetsgivare kränkte mig??? En mycket trött hjälp av ett mycket trött ombud som strax skulle gå i pension.


Njuter a-kassan av att visa sin makt och förstöra helgen för mig?

                                                                                                                                                                 I brevet anmodas jag att sända in arbetsgivarintyg för tiden efter den 31 maj i år – för mitt deltidsarbete. Eh??? Jag jobbar inte deltid och jag har inte uppburit a-kassa sen i augusti. Jag har haft praktisk kompetensutveckling på två månaders heltid där försäkringskassan har betalat ut aktivitetsstöd. Efter det har jag haft/har jag ett vikariat på tre månader, på heltid. Vad menas??? Är det mina blogginlägg som jag skriver för Blogvertiser som räknas som deltidsarbete – plötsligt??? Det gjorde de ju inte för ett år sen – den enda gången min handläggare på a-kassan ringde mig och vi redde ut saken per mobil. Det handlar om åtta timmars arbete från juni i år fram till nu. Är det deltidsarbete det? Ungefär en timma per månad. Under all tid jag har fått a-kassa från SKTF och fyllt i a-kassekortet har jag ärligt uppgett på kortet om jag ägnat en timma åt att skriva ett blogginlägg mot betalning. Jag har inte undanhållit dessa timmar för SKTF:s a-kassa – förrän från och med september eftersom jag då slutade få a-kasse-ersättning och därmed inte heller behövde fylla i a-kassekort längre.


Ja, jag är arg. Och förtvivlad.

                                                                                                                                                            Antagligen blir jag nu återbetalningsskyldig till SKTF:s a-kassa, för om man anses jobba deltid får man bara ersättning för 75 dagar. Jag har ju levt på a-kassa hela våren och sommaren. Var ska jag ta dessa pengar ifrån?

Nej, jag kan väl säga som så att i mitt tack&adjö-brev ska jag namnge de fyra personer/institutioner som har slagit in spikarna i min kista:

  1. DLF*
  2. SKTF
  3. ett X som är ökänd som Uppsalas största skvallerkärring och förtalerska (och nej, det är inte Chucky)
  4. webbtrollet som plågar mig sen snart två år tillbaka.

Ni har alla slagit mig till marken och ni njuter uppenbarligen av att sparka på en som redan ligger. Men räkna med att jag sparkar tillbaka – inne ifrån kistan! Jag ska spöka för er så länge ni lever. Buuuuuuuuuu!

                                                                                                                                                             *DLF = Den Lille Fjanten, obehaglig person på min förra arbetsplats

Read Full Post »

Fem transportforskare hävdar i en debattartikel i Svenska Dagbladet att bilen är en lyxpryl som vi kan vara utan. De menar att bilen är

[…] en  konsumtionspryl för njutning snarare än ett nödvändigt transportmedel […]

Och de menar att folk inte skulle må dåligt av att minska sitt bilåkande.

De fem forskarna menar att politikernas syn är att bilåkandet ska göras miljövänligt och inte begränsas. Faktum är att privatbilismen har ökat under 50 år. Bilen ses som nödvändig för välfärden. Men forskarna ifrågasätter varför folk köper bilar med sån prestanda som högt överskrider vad som behövs. Njutning går före funktion, menar de. Samtidigt finns det utsatta grupper som verkligen behöver åka bil. Forskarna ifrågasätter varför politikerna i såna fall inte diskuterar vilka bilresor som ska anses som nödvändiga.

De flesta åker inte bil till arbetet, men de flesta åker bil när de ska handla. Lösningen vore att

[…] placera bostäder, arbeten och inköpsställen på kortare avstånd […]

menar de fem forskarna. Bilresandet går att minska med bättre samhällsplanering, alltså. Höjda bilskatter och bränsleskatter skulle kunna finansiera allmänna kommunikationer, anser de.

Jag har bil. En liten och bränslesnål och ganska miljövänlig bil. Jag vet inte om jag kan säga att jag använder den till nöjesresor, precis. Bilen används för transporter och resor till arbete och skola i syfte att spara tid. Och också därför att det inte finns allmänna kommunikationer eller att såna finns men tiderna fungerar inte. Jag och Fästmön använder bilen till att handla. Det går nämligen åt diverse mat- och hygienvaror när vi är sex personer. Ska vi ”bara” in till stan tar vi oftast bussen.

Mitt problem är också att jag har bussfobi. Jag har tränat och blivit bättre på att åka buss, men det är en sån pina och plåga att jag aldrig skulle klara att åka buss typ varje dag. Dessutom är jag åksjuk och mår fysiskt illa. Naturligtvis förstärks illamåendet av att jag mår dåligt psykiskt av bussåkandet.

Jag tänker inte ställa min bil i garaget och börja åka buss. Inte så länge busstrafiken i stan är så dålig och så dyr som den är. Uppsalas busschaufförer är dessutom (ö)kända för att vara fruktansvärt otrevliga. Detta gäller naturligtvis inte alla. Och skälet kan tänkas vara stress på grund av för pressade scheman.

Att köpa en bil som har jättestark motor har jag inget intresse av. Jag håller nämligen fartgränserna när jag kör och den högsta hastighet vi har i Sverige är 120 kilometer i timmen. Det finns ingen anledning att köpa en grand danois när det går bra med en tax, så att säga.


Jag behöver ingen grand danois, en tax går lika bra.

                                                                                                                                                         Dessutom betalar jag skatt för att jag ska få köra på gator och vägar. Mina skattepengar används till att rusta gator och vägar – ett arbete som många irriterar sig på, men som är nödvändigt. Med fler bussar blir vägarna mer slitna och det kommer in mindre skattepengar till vägunderhåll om privatbilismen minskar.

Att göra samhällsplaneringen bättre så att folk får närmare till jobb och affärer är väl bra, men låter sig ju inte göras på en kvart.

Så nej. Jag kör min lille Clark Kent* och kommer fram utan att kräkas, darra, skaka, svettas och vara okontaktbar i ett par timmar efteråt. Det blir bäst så för alla inblandade.

                                                                                                                                                              PS Ja just det! Jag använder bilen när jag åker de 2 x 30 milen till mamma för till henne går det varken tåg eller långfärdsbussar.

                                                                                                                                                              *Clark Kent = min lille bil-man

Read Full Post »

Jag sover inte alls bra om nätterna! Förstår inte vad det är som plågar mig så. Klart att oron finns där hela tiden, men inte extremt mycket mer på nätterna. I natt har det blivit några timmars fler sömn än föregående natt. Däremot har jag vaknat typ en gång i timman. Sovit oroligt, helt enkelt.

För att försöka ta bort lite av oron tillfälligt tog jag tjuren vid hornen och ringde a-kassan idag. Ibland träffar man på riktiga pärlor där, ibland träffar man på folk som man direkt inser inte vill svara i a-kassans telefon redan när de säger sitt namn. Idag träffade jag på den senare sorten. Då är det så lätt att tappa modet, att ge upp, att bli svag, att börja gråta. Men idag spelade jag rollen av den generat ursäktande. Frågade efter fler a-kassekort och såna skickas på torsdag. Frågade om arbetsgivarintyget kommit fram och varför det efterfrågats. Jorå, fram hade det kommit, fast det var ju inte registrerat än. (Det går inte fort på a-kassan.) Skälet till att det efterfrågats är att man jämför det med de timmar jag angett på insända kassakort. Ja, det lär ju ta en HIMLA tid, det handlar ju om sex (6) timmar som ska motgranskas…


Arbetsgivarintyget hade kommit fram, men inte registrerats än.

                                                                                                                                                                 Fem samtal/kolla-upp-grejor har jag att utföra till torsdag förmiddag när jag ska avrapportera. En uppgift har jag kollat, men inte fått fram nåt intressant och får troligen vänta till hösten. Igår kväll översände jag mitt omgjorda CV till en tänkbar praktikplats. Idag ringde jag två ställen. Till det ena är jag inbjuden att prata vid ett arbetsutskott, men inte förrän i mitten av augusti. Känns lite trist – men föga förvånande – att intresset för sommarstugor var större än för gratis informatörstjänst i två månader i höst när behovet är stort av en sådan…

Det andra stället lät mer lovande, men personen, som ska ta över ett chefsvikariat i skrivande stund, hade ännu inte hunnit titta på mina papper. H*n lovade däremot återkoppling, vad jag förstod redan under eftermiddagen. Det är på den här arbetsplatsen jag HELST skulle vilja göra praktik! Återkopplingen har just levererats och det blev tyvärr ett nej. Och jag förstår det. Lite grann i alla fall. Även om h*n nu missar en stjärna som jag…

Återstår två till att ringa för att höra om man funderat klart där – fast den ena lovade höra av sig själv i veckan. Jag känner lite att jag inte vill ringa för tätt och tjata, så eventuellt avvaktar jag till sena eftermiddagen idag eller i morgon.

Praktik är för övrigt ett ord jag hänger upp mig på! Jag, som har över 20 års yrkeserfarenhet, söker praktikjobb. Det är verkligen fel för mig. Fel ord. Det handlar om att få komma ut i ett sammanhang under två månader med möjlighet till förlängning, att känna sig behövd, att få använda sin kompetens och sin kunskap – alltihop gratis för arbetsgivaren. Ibland känns det som om nästa steg blir att jag BETALAR arbetsgivaren för att få jobba där… Vad är det för samhälle vi lever i ? Vem andades ordet ”välfärdssamhälle”? Kom hit ska du få en smocka – en VERBAL sådan – jag tror inte på fysiskt våld!


En verbal smocka utdelas till den som andas ordet välfärdssamhälle!

                                                                                                                                                                    Jag har varit huslig också. Kört igång en maskin tvätt där jeans och tröjor blandas med min morgonrock. Och så har jag dammat. Nästa punkt på listan blir frukost och sen ett varv med snabeldraken*. Dusch och hårtvätt blir min belöning för det! Och några sms fram och tillbaka till Fästmön. Jag är glad att hon har fått bättre väder på sin andra semesterdag! Det måste vara trist att sitta i en lägenhet med fyra ungar och inte ens ha tillgång till bilen och dess chaufför… Den senare kan man ju och får man ju dessutom gärna pussa på mycket!

                                                                                                                                                              *snabeldraken = dammsugaren

Read Full Post »

Jag får besök varje dag. Han sitter på mitt balkongräcke och tittar på mig. Ser rakt på mig. Rufsig och fluffig i fjädrarna.

Det är min pappa!

säger jag bestämt till Fästmön.

Anna skakar bara på huvudet. Men jag vidhåller bestämt att den gula talgoxen där ute är pappa. Pappa brukade ta sig en liten afternoon nap. När han kom upp och ner (för trappan) var han lika rufsig i håret som den lilla fågeln var i fjädrarna på bröstet igår.

Pappa älskade att sitta vid köksfönstret och titta ut på småfåglarna. Morfar hade konstruerat en fågelmatspinne där pappa sen hängde upp frömagasin och talgbollar och grejs. Inte konstigt att det växte solrosor sen lite varstans i trädgården…

Pappa hade en fågelbok. I den kryssade han för vilka fåglar han observerat utanför sitt fönster. Den boken låg i fönsterkarmen. Jag hade inte hjärta att slänga den eller skänka bort den när vi skulle tömma huset. Lika lite som mamma kunde slänga pappas kom-ihåg-lapp med ordet

Soppåsen!

på. Texten bleknar allt eftersom åren går. I sommar är fem år gångna sen pappa for upp till himlen i all hast. För så var det. I all hast. Det gick inte att rädda hans liv, hur mamma än försökte. Det var slut. Oåterkalleligt slut. Den där heta dagen i slutet av juli när han skulle ta sig en svalkande simtur. Jag gråter fortfarande när jag tänker på det. Fortfarande. Det var bara så onödigt. Men nu är det som det är.

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Jag tillhör inte nån familj på riktigt. Jag har snikat in mig i Annas familj och så har jag min lilla mamma kvar. Men jag räknas inte riktigt, för jag har ju inga egna barn. Då räknas man inte. Tro mig. Så har det varit i såväl yrkesliv som privatliv. Det är därför jag kräks på familjen Präktig. Du vet den där familjen med mamma, pappa och två välartade barn – flicka och pojke, förstås. Jag mår illa när jag ser hur mamman och pappan pysslar med hunden eller vad nu barnen har för husdjur och när pappan ger mamman höga rosor för att det ju är Mors dag idag. Och så packar hela familjen Präktig in sig i sin kombi och tuffar iväg, först till mormor, sen till farmor för att fira dem.

Skrapar man lite på ytan krackelerar den emellertid. Pappa Präktig har ett rykte om sig att inte direkt spotta i glaset, framför allt inte när det är representationsmiddagar och liknande. Då har han dessutom lite svårt att hålla fingrarna i styr och låter dem gärna vandra på kvinnorna i sällskapet. Ingen av dem är hans fru.

Mamma Präktig hon är hemmafru, hon, med minsta lilla barnet. Barnet som aldrig har legat i hennes livmoder. Den lilla flickan är nämligen hämtad från ett annat land och en annan mamma. Det är därför hon inte har samma hårfärg som resten av familjen Präktig. Mamma Präktig trodde att det här barnet skulle ge ny glöd till förhållandet mellan henne och Pappa Präktig. Det har det inte precis gjort. Pappa Präktig undviker att komma hem, i stället. Det har gått så långt att den lilla flickan inte vet vem han är och hjärtskärande skriker

Maaammaaaaaaaaa…….

när han vid något enstaka tillfälle blir ensam med henne.

Storebror Präktig har inte heller förändrats. Han är fortfarande det bortskämda ensambarnet som nyss fick en lillasyster. Och han är fortfarande konstig och talar för högt och är despot bland de få kamrater som ännu kommer på besök. Jag tror att en finnig kusin med fett hår är den som har stått ut längst. Gissningsvis för att den pojken också har svårt med… relationer. Storebror Präktigt slår sin hund och plågar sin lillasyster, naturligtvis när de vuxna inte ser.

Nej, jag tillhör ingen familj på riktigt. Jag är en ingen. Jag är som den lilla talgoxen. Och en dag flyger jag iväg för att aldrig mer komma tillbaka till detta Präktighetens Paradis.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »