Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘plåga’

Tycker du att rubriken är obegriplig? Ja, jag kan förklara att den inrymmer alla möjliga fula ord jag kan och vet! Jag har nämligen fått brev från a-kassan, ett brev som jag, tämligen normalbegåvad, inte begriper. A-kassan i mitt fall är SKTF:s a-kassa. Uppenbarligen har man inte hängt med på namnbytet till Dimsyn Vision… jo, på webben har man det! Alltså är man för lat för att tillverka ett nytt brevpapper och framför allt, skriva begriplig svenska.

För hur vore det om SKTSF:s a-kassa faktiskt lärde sig skriva begriplig svenska? Jag och många andra skulle tycka att det vore jättebra, tror jag, för då skulle vi kanske förstå vad SKTF:s a-kassa är ute efter. Nu fattar jag att man är ute efter att sätta dit mig som fifflare, vilket jag å det bestämdaste hävdar att jag inte är. Men med den ton SKTF:s a-kassa använder i sitt brev till mig, känner jag mig trots det skyldig. Så lite fattar jag. Men jag fattar inte varför jag ska sättas dit när jag har varit ärlig.

Det är inte roligt att få såna här brev en fredagskväll. Jag kunde inte ens ringa och försöka få tag i nån som kunde svara på de frågetecken brevet skapade, eftersom det var efter SKTF:s a-kassas stängningstid. Och mejla dem vågar jag inte, jag blev ju så tillrättavisad i höstas när jag gjorde det. Gissningsvis njuter SKTF:s a-kassa av att få visa sin makt mot oss medlemmar. Jag förbannar mig själv för att jag plikttroget har betalat såväl fackavgift som avgift till a-kassan sen 1986. Vilken hjälp fick jag av facket då, för snart tre år sen när min arbetsgivare kränkte mig??? En mycket trött hjälp av ett mycket trött ombud som strax skulle gå i pension.


Njuter a-kassan av att visa sin makt och förstöra helgen för mig?

                                                                                                                                                                 I brevet anmodas jag att sända in arbetsgivarintyg för tiden efter den 31 maj i år – för mitt deltidsarbete. Eh??? Jag jobbar inte deltid och jag har inte uppburit a-kassa sen i augusti. Jag har haft praktisk kompetensutveckling på två månaders heltid där försäkringskassan har betalat ut aktivitetsstöd. Efter det har jag haft/har jag ett vikariat på tre månader, på heltid. Vad menas??? Är det mina blogginlägg som jag skriver för Blogvertiser som räknas som deltidsarbete – plötsligt??? Det gjorde de ju inte för ett år sen – den enda gången min handläggare på a-kassan ringde mig och vi redde ut saken per mobil. Det handlar om åtta timmars arbete från juni i år fram till nu. Är det deltidsarbete det? Ungefär en timma per månad. Under all tid jag har fått a-kassa från SKTF och fyllt i a-kassekortet har jag ärligt uppgett på kortet om jag ägnat en timma åt att skriva ett blogginlägg mot betalning. Jag har inte undanhållit dessa timmar för SKTF:s a-kassa – förrän från och med september eftersom jag då slutade få a-kasse-ersättning och därmed inte heller behövde fylla i a-kassekort längre.


Ja, jag är arg. Och förtvivlad.

                                                                                                                                                            Antagligen blir jag nu återbetalningsskyldig till SKTF:s a-kassa, för om man anses jobba deltid får man bara ersättning för 75 dagar. Jag har ju levt på a-kassa hela våren och sommaren. Var ska jag ta dessa pengar ifrån?

Nej, jag kan väl säga som så att i mitt tack&adjö-brev ska jag namnge de fyra personer/institutioner som har slagit in spikarna i min kista:

  1. DLF*
  2. SKTF
  3. ett X som är ökänd som Uppsalas största skvallerkärring och förtalerska (och nej, det är inte Chucky)
  4. webbtrollet som plågar mig sen snart två år tillbaka.

Ni har alla slagit mig till marken och ni njuter uppenbarligen av att sparka på en som redan ligger. Men räkna med att jag sparkar tillbaka – inne ifrån kistan! Jag ska spöka för er så länge ni lever. Buuuuuuuuuu!

                                                                                                                                                             *DLF = Den Lille Fjanten, obehaglig person på min förra arbetsplats

Read Full Post »

Fem transportforskare hävdar i en debattartikel i Svenska Dagbladet att bilen är en lyxpryl som vi kan vara utan. De menar att bilen är

[…] en  konsumtionspryl för njutning snarare än ett nödvändigt transportmedel […]

Och de menar att folk inte skulle må dåligt av att minska sitt bilåkande.

De fem forskarna menar att politikernas syn är att bilåkandet ska göras miljövänligt och inte begränsas. Faktum är att privatbilismen har ökat under 50 år. Bilen ses som nödvändig för välfärden. Men forskarna ifrågasätter varför folk köper bilar med sån prestanda som högt överskrider vad som behövs. Njutning går före funktion, menar de. Samtidigt finns det utsatta grupper som verkligen behöver åka bil. Forskarna ifrågasätter varför politikerna i såna fall inte diskuterar vilka bilresor som ska anses som nödvändiga.

De flesta åker inte bil till arbetet, men de flesta åker bil när de ska handla. Lösningen vore att

[…] placera bostäder, arbeten och inköpsställen på kortare avstånd […]

menar de fem forskarna. Bilresandet går att minska med bättre samhällsplanering, alltså. Höjda bilskatter och bränsleskatter skulle kunna finansiera allmänna kommunikationer, anser de.

Jag har bil. En liten och bränslesnål och ganska miljövänlig bil. Jag vet inte om jag kan säga att jag använder den till nöjesresor, precis. Bilen används för transporter och resor till arbete och skola i syfte att spara tid. Och också därför att det inte finns allmänna kommunikationer eller att såna finns men tiderna fungerar inte. Jag och Fästmön använder bilen till att handla. Det går nämligen åt diverse mat- och hygienvaror när vi är sex personer. Ska vi ”bara” in till stan tar vi oftast bussen.

Mitt problem är också att jag har bussfobi. Jag har tränat och blivit bättre på att åka buss, men det är en sån pina och plåga att jag aldrig skulle klara att åka buss typ varje dag. Dessutom är jag åksjuk och mår fysiskt illa. Naturligtvis förstärks illamåendet av att jag mår dåligt psykiskt av bussåkandet.

Jag tänker inte ställa min bil i garaget och börja åka buss. Inte så länge busstrafiken i stan är så dålig och så dyr som den är. Uppsalas busschaufförer är dessutom (ö)kända för att vara fruktansvärt otrevliga. Detta gäller naturligtvis inte alla. Och skälet kan tänkas vara stress på grund av för pressade scheman.

Att köpa en bil som har jättestark motor har jag inget intresse av. Jag håller nämligen fartgränserna när jag kör och den högsta hastighet vi har i Sverige är 120 kilometer i timmen. Det finns ingen anledning att köpa en grand danois när det går bra med en tax, så att säga.


Jag behöver ingen grand danois, en tax går lika bra.

                                                                                                                                                         Dessutom betalar jag skatt för att jag ska få köra på gator och vägar. Mina skattepengar används till att rusta gator och vägar – ett arbete som många irriterar sig på, men som är nödvändigt. Med fler bussar blir vägarna mer slitna och det kommer in mindre skattepengar till vägunderhåll om privatbilismen minskar.

Att göra samhällsplaneringen bättre så att folk får närmare till jobb och affärer är väl bra, men låter sig ju inte göras på en kvart.

Så nej. Jag kör min lille Clark Kent* och kommer fram utan att kräkas, darra, skaka, svettas och vara okontaktbar i ett par timmar efteråt. Det blir bäst så för alla inblandade.

                                                                                                                                                              PS Ja just det! Jag använder bilen när jag åker de 2 x 30 milen till mamma för till henne går det varken tåg eller långfärdsbussar.

                                                                                                                                                              *Clark Kent = min lille bil-man

Read Full Post »

Jag sover inte alls bra om nätterna! Förstår inte vad det är som plågar mig så. Klart att oron finns där hela tiden, men inte extremt mycket mer på nätterna. I natt har det blivit några timmars fler sömn än föregående natt. Däremot har jag vaknat typ en gång i timman. Sovit oroligt, helt enkelt.

För att försöka ta bort lite av oron tillfälligt tog jag tjuren vid hornen och ringde a-kassan idag. Ibland träffar man på riktiga pärlor där, ibland träffar man på folk som man direkt inser inte vill svara i a-kassans telefon redan när de säger sitt namn. Idag träffade jag på den senare sorten. Då är det så lätt att tappa modet, att ge upp, att bli svag, att börja gråta. Men idag spelade jag rollen av den generat ursäktande. Frågade efter fler a-kassekort och såna skickas på torsdag. Frågade om arbetsgivarintyget kommit fram och varför det efterfrågats. Jorå, fram hade det kommit, fast det var ju inte registrerat än. (Det går inte fort på a-kassan.) Skälet till att det efterfrågats är att man jämför det med de timmar jag angett på insända kassakort. Ja, det lär ju ta en HIMLA tid, det handlar ju om sex (6) timmar som ska motgranskas…


Arbetsgivarintyget hade kommit fram, men inte registrerats än.

                                                                                                                                                                 Fem samtal/kolla-upp-grejor har jag att utföra till torsdag förmiddag när jag ska avrapportera. En uppgift har jag kollat, men inte fått fram nåt intressant och får troligen vänta till hösten. Igår kväll översände jag mitt omgjorda CV till en tänkbar praktikplats. Idag ringde jag två ställen. Till det ena är jag inbjuden att prata vid ett arbetsutskott, men inte förrän i mitten av augusti. Känns lite trist – men föga förvånande – att intresset för sommarstugor var större än för gratis informatörstjänst i två månader i höst när behovet är stort av en sådan…

Det andra stället lät mer lovande, men personen, som ska ta över ett chefsvikariat i skrivande stund, hade ännu inte hunnit titta på mina papper. H*n lovade däremot återkoppling, vad jag förstod redan under eftermiddagen. Det är på den här arbetsplatsen jag HELST skulle vilja göra praktik! Återkopplingen har just levererats och det blev tyvärr ett nej. Och jag förstår det. Lite grann i alla fall. Även om h*n nu missar en stjärna som jag…

Återstår två till att ringa för att höra om man funderat klart där – fast den ena lovade höra av sig själv i veckan. Jag känner lite att jag inte vill ringa för tätt och tjata, så eventuellt avvaktar jag till sena eftermiddagen idag eller i morgon.

Praktik är för övrigt ett ord jag hänger upp mig på! Jag, som har över 20 års yrkeserfarenhet, söker praktikjobb. Det är verkligen fel för mig. Fel ord. Det handlar om att få komma ut i ett sammanhang under två månader med möjlighet till förlängning, att känna sig behövd, att få använda sin kompetens och sin kunskap – alltihop gratis för arbetsgivaren. Ibland känns det som om nästa steg blir att jag BETALAR arbetsgivaren för att få jobba där… Vad är det för samhälle vi lever i ? Vem andades ordet ”välfärdssamhälle”? Kom hit ska du få en smocka – en VERBAL sådan – jag tror inte på fysiskt våld!


En verbal smocka utdelas till den som andas ordet välfärdssamhälle!

                                                                                                                                                                    Jag har varit huslig också. Kört igång en maskin tvätt där jeans och tröjor blandas med min morgonrock. Och så har jag dammat. Nästa punkt på listan blir frukost och sen ett varv med snabeldraken*. Dusch och hårtvätt blir min belöning för det! Och några sms fram och tillbaka till Fästmön. Jag är glad att hon har fått bättre väder på sin andra semesterdag! Det måste vara trist att sitta i en lägenhet med fyra ungar och inte ens ha tillgång till bilen och dess chaufför… Den senare kan man ju och får man ju dessutom gärna pussa på mycket!

                                                                                                                                                              *snabeldraken = dammsugaren

Read Full Post »

Jag får besök varje dag. Han sitter på mitt balkongräcke och tittar på mig. Ser rakt på mig. Rufsig och fluffig i fjädrarna.

Det är min pappa!

säger jag bestämt till Fästmön.

Anna skakar bara på huvudet. Men jag vidhåller bestämt att den gula talgoxen där ute är pappa. Pappa brukade ta sig en liten afternoon nap. När han kom upp och ner (för trappan) var han lika rufsig i håret som den lilla fågeln var i fjädrarna på bröstet igår.

Pappa älskade att sitta vid köksfönstret och titta ut på småfåglarna. Morfar hade konstruerat en fågelmatspinne där pappa sen hängde upp frömagasin och talgbollar och grejs. Inte konstigt att det växte solrosor sen lite varstans i trädgården…

Pappa hade en fågelbok. I den kryssade han för vilka fåglar han observerat utanför sitt fönster. Den boken låg i fönsterkarmen. Jag hade inte hjärta att slänga den eller skänka bort den när vi skulle tömma huset. Lika lite som mamma kunde slänga pappas kom-ihåg-lapp med ordet

Soppåsen!

på. Texten bleknar allt eftersom åren går. I sommar är fem år gångna sen pappa for upp till himlen i all hast. För så var det. I all hast. Det gick inte att rädda hans liv, hur mamma än försökte. Det var slut. Oåterkalleligt slut. Den där heta dagen i slutet av juli när han skulle ta sig en svalkande simtur. Jag gråter fortfarande när jag tänker på det. Fortfarande. Det var bara så onödigt. Men nu är det som det är.

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Jag tillhör inte nån familj på riktigt. Jag har snikat in mig i Annas familj och så har jag min lilla mamma kvar. Men jag räknas inte riktigt, för jag har ju inga egna barn. Då räknas man inte. Tro mig. Så har det varit i såväl yrkesliv som privatliv. Det är därför jag kräks på familjen Präktig. Du vet den där familjen med mamma, pappa och två välartade barn – flicka och pojke, förstås. Jag mår illa när jag ser hur mamman och pappan pysslar med hunden eller vad nu barnen har för husdjur och när pappan ger mamman höga rosor för att det ju är Mors dag idag. Och så packar hela familjen Präktig in sig i sin kombi och tuffar iväg, först till mormor, sen till farmor för att fira dem.

Skrapar man lite på ytan krackelerar den emellertid. Pappa Präktig har ett rykte om sig att inte direkt spotta i glaset, framför allt inte när det är representationsmiddagar och liknande. Då har han dessutom lite svårt att hålla fingrarna i styr och låter dem gärna vandra på kvinnorna i sällskapet. Ingen av dem är hans fru.

Mamma Präktig hon är hemmafru, hon, med minsta lilla barnet. Barnet som aldrig har legat i hennes livmoder. Den lilla flickan är nämligen hämtad från ett annat land och en annan mamma. Det är därför hon inte har samma hårfärg som resten av familjen Präktig. Mamma Präktig trodde att det här barnet skulle ge ny glöd till förhållandet mellan henne och Pappa Präktig. Det har det inte precis gjort. Pappa Präktig undviker att komma hem, i stället. Det har gått så långt att den lilla flickan inte vet vem han är och hjärtskärande skriker

Maaammaaaaaaaaa…….

när han vid något enstaka tillfälle blir ensam med henne.

Storebror Präktig har inte heller förändrats. Han är fortfarande det bortskämda ensambarnet som nyss fick en lillasyster. Och han är fortfarande konstig och talar för högt och är despot bland de få kamrater som ännu kommer på besök. Jag tror att en finnig kusin med fett hår är den som har stått ut längst. Gissningsvis för att den pojken också har svårt med… relationer. Storebror Präktigt slår sin hund och plågar sin lillasyster, naturligtvis när de vuxna inte ser.

Nej, jag tillhör ingen familj på riktigt. Jag är en ingen. Jag är som den lilla talgoxen. Och en dag flyger jag iväg för att aldrig mer komma tillbaka till detta Präktighetens Paradis.

Read Full Post »

Till Företaget

Kära nån!

Det är jag som är Tofflan och jag tycker att ni ska ge mig ett jobb hos er. För jag är en nitisk arbetare, envis och fokuserad och ger sällan upp. Även om jag ser världen i svart vissa dagar tar jag mig strax upp tack vare min sjuka humor. Den som många tycker är så eeeelak.

Jag är väldigt duktig på att blogga, mycket och ofta, men jag vet inte om jag alltid har så mycket budskap i mina inlägg. En del inlägg är mest gnälliga, ärligt talat. Men jag kan faktiskt inte leva utan att få skriva. Så är det.

Under många år har jag jobbat och slitit, de flesta av åren för en skitlön minimal lön. Men jag har ändå alltid lyckats betala mina räkningar, vilket bara det är ett under i sig på en landstingslön.

Tjurig och envis, surmulen och fokuserad är jag. Det beror nog på att jag är så himla tjock och ful och får finnar och fett hår trots att det är typ 30 år sen jag var tonåring.

Bil kör jag som en gudinna, jag kan ALLA trafikregler, till skillnad från resten av idioterna människorna som är ute på vägarna.

Jag tycker inte om barn, men jag har fyra bonusbarn som jag förstås gillar att plåga, reta och sno lördagsgodiset för. Ibland händer det att jag är snäll mot min mamma och ringer till henne. Annars är jag som sagt mest elak.

När jag inte bloggar, pratar i telefonen med mamma, klämmer finnar, krafsar mig i öronen eller är elak brukar jag städa. Jaa, man kan lätt säga att jag är städmanisk och att dammsugaren är min förlängda arm, dammvippan min spira och den lilla hushållshättan min krona.

Utan böcker kan jag inte leva och jag köper hellre böcker än morötter. Ibland gör jag böcker också – med varierande resultat. Avslutningsvis en bild på min favoritbok:


En fin receptsamling.

                                                                                                                                                             Nu får jag väl ett fint och välbetalt jobb hos er? Det vore bussigt annars blir jag nämligen vräkt vid nästa månadsskifte. Och det är liiite för kallt att sova utomhus eller i bilen än så länge.

Hoppfullt, med snorkråkor i näsan och slem i halsen

Tofflan, the One and only

Detta inlägg inspirerade mig Nurse Rached och Fästmön till att skriva.

Read Full Post »

Idag är det två år sen Anna och jag förlovade oss.


Så här såg ringarna ut i sin ask.

                                                                                                                                                      Den 8 november 2008 blev vi fästmör. Vi hade annons i lokalblaskan, till och med. Föga visste vi då nåt om bomben som skulle slå sönder tillvaron två månader senare. Jag höll vid tillfället på att bekämpa en fruktansvärd ryggvärk. Det var ingen plåga jämfört med det som skulle komma…


Sen kom ringarna på fingarna! Anna tog bilden!

                                                                                                                                                           Vi firade med att supera på Il Forno Italiano, min mamma bjöd på middagen. Il Forno är en restaurang i Uppsala som jag gärna går till när nåt viktigt och speciellt ska firas, som förlovning eller födelsedag. I år blev det emellertid firande i förskott av tvåårsdagen och på Lady Hamilton i Stockholm. Ibland måste man unna sig!

Med detta inlägg ville jag främst säga att jag är så glad för att Anna finns i mitt liv och att hon och barnen verkligen berikar det. Anna är den mest lojala och trofasta och kloka människa jag vet. Hon har stannat hos mig trots all skit som drabbade mig efter att vi förlovat oss. Inte en tum har hon vikit från min sida, trots att jag ofta pendlar mellan hopp och förtvivlan i jakten på ett nytt jobb och trots att jag periodvis måste tillbringa rätt mycket tid med min mamma.

Jag älskar dig, Anna och jag hoppas att jag en dag får ett jobb så att jag kan fria till dig på riktigt.

Read Full Post »

När man har nästan all tid i världen, typ, är det lätt att ligga här och bli filosofisk. För vad ska jag annars hitta på nu när jag har tandtrådat och borstat tanden? Det enda som återstår den här dan är att jag ska försöka åla mig i nattsärken…

Jag har ont i magen nu. Som f*n. Misstänker lite att mina dåliga värden har med den att göra, men vill inte riktigt lyssna på dessa tankar. Jag är ju inte inlagd för benets skull, alltså, utan för att vissa värden var för låga och andra för höga. Och visst vore det rätt ironiskt ifall den blodrädda Tofflan blöder inut? Snacka om ironi, alltså…

Jerry sa en klok sak i kväll när han var och hämtade nyckeln till Clark och Clark Kent* själv.

Det är i såna här lägen man ser vilka som är ens vänner, vilka som hör av sig och vilka som bryr sig.

Och jag är alldeles överväldigad! Ni är alla så gulliga och jag vet inte om jag är värd alla era kramar – jag har ju såna vassa kanter, jag… 😉

Inte heller har jag glömt januari 2009 när de jag trodde var mina  vänner inte brydde sig ett skit utan i stället sprang kors och tvärs och spred falska rykten om min kris. Eller de som flinade upp sig när vi möttes på stan och lovade ringa. Inte ett pip från dem. Och så fanns det dem jag känt i tio+ år som bytte trottoar när jag vid nåt enstaka tillfälle befann mig i stan. Men så här i efterhand tackar jag er alla, för nu har jag lärt mig att än hårdare sålla i kretsen vänner och bekanta. Den enda jag inte tackar är den som försatte mig i krisen. Så långt sträcker sig inte min ödmjukhet.

Familjen är den jag litar på nu. Anna, som har funnits där i både i goda tider och i dåliga, och mamma. Tyvärr ser jag ingen ände på de dåliga i dagsläget, men kanske är änden just sån att den helt enkelt snart är nådd. Och då kan inga elakheter plåga mig längre. Men jag kan gissa att en och annan kanske plågas.

Hur är det med samvetena? Jag kan ärligt och villigt erkänna att jag rannsakat mitt – och jag har lidit för dem jag har gjort illa. Mitt samvete är inte rent, men det är genomgånget. Jag har haft några månader på mig…

Nej, det kanske är dags att ikläda sig den vita särken nu. Verkligen! Vilken lättnad för somliga! Men glöm inte mina skrivna ord. Så länge jag skriver är jag. Orden finns sparade och samlade. I evighet. Just!

                                                                                                                                                 *Clark Kent = min älskade lille bilman

Read Full Post »

När hugget kom hade ju E som sagt haft en del föraningar. Ändå blev hans förtvivlan gränslös. Han hade ju lagt ner så mycket kraft och arbete och ändå dög han inte. Hans förtvivlan kände inga gränser.

Katastrofen var som tidigare nämnts inte av ekonomisk art. Han hade i princip sin framtid tryggad i och med det generösa arvet. Men att bli avpolletterad på det viset han blev, gick över hans förstånd. Det gick så över förståndet att han trodde att han skulle bli komplett galen. Och visst blev han det, han blev galen av sorg. Och galen därför att han väntat med sitt Stora Avslöjande av humanitära skäl (han ville inte att oskyldiga skulle drabbas) – och så visades det honom själv inte ett uns nåd eller respekt.

Men kriserna skulle han klara, det var bara att detta sista hugg blev sista spiken i kistan. Strax före jul hade han varit hos läkare och undersökningar visade att han hade en långt framskriden cancer i buken. Kunde han då inte ha fått vara kvar fram till döden nalkades? Nej, ty D var den grymmaste människa någon av oss hade träffat i detta liv. Det var så oerhört grymt, hans agerande mot E. Och det var därför han nu skulle få lida och plågas långsamt – under MITT kommando…

Read Full Post »

« Newer Posts