Ett rätt katastrofalt inlägg, men positivt ändå.
Det brukar sägas att
när fan blir gammal blir han religiös.
Kanske händer det nåt med gamla Tofflor också när de blir äldre – de blir i vart fall sentimentala. Igår besökte jag ju Den Bästa Arbetsplatsen. Idag har jag promenerat i Minnenas Kvarter. Jag har konstaterat att Matteus och Arne är kvar, men den juckande taxen och hans matte huserar inte längre i affären vid busshållplatsen – där säljs numera serietidningar. Den kärleken jag hade då är sen länge slut, föremålet för min tidigare heta låga är lyckligt (hoppas jag!) nygift och hon bor inte kvar i kvarteret. Men det var en fördel för mig att hon hade bott där och det ska jag berätta lite om nu.
Låt oss emellertid börja i Uppsala. Där stod jag i morse på perrongen och väntade och väntade och väntade på tåg som slutligen kom, mycket försenat. Under tiden roade jag mig med att studera en lyftkran. Jag kunde se kranföraren åka i nån sorts sele ut på själva kranarmen. Det var riktigt läskigt att titta på. En kan inte vara höjdrädd om en har ett sånt jobb. Tack och lov skedde det ingen katastrof med kranföraren – den inledande katastrofen var ju den nerrivna tågledningen igår på seneftermiddagen. Stackars alla människor som försökte ta sig till och från sina jobb! När ska det bli ordning med tågen i Sverige, ijenjklien???
Denna kran och dess förare underhöll mig under en lång väntan.
Tåget kom, ja. Det gick i hyfsat normal hastighet bitvis, vissa sträckor kröp det fram och sen kom stunderna när det stod helt stilla. Jag försökte meddela mig med nån jag skulle träffa. Senare fick jag veta att mitt meddelande aldrig nådde fram.
Vid ankomsten flög jag fram till slutdestinationen. Och det var där detta med Minnenas Kvarter var bra, för jag hittade ju rätt på en gång. Behövde inte irra på tvärgator. Jag nådde mitt mål med åtta minuters marginal. Sen hann jag toalettera, tvätta av mig resdammet, dricka en bägare vatten och sitta ner i fyra minuter. I made it!
Vad som sen hände får du inte veta.
Dagens lunch, svamprisotto med tillbehör, var suveränt god.
Efteråt strosade jag i lugnare takt upp till Odenplan där vännen Inger satt och väntade på mig. Vi besteg en smärre höjd, i krokar jag befann mig för typ en och en halv vecka sen senast. Fast upp till Observatorielunden… Det var nog… tio år sen (?) jag sist var där. Inger bjöd på underbart god vegetarisk lunch på Kafé Himlavalvet. En vänlig dam upplät sittplatser åt oss i skuggen, så vi kunde avnjuta lunchen utomhus. Och där satt vi väl en timme eller två och pratade om livet och döden och det däremellan. Ingen av oss skonas från nåt. Det är bara att inse. Likaså att den som gör andra illa ganska ofta får smaka på karma. Nån ängel har jag aldrig utgett mig för att vara, jag är människa, med fel och brister – och jag njuter när dumheter straffar sig. Sån är jag, det vill säga elak och snart straffad tillräckligt för egen del.
Dubbelhakorna är bara mina och Ingers pussar går till hennes barn. Grabbarna i bakgrunden er blot til lyst.
Stockholm var hett, Odenplan som en kokande gryta när vi kröp ner i underjorden för att fara hemåt. Jag kom i perfekt tid och tåget gick som det skulle (!). Det var först när jag startade datorn här hemma som jag upptäckte att där jag nyss hade farit fram kommunalt, där hade det skett en krock… För andra gången på fyra dar klarar jag mig från inblandning. Himmelsk intervention eller ren och skär tur för min del..? Jag hoppas att skadorna blev minimala för de tre inblandade fordonen, de fyra personerna och den som fördes till sjukhus.
Spänningen har släppt, stressen och rädslan att inte komma fram i tid är borta. Kvar är en svag huvudvärk. Därför ska jag strax ge mig ut och införskaffa kvällsmat – Mariekexen är ju slut (de blev gårdagens middag).
Ett stort TACK till alla inblandade i min dag idag, till dem som höll tummar, för att jag klarade mig ifrån katastrofer och krockar, blev involverad i spännande samtal och fick en god lunch av och en dito pratstund med goa vännen Inger!
Livet är kort.
Jag trodde nog inte i första taget att jag skulle uttrycka det jag gör i rubriken. Men idag gör jag det – rakt och öppet. Dagen inleddes med ryggvärk och med denna fick jag kämpa mig i igenom ett morgonmingel på jobbet med anledning av att det är Europadagen idag. Inte bara kämpa som i lyssna och titta. Jag skulle dokumentera också, i text och bild. Mot slutet kunde jag nästan inte resa på mig. Men allting går, även gamla Tofflor med bråkande ryggar. Det tog större delen av förmiddagen att få materialet klart för publicering på intranätet. Då hade skiten hängt sig en gång också och naturligtvis hade jag inte sparat mer än första stycket och en bild.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 