Snart slut på tisdagen

Ett tisdags-hatiskt inlägg.

---

 

 

Are you up there?

Det finns inget lustifikt alls med att vakna till skottlossning. Det har varit en hemskare tisdag än vanligt – och ändå har jag det inte värst. Vid 14-tiden på eftermiddagen togs avspärr-ningarna i området bort och poliserna drog. Jag har sett horder av svart-klädda kvinnor passera utanför mitt köksfönster.

Redan på förmiddagen gissade jag vad som hänt och vilka som var inblandade. Långt innan media hade en susning. När media sen väl fick en susning blev det förstås ingen hejd på skriverierna. Samtidigt gör journalisterna såna misstag att man baxnar. Jag menar, ska man avslöja vem som har blivit skjuten av polisen är det bra om man åtminstone kan stava namnet på den döde rätt. Tidpunkten för skottlossningen liksom antalet skott varierar också. Men hallå! Det var klockan 4.16 och skotten var sju till antalet. Jag vet. Jag var här. Jag minns att jag tänkte, direkt efter sista skottet:

Nu är han död.

Hur jag nu kunde veta att det var en han. Eller att denne var död.

Det som hände här i morse gav en del perspektiv. OK, jag mår jävligt dåligt, men jag är inte död i alla fall. Illamåendet har varit värst idag, medan hostan och ryggen varit något bättre än igår. Febern är lägre, men jag fryser, fast svettas fortfarande. Det är tur att jag är ensam, för jag har inte mycket till röst. Det märkte jag när vännen P ringde.

Mitt mål för dagen var att duscha och tvätta håret. Det har jag klarat av. Jag har ätit nyponsoppa med Mariekex i kväll igen till middag samt en knäckemacka med ost. Trots att jag äter långsamt mår jag illa. Kräktes gjorde jag bara tidigt i morse, inte nu. Nu åker soppan och kexen hiss, bara.

Det har inte blivit så mycket läst idag. Jag har mest legat i nån sorts dvala av och till. Ytterligare ett kapitel i min egen bok har jag tänkt. Det regnar ute. Jag fryser. Jag tog mig nerför trappan och kollade postboxen. Hade fått ett kort från min tandläkare att hon vill träffa mig. Jag mejlade och avbokade tiden.

I morgon är det onsdag. Jag orkar inte åka och jobba då heller. Bävar inför torsdag när jag ska vara hos naprapaten klockan tio minuter över nio. De senaste dagarna har ryggen inte riktigt velat vara med så dags.

På fredag fyller Fästmön år. Och jag som inte är klar med presentinförskaffningen… Man hinner tänka en del när man mest ligger och inget gör mer än hatar tisdagar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

ICA Solen vet vad en kvinna vill ha!

Ett beundrande inlägg.

Bästa ICA-affären, ICA Solen i Förorten, vet minsann vad en kvinna vill ha och behöver vissa tider i månaden. Se bara, vilken utmärkt placering av mjölkchokladen! Här har personalen verkligen tänkt.

Choklad bland tamponger och bindor.

Livet är kort. Choklad behövs extra mycket ibland.

Read Full Post »

Celebert besök på jobbet av pressen

Ett inlägg där Tofflan skriver om dagens besök på jobbet.

Fram och tillbaka har jag funderat på hur jag skulle inleda det här inlägget. Min första tanke var:

Idag på förmiddagen har jag legat bredvid en karl helt frivilligt.

Men med tanke på att Peter Pepp har en hustru och jag en fästmö blir den här inledningen nog bättre:

Idag på förmiddagen fick jag få besök av pressen. Peter Pepp gled inte precis obemärkt in på min miljömärkta arbetsplats parkering i sin svarta Camaro med limegröna detaljer…

Peter i Camaron. Detaljerna är limegröna, men junisolen i kombo med iPhonekameran ger dem en annan färg.

Peter brummade upp till MVM-huset. Tyvärr fanns där ingen ledig parkeringsplats. Jag såg mig därför nödd och tvungen att hoppa in i bilen och lotsa honom till nån ledig plats. Det var som att lägga sig på en utskårad brits, strax ovanför gatuhöjd… Den långa resan, typ en hel minut, var en upplevelse jag inte glömmer i första taget.

Det blev en guidad tur i huset, minus laboratorierna. Peter passade på att ta ett antal genrebilder till arkivet. Men när han inte kunde värja sig blev han själv fotograferad.

Fotografen blir fotograferad in action på institution 1:s balle*.

Vi pratade både jobb och nöje, dåtid och nutid, men sen gick vi för att äta Thailunch. Vi passerade Kunskapsträdgården som invigdes för ett par veckor sedan och jag berättade kort hur den är tänkt och upplagd. Under lunchen blev det en del jobbsnack – åter om såväl då som nu. Det lustiga i kråksången var att jag plötsligt insåg att en kollega från mitt förra arbetsliv satt och lunchade vid bordet bredvid. En kollega ur det snälla lägret. Vilken liten värld det är…

Vi åt kycklingspett, förstås.

En del prat om framtiden blev det dessutom. Det ska bli spännande att se Uppsalanyheter.se utveckla sig till att bli en av Uppsalas bästa lokala nyhetssajt (jag tycker ju att den redan är det, snudd på, men…). Jag hoppas att såväl läsare som annonsörer hittar dit. Peter har satt ett mätbart mål och i skrivande stund går det rakt fram, upp och på det målet.

Så skildes vi strax efter 12.30 för att ta oss till var sitt jobb – jag till kontoret på universitetet, Peter till ett reportage om ett barnevenemang. Skilda världar…

*balle = balkong

Livet är kort. Press och (oppositions)kommunalråd får alltid specialutformade, guidade turer på mitt jobb av mig!

Read Full Post »