Mannen som föll i glömska

Ett inlägg om en bok.

---

 

En helg i maj hade jag besök av vännen FEM. Vi gjorde då en rejäl loppisrunda – och ett antal fynd. Ett av de litterära fynden jag gjorde var Mia Ajvides märkliga bok Mannen som föll i glömska. På Röda Korset betalade jag bara 15 kronor för boken, inbunden och i fint skick. Idag hittade jag en stund mellan möten när jag kunde läsa ut boken.

Huvudperson är Jack, som lever ett vanligt liv med sin fru Aino. Men en dag känner hon inte igen honom. Han finns inte i hennes minne – och inte i nån annans minne heller, inte ens i sin egen mammas. Jack har fallit i glömska, precis som titeln anspelar på. Strax innan han blir glömd kommer han en märklig historia på spåren. Och så småningom inser Jack att han inte är den enda som är glömd. Genom Marie kommer han i kontakt med ett kollektiv av gömda och där försöker han hitta både svar och lösning, för han vill ju få sitt liv tillbaka.

Detta är nog en av de mest märkliga böcker jag har läst. Om jag skulle tvingas genrebestämma den skulle jag säga psykologisk thriller. Den första halvan är jag som absorberad av boken. Det är en del jag känner igen, för även jag har fallit i glömska hos vissa människor jag då och då möter. Ögon, som ser över eller förbi mig. Ögon, som inte vill se mig. Tills jag själv fäster min blick och tvingar deras till ett möte. Så lite förstår jag vad Jack går igenom, även om det i den här boken är draget till sin spets. Efter första halvan tycker jag att det blir lite för snurrigt och alltför många perspektiv på detta att vara glömd. Författaren har säkert en mening och tanke bakom berättelsen, min blir en. Eller möjligen två. För det kan ju handla om demens också…

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ur en fyraårings perspektiv

Ett barnslig inlägg.

---

 

Rödluvan, vargen och mormor – den sagan har du väl hört? Men vet du hur mormors hus ser ut? Det vet jag numera, tack vare en utställning som vi har fått låna till Kexfabriken/Besticklådan. Utställningen är gjord av ett gäng fyraåringar.

Mormors hus, återskapat av en fyraårig hand.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 4 juni 2014

Ett citerande inlägg.

---

 

Dagens citat ger lite perspektiv på saker och ting. Saker som vi kanske… hånar…

[…] Men för den som kommer från ett land där människor gått i strid för nationen, är nationaldagen mer än en ledig fredag att åka till IKEA på. […]

Citatet kommer från  Alice Teodorescus krönika Det är mest utlandsfödda som firar 6 juni ur tidningen Dagens Samhälle. Man kan säga att vissa av oss fick en del att tänka på.

 

---

Livet är kort.

 

Read Full Post »

När livet vänder: Kent

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Hur överlever man en olycka som berövar en stora delar av det liv man hade mentalt? Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Idag röd, i morgon… död… Eller näst intill. Onsdags-kvällens När livet vänder handlade om Kent. Kent, som hade ett sånt gott liv, råkade ut för en olycka som förändrade allt. Han kan till exempel inte gå sen dess – halva kroppen fungerar inte. Hur överlever man detta, mentalt?

Han har ett fantastiskt leende, Kent. Förundrad lyssnar jag till hans historia, hans livs vändpunkt. Har svårt att se hur man kan le överhuvudtaget efter det Kent beskriver.

Så naket och rakt in i kameran berättar Kent om olyckans konsekvenser. Det där om att inte ens klara av sånt som du kan när du föds, till exempel. Hur orkar man leva vidare? Kent berättar hur han tänkte och hur han gjorde för att orka leva vidare. Idag har han ett gott liv igen. Ett annat liv än för tre år sen. Men ett liv. Han lever.

Och här sitter jag och gnäller, varje dag, om att jag har haft ont i ryggen i fem, sex veckor… Kents historia, berättad delvis via Anja Kontors varliga frågor, ger onekligen perspektiv…

Missade du programmet om Kent? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har så mycket som borde bli gjort…

Ett frustrerat inlägg.

---

 

En ny sån här?

Idag är det redan onsdag. Onsdag! Dagarna flyr och här finns jag och inget blir gjort. Det är så mycket som borde bli gjort, nämligen, men som inte blir det tack vare en viss kroppsdel. Jag försöker överleva dagarna med smärtan, den som kommer och går. Och som flyttar på sig! När jag vaknade igår hade jag ont i hela ryggen nedtill. Tidigare har jag haft ont på vänster sida om ryggraden. I morse vaknade jag av en knivskarp smärta nedtill till höger om ryggraden. Jag börjar tro att det är en ny liten alien som gäckar mig och förflyttar sig bara för att retas.

Dagarna bara går och inget händer. Det är tråkigt att ha ont, det är tråkigt att inte palla att göra nånting, knappt ens gå ut i det härliga aprilvädret. Det gäller att se till att jag har ärenden så att jag faktiskt tvättar mig, klär på mig och tvingar mig ut. Igår visste jag inte hur jag skulle ta mig hem från Tokerian för jag fick så ont. Men det gick. Dagens ärenden utanför hemmet gäller att posta ett brev och att inhandla middagsmat. Det ska jag väl klara av?

Toffelbenen längtar efter balkongsittningar.

På min balle* står möblerna fortfarande under presenningen. Mattan är ihoprullad och tronar som en tennsoldat i ett av hörnen i lägenhetsförrådet. Men jag orkar varken skyffla möbler eller matta till dessas rätta positioner på ballen. Bilen behöver tvättas och det skulle biltvätten klara av medan jag sitter i. Fast den behöver dammsugas inuti också och det klarar inte jag just nu. I badrummet svämmar tvättkorgen över med smutstvätt. Jag har i alla fall kört igång en liten maskin alldeles nyss. Måste beta av. Och lägga till strykhögen som redan finns i gästrummet.

Det finns de i min närhet som lider av svåra, kroniska och degenerativa sjukdomar. Jag fattar inte hur de står ut. Men en av dem sa en gång att h*n försöker bortse från det h*n inte klarar av och fokuserar på det h*n fortfarande fixar. Det blir så mycket mer positivt då. Önskar jag kunde göra detsamma… I stället för att få ångest över allt som inte blir gjort…

 

Kallskuret. (Bilden är från september 2011.)

Fästmön är så duktig och traskar till jobbet varje morgon. Jag tror att det tar henne ungefär 45 minuter. Hon vet att min rygg är som sämst på morgnarna och dessutom säger hon att hon gillar att gå i morgonsolen, så jag behöver inte skjutsa. Jag tycker att hon är duktig, jag, och försöker hitta andra sätt att vara behövd på. Som att fixa middag. Köket är inte min plats i hemmet, så du må tro att det är en utmaning! Igår blev jag så glad när jag kom på att vi kunde äta kallskuret med grönsaker, cole slaw och mimosasallad. Det var liksom bara att inhandla och ställa fram. Idag är det värre. Jag har inte en aning om vad jag ska servera…

Från mitt eget jobb har jag inte hört pip sen före påsk. Jag måste nog mejla till chefen, för det kom aldrig nån bekräftelse på att han tog emot det korrekta sjukintyget via e-post. Så länge han inte har registrerat det i det personaladministrativa systemet lär jag inte höra nåt från Försäkringskassan, tror jag. Ja, det är ju en ekonomisk fråga i allra högsta grad, detta att vara sjukskriven. Jag hade räknat med en sista, härlig aprillön. Får jag lön för en vecka, blir jag glad.

I kväll klockan 20 är det ett nytt avsnitt av När livet vänder. Det ska jag se, för det ger mig perspektiv på det jag kallar mitt lidande jämfört med andra som verkligen lider. Och som har kommit vidare. Jag har inte rört mig ur fläcken.

*balle = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snart slut på tisdagen

Ett tisdags-hatiskt inlägg.

---

 

 

Are you up there?

Det finns inget lustifikt alls med att vakna till skottlossning. Det har varit en hemskare tisdag än vanligt – och ändå har jag det inte värst. Vid 14-tiden på eftermiddagen togs avspärr-ningarna i området bort och poliserna drog. Jag har sett horder av svart-klädda kvinnor passera utanför mitt köksfönster.

Redan på förmiddagen gissade jag vad som hänt och vilka som var inblandade. Långt innan media hade en susning. När media sen väl fick en susning blev det förstås ingen hejd på skriverierna. Samtidigt gör journalisterna såna misstag att man baxnar. Jag menar, ska man avslöja vem som har blivit skjuten av polisen är det bra om man åtminstone kan stava namnet på den döde rätt. Tidpunkten för skottlossningen liksom antalet skott varierar också. Men hallå! Det var klockan 4.16 och skotten var sju till antalet. Jag vet. Jag var här. Jag minns att jag tänkte, direkt efter sista skottet:

Nu är han död.

Hur jag nu kunde veta att det var en han. Eller att denne var död.

Det som hände här i morse gav en del perspektiv. OK, jag mår jävligt dåligt, men jag är inte död i alla fall. Illamåendet har varit värst idag, medan hostan och ryggen varit något bättre än igår. Febern är lägre, men jag fryser, fast svettas fortfarande. Det är tur att jag är ensam, för jag har inte mycket till röst. Det märkte jag när vännen P ringde.

Mitt mål för dagen var att duscha och tvätta håret. Det har jag klarat av. Jag har ätit nyponsoppa med Mariekex i kväll igen till middag samt en knäckemacka med ost. Trots att jag äter långsamt mår jag illa. Kräktes gjorde jag bara tidigt i morse, inte nu. Nu åker soppan och kexen hiss, bara.

Det har inte blivit så mycket läst idag. Jag har mest legat i nån sorts dvala av och till. Ytterligare ett kapitel i min egen bok har jag tänkt. Det regnar ute. Jag fryser. Jag tog mig nerför trappan och kollade postboxen. Hade fått ett kort från min tandläkare att hon vill träffa mig. Jag mejlade och avbokade tiden.

I morgon är det onsdag. Jag orkar inte åka och jobba då heller. Bävar inför torsdag när jag ska vara hos naprapaten klockan tio minuter över nio. De senaste dagarna har ryggen inte riktigt velat vara med så dags.

På fredag fyller Fästmön år. Och jag som inte är klar med presentinförskaffningen… Man hinner tänka en del när man mest ligger och inget gör mer än hatar tisdagar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I kroppen min

Ett inlägg om en bok som inte släpper greppet.

Egentligen borde jag inte läsa såna här böcker när jag inte mår bra. Samtidigt är det inte alls fel att läsa om andra som har det tufft. Det ger ett rejält perspektiv på det egna ”lidandet”. Jag har just läst Kristian Gidlunds bok I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början. Den tog, kan jag meddela!

Den här boken tog.

Kristian Gidlund har, precis som jag, ett ärr på magen. Men mitt är kortare och resultatet av ingreppet hos mig blev bra och positivt. För Kristian Gidlund gjorde det ingen nytta. Hans resa mot döden har påbörjats alldeles för tidigt. Han är 29 år idag.

Våren 2011 får Kristian Gidlund veta att han har cancer i magen. Han opereras och utsätter sin kropp för strålbehandling. Det ser ut att gå bra. Men för ett år sen kom skiten tillbaka. Cancern går inte att bota.

Jag har varken läst Kristian Gidlunds blogg, sett honom på TV eller hört honom på radio. Det var opåverkad som jag började läsa boken. Skickade efter den tillsammans med Lena Nyman-biografin. Hon är död sen ett, han är… inte död än, men snart.

Många gånger under läsningen får jag lägga boken ifrån mig. Texterna kommer för nära. Jag värjer mig mot alla ord… om döden. Jag orkar inte. Men då skäms jag. Kristian Gidlund befinner sig inte bara bland orden. Han befinner sig i en kropp som håller på att dö och han kan baske mig inte lägga den ifrån sig!!! (Han kommer inte heller undan alla oombedda råd… Hur människor är ibland, alltså…)

Den här boken är inte bara välskriven, den bär på så mycket viktigt. Alla som inte har en ödmjuk inställning till livet borde verkligen läsa den. Och jag lovar dig, du förändras under läsningen! Dessutom, om du köper boken går tio pix till Cancerfonden.

Lägsta betyg till cancer, högsta betyg till den här boken!

Livet är kort.

Read Full Post »

Folkets röst – i nya kanaler?

Uppdaterat inlägg!
Brit Stakston skriver också intressant om Twitter!

Tobias Brandel skriver ofta intressanta krönikor i Svenska Dagbladet, under vinjetten Perspektiv. Den senaste handlar om sociala medier och den stora roll framför allt Twitter får i den kommande valrörelsen. Kanske blir Twitter till och med större än de traditionella opinionsmätningarna.

Skälet till att Tobias Brandel tror detta är de senaste sex veckornas Melodifestivalande. För även om han klassar Melodifestivalen som ytlig ger den oss kunskaper om hur sociala medier, främst Twitter, används. Han skriver bland annat:

[…] Flera unga it-företag har ägnat sig åt att med stor framgång förutspå vinnarna i SVT:s musiktävling genom att analysera data från Twitter, Facebook, Instagram, bloggar och andra sociala medier, som en sorts generalrepetition inför nästa års riksdags- och EU-val. […]

Sveriges Television köpte ett verktyg för att kolla av vad som skrevs om Melodifestivalen i sociala medier. Företaget som sålde verktyget hävdar att man prickade in åtta av tio vinnare i delfinalerna. Men naturligtvis räcker det inte att räkna hur många gånger en artist nämns. Man måste givetvis studera hur artisten nämns av folk som twittrar, facebookar och bloggar. Tobias Brandel skriver:

[…] Sean Banan exempelvis hade visserligen många (unga) supportrar på nätet, men också många motståndare. Medan vadslagningsfirmorna satte lägst odds på Amanda Fondell och Eddie Razaz i Melodifestivalens tredje delfinal, så kunde Notified efter fredagens genrep snabbt konstatera att de inte skulle gå vidare eftersom deras framträdande sågades på sociala medier. […]

De analysföretag som kollar in sociala medier är nu övertygade om att de också kan pricka in valresultaten, inte bara resultaten i Melodifestivalen. Opinionsföretagen, som är konkurrenter, hävdar motsatsen. Och man kan ju inte veta egentligen förrän det är dags. Det jag däremot är säker på är att man inte ska förakta sociala medier i sammanhanget. Jag tror att man visst kan spela en stor roll, inte minst därför att kanalerna i sig är så snabba. En viktig roll tror jag framför allt att Twitter får eftersom det, till skillnad från Facebook, är en helt öppen kanal. På Twitter kan man endast blockera vissa läsare, men de kan ändå läsa vad man skriver. På Facebook kan man låsa mer, om jag har förstått det hela rätt.

Intressant i sammanhanget är också, som Tobias Brandel skriver, att partiledarna för våra två största partier, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfvén, inte twittrar. Vad det beror på kan man undra – är det ren ovilja eller okunskap? Tobias Brandel sneglar åt Det Stora Landet i Väst där partierna har hela staber som ägnar sig åt att analysera vad som sägs på sociala medier. Och jag är benägen att hålla med honom när han avslutar sin krönika med detta:

Men den som förstår sociala medier-data, lyssnar av vad som sägs och vem som driver frågorna – och agerar utifrån det – kommer att ha en fördel i nästa års val.

Livet är kort.

Read Full Post »

Urk och perspektiv

Urk. Jag mår inte riktigt 100. Misstänker starkt att det är en förkylning med halsont på väg. Eller också har jag bara jobbat för mycket och ätit för dåligt med nyttigheter. Från Himlen har jag fått rapport om en hostig gosse som nu också fått hög feber. Inte bra.

Idag jobbade jag bara över trekvart på jobbet. Efter jobbet har jag bara jobbat typ en halvtimma. Sen har jag betat av min strykhög och sökt ett jobb. Jag tror det är dags att kolla om det finns nåt ätbart hemma. Typ knäckisar och mjölk. Vill ha nåt som river i halsen.

Nåt som river i halsen.

Resten av kvällen blir det lugna puckar. Eller kanske gråta en skvätt – det är ju När livet vänder klockan 20.30 i SvT2. Missa inte det! Det tänker inte jag göra även om jag tycker att det är lite väl många barn som dör i den här serien. Men Anja Kontor och När livet vänder är viktiga saker som ger en perspektiv på ens eget gnällande om sånt som en förkylning på gång, typ…

Livet är kort.

Read Full Post »

Kyla, jobb och det som är viktigt i livet

Fy te rackarns! Trodde jag skulle hosta lungorna ur mig när jag klev ut från porten i morse. Ändå var jag beredd på att kvicksilvret hade sjunkit. Termometrarna hemma visade lite varierande utomhustemperaturen, men den i köket visade närmare sju minusgrader!..

När får vi se grönt gräs igen, tro?

Dagarna och veckorna går så fort. Tänk att det redan är fredag igen i morgon! Idag ska jag försöka få tid för lite avstämning med min nyaste uppdragsgivare. Jag skickade ut ett förklarande mejl igår eftermiddag till institutionens medarbetare och jag har fått feedback återkoppling på det jag gjort – trots att så många är borta på sportlov! Ibland har jag ett väldigt, väldigt tacksamt jobb.

Min lunch ska jag tillbringa framför datorn. Det är åter dags för ett webinar. Denna gång handlar det om social bilddelning och Instagram i marknadsföring. Det KAN finnas platser kvar, så är du intresserad, testa att anmäla dig här! Du kan i alla fall anmäla här att du vill titta i efterhand!

Jag hade tänkt mig tidig sänggång igår kväll. Men saker och ting drog ut på tiden. Först pratade jag med mamma, som nu har mer röst, men svårare att andas. BRA att hon ringde sin doktor och fick lite råd! Nu hoppas vi att det blir bättre snart. Jag har bjudit hit henne till påsk, vi får se hur det blir med allting, hur hon mår, min situation etc. Min tidsbegränsade anställning tar nämligen slut efter påsk. Eller i alla fall delar av den, kanske. Och 20 procent av min lön kan jag inte leva på.

Fick ett tips igår kväll på twitter av min kommunalrådskompis – som jag snart borde boka in en lunch med!!! – om ett jobb som ser ut som klippt och skuret för mig. Tills jag fick veta att en före detta kollega från ett gammalt arbetsliv ska börja jobba där, en person som högg mig i ryggen efter att jag hade pratat för personens sak. (Nej, jag har slutat att försöka rädda andra människors jobb – det brukar bara i slutänden slå tillbaka på mig själv.) Då kändes det inte lika intressant längre. Falska och fega människor vill jag inte frivilligt omge mig av längre. Såna träffar man ju på lite oförhappandes här och var ändå, men det kan man ju inte göra nånting åt. Det är små människor, mycket, mycket små. Själv är jag mest stor till formatet, mina ord är däremot små, men jag står för dem – tills jag har blivit överbevisad om motsatsen.

Nånting som gjorde att jag hade svårt att somna igår kväll var programmet När livet vänder. Om du inte tittade på det rekommenderar jag att du ägnar en halvtimma av ditt liv och gör det. Det som sägs där ger nämligen ett visst perspektiv på vad som är viktigt i livet, att det är viktigt att leva här och nu. Men också att man inte kan ge upp att livet trots att det värsta tänkbara händer en.

Livet är kort.

Read Full Post »