Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘limegrön’

Ett inlägg där Tofflan skriver om dagens besök på jobbet.


Fram och tillbaka
har jag funderat på hur jag skulle inleda det här inlägget. Min första tanke var:

Idag på förmiddagen har jag legat bredvid en karl helt frivilligt.

Men med tanke på att Peter Pepp har en hustru och jag en fästmö blir den här inledningen nog bättre:

Idag på förmiddagen fick jag få besök av pressen. Peter Pepp gled inte precis obemärkt in på min miljömärkta arbetsplats parkering i sin svarta Camaro med limegröna detaljer…

Peter i Camaron
Peter i Camaron. Detaljerna är limegröna, men junisolen i kombo med iPhonekameran ger dem en annan färg.


Peter brummade upp till MVM-huset.
Tyvärr fanns där ingen ledig parkeringsplats. Jag såg mig därför nödd och tvungen att hoppa in i bilen och lotsa honom till nån ledig plats. Det var som att lägga sig på en utskårad brits, strax ovanför gatuhöjd… Den långa resan, typ en hel minut, var en upplevelse jag inte glömmer i första taget.

Det blev en guidad tur i huset, minus laboratorierna. Peter passade på att ta ett antal genrebilder till arkivet. Men när han inte kunde värja sig blev han själv fotograferad.

Fotografen fotar o blir fotad
Fotografen blir fotograferad in action på institution 1:s balle*.


Vi pratade både jobb och nöje,
dåtid och nutid, men sen gick vi för att äta Thailunch. Vi passerade Kunskapsträdgården som invigdes för ett par veckor sedan och jag berättade kort hur den är tänkt och upplagd. Under lunchen blev det en del jobbsnack – åter om såväl då som nu. Det lustiga i kråksången var att jag plötsligt insåg att en kollega från mitt förra arbetsliv satt och lunchade vid bordet bredvid. En kollega ur det snälla lägret. Vilken liten värld det är…

Peter på Thai
Vi åt kycklingspett, förstås.


En del prat om framtiden
blev det dessutom. Det ska bli spännande att se Uppsalanyheter.se utveckla sig till att bli en av Uppsalas bästa lokala nyhetssajt (jag tycker ju att den redan är det, snudd på, men…). Jag hoppas att såväl läsare som annonsörer hittar dit. Peter har satt ett mätbart mål och i skrivande stund går det rakt fram, upp och på det målet.

Så skildes vi strax efter 12.30 för att ta oss till var sitt jobb – jag till kontoret på universitetet, Peter till ett reportage om ett barnevenemang. Skilda världar…


*balle = balkong


Livet är kort. Press och (oppositions)kommunalråd får alltid specialutformade, guidade turer på mitt jobb av mig!

Read Full Post »

Från söder, förbi mig och vidare norrut. Kvällens Antikrunden gick från Gävle. Och även om Somliga mest glor på Snyggva karlar i programmet och andra gillar att kommentera folk, så har jag känt mig piskad att bli seriös och kolla in prylarna. För annars blir vissa så arga, så de vet inte till sig. Jag är inte arg idag och jag tycker inte att nån annan ska vara det heller. Titta nu på Bosse och gåsen och bli glad i stället!

Bo Knutsson med ölgås

Bo Knutsson med en ölgås som dök upp i kvällens program.


Vad fanns det mer för fint
i kvällens program, förutom Bosse Knutsson och ölgåsen? Här är ett urval prylar som jag gillade:

  • En limegrön kvinna (aj fan, förlåt! Det skulle ju var fint snack idag och jag skulle ju inte vara elak) kom med ett gäng svartvinbärssaftflaskor från 1800-talet. Saften avsmakades och befanns smaka… svarta vinbär. Några hundralappar per flaska, blev värdet.
  • En kandelaber tycktes vara ett hopplock av stakar (ehum…). Hade det varit ett par torde värdet ha legat på 80 000 kronor. En ensam kandelaber värderades till 25 000 kronor. (Han skulle se en mig närstående persons kandelaberpar… Uj, uj, uj…)
  • En kvinna kom med en fin kamin med rosalila blommor på. Kvinnan hade en väldigt färgmatchande blus. (Skärpning, Tofflan, inte kommentera folk!) Värdet sattes till 10 000 – 12 000 kronor.
  • Mest kvinnor idag! Nästa brutta dam kom med ett horn. Hornet var dock inte ett dryckeshorn, enligt Knut Knutson. Hornet var från 1600-talet och användes för att samla ihop byalaget. Värdet uppskattades till cirka 20 000 kronor.
  • Nästa tantalona kvinna kom med en samling broscher. Hela samlingen värderades till mellan 12 000 och 15 000 kronor.
  • Äntligen lite män! (Va? Har jag blivit hetero nu???) En karl kom med en klocka från Paris. Värdet sattes till cirka 50 000 kronor och uppåt – utomlands.
  • En kvinna kom med en spegel. Spegelglaset var utbytt, men i huvudet och foten fanns akvarellmålningar. Värdet beräknades till mellan 10 000 och 12 000 kronor.
  • En kvinna med tendens att vara lite långrandig (TYST – på mig!) kom med ett lustigt hörnskåp, tyvärr lite åt det turkosa hållet. Kvinnan köpte skåpet för 2 500 kronor. Skåpet värderades idag till 60 000 – 80 000 kronor.
  • Och så den där ölgåsen… Den var ju fantastisk med målning och pip och allt.  Troligen är gåsen från 1800-talet. Den värderades till 100 000 kronor.
  • En svårpratad man (men nu får jag ge mig!) kom med ett otroligt vackert glas han hade köpt för 30 kronor. Glaset var svagt blåtonat. Glaset sades vara tyskt och från 1700-talet. Värdet sattes till mellan       2 500 och uppåt.
  • En man kom med en samling teckningar. Teckningarna var akvareller och hade också handskrifter. Kunde det vara Bellman??? Men nej. Dessa var faksimiler och tryckta på 1900-talet.
  • En blekt blondin i randig tröja (jobbig jag är…) kom med ett par urläckra kolonnljusstakar. Värdet sattes till mellan 8 000 och 10 000 kronor.

Nästa vecka går Antikrundan från Södertälje.


Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagen den 13:e… En otursdag sen gammal tradition. Inte bara att Jesus och lärjungarna var 13 vid bordet under den sista måltiden – det var de väl för övrigt varje gång de åt tillsammans? – utan ett liknande motiv finns i den gamla asatron. Det var Loke som kom som trettonde gäst till ett partaj i Valhall och lurade den blinde Höder att skjuta sin egen bror Balder. Personligen har jag inga upplevelser av att just denna dag skulle vara en otursdag för mig…

Idag är det fredagen den 13:e… Ifall du har missat det, alltså.


Däremot tyckte jag
att Uppsalatidningen hade lite otur med det senaste numret som landade i postboxarna i hushållen här igår. För ett tag sen skrev jag ett trams- och humorinlägg om ett gigantiskt korrekturfel i tidningen. Den som läste inlägget ordentligt såg att det handlade om min turkosfobi och min orangefetischism. Men det såg inte Björn Löfqvist på Uppsalatidningen. Han uppfattade mig uppenbarligen som nån som inte är

folk i allmänhet

eftersom min åsikt och mitt tycke är att turkos inte är en färg utan en nyans. Genom att kalla turkos för en nyans degraderar jag den. Och alltså är jag inte som

folk i allmänhet.

Inte enligt Björn Löfqvist, i alla fall. Jag undrar om han säger likadant om andra som har avvikande åsikter och ”tycken” om saker och ting..? Hur som helst, Björn Löfqvist kände tydligen att jag hade kritiserat Uppsalatidningens färgåtergivning i tryck. Min avsikt var att skoja om turkos som man kallade

en tydlig trend

i tidningen.

Ja ja, jag har fortsatt att läsa tidningen trots att Maria Thuré inte längre skriver krönikor i den och trots dess fäbless för turkos, men igår fick jag nästan skavsår i ögonen vid anblicken av en sida om gult. Förutom att det kändes lite sent att gul-sidan kom efter påsk, vars signalfärg väl är gul, så var faktiskt färgåtergivningen i mitt exemplar av tidningen förskräcklig! Hälften av prylarna som visades upp på sidan var limegröna – och det, kära läsare, är en annan nyans som jag avskyr. Men – och nu kommer poängen! – den här gången måste det alltså ha blivit fel på färgåtergivningen! På riktigt.

Seriöst, idag ska jag gå på kurs och lära mig Google Analytics. Det blir andra försöket. Och tro det eller ej, men det handlar inte om att jag inte är utvecklingsbar utan att det var så mycket strul med kontot förra gången. Sen ska jag prata med min doktor. Förhoppningsvis. Om vi får kontakt. Men bäst av allt idag är att jag har bjudit in mig själv på fikafrossa på min förra avdelning i eftermiddag! Det ser jag verkligen fram emot!!!

Och, by the way… Gult är som bekant alltid fult… 😉

Read Full Post »

Ja, inte från min homosexualitet, dårå, men väl från min fobi mot limegrönt (som ju i stället har ersatts av en fobi mot turkost, men…). Och inte är det så konstigt med tanke på att just limegrönt är Färgen på jobbet…

Det börjar redan nere i entrén med lampor som ändrar färg – limegrönt är en av färgerna. 


När jag kom in i byggnaden första gången
insåg jag att det var kört. Redan i entrén möttes jag av limegrönt här och var. Möbler, till exempel.

Fikastolarna uppe hos oss.


Nu var ju jag redan lite inne på färgen,
eftersom nån hade pådyvlat mig ett limegrönt handlovsstöd på VH-fakulteten. Det tog jag med hit till institutionen.

Jag tog med mig ett handlovsstöd.


På mitt nya kontor
hänger skira gardiner som inte skyddar ett smack mot solen. De går i olika nyanser, varav limegrönt förstås är en.

Gardiner i bland annat limegrönt – även om det är lite svårt att se på bilden. 


I bokhyllan
hade redan en och annan limegrön bok parkerat sig.

I bokhyllan – limegrönt


Utanför kontoret
finns diverse sittgrupper. Ingen bar, visserligen, men barstolar har vi.

Ingen bar, men limegröna barstolar. 


När våra papperslådor är fulla
av skräppapper tömmer vi dem – i en limegrön papperstunna, förstås.

Vi tömmer vårt skräppapper i en limegrön papperstunna.


Även kopieringsrummet går i limegrönt
. Här finns till exempel ett lågt skåp i färgen.

Limegrönt även i kopieringsrummet. 


Studerar man accessoarerna
närmare hittar vi också limegrönt. Här till exempel ett hålslag för många papper.

Power punch i limegrönt, förstås. 


Till och med häftklamrarna
har vi i limegröna askar.

Snacka om färgmatchning när till och med askarna till häftklamrar ligger i limegröna askar! 


Vid toaletterna
är väggfärgen… ja, gissa..?

Limegrön, of course.


Vi hämtar vår snigelpost  i en limegrön för detta ändamål avsedd möbel.

Limegrönt postfack. 


En och annan mindre detalj
finns här också i färgen, till exempel denna kruka.

En detalj i limegrönt


Det stämmer
alldeles utmärkt, det gamla talesättet

If you can’t beat them, join them!

Så man kan väl kort och gott säga att jag är botad från min limegröna fobi…

 

Read Full Post »

Varning för lite kissåbajshumor!!!

 

Jepp! Idag är det den första dagen på nya jobbet! Jag har haft fullt sjå att vänja mig vid limegrönt som är den genomgående färgen här. Accentfärgen, så att säga. Inte min favoritnyans, men faktum är att turkos är värre.

Jag fick lite sovmorgon i morse och behövde inte vara här förrän klockan nio. Blev mött av MB som varit vänlig nog att forsla hit min dator. Bara det att somliga hade snott min skärm och den tillhörande kabeladaptern. Det skapade en viss… irritation hos mig eftersom jag hade avtalat med fru Chef2 om att få behålla utrustningen. Efter en del muttrande och några telefonsamtal med en person som tydligen inte hade förstått direktiven lyckades MB få tag i en man med en passande kabel. Sitter därför med en sämre skärm, men den funkar och det är det viktigaste.

Hela förmiddagen gick åt till datorfixande samt att gå runt och hälsa på folk och bli presenterad. Det första namnprovet kring förmiddagsfikabordet klarade jag av, men sen blir det värre… Jag kände mig trots allt väldigt hemma här, mycket tack vare dessa kända figurer som rest hit från mitt sovrum, månntro?

Poo och Pee, Bajs och Kiss, finns även hemma på min säng. Och i mindre format hänger de från backspegeln i bilen också! 


En stund före lunch tog M över och gav mig lite introduktion.
För trots att jag har varit ”i företaget” i fem månader har jag inte fått veta allt. Skälet till det var ju att jag kom hit för att få kompetensutveckling i praktiken och som ”praktikant” behöver man inte veta allt.

Lunchen intog jag på områdets förnämliga thairestaurang i sällskap med Olof Palme. Åter på kontoret kollade jag av inkomna mejl samt mejlade lite kors och tvärs. Vi diskuterade telefon, sladdar, skrivare och diverse annat praktiskt och jag bokade in saker i den elektroniska kalendern. När M hade telefonerat klart skyndade hon sig att vidarekoppla telefonen och så fick jag en guidad tur i huset.

Huset är alldeles nybyggt och institutionen har inte ”bott” här mer än cirka ett halvår. Jag har ett kontor på femte och högsta våningen och har utsikt över… Friskis & Svettis… Hmm, hmm… Här är underbart ljust och öppet, men alla har kontor där man kan stänga en dörr om sig. Alla väggar och dörrar utåt de gemensamma utrymmena och korridorerna är av glas, så man får inte sitt och peta i näsan eller nåt och tro att ingen ser en. Här är lugnt och ändå folk i rörelse, vilket gör att jag tror att det ska gå alldeles utmärkt för mig att få skrivro. Ytterligare ett plus är fina och ergonomiska kontorsmöbler – jag har äntligen fått ett höj- och sänkbart skrivbord, vilket min rygg framför allt tackar för! Jag har en stark och bestämd känsla att jag ska trivas här. Mycket.

Jag har en bestämd känsla att jag ska trivas här. Alla får verkar vara hemma. 


Nu sitter jag och skriver ner mina allra första intryck.
Tankearbetet har jag redan påbörjat om hur jag ska angripa uppgiften. Den här första halva veckan blir det nog mest att försöka få till det praktiska, men som sagt, tankarna har redan börjat rulla kring hur jag ska göra min översyn och vad jag ska prioritera att producera rent praktiskt. Bredvid datorn har jag ett alldeles nytt kollegieblock och en statligt blå Ballografpenna som jag använder för att då och då kasta ner några frågor eller kom-ihåg. Ibland är det nämligen lättare att göra det för hand, tycker jag.

Även här verkar alla snälla och trevliga och sociala utan att vara påträngande. M har jag fattat tycke för alldeles genast – det är en sån där person som kan och vet allt om institutionen och som är jordnära. Dessutom svär M som en borstbindare, vilket förstärker intrycket av en person som det inte är några krumbukter med.

Nåt som det däremot tycks vara en del krumbukter med är den konstnärliga utsmyckningen av lokalerna. Här ett smakprov på en sådan… krumbukt. Och jag kan tala om att min hjärna gör krumbukter efter denna första dag på nya jobbet. Undras om jag kommer ihåg nånting i morgon..?

Krumbukter i husets konstnärliga utsmyckning. 

Read Full Post »

Här i trakterna öppnade för ett tag sen en trio restauranger i en gammal bensinmack. I afton besökte Fästmön och jag den ena av dem, Maestro. Restaurangen är så ny att den ännu inte har hemsida, nåt den borde skynda sig att skaffa!!! Hemsidan är under uppbyggnad!

Vi svängde in efter Annas jobb för att kolla läget och menyn och det såg lovande ut. Vid 16.30-tiden traskade vi sen iväg, efter att ha stärkt oss med lite förrätt.


Förrätten serverades ur den här bunken.

                                                                                                                                                                     Vi klev in i en gästtom lokal där det tidigare varit affär med biltillbehör och andra varor och kassaapparat under bensinmackstiden. Stället var helt omgjort, men hade ändå kvar lite mackstuk som falsk korrugerad plåt på väggarna. Inredningen i övrigt gick i mycket stilfullt svart och limegrönt. Den senare färgen inte nån av mina favoriter, men faktum är att det var riktigt snyggt.

De tre personal som fanns på plats hade ju inte alltför mycket att göra när vi kom, så vi fick raskt våra menyer.


Maestromenyn.

                                                                                                                                                                   De innehöll inte så många rätter, men alldeles lagom för att vi skulle hitta nåt. Bland huvudrätterna var det typ två pastarätter, fyra kötträtter, två fiskrätt samt ett gäng finare pizzor. Man kunde också få sushi. Ingen direkt barnmeny, vilket vi tyckte kändes OK. Hit går man inte med barn utan för att vara vuxen och äta i lugn och ro.


Anna var hungrig efter en arbetsdag.

                                                                                                                                                             Tanken var att vi skulle äta pastaknyten och ostsås hemma, men eftersom jag hade vunnit 2 000 kronor tyckte jag att vi skulle unna oss en godare söndagsmiddag. Eftersom restaurangen ligger på lagom avstånd promenerade vi. Därför kunde vi ta var sin ”vänt-öl” innan maten.


Var sin Corona blev ”vänt-öl”.

                                                                                                                                                        Coronan serverades felaktigt i glas, men jag var besserwissrig nog att tipsa serveringspersonalen om att den serveras med en limeklyfta i flaskan – utan glas. Man dricker alltså direkt ur flaskan. Jag lovade att det är en sommarhit i kvällssolen!

Vinet jag valde hade de inte, men vi tog var sitt glas mycket dyrare – och mycket godare. Ett fylligt tempranillovin med kryddig smak.


Det blev ett tempranillovin.

                                                                                                                                                      Tempranillodruvan ger ett rött vin tegelfärg, men detta vin var uppblandat med cabernet sauvignondruvan, så det gick åt blårött. Mycket gott!

Anna valde fläskfilé med råstekt potatis, jag pasta med kantareller, marinerad kyckling och alldeles utmärkt ost- och senapssås, lite åt pestohållet.


Rigatoni med kantareller och marinerad kyckling.

                                                                                                                                                             Medan vi åt noterade vi läckra detaljer som besticken, som var rundade åt fel håll. Detta blev mycket rätt, för när man la dem ifrån sig åkte de inte ner i den såsiga tallriken. Ursmart design!


Ursmart design på besticken.

                                                                                                                                                                Till dessert valde Anna crème caramèle, medan jag tog en ljuvligt svalkande björnbärscheesecake med bär, grädde och physalis. Cheesecaken var lite smaklös, men med kaffe till slank den ner fint.


Björnbärscheesecaken var lite smaklös.

                                                                                                                                                             Det som drog ner helhetsintrycket var talspråket i menyn, ”våran” – det heter ”vår”. 🙄 Annars var menyerna mycket tydliga med vilka rätter som innehöll gluten och laktos. Suveränt bra!


Suverän meny för den som är överkänslig eller allergisk! Fast det heter inte ”våran”, det heter ”vår”… Usch! 😦

                                                                                                                                                     Personalen var jättetrevlig. Även kocken var ute och pratade mat med oss. Det dök upp flera gäster under kvällen, så vi var inte ensamma. Tyvärr kom ett sällskap på elva personer varav sju barn och bänkade sig slamrande vid bordet bredvid oss. Som tur var skedde detta när vi var på desserten. Ljudnivån blev outhärdlig och minst två av barnen slogs – med bestick och tänder – och en unge var skitsur. Alla barn skrek när de pratade – varför pratar inga barn i normal samtalston utan skriker nu för tiden? – , papporna satt och pratade och kollade fotboll på sina mobiler och mammorna sprang som torra skinn för att tillfredsställa sina telningars önskemål. Nej, fy, det var inte nåt trevligt avslut på middagen. Det här är inte en barnrestaurang.

På hemvägen duggade det lite, vilket var underbart skönt. Anna hade fått så röda rosor på kind och jag var varm, så det var perfekt. Men lite inspirerad blev vi nog av ungjävlarna barnen för vi stannade på ett ställe och pallade äpplen. Inte för att vi var hungriga utan bara för att det var busigt.


En äppelknyckare , fotad på bar gärning!

                                                                                                                                                         Restaurang Maestro kan inte rå för avslutet på vår måltid. Däremot hoppas jag att man snarast skaffar en uppdaterar sin hemsida, skaffar möbeltassar till stolarna, tar hem alla viner som finns i menyn, addar lite smak till björnbärscheesecaken – och rättar korrekturfelet i menyn. Då får Maestro högsta betyg. Nu får restaurangen näst högsta betyg. Och det är inte dåligt, för Tofflan är en kräsen gäst!!!

Read Full Post »

Solen var verkligen het, fick vi känna av, Elias och jag. Jag är ju inte helt van vid små gossar och glömde kepsen hemma. Aj, aj, jag fick strutta bakom och skugga Elias. Det gick sisådär. På Ulva kvarns bakluckeloppis var det HETT idag.

På bakluckeloppis kan man hitta det mesta till salu. Till och med solen själv…


Till och med solen var till salu på Ulvas bakluckeloppis. Frågan är om denna var en lampa eller vad. Vi fattade inte riktigt, men vi är ju blonda…

                                                                                                                                                        Somligt var snyggt, annat var… limegrönt, men ändå rätt gulligt!


Limegrönt men ändå rätt gulligt!

                                                                                                                                                             Och frågan är vad som såldes i detta stånd (!)… Jag tycker faktiskt att det står Katt-mutta…


Ja vad står det på lappen, egentligen???

                                                                                                                                                       Det var verkligen varmt idag, så vi blev tvungna att ta en glasspaus när vi betat av halva loppisen.


Glasspaus i skuggan.

                                                                                                                                                               Jag goffade en sån här gammal favorit, Magnum mandel. Jag har ett sånt fint minne till den glassen. Första gången jag smakade på den blev jag bjuden av min dåvarande förvaltningschef när vi var ute på en liten turné bland mottagningarna i länet. Jag kände mig mycket stolt, för denne chef var känd för sitt… temperament. Och den som blev bjuden på glass av honom hade nog gjort ett gott intryck…


En gammal favorit med ett fint jobbminne!

                                                                                                                                                         Elias hade en egen peng med sig och gjorde två bokfynd. Han har verkligen lyssnat på sin fröken Agneta när det gäller läsningen och tar det hela på mycket stort allvar. För tanten som sålde den ena boken berättade han att fröken hade sagt att han skulle välja böcker som inte var alltför lätta att läsa, för se läsning, det är han jätteduktig på! Det var härligt att höra detta självförtroende!!!


Elias bokfynd för 15 respektive tio kronor.

                                                                                                                                                                  Så skuttade vi in i Clark Kent* som vid det här laget blivit en bastu på hjul. Vi åkte till Nyby där Clark fick svalka sig i garaget en stund medan vi gick hem till mig för att slappa lite och hämta lite grejor. Vi hann också med att spela ett kortspel med bokstäver, Relax, och Elias klådde mig två gånger. 😦

När vi fått nog av spelet tog vi en tur i området för att kolla dess lekplatser. Jag hade hittat en keps som Elias fick låna, en OS-keps från 2008.


Rutschkanan var rolig, men tyvärr kom en småunge och störde oss.

                                                                                                                                                      Den roligaste lekplatsen hade en gigantisk gunga som Elias gillade stenhårt, men vi hade fått en småunge efter oss som kom och ville gunga så vi gick vidare i området. På ett ställe hittade vi en karusell och till och med jag åkte. Två varv…


Till och med en gammal Toffla testade denna!

                                                                                                                                                             Vi hade en fin dag och under en bänk hittade jag detta, som med lite fantasi kan vara ett hjärta av frigolit.


Ett hjärta i frigolit, med lite fantasi.

                                                                                                                                                           Innan vi åkte tillbaka hem till Himlen åkte vi till Fästmön/mamma och levererade matlådor samt fick pussar och kramar. Precis när vi kommit fram såg vi en helikopter som var på väg att lyfta från ett tak.


Helikoptern lyfte liksom under det svarta ovanpå taket, såg det ut som.

                                                                                                                                                         Den kom nästan helt över oss och orsakade sandstorm, så jag kunde inte ta en bild närmare än så här.


Helikoptern orsakade sandstorm.

                                                                                                                                                            Tillbaka i Himlen igen fikade vi med bullar som vi hade köpt på loppisen. Ja, bullarna var förstås färska och goda, men mormors är godare, konstaterade vi.

Elias och jag fixade söndagsduschen galant, bara HALVA badrummet blev blött. Vi skyller på storasyster som berättade att hon fått VG på sin uppsats! Det var bra gjort, för filosofi är inte det enklaste av ämnen…

Nu börjar somligas magar att kurra, så jag ska sparka igång spisen. Idag blir det korv och pommes och så färska grönsaker till för att väga upp det mindre nyttiga!

                                                                                                                                                        *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Older Posts »