Snart slut på tisdagen

Ett tisdags-hatiskt inlägg.

---

 

 

Are you up there?

Det finns inget lustifikt alls med att vakna till skottlossning. Det har varit en hemskare tisdag än vanligt – och ändå har jag det inte värst. Vid 14-tiden på eftermiddagen togs avspärr-ningarna i området bort och poliserna drog. Jag har sett horder av svart-klädda kvinnor passera utanför mitt köksfönster.

Redan på förmiddagen gissade jag vad som hänt och vilka som var inblandade. Långt innan media hade en susning. När media sen väl fick en susning blev det förstås ingen hejd på skriverierna. Samtidigt gör journalisterna såna misstag att man baxnar. Jag menar, ska man avslöja vem som har blivit skjuten av polisen är det bra om man åtminstone kan stava namnet på den döde rätt. Tidpunkten för skottlossningen liksom antalet skott varierar också. Men hallå! Det var klockan 4.16 och skotten var sju till antalet. Jag vet. Jag var här. Jag minns att jag tänkte, direkt efter sista skottet:

Nu är han död.

Hur jag nu kunde veta att det var en han. Eller att denne var död.

Det som hände här i morse gav en del perspektiv. OK, jag mår jävligt dåligt, men jag är inte död i alla fall. Illamåendet har varit värst idag, medan hostan och ryggen varit något bättre än igår. Febern är lägre, men jag fryser, fast svettas fortfarande. Det är tur att jag är ensam, för jag har inte mycket till röst. Det märkte jag när vännen P ringde.

Mitt mål för dagen var att duscha och tvätta håret. Det har jag klarat av. Jag har ätit nyponsoppa med Mariekex i kväll igen till middag samt en knäckemacka med ost. Trots att jag äter långsamt mår jag illa. Kräktes gjorde jag bara tidigt i morse, inte nu. Nu åker soppan och kexen hiss, bara.

Det har inte blivit så mycket läst idag. Jag har mest legat i nån sorts dvala av och till. Ytterligare ett kapitel i min egen bok har jag tänkt. Det regnar ute. Jag fryser. Jag tog mig nerför trappan och kollade postboxen. Hade fått ett kort från min tandläkare att hon vill träffa mig. Jag mejlade och avbokade tiden.

I morgon är det onsdag. Jag orkar inte åka och jobba då heller. Bävar inför torsdag när jag ska vara hos naprapaten klockan tio minuter över nio. De senaste dagarna har ryggen inte riktigt velat vara med så dags.

På fredag fyller Fästmön år. Och jag som inte är klar med presentinförskaffningen… Man hinner tänka en del när man mest ligger och inget gör mer än hatar tisdagar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

#sportfånar #Vätterntriathlon #instängda

Ett irriterat inlägg.

Det pågår ett jippo i Metropolen Byhålan idag. Jippot är nån sorts sportevenemang – som alltid! SM i triathlon, Vätterntriathlon, tror jag. Redan igår började man stänga av gator. Idag är hela stan avstängd för biltrafik. Det är för att skydda dem som cyklar och kutar i tävlingen. Gissningsvis är sjön nedanför mammas hem avstängd för ekor och snipor – för simmarnas skull.

Redan klockan nio i morse började en speaker gasta ikapp med fiskmåsarna. Fast fiskmåsarna vann! HA! Jag sover rätt gott till ljudet av fiskmåsar. Däremot blir jag klarvaken av speakerröster. Idioter!

Jag hade tänkt åka och storhandla med mamma idag samt göra ett besök på pappas grav. Men nu går inte det! Varför? Jo, det pågående jippot har stängt in oss! Jag är väldigt glad att jag kom hit igår, idag verkar det vara omöjligt att ta sig in här! Se kartan över avstängningarna! Vi befinner oss ungefär strax ovanför solfjädern på kartan, instängda av avspärrningarna.

Instängda!

Det SKA gå att köra lite bil i stan. Fast när man tittar på karteländet, framtaget av Lantmäteriet, förstår man inte riktigt hur. Det är som att man har gjort en rejäl miss i informationen på kartan. Kan du se missen i den förklarande oförklarliga rutan här???

Ser du missen i rutan??? Ledtråd: det har med färg att göra.

Slutsats: #sportfånarna #Vätterntriathlon helt enkelt skulle behöva en kommunikatör. Och – HEPP! – Jag råkar veta en som är tillgänglig just nu!

Vi får stanna inne och sen sakta rolla över till Lilla ICA för att köpa middag och glödlampor. Ibland avskyr jag verkligen sport och såna här jippon gör inte saken bättre utan värre. NÅN SOM TÄNKTE PÅ PERSONER MED FUNKTIONSHINDER??? 

Livet är kort.

Read Full Post »

Lag och rätt och… uppmärksamhet

I fredags stängdes delar av centrala Uppsala av. En knivbeväpnad man hade tagit sig in i Stadshuset och hotade att ta livet av sig. Ryktet säger att det handlar om att mannen skulle utvisas. Personalen lämnade byggnaden, för han hotade ju inte dem som jobbade där. Och för resten, det var väl inte så många kvar en fredagseftermiddag klockan 16…

Det blev ett stort hallå kring hela händelsen. Fredagströtta arbetare kom inte hem från sina jobb och gröngölingarna stadsbussarna fastnade mellan avspärrningarna. Nu efteråt är folk fortfarande jättearga för att polisen spärrade av.

Låt mig dra en parallell historia. I början av 1990-talet tillträdde jag en tjänst vid en förvaltning inom den verksamhet som ansvarar för länsinvånarnas mentala och kroppsliga hälsa. Mitt uppdrag var liknande det jag har idag – att bygga upp en informationsverksamhet. Fast det här var ju förstås före internets stora genombrott och hemsidor var ytterst ovanliga. Min andra arbetsdag kom en ung man in i administrationsbyggnaden där jag och mina nya kollegor arbetade. Det var sen eftermiddag och det var en mellandag, en dag mellan nyår och trettonhelg. Mannen hade en morakniv i handen och han låste in sig på toaletten. Där deklarerade han att han skulle göra sig själv illa.

En vanlig morakniv.

Folk blev handlingsförlamade. Jag sprang runt och frågade vart man skulle ringa – min tanke var psykiatrin, vars akutmottagning låg fem minuters gångväg från administrationsbyggnaden. Men därifrån fick vi ingen hjälp. Så småningom ringde nån polisen, som dröjde tämligen länge. När man slutligen anlände hade förvaltningschefen, en gång i sin ungdom skötare, lyckats tala ut mannen från toaletten och fått honom att överlämna kniven. Då först kom polisen och tog hand om mannen. Jag fick senare veta att han var nyutskriven från slutenvården och skulle utvisas. Några avspärrningar var det inte tal om och polisen kom som sagt när mannen redan var oskadliggjord.

Jag kom att tänka på den här incidenten när jag hörde om vad som hade hänt här i Uppsala i fredags. Först, vilken skillnad det tycks vara när det handlar om Stadshuset respektive en administrationsbyggnad… För övrigt verkar det inte vara nån större skillnad mer än att folk blev hindrade från att komma hem och blev upprörda för detta. Samma bakgrund, hot om utvisning, gäller idag, knappt 20 år senare. Och samma förtvivlan hos den drabbade. Media fokuserade på den stoppade framkomligheten i centrala stan. Folk fotade och filmade och mannen visades upp både här och var, förhoppningsvis med maskerat ansikte i alla sammanhang. Jag undrar bara om det är nån som har skänkt mannen nån enda tanke..? Vad hände honom sen, efter att han förts till sjukhus? Är han färdigvårdad nu? Är han utvisad? Det här är retoriska frågor. Jag ville bara ställa dem eftersom jag tyckte att de flesta inte hade skänkt huvudpersonen nån större tanke…

I dagarna pågår en rättegång i ett av våra grannländer. Rättegången har fått enorm uppmärksamhet i media. Och på så gott som varenda foto som visas upp på gärningsmannen ler han mot kameran. Han är inte maskerad, men det är väl knappast så att nån betvivlar att han är skyldig till det fruktansvärda han anklagas för. Men han älskar det här! Han älskar den här cirkusen och den uppmärksamhet han får. Så varför ge honom detta? Varför inte vägra att visa upp en enda bild på monstret – ja, för oavsett om han är sjuk eller frisk är han ju ett monster om han befinns skyldig. Varför??? Nej, stäng av kamerorna och ge det hela så lite uppmärksamhet som möjligt. Jag vill inte se hans grinande ansikte och jag tror att de drabbade kanske känner likadant. Jag kan också ifrågasätta att man ens håller rättegång, skuldfrågan är ju så uppenbart solklar. Lås in och kasta bort nyckeln!

Ge inte uppmärksamhet åt monster! Sluta fota!

Read Full Post »