Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘grannland’

Ett inlägg om mening.


 

sista balkongblommorna

Flytta härifrån eller göra fint på balkongen?

Jag är på väg att tappa lusten och glädjen helt. Tro mig, jag gör allt för att pigga upp mig själv. Jag är också snäll mot mig själv och tvingar mig inte att göra saker jag tycker är jobbiga eller svåra eller som känns oöverstigliga. Jag försöker dumpa energislukare och hålla kontakten med energi-givare. Men jag har liksom börjat stänga ner butiken.

Om jag kommer på nåt jag vill göra, för en kort stund, ersätts de tankarna snart med orden

Inte ska väl jag..?

och

Vad är det för mening med det?

Kort sagt: det mesta känns meningslöst just nu. Jag har inte ens lust att köpa och lägga trall till min balkong. Vad är det för mening med det? Inte ska väl jag, jag får väl snart flytta härifrån. Ja, det senare både oroar mig och får mig samtidigt att tänka att det kanske skulle vara bra att flytta. Det var länge sen jag trivdes här där jag bor. Framför allt har jag svårt för alla (o)ljud som grannarna åstadkommer och deras rökande och grillande. Och om man säger nåt negativt om grannarna, ligger man risigt till, om nåt… Men vart ska jag flytta? Ingen vill väl ha en hyresgäst utan försörjning?

En gång hade jag en vän. Ja, jag vill tro att h*n var min vän trots att vi var kollegor. H*n berättade att h*n ofta brukade åka till ett grannland och köpa porslin. H*n samlade på en viss servis. Men sen kom kriget och min vän med familj fick ge sig av på dan, endast med det de hade på kroppen. Min vän sa till mig:

Det är därför jag inte är intresserad av heminredning och att köpa grejor till hemmet längre. I morgon kanske jag får lämna allt.

Nu är det skillnad på krig och att stå utan försörjning. Men om man måste lämna allt, vad är det för mening då..?

En som vågar lämna är en chef på mitt jobb. I veckan kom ett mejl att h*n lämnar sitt chefsuppdrag i sommar, men arbetar kvar med ordinarie uppgifter. Det tycker jag är modigt och insiktsfullt. Om man känner att man inte klarar av eller orkar med en uppgift – eller ens vill utföra den! – ska man lämna över den till nån som kan, så att man i stället ägnar sig åt sånt man är bra på. Jag önskar att fler hade den självinsikten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag och som alltid på den här bloggen veckans höjning (fika) respektive sänkning (snika).

Så här är det, enligt mig:

Fika

Snika

Read Full Post »

I fredags stängdes delar av centrala Uppsala av. En knivbeväpnad man hade tagit sig in i Stadshuset och hotade att ta livet av sig. Ryktet säger att det handlar om att mannen skulle utvisas. Personalen lämnade byggnaden, för han hotade ju inte dem som jobbade där. Och för resten, det var väl inte så många kvar en fredagseftermiddag klockan 16…

Det blev ett stort hallå kring hela händelsen. Fredagströtta arbetare kom inte hem från sina jobb och gröngölingarna stadsbussarna fastnade mellan avspärrningarna. Nu efteråt är folk fortfarande jättearga för att polisen spärrade av.

Låt mig dra en parallell historia. I början av 1990-talet tillträdde jag en tjänst vid en förvaltning inom den verksamhet som ansvarar för länsinvånarnas mentala och kroppsliga hälsa. Mitt uppdrag var liknande det jag har idag – att bygga upp en informationsverksamhet. Fast det här var ju förstås före internets stora genombrott och hemsidor var ytterst ovanliga. Min andra arbetsdag kom en ung man in i administrationsbyggnaden där jag och mina nya kollegor arbetade. Det var sen eftermiddag och det var en mellandag, en dag mellan nyår och trettonhelg. Mannen hade en morakniv i handen och han låste in sig på toaletten. Där deklarerade han att han skulle göra sig själv illa.

En vanlig morakniv.


Folk blev handlingsförlamade.
Jag sprang runt och frågade vart man skulle ringa – min tanke var psykiatrin, vars akutmottagning låg fem minuters gångväg från administrationsbyggnaden. Men därifrån fick vi ingen hjälp. Så småningom ringde nån polisen, som dröjde tämligen länge. När man slutligen anlände hade förvaltningschefen, en gång i sin ungdom skötare, lyckats tala ut mannen från toaletten och fått honom att överlämna kniven. Då först kom polisen och tog hand om mannen. Jag fick senare veta att han var nyutskriven från slutenvården och skulle utvisas. Några avspärrningar var det inte tal om och polisen kom som sagt när mannen redan var oskadliggjord.

Jag kom att tänka på den här incidenten när jag hörde om vad som hade hänt här i Uppsala i fredags. Först, vilken skillnad det tycks vara när det handlar om Stadshuset respektive en administrationsbyggnad… För övrigt verkar det inte vara nån större skillnad mer än att folk blev hindrade från att komma hem och blev upprörda för detta. Samma bakgrund, hot om utvisning, gäller idag, knappt 20 år senare. Och samma förtvivlan hos den drabbade. Media fokuserade på den stoppade framkomligheten i centrala stan. Folk fotade och filmade och mannen visades upp både här och var, förhoppningsvis med maskerat ansikte i alla sammanhang. Jag undrar bara om det är nån som har skänkt mannen nån enda tanke..? Vad hände honom sen, efter att han förts till sjukhus? Är han färdigvårdad nu? Är han utvisad? Det här är retoriska frågor. Jag ville bara ställa dem eftersom jag tyckte att de flesta inte hade skänkt huvudpersonen nån större tanke…

I dagarna pågår en rättegång i ett av våra grannländer. Rättegången har fått enorm uppmärksamhet i media. Och på så gott som varenda foto som visas upp på gärningsmannen ler han mot kameran. Han är inte maskerad, men det är väl knappast så att nån betvivlar att han är skyldig till det fruktansvärda han anklagas för. Men han älskar det här! Han älskar den här cirkusen och den uppmärksamhet han får. Så varför ge honom detta? Varför inte vägra att visa upp en enda bild på monstret – ja, för oavsett om han är sjuk eller frisk är han ju ett monster om han befinns skyldig. Varför??? Nej, stäng av kamerorna och ge det hela så lite uppmärksamhet som möjligt. Jag vill inte se hans grinande ansikte och jag tror att de drabbade kanske känner likadant. Jag kan också ifrågasätta att man ens håller rättegång, skuldfrågan är ju så uppenbart solklar. Lås in och kasta bort nyckeln!

Ge inte uppmärksamhet åt monster! Sluta fota!

Read Full Post »

Dan närmar sig. Om lite mer än två månader fyller Tofflan verkligen tant. Det vill säga 50. Av nån anledning har ämnet diskuterats lite här och var i familjen och med vänner.

Min 40-årstårta…


Så här är läget:
jag skulle så jättegärna vilja ordna en stor jävla fest för alla er som har funnits (kvar) här under framför allt de här tre senaste helvetesåren. En sån där jättejävlafest med god mat och levande musik och vin som flödar. Men… jag har tyvärr inte ekonomiska möjligheter till det.

Idag träffade jag en vän som också fyller 50, fast månaden efter. Den vännen tänkte åka till ett grannland med sin familj och några vänner.

Fästmön och jag har pratat lite löst om att fara nånstans i Sverige. Jag fyller visst år en torsdag och om det går att få ledigt från jobb kanske vi far iväg torsdag till söndag. Bara vi två. Vi fick nämligen inte nån direkt semester tillsammans i somras, mer än tre dar i Stockholm – och en av dagarna var jag döende i magvärk. Och över vinterns storhelger sågs vi inte alls.

Mamma och jag skulle kunna fira till exempel i påsk, som infaller ett par veckor innan jag fyller år. Jag telefonerade nyss med mamma och det kan bli så att jag åker ner till henne då. Det blev ju inte många dar där i somras och jag skulle också vilja gå till pappas grav. Även om jag jobbar nu har jag förmånen att ha ett sånt jobb just nu där jag är ledig på storhelger.

Eftersom jag nu har tre månadslöner som jag vet är på ingående tänker jag lägga undan så att Anna och jag kan göra nåt. Vi har inte så stora krav, bara att få vara tillsammans.

MEN… jag hoppas att jag nån gång får ett mer permanent jobb och… då jävlar blir det fest!!!

När det blir mer ordning på min tillvaro blir det fest, jag lovar!!!

Read Full Post »

Kan en bok vara en riktigt superspännande bladvändare trots att det inte är en deckare och trots att dess över 600 sidor handlar om politik – i ett grannland? Jag har just läst Drottningoffret, den sista delen i en trilogi av Hanne-Vibeke Holst. Mitt svar på inläggets inledande fråga är ett stort: JA!


En riktigt spännande tegelsten!

                                                                                                                                                     Elizabeth Meyer är ordförande i danska socialdemokraterna. Boken utspelar sig mitt under valkampanjen. Och valet har Elizabeth Meyer förstås tänkt vinna. Hennes kronprinsessa Charlotte Damgaard är med vid hennes sida. Men Elizabeth Meyer kämpar mot tiden – och en obotlig sjukdom. Samtidigt sker överfall på invandrare och en avsatt kvinnlig tjänsteman på skattemyndigheten planerar ett terrordåd…

Den HÄR tegelstenen önskar jag att jag hade fått! Men nu har jag i stället GETT den – och det är nästan lika bra! Mamma fick den i julklapp av mig förra året. Vi har båda läst de första två delarna i trilogin. Jag tycker att Drottningoffret nog är det starkaste. Den har liksom allt: spänning, politik, terrorism, invandrarpolitik och en massa andra aktuella samhällsfrågor. Boken är otroligt lättläst. Man följer med spänning Elizabeth Meyers kamp – i valet, i politiken mot gubbväldet och i sin sjukdom. Till slut gör hon det ultimata drottningoffret.

På sätt och vis drar jag paralleller till svenska sossar och Mona Sahlin. Kanhända för att det var val i år och för att sossarnas drottning Mona Sahlin har beslutat sig för att avgå i vår – också det ett drottningoffer, tycker jag.

Det kan inte bli annat än högsta betyg!

Read Full Post »