Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘incident’

Ett rörigt inlägg.


 

Det känns lite konstigt att vara hemma igen. Körningen gick bra, som sagt, bara en incident på hela resan. Det var många poliser ute och det tror jag räcker för att bilister ska tänka sig lite för. En del vinkades in och såväl personbilsförare som långtradarchaffisar – och deras last! – kontrollerades, såg jag. Det är bra. Jag vill inte ha några fulla bilister på vägarna eller få last som inte är ordentligt fastsurrad på mig och Clark Kent* när jag är ute och kör, tack! Jag var väldigt trött när jag så småningom kunde slå ner rumpen igår. Att vara koncentrerad kräver hårt jobb av min hjärncell, så det var huvudvärk som jag gick till sängs med och ingen(ting) annat. Det enda bra med huvudvärk är att man i alla fall vet att man har ett huvud.

Kindereggbil

Bilkörning kräver koncentration.


Det är väldigt tyst här,
trots att nån i huset underhöll nån sent igår kväll, att nån tvättade vid halv tolv i natt och att matlagningstekos mötte mig som en icke helt eftertraktad famn när jag anlände. Hos mamma är det bara tyst när mamma sover. Om du tycker att jag pratar mycket har du inte hört min mamma. Helst ska TV:n vara på samtidigt också och då blir det lite kortslutning i min hjärna av alla ljud. Samtidigt, jag har nog aldrig sett så många TV-nyheter som nu under påsken. Och väderleksrapporter. Jag hade ju redan läst alla nyheter och sett alla väderleksrapporter via min dator eller appar i mobilen, så det blev lite kaka på kaka. För när mamma tittade på TV satt jag med datorn i knäet och surfade. Skriva och sköta administration kunde jag göra på förmiddagarna, när mamma sov, och på nätterna. Kanske beror huvudvärken på sömnbrist också? För senast klockan sju var jag upp och skrev. Piskan ven även under påsken, alltså.

Kindereggsnurra

Snurrigt…

Mamma blir 80 i sommar och hon vill fortfarande vara medelpunkten i sällskap. Hon hänger med ganska mycket, men snurrar förstås till det ibland också. Precis som hennes dotter som till exempel glömde sin medicin här hemma när hon stack iväg på påskresa. Det kanske är denna snurrighet hos oss båda som gör att det blir kollision då och då. Och kollisionerna har inte blivit färre med åren, tyvärr. Jag har mina skäl att vara så anti sport och idrott som jag är, utan att jag går in på vad jag menar mer exakt. (Därför blev jag mycket förvånad när Sirius damlag började följa mig på Twitter en kväll för ett tag sen. Naturligtvis förstod jag hur det hela hängde ihop och kunde blockera. Man ska inte använda sig av konton som tillhör klubbar/organisationer/företag när man vill snoka privat. Då är man bra korkad, på ren svenska. Dessutom har jag svårt att förstå att jag är så fruktansvärt intressant – särskilt för personer som motsatt inte intresserar mig ett dugg.)

När det gäller TV-vanor är mamma och jag mycket olika. Visst förstår jag att TV:n är ett sällskap, men när man i några dar har ett mänskligt sällskap kan detta sällskap känna att det är lite jobbigt att konkurrera. Hemma hos mig tittar jag på enstaka, utvalda program, vanligen i samråd med min fästmö, om hon är här.

Igår kväll kikade jag på Jordskott på TV. Det är en serie som egentligen borde göra mig galen eftersom nästan inget i den är logiskt. Men faktum är att jag gillar den! Därefter blev det bädden i sällskap med min huvudvärk, som sagt, och Laurie R Kings Night work. Trots att det var ett tag sen jag läste skönlitteratur på engelska känns det inte alls svårt och jag läser nästan lika snabbt som på svenska – fortfarande. När jag bodde i England läste jag förstås snabbare på engelska. Extra kul blir det att sen läsa ytterligare en bok på engelska som vännen FEM gav mig i mammas brevlåda!

Idag då… Vad händer mer idag? Min dag ska fortsätta med en lång och härlig dusch. Jag ska gå över till Tokerian och C lovade att titta in med min nyckel. På seneftermiddagen ska jag åka och hämta ett paket (födelsedagspresent till en mig närstående person). Därefter ska jag provsitta stolar hemma hos A och J, kanske få med mig nån hem hit, rentav. Ja en stol, alltså, inte A eller J.

I morgon funderar jag på att ta mig till Stormarknaden för att prova gympadojor till mina onda fötter. Jag är så tacksam för mammas peng!

Och nu vill jag förstås veta vad som händer hos DIG! Glad blir jag om du skriver några rader i en kommentar och berättar, inte bara läser!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om lite sånt som händer just nu.

 

Fredagens bokpaket.

Fredagens bokpaket bestod av tre böcker som jag ville ha, men som inte finns på bokrean.

Igår, tisdag, startade årets bokrea. Jag har blivit – och blir – bombarderad av framför allt Bokus med erbjudanden. Bokus är för övrigt ett lustigt företag. Så snart man köper en liten bok därifrån överöses man med reklam från dem via e-post. Eller erbjudanden, som de som sagt kallar det. Knappt att man kan freda sig.

Bland de senaste utskicken finns inget som lockar mig, jag blir mest irriterad. Jag har kollat igenom vad som erbjuds på bokrean och funnit att jag redan har dem jag vill ha. Och de böcker jag vill ha och som jag inte redan har, de är förstås inte på nån rea.

Så här har det varit ganska länge, tycker jag. För så där en tio år sen fanns det fortfarande böcker på bokrean som stod på min inköpslista. På den tiden kunde man förhandsboka dem hos sin lokala bokhandlare – bara för att finna att nån hunnit före och fyndböckerna var slut… Ännu lite längre tillbaka i tiden, på sisådär bronsåldern, kunde man fortfarande göra fynd på bokhandeln när rean ändå hade pågått ett tag. Därför tycker jag med rätta att man – eller i alla fall jag själv – kan undra om inte bokrean har överlevt sig själv. Den är liksom ingen höjdare längre. Men…  Enligt Svenska Bokhandlareföreningen har kunderna börjat återvända in i bokhandeln igen.  På Akademibokhandeln tycker man att bokrean aldrig har varit så stor som den är just nu och att den är en sån speciell företeelse att den lär överleva.

Prinsessan Leonore. Foto: Pappa Christopher O'Neill

Prinsessan Leonore Lilian Maria. Foto: Pappa Christopher O’Neill. Bilden är lånad med Kungahusets tillåtelse.

Förutom bokrean har vi fått veta vad vår nyaste lilla sessa ska heta: H.K.H. Prinsessan Leonore Lilian Maria, Hertiginna av Gotland. Och hon ska kallas Leonore. Så nej. Det blev inte Ulrika den här gången heller. Kanske lika bra det, med tanke på att flickan inte bor i Sverige och att fadern är amerikan. Ulrika är så gott som omöjligt att uttala korrekt för icke-svenskar. Dessutom är den lilla söt som socker – och det vet jag ingen Ulrika som är!

En mindre trevlig aktuell händelse var det bomblarm som kom på Arlanda idag. Det handlade om ett plan som skulle ha lyft nånstans kring lunchtid. En del av området runt planet spärrades av. Vid 17-tiden flyttades planet och avspärrningarna hade hävts. Förhoppningsvis var det ingen allvarligare incident. Det var emellertid fullt av blåljus på hemvägen och de flesta av oss bilister höll sig inom ramen för tillåten hastighet, för omväxlings skull… Lite svårt för den som var aningen sen till en hämtning. Men det gick bra.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite smågnälligt inlägg med funderingar om käppar i hjul, papper och sånt.


Tänk att inga större incidenter
inträffade i trafiken på väg hem idag från jobbet! Mer än två puckon som gjorde vansinnesomkörningar. Men det är liksom smällar man får ta. Bara puckona inte smäller i min bil.

Toyota Yaris
Min bil, det vill säga Clark Kent.


Det började regna
redan på förmiddagen idag och sen tilltog det. Det blev helt enkelt en perfekt dag för att städa hemmavid! Jag har skurat badrum och duschrum/toa samt dammat. Att själv gå in i duschen och tvätta av sig sen kändes som att bestiga ett berg. Men jag gjorde det!

Just när jag skulle stänga dörren ringde hemtelefonen. Det är nästan bara en person som ringer på den – förutom en del förvirrade säljare som inte fattar det här med NIX – min mamma. Jag bara kände att jag inte orkade gå och svara. Det är torsdag idag och på en vecka har vi telefonerat fredag, söndag, måndag, onsdag och så i kväll, dårå. För naturligtvis ringde jag upp. Sen. När jag hade duschat klart. Idag ville hon höra hur det hade gått med intervjun och det var ju snällt. Men sen sätter ältandet igång och då slutar jag lyssna. Fast det kändes som att hon uppfattade hur trött jag är i kväll, så det blev ett väldigt kort samtal. Jag är så trött att jag mår fysiskt illa…

Dammsugningen tar jag i morgon kväll. Jag ska bara in till Tokerian och handla lite på vägen hem från jobbet. Det behövs fyllas på lite i kylen. Prästostbågar är väldigt nödvändiga att inhandla också. Fästmön jobbar till klockan 20 och då åker jag förstås och hämtar henne.

Willysskylt
In hit i morgon.


Annars går jag och tänker på intervjun,
förstås. Undrar om jag skulle ha svarat annorlunda, om jag inte svamlade fram nåt dumt svar på nån svår fråga. Troligen. Det är inte så lätt att svara smart när man blir grillad i 35 minuter…

Jag funderar också på människor som sätter käppar i hjulen för andra. Skulle den jag tänker på göra det är det tvärslut med Snäll-Tofflan. Då ska vissa papper skickas vidare. Papper, som jag nästan hade glömt att back up:a. Gulp… Jag ruvar inte på hämnd, jag är för att gräva ner stridsyxor när det har gått så många år. Men när en person på fem minuter så totalt lyckades förstöra en annan människas liv, måste den människan, som nu har försökt bygga upp nåt helt nytt utan ens en träbit från det förra livet, se om sitt hus. Jag är stark, fokuserad och jag har ett mål. (Även om jag är skitüberjävlatrött och bara vill ge upp ibland.)

Cykelhjul
Inga käppar i det där hjulet, inte.


Nu ska jag slänga mig
i bäste fåtöljen och läsa min bok på gång. Den boken som gör lite, lite ont att läsa bitvis. Eller också är det jag som läser in en allegori där det inte finns nån.

Lite senare blir det sista delen av Ice Cream Girls på TV. Det börjar hetta till nu och Serena vill konfrontera Poppy. Eller är det tvärtom? Mycket spännande!


Livet är kort.

Read Full Post »

I fredags stängdes delar av centrala Uppsala av. En knivbeväpnad man hade tagit sig in i Stadshuset och hotade att ta livet av sig. Ryktet säger att det handlar om att mannen skulle utvisas. Personalen lämnade byggnaden, för han hotade ju inte dem som jobbade där. Och för resten, det var väl inte så många kvar en fredagseftermiddag klockan 16…

Det blev ett stort hallå kring hela händelsen. Fredagströtta arbetare kom inte hem från sina jobb och gröngölingarna stadsbussarna fastnade mellan avspärrningarna. Nu efteråt är folk fortfarande jättearga för att polisen spärrade av.

Låt mig dra en parallell historia. I början av 1990-talet tillträdde jag en tjänst vid en förvaltning inom den verksamhet som ansvarar för länsinvånarnas mentala och kroppsliga hälsa. Mitt uppdrag var liknande det jag har idag – att bygga upp en informationsverksamhet. Fast det här var ju förstås före internets stora genombrott och hemsidor var ytterst ovanliga. Min andra arbetsdag kom en ung man in i administrationsbyggnaden där jag och mina nya kollegor arbetade. Det var sen eftermiddag och det var en mellandag, en dag mellan nyår och trettonhelg. Mannen hade en morakniv i handen och han låste in sig på toaletten. Där deklarerade han att han skulle göra sig själv illa.

En vanlig morakniv.


Folk blev handlingsförlamade.
Jag sprang runt och frågade vart man skulle ringa – min tanke var psykiatrin, vars akutmottagning låg fem minuters gångväg från administrationsbyggnaden. Men därifrån fick vi ingen hjälp. Så småningom ringde nån polisen, som dröjde tämligen länge. När man slutligen anlände hade förvaltningschefen, en gång i sin ungdom skötare, lyckats tala ut mannen från toaletten och fått honom att överlämna kniven. Då först kom polisen och tog hand om mannen. Jag fick senare veta att han var nyutskriven från slutenvården och skulle utvisas. Några avspärrningar var det inte tal om och polisen kom som sagt när mannen redan var oskadliggjord.

Jag kom att tänka på den här incidenten när jag hörde om vad som hade hänt här i Uppsala i fredags. Först, vilken skillnad det tycks vara när det handlar om Stadshuset respektive en administrationsbyggnad… För övrigt verkar det inte vara nån större skillnad mer än att folk blev hindrade från att komma hem och blev upprörda för detta. Samma bakgrund, hot om utvisning, gäller idag, knappt 20 år senare. Och samma förtvivlan hos den drabbade. Media fokuserade på den stoppade framkomligheten i centrala stan. Folk fotade och filmade och mannen visades upp både här och var, förhoppningsvis med maskerat ansikte i alla sammanhang. Jag undrar bara om det är nån som har skänkt mannen nån enda tanke..? Vad hände honom sen, efter att han förts till sjukhus? Är han färdigvårdad nu? Är han utvisad? Det här är retoriska frågor. Jag ville bara ställa dem eftersom jag tyckte att de flesta inte hade skänkt huvudpersonen nån större tanke…

I dagarna pågår en rättegång i ett av våra grannländer. Rättegången har fått enorm uppmärksamhet i media. Och på så gott som varenda foto som visas upp på gärningsmannen ler han mot kameran. Han är inte maskerad, men det är väl knappast så att nån betvivlar att han är skyldig till det fruktansvärda han anklagas för. Men han älskar det här! Han älskar den här cirkusen och den uppmärksamhet han får. Så varför ge honom detta? Varför inte vägra att visa upp en enda bild på monstret – ja, för oavsett om han är sjuk eller frisk är han ju ett monster om han befinns skyldig. Varför??? Nej, stäng av kamerorna och ge det hela så lite uppmärksamhet som möjligt. Jag vill inte se hans grinande ansikte och jag tror att de drabbade kanske känner likadant. Jag kan också ifrågasätta att man ens håller rättegång, skuldfrågan är ju så uppenbart solklar. Lås in och kasta bort nyckeln!

Ge inte uppmärksamhet åt monster! Sluta fota!

Read Full Post »

Jag ringde lilla mamma. Jag gjorde en fotobok. Den får titeln Solfjäderstad! Hoppas den blir fin och att den glädjer mottagaren (=mamma) till jul. Ringde sen  Fästmön och pratade en stund. Fick veta att det inte bara är jag som har haft strul med diverse elektronikprylar. I Himlen hade det skett en… incident med kylskåpet. Fast incidenten var förstås orsakad av mänsklig hand, visade efterforskningar och förhör. Tur att vi inte storhandlade igår och åkte ut med det…

Det blev ingen lunch idag. Jag har klarat mig på morgonens frukost, intagen vid cirka halv sex, kvart i sex, hela dan. Det funkar inte! Anna pratade om hot béasås och jag blev sugen. Utgrävningar i kyl och frys blev grunden till denna måltid:

  • lite pommes
  • två grillade kycklingkorvar
  • en klick räksallad (sjöng på sista versen)
  • en klick hot béarnaisesås
  • ärtor, majs och paprika, kokade

Måltidsdryck blev ölen jag sprättade vid 19-tiden.

Till dessert serverade köket TUC-kex i två smaker samt flødeost med paprika och örter respektive vitlök. Ett glas husets röda hjälpte till att få ner kexen som blivit trista och torra.

Mitt sällskap i kväll var en bok som börjar helt fasansfullt genom att en man idiot säger till sin fru

Jag älskar dig inte.

Ju fler sidor jag vänder i boken, desto nöjdare är jag att jag inte är hetero…

Nu är jag nöjd. Ska se mig om i världen innan jag slår ner My Fat Behind i favoritfåtöljen och somnar in till ett avsnitt av Tyst vittne från 2008, start klockan 22 i 7:an (tidigare TV4+).

Read Full Post »

Men stackars Tiger Woods! Jag läser att han har blivit korvad i USA-tourtävlingen i Kalifornien. Det vill säga just när han skulle putta kastade en man en korv på honom. Tack och lov ingen bajskorv utan en varmkorv.

Efter kastet med liten korv la sig mannen på greenen. Därifrån blev han och korven sen upplockade och bortförda av polisen.

Summeringen i artikeln är suverän:

Incidenten skrämde inte Woods.

Vilken tur… Att det inte var The Bogeyman utan bara… en varmkorv. Huruvida den kom med bröd eller ej förtäljer inte artikeln.

Read Full Post »

I morgon invigningstalar de vid Pride. Anna Mohr och Kjell Rindar. Två personer som betytt oerhört mycket för ”rörelsen”. Två personer som har varit ledstjärnor i kampen mot ett bättre samhället med normalare rättigheter för HBTQ-folk.


Anna Mohr och Kjell Rindar, två ledstjärnor för HBTQ-folk. (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)

                                                                                                                                                               Anna Mohr blev en av de stora kämparna för lesbiska tjejer. Anna Mohr, som inte förstod att hon var homosexuell förrän hon fyllt 24 år. Det är sent. Men på tiden tiden var det kanske inte riktigt det. Så småningom blev Anna Mohr ordförande i EKHO, en grupp för kristna homosexuella. Folk som inte kände sig välkomna i sina egna kyrkor, men inte heller i vissa fall bland andra homosexuella.

Anna Mohr fick ofta representerna kvinnorna i de kontakter RFSL hade med olika myndigheter. Hon säger i DN-artikeln:

[…] Jag fick ha olika hatt på mig beroende på tillfället, ibland var jag kristen, ibland socialist och ibland mest kvinna […]

Anna berättar om hur svårt det var att få till lagändringar för homosexuella. Ofta fick hon höra att samhället inte var moget för dessa förändringar.

När HIV och aids gjorde intåg på 1980-talet började Anna Mohr jobba med dessa frågor på RFSL. Hon övergav sin avhandling i arkeologi.

År 1995 ingick Anna Mohr partnerskap med sin Britt. De hade då varit ett par i 29 år. Och efter lagändringen anmälde paret att få sitt partnerskap omvandlat till fullvärdigt äktenskap. Det fick de den 17 november 2009.

Kjell Rindar är en annan invigningstalare i morgon. Han berättar i en DN-artikel om ett offentligt möte kring homosexualitet som han deltog i på 1960-talet. Ett möte som blev starten på hans livslånga kamp för homosexuellas rättigheter. Kjell Rindar blev en av de allra första i Sverige som öppet var bög.

När lokalen på Timmermansgatan öppnade var en av de engagerade Kjell Rindar. Där träffade han på en yngre generation som var emot fördragna gardiner som signalerade att det förekom nåt skumt i lokalen, inte föreningsliv.

Så småningom blev Kjell Rindar ordförande i RFSL. I samband med detta kom han ut för sin mamma. Det var nog det svårast, menar han. Men Kjell Rindars mamma tog med sig en flaska vin och kom över för att prata. Och inte var det nåt problem för henne, inte, att sonen var bög.

Kjell Rindar har även jobbat som gymnasielärare. Men rädd har han aldrig varit. Rädd att bli bögknackad. Han har heller aldrig råkat ut för nån incident.

För ungefär 30 år sen träffade Kjell Rindar sin blivande man Per. Per gick tyvärr bort för två år sen efter att ha drabbats av legionella.

Vi ska vara stolta över Anna Mohr och Kjell Rindar. Vi ska vara stolta att de har varit med och fört en kamp för det öppnare samhälle vi lever i idag. Tänk på det!!!

Den tredje invigningstalaren är Thomas Beatie. Honom känner jag inte till så mycket, men Trollhare har skrivit en del om honom! Läs!

Read Full Post »

Older Posts »