Helgsummering

Ett summerande inlägg.

---

 

Ensamheten kan vara väldigt ledsam. (Bilden är från Vaksala kyrka.)

Det går faktiskt nästan inte att förklara hur det känns när jag har lämnat av Fästmön i Himlen och hon har stängt bildörren. Det är inte roligt (= understatement) att bo på var sitt håll när två bara vill vara en. Men så är det av olika skäl. Jag gör mitt bästa för att förändra min del av det hela. Jag for hem ensam till en tom och kall lägenhet. En matlåda från frysen stod på tining till söndagsmiddag, men först blev det ett samtal till lilla mamma. Jag ringde mamma igår också och hon var ledsen och deppig. Det är svårt att trösta nån som är ensam, jag vet själv hur ledsam ensamheten är ibland.

Jag har annars haft en bra och vilsam helg. Vi har tagit det lugnt och ätit och druckit enkelt, men dyrt och gott. Vi firade typ

Hallå vin!

och njöt av det goda i livet, samtidigt som vi också sände tankar till dem som inte längre är bland oss här på jorden.

Fredagen tillbringade vi i Himlen med busungarna Katt och deras mamma. En behöver aldrig ha tråkigt när det finns kattungar som showar i närheten. Jag la ut ganska många bilder på dem här på bloggen igår, men två bilder sparade jag till idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi åkte in till New Village nånstans mitt på dan igår. När vi kom hem till mig kunde vi konstatera att det saknades vissa medikamenter. Det blev därför bara en snabb titt in i Ilonas och Lottas retro- och vintageaffär på Hjalmar Brantingsgatan 4A (när får butiken ett namn, tro?). Till min stora sorg (?) upptäckte jag att den fina leksaksbensinpumpen fick en ny ägare medan vi var där. Jag tröstade mig med att glo på en drinkvagn, fina glas och en dräkt som skulle ha kunnat tillhöra Jackie Kennedy, inte Tofflan Tofflansdotter. Jag har viss självinsikt, alltså.

En tur till Stormarknaden blev det därefter, för vi behövde både medicin och mat. Sen fick vimsmajorna flamsa tillbaka till Himlen för att hämta läkemedelstillbehör. Lördagen hade nästan gått över i kväll när vi återvände till New Village. Mamma fick sitt telefonsamtal och vi fick kaffe och bulle.

När mörkret hade sänkt sig for vi ner till Gamla kyrkogården i stan. Där var hur mycket folk och bilar som helst och en gubbe krävde att jag hissade ner mitt bilfönster så att han kunde tala om för mig att jag körde där jag inte fick köra. Orka! Han hade gjort större nytta om han hade stått i andra änden av gatan och lekt polis och motat bort alla felparkerare som stod på både cykelbana och trottoar. Gubbar!

Vaksala kyrka for vi sen till. Där tycker vi båda att det är så fint och Anna har viss anknytning dit. Det pågick en gudstjänst så vi tittade bara in lite snabbt i den gamla 1100-talskyrkan. Sen famlade vi oss genom mörkret, med marschaller på båda sidorna av gångvägen, upp till minneslunden. Tyvärr var det en unge som nån hade släpat dit som babblade hela tiden, annars var där väldigt vackert och rofyllt. (Nej, låt helst inga barn komma till mig.)

Hemma tog vi var sitt glas vitt till en räkbomb och därefter vidtog en ganska mastig filmkväll – endast avbruten med 50 minuter Downton Abbey. Vi såg för övrigt ganska många filmer den här helgen och om dem skrev jag här idag. 

Vi satt uppe länge igår och därför stannade vi i sängen länge i morse. Kaffe och böcker på sängen en söndagsmorgon är inte alls fel. Jag läste ut en deckare om amerikansk politik och grep därefter en bok om svensk politik, på sätt och vis, att läsa härnäst. Den senare börjar bara som väldigt hemskt. Författaren Eva Franchell berättar om att hon har haft två bästa vänner. Den ena blev mördad och den andra dog i cancer. Så sorgligt…

Från amerikansk politik till svensk.

Innan vi anlände till Himlen i eftermiddags tittade vi in på Fullerö handel. Den affären bara växer och växer – precis som dess priser. Men fina grejor säljer de! Vi köpte inget utan tittade bara.

Nu har jag ätit spaghetti och kycklingfärs från frysen och jag ska hälla ner mig i bästefåtöljen och läsa en stund innan Bron börjar. I morgon är det måndag och en ny, härlig arbetsvecka väntar på mig. Jag hoppas att du också har nån sån att se fram emot!

Här är några bilder från min helg:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vi har blommor på vårt bord!

Ett blomsterinlägg.

---

 

Men vi har ju inga midsommarblommor!

Inga jävla blommor i nåt hår här, inte!

Jag hörde anklagelsen i Fästmöns röst. Därför blev det bestämt att vi efter rörprövningen och sockerhjärtana skulle ge oss ut på jakt efter blommor. Dock inte att ha i håren utan i vas på bordet.

Vi stegade över vägen in i skogen. Det vill säga Pildammsparken. Det sägs att den parken ska ha rustats för ett par år sen. Ja, det har gjorts en fin gångväg, det är sant. Men dammarna… Vattnet är förskräckligt! Vi tog nästan med oss ändorna som simmade runt där hem till badkaret! Fy te rackarns vilket vatten! Uff!

Blomsterflicka i snåren.

En av oss höll sekatören, den andra höll krampaktigt i den begynnande midsommarbuketten. Rätt sticksig var den, om jag ska vara ärlig. Vissa skaft fick lindas med maskrosblad. Det var gott om gula och blå blommor, men var fanns alla rosa, till exempel? Endast på taggiga buskar, dessvärre.

Men så småningom kom vi runt skogen och där! Vid de skitfula, svindyra och rätt nybyggda husen hittade vi en lerig kulle full av… vallmor! Det var så vackert att vi kastade oss över diken, uppför kullen (Anna), fotade och plockade.

Vallmor – bara så där!

 

Orange ros i en rabatt.

På sluttampen såg vi ännu vackrare blommor, men de växte ju inte vilt. Just som Somliga av oss tänkte knipsa en kvist jasmin öppnades en port. Den lilla handen for tillbaka ner i fickan igen.

Gul ros i rabatten.

I rabatten utanför huset där jag bor växer vackra orange och gula rosor. De fick också vara kvar där de planterats. Man vill ju inte riskera nån vräkning…

Fast vackrast av allt, förutom Anna, blev vår midsommar-bukett, den som nu tronar i en av morfars gamla vaser på köksbordet. Bordet, vid vilket vi får inta vår midsommar-middag, har vädret bestämt. Nu tur med vädret hade vi inte, men vi har blommor på vårt bord! Och det är inte fy skam, det.

Vi har blommor på vårt bord!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kommunikationsfel?

Ett inlägg om hur svårt det är att kommunicera.

---

 

Med detta på skärmen är det svårt att kommunicera…

Mina luftrör mår fortfarande inte bra idag efter dubbel-grillningen och cigarrettrökningen under min balle* igår kväll. Jag var inte tillräckligt kvick att hoppa in och stänga fönster och dörrar, helt enkelt. Om sommaren, som knappt har börjat, ska fortsätta i samma stil är det ju ingen mening med att jag investerar i trätrall till min balle – jag lär ju inte kunna sitta där när det grillas och röks.

Vi har en jättefin murad grill med tillhörande bänkar och bord på området, knappa fem minuters gångväg från huset där jag bor. Den får vi som bor här utnyttja så länge inte festlokalen, som grillplatsen ligger i anslutning till, är uthyrd. Gratis. Men alla som bor i vår bostadsrättsförening kanske inte vet det. Det kanske inte har kommunicerats på rätt sätt så att alla mottagare har tagit emot och förstått budskapet?

Men jag förstår självklart att man hellre grillar på sin altan än att gå runt huset för att laga mat. Samtidigt har jag svårt att förstå att man inte fattar att rök stiger uppåt och att det kanske inte är så roligt för den som sitter en trappa upp att få in rök – vare sig på ballen eller i lägenheten. En del tycker inte bara att det är okul, vi är många som blir sjuka av rök.

Jag förstår inte heller hur man vågar ha en elektrisk golvfläkt påslagen vid sin kolgrill, en fläkt som igår bara stod några decimeter från grillen ur vilken det flög glöd. Eller att man kör igång grillning efter klockan 22 på kvällen. Och sist, men inte minst, förstår jag inte hur man kan röka. Jag har själv rökt i nästan 30 år och lyckats sluta. Min mamma rökte i 50 år och kunde sluta. Det går alltså att sluta röka. Om man vill. Och det är faktiskt inte upp till var och en om man röker eller inte eftersom man sprider sin giftiga rök till andras kroppar, inte bara sin egen.

När jag försökte kommunicera med tidigare grannar om detta fick jag inledningsvis suckar och stön till svar samt att man flyttade sin rökspridare en meter (vilket inte hjälpte). I stället för att jag vände mig till styrelsen då, skrev jag av mig på min blogg. Jag skrev ganska elakt. Då gick rökspridarna till styrelsen i stället. När styrelsen skrattade åt dem, gjorde man som man brukar göra med människor som är obekväma eller inte passar in: man gick med en lista bland övriga grannar och försökte få mig vräkt. (Flera såna listor ur dessa grannars händer cirkulerade. En lista handlade om att man vill få en utvecklingsstörd man vräkt för att man påstod att han glodde på deras barn. I själva verket snuskringde han – till mig, inte till några barn.)

Inte heller med hjälp av nån lista gick det att bli av med mig. Så jag är kvar och mina kassa luftrör blir sämre och sämre. Igår medicinerade jag. Idag fick jag fortsätta medicinera. Det är väldigt ångestladdat att ha svårt att andas. Det gör ont att andas dessutom. Och så hostar jag. 

Frågan är nu hur jag ska kommunicera detta till mina nya grannar, att jag faktiskt blir sjuk av deras matlagning och av att de röker cigarretter och vattenpipa. Mina nya grannar, till skillnad från de förra, kommer från en annan kultur. Jag har hejat på dem, men jag har ingen aning om de pratar svenska. Som ensam är det inte alltid så lätt att våga möta och kommunicera med flera…

Hur är det i DIN bostadsrättsförening? Vad har ni för regler kring rökning och grillning??? Och hur kommunicerar ni föreningens regler??? Skriv gärna några rader och berätta!

*under min balle = under min balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Projektet Renovera Tofflan: Voodoo-Tofflan hos Nål-Janne

Äntligen var det dags idag – att få komma till sjukgymnast med min onda häl! Detta det första steget i projektet Renovera Tofflan. Och jag ska säga att Nål-Janne är väl värd att vänta på! Han har nämligen behandlat min hälsena tidigare med bra resultat. Den här gången handlade det om hälsporre – ja, jag vill ha till protokollet att jag hade ställt korrekt diagnos! Den sitter under hälen och är synnerligen oskön att gå på, för att använda en litotes. I klartext: det gör jävligt ont att gå på hälen.

En annan bra grej med den här sjukgymnastmottagningen är att den har gratis kundparkering. Jämför det med Sjukstugan i Backen som tar 25 spänn i timmen av sina kunder/patienter… Väntrummet på sjukgymnastiken är emellertid lika tråkigt som Sjukstugans väntrum…

Tråååkigt väntrum…

Men jag hade min bok på gång med mig, så det gick ingen större nöd på mig. Jag läste några sidor och sen kom Nål-Janne och hämtade mig.

Vi pratade en stund och han försökte hitta gamla journalanteckningar. Hälsena och rygg har jag fått bra hjälp med här. Jag beskrev mitt nuvarande problem och Nål-Janne klämde och kände och jag fick några enkla, men effektiva övningar att göra hemma och på jobbet.

Till sist fick jag lägga mig på britsen och bli Voodoo-Tofflan. Medan jag glodde på mig själv i spegeln pratade vi skit om min förra arbetsgivare och gott om min nya, ungefär.

”Spegel, spegel på väggen där… Säg vem som bäst i tjockis-svart klär!”

Idag stack Nål-Janne åtta nålar, bara, i min fot och häl. Här ser du fyra av dem. De är inte så små och jag höll på att trilla av britsen när jag tog bilden på grund av min nålfobi… Men jag KBT:ade mig lite och utsatte mig för denna prövning.

Fyra av de åtta nålarna. Vid den rosa pilen ser du att jag inte har rakat benet. Jag har aldrig rakat mina ben, faktiskt.

Efteråt kändes det jätteskönt i hälen, så jag höll på att smita från träningspappret. Kvittot glömde jag ta, men 100 kronor var det värt och jag har råd att betala själv (min arbetsgivare betalar annars en del av behandlingen). Jag har fått en ny tid på torsdag nästa vecka, samma dag som fönstren levereras till min balle*. Men det klarar Dalkarlarna av så fint utan min hjälp! Idag levererades fönstren till huset mittemot. Det står nu fönster överallt, på ballar**, allar***, på gräsmattan, på gångvägarna…

Nu ska jag städa lite, det tror jag är bra för framtiden. Och efter en dag fullt av spännande jobb!

Nästa del i serien Renovera Tofflan kommer troligen efter läkarbesöket på Sjukstugan i Backen den 25:e angående min alien. Under tiden kan du ju gissa på lådan med stenen! Moahahahahaaaaa….

*balle = balkong
**ballar = balkonger
***allar = altaner

Livet är kort.

Read Full Post »

Lag och rätt och… uppmärksamhet

I fredags stängdes delar av centrala Uppsala av. En knivbeväpnad man hade tagit sig in i Stadshuset och hotade att ta livet av sig. Ryktet säger att det handlar om att mannen skulle utvisas. Personalen lämnade byggnaden, för han hotade ju inte dem som jobbade där. Och för resten, det var väl inte så många kvar en fredagseftermiddag klockan 16…

Det blev ett stort hallå kring hela händelsen. Fredagströtta arbetare kom inte hem från sina jobb och gröngölingarna stadsbussarna fastnade mellan avspärrningarna. Nu efteråt är folk fortfarande jättearga för att polisen spärrade av.

Låt mig dra en parallell historia. I början av 1990-talet tillträdde jag en tjänst vid en förvaltning inom den verksamhet som ansvarar för länsinvånarnas mentala och kroppsliga hälsa. Mitt uppdrag var liknande det jag har idag – att bygga upp en informationsverksamhet. Fast det här var ju förstås före internets stora genombrott och hemsidor var ytterst ovanliga. Min andra arbetsdag kom en ung man in i administrationsbyggnaden där jag och mina nya kollegor arbetade. Det var sen eftermiddag och det var en mellandag, en dag mellan nyår och trettonhelg. Mannen hade en morakniv i handen och han låste in sig på toaletten. Där deklarerade han att han skulle göra sig själv illa.

En vanlig morakniv.

Folk blev handlingsförlamade. Jag sprang runt och frågade vart man skulle ringa – min tanke var psykiatrin, vars akutmottagning låg fem minuters gångväg från administrationsbyggnaden. Men därifrån fick vi ingen hjälp. Så småningom ringde nån polisen, som dröjde tämligen länge. När man slutligen anlände hade förvaltningschefen, en gång i sin ungdom skötare, lyckats tala ut mannen från toaletten och fått honom att överlämna kniven. Då först kom polisen och tog hand om mannen. Jag fick senare veta att han var nyutskriven från slutenvården och skulle utvisas. Några avspärrningar var det inte tal om och polisen kom som sagt när mannen redan var oskadliggjord.

Jag kom att tänka på den här incidenten när jag hörde om vad som hade hänt här i Uppsala i fredags. Först, vilken skillnad det tycks vara när det handlar om Stadshuset respektive en administrationsbyggnad… För övrigt verkar det inte vara nån större skillnad mer än att folk blev hindrade från att komma hem och blev upprörda för detta. Samma bakgrund, hot om utvisning, gäller idag, knappt 20 år senare. Och samma förtvivlan hos den drabbade. Media fokuserade på den stoppade framkomligheten i centrala stan. Folk fotade och filmade och mannen visades upp både här och var, förhoppningsvis med maskerat ansikte i alla sammanhang. Jag undrar bara om det är nån som har skänkt mannen nån enda tanke..? Vad hände honom sen, efter att han förts till sjukhus? Är han färdigvårdad nu? Är han utvisad? Det här är retoriska frågor. Jag ville bara ställa dem eftersom jag tyckte att de flesta inte hade skänkt huvudpersonen nån större tanke…

I dagarna pågår en rättegång i ett av våra grannländer. Rättegången har fått enorm uppmärksamhet i media. Och på så gott som varenda foto som visas upp på gärningsmannen ler han mot kameran. Han är inte maskerad, men det är väl knappast så att nån betvivlar att han är skyldig till det fruktansvärda han anklagas för. Men han älskar det här! Han älskar den här cirkusen och den uppmärksamhet han får. Så varför ge honom detta? Varför inte vägra att visa upp en enda bild på monstret – ja, för oavsett om han är sjuk eller frisk är han ju ett monster om han befinns skyldig. Varför??? Nej, stäng av kamerorna och ge det hela så lite uppmärksamhet som möjligt. Jag vill inte se hans grinande ansikte och jag tror att de drabbade kanske känner likadant. Jag kan också ifrågasätta att man ens håller rättegång, skuldfrågan är ju så uppenbart solklar. Lås in och kasta bort nyckeln!

Ge inte uppmärksamhet åt monster! Sluta fota!

Read Full Post »