Rusta – för boktokar

Ett boktokigt inlägg.

---

 

Den berömda staken från Rusta.

Ett av stoppen på dagens shoppingtur var Rusta. Detta för att jag jagar yttepyttesmå lampor till en elljusstake jag en gång köpte just där. Jag är faktiskt så himla förtjust i den staken att den står framme året runt. Men som synes på bilden till vänster har staken massor av såna där små glödlampor. Och förr eller senare pajar de. Igår var det dags – hela fyra lampor, dessutom. Hemma i skåpet hade jag förstås bara tre reservlampor kvar – därav Rustaturen.

På Rusta fick vi mycket god hjälp av en synnerligen tålmodig personal som hanterade en synnerligen seg dator. Till sist blev det i alla fall klart att det går att beställa reservlampor från centrallagret till affären. Men minst tio påsar om fem lampor i varje blev affären tvungen att skicka in order om. Jag tecknade mig genast för fyra påsar eftersom de inte var särskilt dyra. Jag vill ju inte riskera att stå utan lampor! Det ser faktiskt skitfult ut just nu när alla lampor utom en lyser. Mitt namn och nummer antecknades och troligen får jag hämta mina reservlampor redan nästa vecka. Utmärkt service!

Naturligtvis flanerade vi igenom affären. Det slog mig genast vilken fin affär Rusta är för oss boktokar! Direkt runt hörnet från glödlamporna salufördes till exempel jättefina boklådor:

Lådor för en boktok.

Naturligtvis skulle jag inte ha böcker i dessa lådor. Jag skulle bara ha lådorna ändå, för att de är snygga. Men med rådande ekonomiska läge fick lådorna förstås vara kvar i affären. Tyvärr.

Så gick vi några steg till och hamnade strax före kassorna bland tapeterna. Vad fann vi där då? Jo, en tapet för en boktok, förstås! Dessa, för endast 199 spänn rullen, skulle jag GÄRNA hänga upp på väggarna i mitt hem:

Å. så snygg!!!

I nästa liv, kanske…

Vad skulle DU vilja ha på DINA väggar hemma – om du fick och kunde byta??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Långsam söndag

Ett inlägg om min söndag. Och lite om min lördag.

Redan sista dan av den här helgen. Som vanligt undrar jag vart ledigheten har tagit vägen. Samtidigt konstaterar jag att jag gjorde en del nytta igår samtidigt som jag hann att vila. För vad sägs om

• tvätta och hänga tvätt från två maskiner
• städa (visserligen light, men ändå)
• åka ut på ärenden
• läsa ut och skriva en recension och ett blogginlägg om en bok
• telefonera med mor, se på TV..?

I morse hade jag kunnat sova hur länge som helst!

Så säger alltid min mamma när jag ringer henne. Vi är inte lika. Hon är en nattuggla och jag är morgonpigg. Men i morse kände jag precis som hon brukar säga… Jag var så trött och seg och hade somliga inte skrikit och gapat hade jag legat kvar. Fast det är ju inte så lustfyllt att lyssna på människor som är arga på varandra.

Vem vill lyssna på nån som är arg på nån annan?

Klev upp och vek respektive sorterade tvätt i stället medan perkolatorn bubblade morgonkaffe åt mig. Jag har sparat all strykning till idag eftersom jag ju tvättade två maskiner igår. Lika bra att ta allt på samma gång. Men jag funderar på att mest slappa den här förmiddagen (som ju snart har gått över i lunch). Måste ändå fixa lite småsaker här innan jag ska åka och hämta Fästmön vid jobbet. Men i huvudsak ta det lugnt och långsamt denna vilodagmorgon.

Förresten kunde jag inte låta bli att åka och plocka upp Anna igår när hon hade slutat jobba och skjutsa hem henne till Himlen. Jag visste att hon hade haft en lång arbetsdag, att vädret är uselt och att bussen på helgen gör en sightseeingtur i Förorten innan den stannar vid hållplatsen närmast Himlen.

Det var bra att det blev en åktur för mig. Överst på min lista igår stod nämligen att köpa glödlampor, eller vad det heter nu för tiden. Kom jag ihåg det på förmiddagen? Nej. Men Anna behövde hoppa in på ICA Solen för att köpa middagsmat och då passade jag på att köpa ett litet lager lampor. Och en chokladbit. Den senare är emellertid orörd, tro det eller ej! Det blev rester av en gammal choklad samt prästostbågar till Stjärnorna på Slottet i stället.

Lördagsgodis för en Toffla.

Nu är det väldigt tyst i huset. Det hade varit praktiskt om det vore det igår när jag satt och skrev. Idag har jag återigen fått ett konstigt skrivuppdrag, ett jobb jag redan har gjort. Igår fick jag ett uppdrag att skriva om sånt som inte passar varken kanal eller målgrupp. Naturligtvis tackade jag nej. Eller jag svarade inte. Det finns fortfarande inte nån Nej tack-knapp, trots att supporten trodde att det var lätt fixat och lovade undersöka det. Nån återkoppling har jag förstås inte fått… Däremot gick jag miste om ett uppdrag där jag hade kunnat skriva om mina favoritskor. *räcker långnäsa*  Nåja, det trillar in små jobb i alla fall.

I morgon väntar det ”stora” jobbet. I morse slog det mig när jag bäddade att jag har funderat över att köpa nya täcken. Jo köpa nya täcken skulle jag ju kunna göra så länge jag har lön. Men det trillar faktiskt bara in två löner till innan jag åter blir både tillgänglig för nya uppdrag samt tvingas hanka mig fram på en tredjedel i ekonomisk ersättning från a-kassan jämfört med en lön. Så jag får ta det långsamt även när det gäller inköp av sånt jag behöver framöver.

Dags att fixa lite frukost, tror jag bestämt. Strykhögen sticker nog inte iväg nånstans under tiden.

Livet är kort.

Read Full Post »

Telefonerande, dåliga samveten och torrt vare här

Ett inlägg om en handläggare som inte vill bli min, en ängslig mamma och kläder mot väta.

Efter dagens dusch och hårtvätt hade jag inte så stor lust att bli blöt igen. Men jag behövde gå och handla. Jag rev i garderoberna och hittade en tunn, men vindskyddande jacka och ett par hela, grövre skor. Jackan var i bra skick. Jag är emellertid inte i lika bra skick, så frågan var om jag inklusive en luvatröja fick plats under jackan. Det fick vi! SÅ jäkla fet är jag alltså inte! Skorna funkade också bra. Lite bökigt blir det att flytta mina inlägg fram och tillbaka i olika skor. Ett par specialgjutna inlägg kostade nästan 1 600 spänn i början av december förra året. Det är alltså uteslutet att inhandla ytterligare ett par.

Mina inlägg som är gjorda efter gipsavgjutningar av mina fötter.

Idag var det inget mer än två glödlampor och ett batteri som skulle avlämnas i soprummet, på vägen till Tokerian. Det var bra, det, för mobilen ringde. Du kan aldrig gissa vem det var – och det kunde inte jag heller enbart genom att titta på uppringande nummer. Men det var… en handläggare på Arbetsförnedr… Arbetsförmedlingen! Jag var ju dit och skrev in mig den 1 augusti. En vecka senare deltog jag i ett obligatoriskt jävla skitmöte som tog en hel förmiddag i anspråk (då visade jag upp en bunt intyg också som skulle registreras). Sen dess har jag ringt Kundtjänst och berättat om några av jobben jag har sökt. Jag har registrerat mig på nätet hos Arbetsförmedlingen – inför kommande månadsrapportering den vägen. Arbetsförn… Arbetsförmedlingen ska nämligen slippa prata med människor en gång i månaden i alla fall. I stället ska personalen roa sig med att läsa vad dessa människor, vi arbetssökande, har sökt för jobb etc.

Hoppas att de är beredda på den roman jag tänker förse dem med!

skrockade hon häxlikt och kliade sig på skäggvårtan som rodnade av förtjusning på hennes nästipp.

(Ja du läste rätt! Vårtan rodnade!)

Men åter till handläggaren. Nån handläggare har jag nämligen inte fått än och jag har ännu inte hört av nån tänkbar kandidat (sic!) från AF. Den jag skrev in mig hos tyckte att jag skulle tillhöra AF Kultur. Sen har jag väntat och väntat och väntat för att få höra ifrån nån handläggare. Nu ringde en! Heureka! Eller..?

Varken h*n som ringde eller jag vill ha nåt ihop. Ingen av oss tycker att en kommunikatör ska tillhöra Kulturdelen av Arbetsförmedlingen. Bra. Överens. Det var också fint att h*n ringde mig för att fråga om min åsikt. Så vad händer nu? Tja… fortsatt väntan på en handläggare för mig på AF. Tro nu inte att jag har några större förhoppningar. Jag vet visserligen att det finns undantag i form av lysande stjärnor, men dessa undantag är få. Närmare bestämt två (2) – Maria och Ingmari. Nej, några mirakel förväntar jag mig inte. Samtidigt måste jag ha en handläggare så att a-kassan blir nöjd. Nån hjälp eller nån förmedling av jobb har jag aldrig fått av AF.

Jag vet inte om jag blev så här glad för att nån från AF ringde, men jag är i alla fall inte bortglömd av dem…

På Tokerian hände inget anmärkningsvärt alls idag. Där var mest äldre och jag. Äldre människor är vanligen väluppfostrade och de springer inte omkring och skriker. Inga kulturkrockar, alltså! Hann precis in och hade klätt av mig blöta ytterkläder när lilla mamma ringde. Och hade dåligt samvete! Hon hade dåligt samvete för att hon hade köpt sig själv en höstjacka i stället för att skicka pengar till sin arbetslösa, 51-åriga dotter! Har du hört?! Det var nästan så jag grinade. Jag ska absolut inte säga nåt mer om min ekonomi till mamma. Det gör henne bara mer orolig och upprörd över situationen. Stackars mamma!  Nu får jag dåligt samvete…

Regnet öser ner och den jobbigaste timmen av dem alla på mitt dygn är snart till ända. Timmen mellan 14 och 15 är den mest ångestframkallande jag vet just nu. Det gäller att mota Olle i grind hårt och skoningslöst. TACK, bloggen, för att du finns och kan ta emot mina ord och tankar!

Livet är kort.

Read Full Post »

#sportfånar #Vätterntriathlon #instängda

Ett irriterat inlägg.

Det pågår ett jippo i Metropolen Byhålan idag. Jippot är nån sorts sportevenemang – som alltid! SM i triathlon, Vätterntriathlon, tror jag. Redan igår började man stänga av gator. Idag är hela stan avstängd för biltrafik. Det är för att skydda dem som cyklar och kutar i tävlingen. Gissningsvis är sjön nedanför mammas hem avstängd för ekor och snipor – för simmarnas skull.

Redan klockan nio i morse började en speaker gasta ikapp med fiskmåsarna. Fast fiskmåsarna vann! HA! Jag sover rätt gott till ljudet av fiskmåsar. Däremot blir jag klarvaken av speakerröster. Idioter!

Jag hade tänkt åka och storhandla med mamma idag samt göra ett besök på pappas grav. Men nu går inte det! Varför? Jo, det pågående jippot har stängt in oss! Jag är väldigt glad att jag kom hit igår, idag verkar det vara omöjligt att ta sig in här! Se kartan över avstängningarna! Vi befinner oss ungefär strax ovanför solfjädern på kartan, instängda av avspärrningarna.

Instängda!

Det SKA gå att köra lite bil i stan. Fast när man tittar på karteländet, framtaget av Lantmäteriet, förstår man inte riktigt hur. Det är som att man har gjort en rejäl miss i informationen på kartan. Kan du se missen i den förklarande oförklarliga rutan här???

Ser du missen i rutan??? Ledtråd: det har med färg att göra.

Slutsats: #sportfånarna #Vätterntriathlon helt enkelt skulle behöva en kommunikatör. Och – HEPP! – Jag råkar veta en som är tillgänglig just nu!

Vi får stanna inne och sen sakta rolla över till Lilla ICA för att köpa middag och glödlampor. Ibland avskyr jag verkligen sport och såna här jippon gör inte saken bättre utan värre. NÅN SOM TÄNKTE PÅ PERSONER MED FUNKTIONSHINDER??? 

Livet är kort.

Read Full Post »

Enögda bilar? Nej tack!

När jag var och besiktigade Clark Kent* senast pratade jag och besiktningsmannen om det här med lampor till bilen. Jag undrade varför man ser så många enögda bilar nu för tiden, det vill säga bilar med bara en fungerande strålkastare fram. Besiktningsmannen svarade att det handlar om att dagens bilar har så avancerad teknik. De drar så mycket ström att lamporna ofta slutar fungera mycket snabbare än tidigare.

Clark Kent, nytvättad och fin.

Själv råkade jag ut för att en strålkastare slutade fungera. Men samma dag ringde jag till verkstan för att få hjälp att byta ut den. Varför åka omkring i vintermörket och både se och synas dåligt? Dessutom betalar jag gladeligen för att låta nån som kan och som har de rätta verktygen byta ut mina lampor.

För ett tag sen hittade jag en sajt som handlar om led lampor bil. (Särskrivningen irriterar mig dock!) Ledlampor, har jag hört, drar inte alls lika mycket ström som vanliga lampor, så jag blev lite nyfiken. Tyvärr framgår det inte på sajten vilka bilmärken olika ledlampor passar till. För mig säger inte H-serien eller BA-serien och liknande särskilt mycket. Men sånt går ju att ta reda på genom att flukta i bilens instruktionsbok, säkert. (För ärligt talat vet jag inte vad min bil har för socklar på sina lampor heller…) Tydliga prisuppgifter finns det emellertid på sajten och som jag noterar är dessa ledlampor inte dyrare än ”vanliga” glödlampor till bil.

Dagens ledlampor sägs ha oförtjänt dåligt rykte. Idag håller en ledlampa i ungefär 13 år – om den är tänd tio timmar om dan… (Nu gäller det kanske inte billampor, men ändå, det ger en viss fingervisning…)

Jag tänker i alla fall helt klart  testa ledlampor till Clark Kent nästa gång det är bytesdags. En tvåårig garanti hos Ljustema, som företaget heter, garanterar ju också en hel del. Enögda bilar – nej tack!

*Clark Kent = min lille bil

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland stakar, stjärnor, sladdar och sånt

Nehej du! Jag kunde inte få ner en endast bit mat till igår efter den förskräckliga förskräckligt stora portionen lunch! Så jag köpte med mig en mer normal portion från ett annat ställe hem till Fästmön som ju behövde middag. Medan hon åt höll jag henne sällskap med lite julpyssel.

Ja, jag ska ju inte fira nån jävla jul i år, helst, men jag hade jag inhandlat nya lampsladdar till mina mässingsstjärnor i söndags. Jag satte mig därför vid köksbordet för att montera dem. Eftersom stjärnorna har lite olika ålder – den ena är i min ålder, den andra typ fem år – fick jag arrangera sladdarna lite olika, med ståltråd och lite annat. Jag svor ve och förbannelse över ståltråden, som jag inte hittade i min röriga välfyllda verktygslåda. Till sist blev jag i alla fall klar och jag hade kommit ihåg att sätta i glödlampor innan jag tillslöt stjärnorna. Tänkte att det var bäst att prova. Och det var det! Bara den ena lyste! Efter ytterligare mickling med stjärnan som vägrade lysa och test med tre andra glödlampor insåg jag att det var fel på sladden jag inhandlad på Clas Ohlson (skittråkig webbplats hos Stormarknaden!). Jeansen slängdes på och jag åkte iväg för att byta den. Det tog sin lilla stund. Två (2) unga killar skulle prova sladden på olika sätt och vis, bara för att komma fram till samma slutsats som jag: den fungerade inte. En enda likadan sladd fanns kvar i butiken – och den tog jag. För säkerhets skull fick de testa den innan jag åkte hem… Tror du att lampan lyste? Nej! Men då provades en annan glödlampa – som fungerade. Min fråga är därför…

Är Clas Ohlson vår tids EPA..?

Stjärnorna ligger nu på gästsängen och väntar på upphängning till helgen. Helst skulle jag vilja ha den äldsta av dem i mitt sovrum, såsom jag hade när jag var barn. Men nu är jag vuxen och båda stjärnorna ska hänga i vardagsrummet.

Den översta stjärnan är cirka 50 år.

Jag är mycket nöjd med mina nya, svarta stakar också. Dessa ska placeras i de två mindre fönstren i köket. På nära håll ser de rätt plastiga ut, men på långt håll ser de ut som värsta exklusiva smidesstakarna.

Dessa stakar ska flankera gigantstjärnan i köket.

Och så lite mer jul! Igår kväll messade vännen Rippe och berättade att hon har gjort kålrotslådor, bland annat en till mig. Jag kan komma förbi Rippes jobb och hämta! Vilka snälla vänner jag har som ser till att jag inte behöver svälta ihjäl! Jag mejlade förresten till Lena Hjärtegod igår också och tackade för lördagens mat. Så här svarade hon bland annat:

[…] blev mäkta imponerad över ert kaloriintag. Jag hade aldrig trott att ni skulle få i er så mycket. Själva åt vi av soppan och kycklingenbenen + att F. åt 1 dessert […]

Idag började dagen mindre bra och roligt. En titt i lokalblaskan avslöjade att ytterligare en före detta kollega har gått bort, ytterligare en av De Snällas Gäng. Ja, det finns/fanns ett sånt också hos min förra arbetsgivare, men det var ett synnerligen exklusivt gäng och dess medlemmar är/var få. Nu är de ännu färre.

Dagen idag tillbringar jag högst upp i huset, hos bästa institutionen. Jag sitter i tre möten under dan, samtidigt som jag ska försöka åstadkomma lite hands on-arbete också. Och så har jag frågat S om vi ska luncha, det var 100 år sen sist! Eftersom jag går utan kryckor är det betydligt lättare att både traska ner till matsalen och att bära brickan själv… Igår kväll hade jag ganska ont i hälen, men betänk då att jag hade gått ovanligt mycket under gårdagen och vartenda steg utan kryckor. Idag är hälen mindre ond. Jag är tacksam för varje uns av smärtminskning jag kan få! Nu väntar jag bara på att få bli av med mina aliens, men det verkar dessvärre dröja…

Livet är kort. Alldeles för kort för en del.

Read Full Post »

Källsortering – en källa till irritation eller samarbete..?

I eftermiddags har vi påbörjat ett litet projekt kring information om källsortering på jobbet. Källsortering är verkligen nåt som kan leda till irritation. Eller som på min arbetsplats, till samarbete. Så småningom, i alla fall…

Varken elektronisk post eller snigelpost utan kompost.

Privat har jag källsorterat i nästan tio år, tror jag. Jag tycker inte att det är särskilt svårt eller jobbigt, men jag blir förvånad när andra tycker det. Att sen irritera sig på sakfrågan, huruvida det lönar sig eller inte, eller gagnar miljön eller inte, är det ju egentligen ingen idé att ge sig in på. Min bostadsrättsförening bestämde för länge sen att vi ska källsortera. Styrelsens primära syfte var att få ner kostnaderna för sophanteringen. Jag är lite osäker på om det blev så, men jag känner mig i alla fall nöjd med att källsortera.

Hemma sorterar jag massor:

• plastförpackningar
• kompost
• metall
• pappersförpackningar
• tidningar
• färgat glas
• ofärgat glas
• batterier
• glödlampor och lysrör
• elektronikskrot
• brännbart
• grovsopor

På jobbet källsorterar vi inte lika mycket, men ändå

• tidningar
• papper
• kompost
• plastförpackningar
• pappersförpackningar
• brännbart

Det finns gott om plats för alla kärl eller hinkar eller vad vi nu har både hemma och på jobbet. Hemma har jag ett lock till komposthinken. Inte behöver jag gå till soprummet särskilt ofta heller, men när jag går blir det med flera påsar. På jobbet kommer det en snäll farbror och tömmer kärlen. Varken hemma eller på jobbet luktar det illa heller – om man inte har diskat ur vissa förpackningar dåligt. Så i soprummet kan det lukta rätt läbbigt.

Nej, för min del är det inget problem att källsortera. Jag är en sån som kan gå i taket som när det i morse låg ett bananskal i kärlet för plastförpackningar på jobbet. För det var väl ändå rätt klantigt ”sorterat”, eller hur? Men vi försöker samarbeta i stället för att irritera oss. Många kommer från länder där man inte alls källsorterar och då kan man ju inte bli arg om en sån person gör fel. Då får man samarbeta och informera i stället för att krevera.

Detta hör hemma i komposten och ingen annanstans!

Den information vi ska ta fram nu ska ge massor av exempel i bild. För en del saker – dock inte bananskal – kan vara svåra att avgöra var man ska slänga när man källsorterar. Det handlar om sånt som hushållspapper, diskborstar, tuggummi, för att nämna några saker.

Källsorterar du hemma hos dig och på jobbet? Vad tycker du om det???

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan slår på stort: Jeans x 2

Idag har jag verkligen slagit på stort! Det blev inte ett par Levi’s utan två par! Var får jag alla pengar ifrån? Lite kvar från Lottovinsten Den Större, lite sparat från mamma. För nån lön har jag ju inte fått på ett tag. Men snart… Nu behöver jag inte köpa jeans på några år, i alla fall, och det är skönt. Jag avskyr nämligen att shoppa kläder!

Det var värre än värst idag på Stormarknaden och inte hade jag Fästmön med mig så vi kunde flabba tillsammans. Som vanligt hittade jag inga affärer – alltså inga affärer som jag skulle till låg där de brukar ligga. En av dem låg på vanliga stället, men hade inte fått upp nån skylt så jag passerade den. Två gånger. Men sen gick jag in och köpte jeansen. Ja, för det var på JC, förstås! Trevliga och hjälpsamma tjejer som jobbar där och som vanligt fick jag jeansen fållade. Bara det att när jag kom och skulle hämta dem såg flixen gråtfärdiga ut. Symaskinshelvetet krånglade! Men så hade de mekat lite, så där som duktiga tjejer kan men sällan gör, och till sist hade maskinen funkat som den skulle igen. Naturligtvis var det undertråden, detta av Djävulen uppfunna sattyg, som krånglade.

Så här brukar det se ut när jag syr. Undertråd = Djävulens uppfinning.

                                                                                                                                                            Jag passade på att handla lite annat också, när jag ändå var i farten, det vill säga väntade på att jeansen skulle bli klara. Halkade in på Clas Ohlson, till exempel, och köpte glödlampor till extrapris. Halka var för resten verbet för dagen! Golvet i den nyaste delen i köpcentrumet är snorhalt. Det finns stor risk för benbrott, så varning, varning! Annars kan jag meddela att Clas Ohlson i Stormarknaden är en rörig butik och varorna presenteras inte logiskt. Man hittar ingenting utan vimsar runt. Jag blev så irriterad att jag inte ens orkade asgarva åt en brutta i en onepiece med mönstret amerikanska flaggan. Säger som fru Hatt:

Maj Gadd!

Onepiece ser ju liksom inte klokt ut – på nån! Folk ser ut som jättebebisar, helt enkelt. FULT!

En sån här gick människan omkring i. Amerikanska flaggan, dessutom…

                                                                                                                                                               På ICA Kvantum var det inte mycket bättre än på Clas Ohlson, men till Kvantums försvar kan man hävda att där renoveras. Det gjordes inte på Clas Ohlson. Men skit samma, jag sprang som en yr höna även inne på Kvantum, för jag hittade knappt osten, ens. Dagens middag blir nog i alla fall en av de tre frysta ICA-pizzorna – extrapris!

Skenade också lite här och var och kollade på trådlösa möss, men hittade inget annat än små prisskillnader. På Expert fanns absolut ingenting i musväg, inte heller nån katt utan svans som jag kunde hälsa på högt och ljudligt. På Kjell & Company hittade jag däremot några varianter som såg intressanta ut. Bäst priser på färgpatroner hade i alla fall Clas Ohlson, så dit styr jag kosan nästa gång det är dags. Sorry Expert, men ni har blivit sämre vad gäller utbud, era priser är i högsta laget och det är alltid kö till säljarna hos er.

Hemma i New Village igen hann jag precis i tid till toa – ja, för jag blev ju naturligtvis kissnödig på Stormarknaden. Och var finns toaletterna??? Nä, dessa hittar jag ingen info om på hemsidan, i alla fall, så toaletter existerar uppenbarligen inte. DET drar ner betyget ytterligare.

Nu var syftet med min shoppingtur inte att betygsätta Gränby Centrum, men som konsument och kund kan man ibland inte låta bli. Det är ju liksom mina pengar som klirrar i era kassor.

Mina köksstolar är på kalas och jag funderar på att kolla vad som finns kvar i Hello Kitty-bunken och kanske läsa en stund. Ny bok på gång, inhandlad i fint skick och inbunden för 30 pix hos Bok-Anna i hamnen i Metropolen Byhålan (scrolla ner på sidan så hittar du e-postadress, men tyvärr ingen hemsida!). Det är en affär som har grejor!!!

Godis i bunke blir det numera om det blir godis!

Read Full Post »

Mera sopor… Och bilister med körkort på postorder, eller..?

Jag skrev ju om sopor häromdan. Via det nya lagförslaget om att polisen ska kunna bötfälla den som slänger skräp direkt på plats till soprummet ute i Himlen. (Idag gick det till exempel inte ens att komma in i soprummet. Det var liksom knökfullt…) Jag skrev om tänkbara insatser för att stävja sopeländet, det vill säga att folk inte kan kasta sopor. Berättade också om att Uppsalahem har ett angiverisystem här i Himlen som jag inte gillar. Men frågan är om man inte är värre i Mölndal. Där finns särskilda anställda som letar igenom folks sopor i jakt på kuvert eller liknande som kan identifiera en eventuell sop-syndare. Men hallå! Nu går det väl lite för långt, eller? Fast i Mölndal har det gått till så här ända sen 1998… Man tar sig för sin panna…

Alltså jag tycker INTE att det är OK att slänga skräp i naturen eller att vägra slänga skräp på rätt sätt i våra soprum, men att ha ”sop-poliser” anställda som letar efter sopornas ”avsändare”, det är för myckert även för mig!

Man ska inte skräpa ner… Fast en del bilister får skit för sina bristande trafikkunskaper.

                                                                                                                                                       Samma skrot (!) och korn verkar det vara med vissa bilister. Jag blir fullkomligt rosenrasande där jag sitter bakom min ratt och noterar att 90 procent inte använder den där lilla spaken vid sidan av ratten som talar om för andra medtrafikanter vilket håll de ska svänga åt. Och så undrar jag…

• är det coolt att inte blinka …
• är man orolig för att man ska slösa på glödlampor…
• är man tillfälligt totalförlamad…
• är man upptagen med annat…

när man inte blinkar fast man ska svänga ELLER VAD??? Det är bland det enklaste i bilkörningen att använda blinkerspaken. Jag trodde detta var basal kunskap när man övningskör, men det verkar som om de allra flesta får sina körkort via postorder nu för tiden.

Jag är faktiskt benägen att hålla med om det som står i Pravda Aftonbladet, att sex av tio läsare tycker att de borde bli av med körkortet…

Read Full Post »

Att få nånting med sig

När man går bort på visit ska man ha nånting med sig. Men jag är en slarvig och ouppfostrad typ så jag hade bara mig själv med mig när plingade på hos Monica. Och när jag dessutom hade så mycket med mig när jag gick därifrån borde jag skämmas alldeles förskräckligt. Skam är nu inte den känslan jag bär på efter besöket utan en darrig lättnad – och en portion trötthet. Och mest av allt: en glädje.

Att komma hem till Monica och hennes K i deras vackra hem var bara det en upplevelse i sig. K målar nämligen de mest fantastiska och färgstarka tavlor. Och deras gemensamma hem speglar verkligen de tu: K ÄR en otroligt färgstark person, medan Monica är den lugna, betraktande, eftertänksamma. (Nu var ju inte K hemma och jag kan inte påstå att jag känner paret så väl att jag djupare kan analysera vars och ens egenskaper. Vi har träffats några gånger i samband med fest och glam, hittills.)

När K hade vernissage på söder i Stockholm i början av 2000-talet inhandlade jag emellertid en otroligt vacker tavla som sedan dess hänger i mitt kök. Både färg och budskapet om kommunikation i tavlan tilltalar mig oerhört mycket fortfarande! Se själv:

En tavla om kommunikation! I tavlan döljer sig texten: ”Jag vill nå dig.”

                                                                                                                                                  Emellertid var det Monica jag skulle träffa för att få låna lite förströelse – i form av ett pussel om 1 500 bitar. Både jag och Fästmön känner att vi behöver göra nånting annat än sitta vid våra datorer om kvällarna, nånting vi kan göra tillsammans. Pussel är bra. STORA pussel är JÄTTEBRA. Men frågan är om vi inte har tagit oss vatten över våra huvuden nu… Det är väldigt många små bitar, 1 500… Väldigt många små bitar, är det…

Jag blev bjuden på kaffe och härliga kakor och ett samtal som jag inte alls tänker berätta här alltför detaljerat om. Men det handlade bland annat om att blogga, kärlek, skilsmässor, barn, vänskap, gamla oförrätter och livet i allmänhet.

Och jag kunde inte motstå att svara

Ja tack!

när Monica undrade om hon skulle titta lite bland mina stjärnor och planeter. (Ja alltså, hon ställde inte frågan just så, utan mer seriöst.) Eftersom jag visste tid och plats för min födelse och kände mig mottaglig för att testa nåt för mig nytt fick hon titta efter. För det är bland annat sånt Monica gör när hon inte dricker champagne eller bakar kakor: hon ställer personliga horoskop.

Det som sen sades tänker jag inte heller berätta detaljerat om, men jag kan säga att det gav mig vissa förklaringar och ett stort mått lättnad. Jag fick bekräftat att jag har gått igenom kanske det som uppfattas som Den Stora Livskrisen, men att jag nu är på väg ut ur den svåra perioden. En period där jag bland annat har ägnat mig åt att skala bort företeelser och personer. Nu är det dags att släppa det gamla och gå vidare. Verkligen!

Att säga att jag var omtumlad när jag lämnade Monica är en underdrift. Jag var lättad, men trött – på ett behagligt sätt. Det var ett par timmar som jag verkligen fick med mig nånting i från – en stor behållning av att prata med denna eftertänksamma person, en bekräftelse på att jag har varit med om nånting svårt men att vägen går framåt – och så ett gigantiskt pussel till låns samt en påse hembakade jordnötskakor. Det du! Det är nog inte alla som får nånting med sig när man går FRÅN en visit, eller?

En eftertänksam Monica som verkligen gav mig massor idag!!! TACK!

                                                                                                                                                              Tyvärr kunde jag inte rusa hem och samla alla intryck och börja pussla och knapra på kakor direkt. Jag var tvungen att stanna till vid Tokerian och inhandla lite förnödenheter såsom smör, fil, grönsaker, glödlampor, lite salva och en TV-tidning, bland annat. Där blev jag uttittad av en kille som måtte ha käkat blängsylta i minst ett halvår och en tjej som höll på att vrida nacken av sig (de var inte ens i sällskap med varandra), så jag började undra om jag hade clownnäsa eller om jag hade kissat på mig eller nåt annat tok (jag hade ingetdera). Sen kom jag ju på att jag flanerade runt med en varuvagn på Tokerian…

Hemma igen har jag lagt kartongen på matsalsbordet, som nu har blivit pussel- och kakbord. En stund vid datorn har det blivit och strax en stund vid dagens post innan jag drar mig inåt vardagsrummet. För nu är jag sugen på kakor att börja pussla! Kan inte vänta tills Anna kommer hem i kväll!.. (Hon får nog vara glad om det finns en kaka kvar…)

Kakor och pussel var något av det jag fick med mig från dagens visit.

Read Full Post »