Ett fredags-inlägg. Och lite om lördagen.
Jag trodde nog inte i första taget att jag skulle uttrycka det jag gör i rubriken. Men idag gör jag det – rakt och öppet. Dagen inleddes med ryggvärk och med denna fick jag kämpa mig i igenom ett morgonmingel på jobbet med anledning av att det är Europadagen idag. Inte bara kämpa som i lyssna och titta. Jag skulle dokumentera också, i text och bild. Mot slutet kunde jag nästan inte resa på mig. Men allting går, även gamla Tofflor med bråkande ryggar. Det tog större delen av förmiddagen att få materialet klart för publicering på intranätet. Då hade skiten hängt sig en gång också och naturligtvis hade jag inte sparat mer än första stycket och en bild.
Idag har vi haft besök av kollegan som nyligen har slutat. Det märkliga är att besöket här var vigt till den nya personen – som frågade om en hel del saker som jag redan har gått igenom. Jag själv har förstås passat på att be om hjälp vid ett tillfälle, men jag hade inget mer att fråga om eller be att före detta kollegan tankar över. Det var väldigt svårt att jobba samtidigt, emellertid, eftersom det pratades mycket rakt över bordet och snett över.
Kinalunch passade fint idag på fredagen.
Men det är fredag. Äntligen! Jag har firat med att käka lunch på den närbelägna Kinarestaurangen. Det kändes inte som att trion från enheten saknade mig när de gick iväg på gemensam lunch. Jag lät före detta kollegan med bästis lägga beslag på den nya personen. Det var fascinerande att se de leenden den nya personen fick från ett visst håll. Själv kan jag räkna gångerna jag har fått ögonkontakt med samma person på ena handen. Och då behöver jag inte ta till alla fingrarna. Jag har nåt att se fram emot och det är den 30 juni.
Om du tror att det som sker runt omkring inte berör mig så mycket, då tror du trots allt lite fel. Jag hör och ser väldigt mycket och observerar att en del personer får ta för sig, medan andra näpsades i sin linda. Inte kan jag skylla på kön, jag skyller på mig själv. Jag skulle ha ställt tuffare krav från början och inte envisats med att försöka själv när jag aldrig fick några svar – eller bara oförskämda svar. Men… det gör ont. Det Gör Ont. Nåt annat kan jag inte säga.
I kväll blir det lugna puckar med läsning och Tyst vittne på TV. Jag ska köpa hem nåt gott som jag antagligen sparar till lördagskvällens musikaliska begivenhet. För första gången på flera år ska jag titta på tävlingen ensam. Kanske inte det roligaste, men jag får väl twittra lite, precis som jag gjorde under semifinal 2 igår kväll.
För dig som inte finns på Twitter kommer här en kort sammanfattning:
- För Malta tävlar i år… Family Four…
- Israel-tjejens lugg var jag rätt avundsjuk på.
- Kusin Josefin hade skrivit Norges låt.
- Nörrbaggen hade nog väldigt tajta byxor, av nutcrackervarianten, om du förstår vad jag menar…
- Roger Pontare och Claire Wikholm var visst också med i tävlingen…
- Polen gjorde mig mållös. Och det var INTE för att numret och artisterna var bra.
- Conchita Conchita Conchita – med Wurst i efternamn tävlar för Österrike. Och här tror jag Sanna Nielsen har en riktigt farlig motsåndare. Conchita är nämligen skitbra!
- Litauen hade inte sparat på stärkelsen i kjolen, precis…
- Den finska låten var bara så… tråååkig… Anteeksi, Suomi, mutta…
- Vitryssland skickade ett boyband och såna är ju, som bekant, helt ute.
- Från Schweiz kom en visslare. Kunde konstatera att det var tur att han inte käkade Mariekex samtidigt.
- Introt till Greklands låt lät som ett begravningståg i New Orleans.
- Undrar om slovenskan har en bra ambus..?
- Monica Lewinsky of Romania?
Så inför morgondagen har jag två favoriter – vår egen Sanna och Conchita.
To be contineud, alltså…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 