Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bästis’

Ett inlägg om en bok.


 

ÅterresaÅtertåg till barndomen gör vi kanske var och en lite då och då. Jag gjorde det senast i morse. Eva Lejonsommar gjorde det 2002 i sin bok Återresa, en liten bok jag köpte på Alfa Antikvariat i november för 90 spänn.

Lena, som tidigare hette Charlene och kallades Charlie, återvänder till ett av sina barndomshem. Hon hyr huset där hon och familjen, med fadern predikanten som flockens ledare, bodde under sju år. Syftet är att få klarhet i vad som egentligen hände. Blev hon utsatt för incest? Hon tar via e-post kontakt med sin gamla bästis, men de får svårt att mötas i verkliga livet. I stället blir Lena vän med bästisens tioårige son Tom.

Det här är en märklig historia i en ganska tunn bok – den är inte ens på 200 sidor. Vid flera tillfällen ryser jag av obehag och undrar vart det ska bära hän. Det bär inte riktigt hän som jag tror, för detta är ingen deckare. Icke desto mindre är det en otäck berättelse. Och en berättelse om sanningen.

Jag tycker tyvärr att boken känns lite för osammanhängande för att omdömet ska bli mer än medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fredags-inlägg. Och lite om lördagen.


 

europadagenJag trodde nog inte i första taget att jag skulle uttrycka det jag gör i rubriken. Men idag gör jag det – rakt och öppet. Dagen inleddes med ryggvärk och med denna fick jag kämpa mig i igenom ett morgonmingel på jobbet med anledning av att det är Europadagen idag. Inte bara kämpa som i lyssna och titta. Jag skulle dokumentera också, i text och bild. Mot slutet kunde jag nästan inte resa på mig. Men allting går, även gamla Tofflor med bråkande ryggar. Det tog större delen av förmiddagen att få materialet klart för publicering på intranätet. Då hade skiten hängt sig en gång också och naturligtvis hade jag inte sparat mer än första stycket och en bild.

Idag har vi haft besök av kollegan som nyligen har slutat. Det märkliga är att besöket här var vigt till den nya personen – som frågade om en hel del saker som jag redan har gått igenom. Jag själv har förstås passat på att be om hjälp vid ett tillfälle, men jag hade inget mer att fråga om eller be att före detta kollegan tankar över. Det var väldigt svårt att jobba samtidigt, emellertid, eftersom det pratades mycket rakt över bordet och snett över.

Kinalunch

Kinalunch passade fint idag på fredagen.

Men det är fredag. Äntligen! Jag har firat med att käka lunch på den närbelägna Kinarestaurangen. Det kändes inte som att trion från enheten saknade mig när de gick iväg på gemensam lunch. Jag lät före detta kollegan med bästis lägga beslag på den nya personen. Det var fascinerande att se de leenden den nya personen fick från ett visst håll. Själv kan jag räkna gångerna jag har fått ögonkontakt med samma person på ena handen. Och då behöver jag inte ta till alla fingrarna. Jag har nåt att se fram emot och det är den 30 juni.

Om du tror att det som sker runt omkring inte berör mig så mycket, då tror du trots allt lite fel. Jag hör och ser väldigt mycket och observerar att en del personer får ta för sig, medan andra näpsades i sin linda. Inte kan jag skylla på kön, jag skyller på mig själv. Jag skulle ha ställt tuffare krav från början och inte envisats med att försöka själv när jag aldrig fick några svar – eller bara oförskämda svar. Men… det gör ont. Det Gör Ont. Nåt annat kan jag inte säga.

I kväll blir det lugna puckar med läsning och Tyst vittne på TV. Jag ska köpa hem nåt gott som jag antagligen sparar till lördagskvällens musikaliska begivenhet. För första gången på flera år ska jag titta på tävlingen ensam. Kanske inte det roligaste, men jag får väl twittra lite, precis som jag gjorde under semifinal 2 igår kväll.

För dig som inte finns på Twitter kommer här en kort sammanfattning:

  • För Malta tävlar i år… Family Four
  • Israel-tjejens lugg var jag rätt avundsjuk på.
  • Kusin Josefin hade skrivit Norges låt.
  • Nörrbaggen hade nog väldigt tajta byxor, av nutcrackervarianten, om du förstår vad jag menar…
  • Roger Pontare och Claire Wikholm var visst också med i tävlingen…
  • Polen gjorde mig mållös. Och det var INTE för att numret och artisterna var bra.
  • Conchita Conchita Conchita – med Wurst i efternamn tävlar för Österrike. Och här tror jag Sanna Nielsen har en riktigt farlig motsåndare. Conchita är nämligen skitbra!
  • Litauen hade inte sparat på stärkelsen i kjolen, precis…
  • Den finska låten var bara så… tråååkig… Anteeksi, Suomi, mutta…
  • Vitryssland skickade ett boyband och såna är ju, som bekant, helt ute.
  • Från Schweiz kom en visslare. Kunde konstatera att det var tur att han inte käkade Mariekex samtidigt.
  • Introt till Greklands låt lät som ett begravningståg i New Orleans.
  • Undrar om slovenskan har en bra ambus..?
  • Monica Lewinsky of Romania?

Så inför morgondagen har jag två favoriter – vår egen Sanna och Conchita.

To be contineud, alltså…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Barbara Voors bok Islossning kostade mig 30 kronor på loppis. Boken kom ut 2007. Den utgåva jag köpte är inbunden och i fint skick, säkert bara läst en gång före mig. Jag vill aldrig skiljas från den här boken, jag skulle aldrig lämna den till loppis. Den är vidunderlig – hemsk, gripande och fruktansvärt jobbig.

En vidunderlig bok. 


En senvinterdag går Fredrik och hans nioåriga dotter Elin
ut på isen. Sen försvinner de. Ett tag efteråt hittas de båda drunknade. Boken handlar om de närståendes tankar och känslor före och efter händelsen: det är frun/mamma Iris, Fredriks vän Daniel, Fredriks älskarinna, Elins bästis Anneli med flera. Var och en har sin egen bild av det som hände. Frågan är vad sanningen är. Var det nån som mördade Fredrik och Elin?

Att läsa en bok om en pappa och dotter som drunknar just när det är sexårsdagen av ens egen pappas drunkning är väl inte det smartaste man kan göra. Så klart att boken griper tag i en mer än andra. Men att läsa om sorg är aldrig fel. Och även om jag bara kunde läsa 50 sidor åt gången gjorde den här boken mig gott, trots allt.

Högsta betyg!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag vaknade lite tidigt idag. Ingen idé att somna om. Satte mig att fundera lite vid datorn. Funderade på åren som gått. Vad jag en gång ville med livet. Och vad det blev.

En morgon.


Jag växte upp som ensambarn,
men jag hade två föräldrar som älskade mig liksom ett par morföräldrar och ett par farföräldrar som gjorde detsamma. Dessutom var jag enda barnbarnet. Min tillvaro var väldigt skyddad, tror jag. De allra första åren minns jag inte så mycket. Visserligen minns jag åren i Tranås och jag minns att mamma var borta och inlagd på sjukhus några gånger under den tiden. Jag kommer ihåg att farmor var hos oss nån gång och mormor. De kom resande för att sköta om mig och pappa när mamma inte var där. Jag minns att pappa var särskilt rörd över att mormor strök hans skjortor…

Vi bodde i en ganska ljus lägenhet i Tranås. Det var en tjänstebostad och redaktionen där pappa jobbade låg vägg i vägg. Jag tror det var räddningen många gånger när det inte fanns nån passning till lilla Tofflan! Jag minns också att jag ett tag bodde hos min leksfröken…

Det fanns en fin innergård där vi bodde och där fanns många barn att leka med. Min bästis hette Lena Kling-Kling. Eller hon kallade sig själv så, kanske för att hon inte kunde säga sitt efternamn.

Det året jag skulle börja skolan flyttade vi tillbaka till Metropolen Byhålan. Jag började i första klass i Strandskolan, en skola som numera är riven. Jag hade en snäll fröken som hette Margareta och som jag tror lever och är vital än idag. Men det var lite svårt med kamrater. De flesta hade ju lärt känna varandra i lekskolan – och där hade ju inte jag gått. Ja alltså, inte i lekskolan i Metropolen Byhålan. Jag blev osäker. Jag var lite pojkflicka och en del tyckte nog att jag var konstig redan då. Men jag fick klasskompisar – bara för att skiljas åt från dem redan i andra klass. Då var jag en av några stycken som fick byta till en annan skola. Där gick jag två månader innan jag testades av en isländsk (!) skolpsykolog. Och raskt fick jag flytta till nästa skola och nästa klass – trean. Jag gick alltså två månader i andra klass.

Ungefär där den här bilden togs fast till höger låg Strandskolan.


I trean träffade jag
bland annat min före detta fru, men också en del personer som fortfarande finns kvar i mitt liv, FEM, till exempel. FEM och jag blev faktiskt kompisar bland annat för att vi samlade på frimärken… Och så läste vi böcker – och skrev böcker! Vi köpte skrivböcker med fina omslag och sen kunde vi sitta och

rattla

som FEM kallade det. Kanske drömde vi båda två om att bli författare när vi blev stora, men det blev ingen av oss. (Jag har skrivit, men inte publicerat. Än.)

Jag var inget lyckligt barn sen jag började skolan. Det finns få bilder på mig från den tiden när jag ler eller skrattar. De tidiga bilderna på mig är fulla av skratt och bus. När lilla mormor gick bort alltför tidigt var jag nyss fyllda nio år. Samma år bröt mammas sjukdom ut och hon höll på att stryka med innan hon fick rätt diagnos, Addisons sjukdom. Det blev åter många sjukhusvistelser, bland annat på Karolinska i Solna, hos den berömde professor Luft.

Tiden gick och tonåren var väl som alla andras tonår – en jobbig tid. Det enda som var positivt var att jag inte hade finnar – dem fick jag först i 25-årsåldern. Metropolen Byhålan kändes trång för mig. Jag passade inte in, jag ville bort. Och så blev det! Först ungefär ett år i Brighton, sen två terminer på Biskops-Arnö och slutligen Uppsala. Jag pluggade, förstås, och blev lika förstås kvar här som många andra studenter. Efter min examen fick jag jobb, ett jobb där jag var min arbetsgivare trogen till dess jag inte behövdes mer.

Uppsala är en hård stad. Jag saknar i mångt och mycket det nätverk man har naturligt när man stannar kvar på en mindre ort där man är född och så gott som uppväxt. Som vuxen blir det inte precis lättare att skaffa sig vänner, men det går. Släkt är det värre med. Mamma och pappa bodde 30 mil härifrån. Men på nåt sätt var det så jag ville ha det. Jag ville leva mitt eget liv. Men det blev ett väldigt ensamt liv som jag byggde upp mycket kring arbetet. Det visade sig vara bland det dummaste jag har gjort.

Inte vet jag varför, men kanske var det nån sorts kompensation eller längtan tillbaka som gjorde att jag förälskade mig i en Byhåleflicka som jag så småningom gifte mig med. Vi var nog väldigt förälskade – i början. En dag var jag inte älskad längre. Det tog ungefär ett år att komma över skilsmässan. Idag lever jag i en särborelation. Inte helt enligt mina önskemål, men så är läget. Jag vill inte gå in mer på det här och jag vill inte heller diskutera detta på bloggen.

Våra händer, Annas och min.


Jag är fortfarande inget lyckligt barn,
men jag är en något mer harmonisk vuxen. Det livet gör med en under resans gång är att det ger en erfarenheter som slipar av de vassa kanterna. Vi tror så många gånger att det som händer oss är övermäktigt, vi kommer inte att överleva. Men tro mig, nio av tio gånger lever vi vidare – även om det periodvis är i ett helvete. De svåra perioder jag har varit med om i livet – skilsmässan, ekonomiska problem, arbetslöshet – allt sånt som för med sig känslan av att inte duga – bär jag med mig för alltid. Ingen kan ta bort dem. De finns där för att påminna mig om att jag ska vara tacksam för att jag har kärlek i mitt liv i form av min älskade Anna och min mamma, som trots mina dumheter och felaktiga val älskar mig oreserverat. Och de svåra perioderna finns också där för att påminna mig om, för att låna Annika Östbergs ord när hon signerade min bok, att…

Livet är en gåva.

Dessa fyra ord bär jag med mig.

Read Full Post »

Förr i tiden stängde jag alltid av min mobil på nätterna. Nu för tiden ska jag vara så jädra tillgänglig till höger och vänster, vilket gör att mobilen alltid är påslagen. Jag menar, det kan ju vara nån som ringer och har ett mirakelerbjudande… (Troligt, Tjabo!)

Jag läser i Dagens Nyheter om den senaste Ajfånen. Den som har kvinnan Siri i sig. Siri är en funktion som inte bara påminner om inbokade möten utan också frågar hur vi mår…


Ingen Ajfån men en megafon.

                                                                                                                                                                I Spanien pågår just nu forskning där man vill utveckla mobilernas teknologi så att de känner av vilket känslotillstånd användaren är i genom att känna av röstläget. Och sedan 2007 pågår forskning  i Stockholm kring känslostyrd mobilteknik. De framtida mobilerna sägs kunna känna av hur vi mår genom att läsa av puls, svett och kroppsspråk.

Ärligt talat tycker jag att det här låter lite läskigt. Jag brukar kolla in folk med Ajfåner. De liksom avskärmar sig från omvärlden med sin bästis. De gör allt med fånen – kommunicerar, leker… Nää, jag vet inte jag.

Jag funderar på att börja stänga av mobilen då och då. Jag funderar på att stänga av vanliga telefonen också. Jorå, den är trådlös och har avstängningsknapp. Jag vill inte bli ett fån. Jag vill inte ha en bärbar bästis. Och framför allt: jag har inte råd.

Så fortsätt och lek ni med era Ajfåner. Jag pysslar med min tejpade. Den tar i alla fall bra bilder.

Read Full Post »