Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘leenden’

Ett fredags-inlägg. Och lite om lördagen.


 

europadagenJag trodde nog inte i första taget att jag skulle uttrycka det jag gör i rubriken. Men idag gör jag det – rakt och öppet. Dagen inleddes med ryggvärk och med denna fick jag kämpa mig i igenom ett morgonmingel på jobbet med anledning av att det är Europadagen idag. Inte bara kämpa som i lyssna och titta. Jag skulle dokumentera också, i text och bild. Mot slutet kunde jag nästan inte resa på mig. Men allting går, även gamla Tofflor med bråkande ryggar. Det tog större delen av förmiddagen att få materialet klart för publicering på intranätet. Då hade skiten hängt sig en gång också och naturligtvis hade jag inte sparat mer än första stycket och en bild.

Idag har vi haft besök av kollegan som nyligen har slutat. Det märkliga är att besöket här var vigt till den nya personen – som frågade om en hel del saker som jag redan har gått igenom. Jag själv har förstås passat på att be om hjälp vid ett tillfälle, men jag hade inget mer att fråga om eller be att före detta kollegan tankar över. Det var väldigt svårt att jobba samtidigt, emellertid, eftersom det pratades mycket rakt över bordet och snett över.

Kinalunch

Kinalunch passade fint idag på fredagen.

Men det är fredag. Äntligen! Jag har firat med att käka lunch på den närbelägna Kinarestaurangen. Det kändes inte som att trion från enheten saknade mig när de gick iväg på gemensam lunch. Jag lät före detta kollegan med bästis lägga beslag på den nya personen. Det var fascinerande att se de leenden den nya personen fick från ett visst håll. Själv kan jag räkna gångerna jag har fått ögonkontakt med samma person på ena handen. Och då behöver jag inte ta till alla fingrarna. Jag har nåt att se fram emot och det är den 30 juni.

Om du tror att det som sker runt omkring inte berör mig så mycket, då tror du trots allt lite fel. Jag hör och ser väldigt mycket och observerar att en del personer får ta för sig, medan andra näpsades i sin linda. Inte kan jag skylla på kön, jag skyller på mig själv. Jag skulle ha ställt tuffare krav från början och inte envisats med att försöka själv när jag aldrig fick några svar – eller bara oförskämda svar. Men… det gör ont. Det Gör Ont. Nåt annat kan jag inte säga.

I kväll blir det lugna puckar med läsning och Tyst vittne på TV. Jag ska köpa hem nåt gott som jag antagligen sparar till lördagskvällens musikaliska begivenhet. För första gången på flera år ska jag titta på tävlingen ensam. Kanske inte det roligaste, men jag får väl twittra lite, precis som jag gjorde under semifinal 2 igår kväll.

För dig som inte finns på Twitter kommer här en kort sammanfattning:

  • För Malta tävlar i år… Family Four
  • Israel-tjejens lugg var jag rätt avundsjuk på.
  • Kusin Josefin hade skrivit Norges låt.
  • Nörrbaggen hade nog väldigt tajta byxor, av nutcrackervarianten, om du förstår vad jag menar…
  • Roger Pontare och Claire Wikholm var visst också med i tävlingen…
  • Polen gjorde mig mållös. Och det var INTE för att numret och artisterna var bra.
  • Conchita Conchita Conchita – med Wurst i efternamn tävlar för Österrike. Och här tror jag Sanna Nielsen har en riktigt farlig motsåndare. Conchita är nämligen skitbra!
  • Litauen hade inte sparat på stärkelsen i kjolen, precis…
  • Den finska låten var bara så… tråååkig… Anteeksi, Suomi, mutta…
  • Vitryssland skickade ett boyband och såna är ju, som bekant, helt ute.
  • Från Schweiz kom en visslare. Kunde konstatera att det var tur att han inte käkade Mariekex samtidigt.
  • Introt till Greklands låt lät som ett begravningståg i New Orleans.
  • Undrar om slovenskan har en bra ambus..?
  • Monica Lewinsky of Romania?

Så inför morgondagen har jag två favoriter – vår egen Sanna och Conchita.

To be contineud, alltså…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Långsamt är verkligen inte mitt ord. (Mitt efternamn betyder för övrigt Snabb på ett annat språk, så…) Men nu är det så att jag behöver ta det lite långsamt.

Det var underbart att få sova hemma i sin egen säng och slippa bli väckt, när man äntligen lyckats slumra till, vid halv fyra-tiden av nån som hummar Blott en dag – på norska – och ska sticka sönder ens kärl. Nej fy, nu är jag elak, hon gjorde bara sitt jobb, men det var nog den enda i personalen som jag kände motvilja mot. Alla andra var så försiktiga och vänliga och rara – trots att det var högt tempo som det ju är på en akut intagningsavdelning. Flödet patienter är inte särskilt jämnt, för det mesta är strömmen strid och det råder stor platsbrist. Ingen stannar i nån säng längre än nödvändigt, det kan jag garantera!

Såg lite på TV igår kväll – det hade jag inte gjort sen helgen som var. Men jag orkade inte riktigt hänga med i nåt, så jag lät mig somna till dess avlägsna ljud. Sov mellan 22.30 och cirka 8.30 i morse – det var ljuvligt!

Idag har jag vattnat mina krukväxter och bäddat min säng. Det är ungefär vad jag orkade innan jag måste vila.

Har ägnat lokalblaskan en lång stund, men inte hunnit läsa klart den. Men en sak slår mig när jag läser om valet: vem tar alla dessa gräsliga foton på politiker och varför är politikerna så korkade att de använder dem i sina valkampanjer? Alla tre annonserna föreställer lokala politiker. Finns det inte nån människa som kan fototräna politikerna lite???

  • Redan i början av dagens tidning finns en annons från Folkpartiet där två MÄN, förstås, vänder sig till invandrare. Det är ju bra att politikerna på bilden är invandrare själva, men kunde man inte ha petat in en kvinna?! Dessutom ser bilden ihopklippt ut, INTE bra!
  • Lite längre in i tidningen finns en debattartikel, signerad en moderatpolitiker. Han tittar ut ur bilden, med ett fånigt flin. Detta ge mig intrycket av att han inte är ärlig med det han skriver och rent generellt ger han inte något förtroendeingivande intryck eftersom han inte tittar läsaren i ögonen och dessutom ler trots att innehållet i artikeln är allvarligt menat, tror jag…
  • Men värst av allt är nog Kristdemokraternas annons. Tre kristdemokrater står och tittar på fotografen – och därmed också läsaren – von oben. Alltså tittar/ser ner på betraktaren. Det får mig att känna mig som ett litet barn som tillrättavisas – av tre odjur. För deras leenden når inte ögonen. Hemsk bild!

Jag har pratat med min älskling en lång stund i telefonen. Det är mycket för henne nu och jag kan ju inte hjälpa till för tillfället. Det är tungt för henne, på flera sätt. Jag hoppas att hon funderar över om hon inte ska stanna hemma i stället för att jobba över helgen. Eller jag vet att hon funderar över det.


Vi hänger ihop – fast just nu är vi på var sitt håll…

                                                                                                                                                              Nu ska jag försöka tvinga i mig lite frukost så att jag inte ramlar när jag ska utföra nästa ärende på dagordningen: duscha. Jag tror att jag skippar tvätten tills i kväll eller i morgon, men gå och handla ska jag försöka mig på i eftermiddag, tror jag. Just nu känns det oöverstigligt, men det ska väl gå.

Read Full Post »