Kalvsvettig desperado talar ut: Apelsinfobi

Ett sjukt inlägg. Igen.

---

 

Apelsinjuice pressad av Toffelhand.

Nä det är synd att säga att jag är frisk. Hela förmiddagen tillbringade jag i sängen. Sen gjorde jag en C-vitamingrogg och fick plötsligt lite krafter att fixa frukost. Men ägget luktade disktrasa och lemon curden smakade rengöringsmedel. Färskpressad apelsin var det bästa!

Jag har faktiskt en apelsinfobi och det är lika bra att jag bekänner den när jag ändå är igång: jag hatar att skala apelsiner. Blotta tanken på att få apelsinsaften under naglarna ger mig rysningar ända från lilltån upp till hårvirveln i mitt bakhuvud. Det sägs att min morfar var likadan. Det är OK att ärva såna egenskaper. (Synd bara att jag inte ärvde morfars slanka lekamen OCKSÅ…)

För en tio år sen var manuella citruspressar på modet. En av billighetsaffärerna sålde såna till ett bra pris och då slog jag till. Och tänk, pressen har hållit i ett decennium. Fast Fästmön påminner mig då och då om att hon ALDRIG har sett mig använda den (vi har varit tillsammans sen hösten 2007…). Kanske är därför den har hållit så bra.

PAUS FÖR ATT JAG NÖS SÅ HÅRT ATT JAG BET MIG I ENA KINDEN SÅ BLODVITE UPPSTOD.

Idag kom citruspressen väl till pass. Jag köpte ett och ett halvt kilo apelsiner till extrapris åt Anna när hon var ämlig här hos mig. Men igår åkte hon hem till sig att det låg sex apelsiner kvar i skålen. Jag är en snål jävel så att kasta frukten gick bara inte an. Det var då jag mindes min citruspress! För ett högt glas, som det på bilden, gick det åt tre apelsiner. Jag delar dem med kniv på mitten, lägger in en halva åt gången i pressen och drar spaken neråt för att pressa ur saften. Det blev en riktig hälsogrogg!

Groggen gjorde mig piggelin och jag bestämde mig för att i första hand försöka halka över till soprummet med fyra soppåsar och i andra hand, om jag orkade, halka över till Tokerian. Jag klarade tvåan! Men sen var jag bra slut. Lite yr i mössan var jag säkert inne i affären, för jag sprang (nåja…) runt och letade efter saker jag inte hittade. Jag lyckades i alla fall få med mig mat hem. Mat, som bara behöver värmas i ugn respektive micro. Sån matlagning gillar jag!

Inne på Tokerian kalvsvettades jag som en gris (jag vet att det heter kallsvettas, men det är roligare att skriva kalvsvettas). Det har jag fortsatt med sen dess, så lite feber kanske jag allt har. Det är perfekt att skylla på för att få sjunka ner i bästefåtöljen med en bra bok från att-läsa-högen. Och godisdesperat som jag var lyckades utgrävningarna av mitt köksskåp ge utdelning i form av en chokladask som jag fick i julklapp förra året. Bäst före-datumet var visserligen i somras, men det är inget fel på chokladen, jag lovar.

Sjukdomsvinst.

Nej, nu känner jag mig lite klen igen. Bäst att hasa tillbaka till fåtöljen och snaska, läsa och vila en stund. Det kallas för sjukdomsvinst.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Spännande dag

Ett inlägg lika trist som vädret.

 

När man har varit nere på köksgolvet gäller det att ta sig upp också. En stol är en god samarbetspartner.

Det regnar och det regnar och det regnar. Och idag är det en riktig värkdag. Jag hittar ingen bekväm ställning alls och jag dras med ett illamående hela tiden. På köksgolvet trivs ryggen bäst. Resten av kroppen huttrar och fryser.

Jag knökar ihop mig på min smala kökssoffa. Dåsar en stund. Känner mig ganska nöjd ändå att jag har fixat tid hos en naprapat här i Uppsala på torsdag morgon. En naprapat som hade en hyfsat nära-i-tiden-akuttid och som inte tänker skinna mig på fler kronor än 150.

Dagens hittills mest spännande upplevelse var en tilltufsad skata som parkerat sig på min vädringspinne på ballen*. Och där kunde den faktiskt inte få stanna! Dels vill jag inte ha en nerskiten balle, dels vill jag inte att den stora pippin ska skrämma mina små hyresgäster talgoxarna. Så jag öppnade balkongdörren och den flög sin kos. Jag trälade i vad som kändes som en evighet med att vika vädringspinnen mot väggen. Helt slut i rutan sen.

Gårdagens middag. Och dagens i kväll.

Frukosten blev mild lättyoghurt och ett par små bitar valnötsbröd. Middagen blir samma som igår – nyponsoppa med Mariekex. Det känns bara så avlägset att äta, med tanke på illamåendet. Till och med kallsvettas. Börjar fundera på vad det är för ohemult virus jag har mött…

Nu en stunds vila igen. På kökssoffan. Med Miriam. Eller nej. Hon heter ju inte det. Kan jag läsa en stund – eller skriva – kanske jag glömmer. Men i morgon är det Romadagen. Det har jag inte glömt.

*balle = balkong

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag trodde att jag skulle dö…

Ett inlägg i vilket Tofflan klagar sin nöd över sin rackiga lekamen.

I natt trodde jag att jag skulle dö. Säkert. Ungefär en gång om året får jag jätteont i magen på ett visst ställ. Jag får så ont att jag ligger och kvider, kallsvettas och nästan tuppar av. Kan må illa också. Men så går det vanligtvis över på ungefär tolv, femton timmar. Och naturligtvis glömmer jag bort hur ont det gör mellan gångerna.

Kände mig så här i natt.

Igår var det emellertid dags igen. Jag kände att jag var öm i magen redan tidigare, men sen eskalerade det till och skär värk. För att inte störa Fästmön la jag mig ovanpå gästsängen. Jag var så dålig att jag inte ens orkade dra ner persiennen, så nu har väl eventuella nattvandrare skådat min nakna kropp – kanske filmat, till och med, och anmält mig för ofredande. Idioter!

Sömnen blev det si och så med. Jag slumrade, vaknade, vred mig, försökte hitta ett läge där magen gjorde mindre ont. Till sist kräktes jag. Somnade nog till rejält först vid femtiden och vaknade vid nio. Jag har semester idag, ska tilläggas, så jag behövde inte stressa iväg till jobbet.

Magen är fortfarande ond, men den värsta värken har släppt. Anna och jag hade tänkt promenera till hennes mamma idag vid lunchtid. Det blir bilfärd i stället. Anna åker sen på andra äventyr, medan jag åker hem och försöker piggna till.

Förra gången jag fick så här ont sa jag till Anna att jag åker till akuten om det händer en gång till. Fast vem vill åka till akuten på Sjukstugan i Backen när det bara klagas i media på väntetider etc där? Inte jag, tack!

Men, som sagt, jag överlevde den här gången också och nu ska jag försöka göra allt för att bli OK till morgondagen när vi firar Sista april här i Uppsala.

Livet är kort.

Read Full Post »

Hemsk natt

Det jag skrev i förra inlägget om att sova en hel natt stämde minsann inte den gångna natten. Den var hemsk! Jag har fått ont i hjärttrakten, det hugger och musklerna är nästan spastiska. Jag kan inte dra ordentliga andetag, vilket förstås försvårar syresättningen ännu mer. Detta gör att det är otroligt svårt att hitta en ställning – både sittande och liggande – där det inte gör fasansfullt ont, helt enkelt. Lite sjukt i det hela är att bekvämaste ställningen hittar jag i… skrivbordsstolen…

Här hittar jag bekvämaste ställningen.

Älsklingsfåtöljen kan jag inte sitta i alls. Igår när jag glodde på Morden i Sandhamn: Säsong två låg jag på höger sida i min stenhårda, låga soffa. Hur jag kom upp därifrån är en gåta…

Igår kväll fick jag telefonsamtal från min kära Sister, fru Hatt. Tyvärr har jag lite svårt att prata i telefonen, det har med andningen att göra. Men det var gott att höra hennes röst och att hon bryr sig.

Jag har fått en massa mejl från jobbet, från olika snälla människor och igår fick jag sms från M. De planerar att ställa samman ”en jourlista” till mig med folk jag kan ringa till om jag behöver hjälp att till exempel handla eller bli skjutsad nånstans. En del människor är bara för snälla, eller hur?! Jag förvarnade lite om söndag när jag ska försöka köra mig själv till sjukhuset för att ta bort stygnen. Ifall det inte går får jag ringa M! Det känns tryggt att veta. Jag får ju inte köra bil än och förresten orkar jag inte ge mig ut alls i skrivande stund. Så snart jag gör nånting börjar jag kallsvettas och vill bara sätta mig ner.

Vaktis har spolat tennisbanan till skridskobana igår och idag. Det kanske blir nåt kul att titta på för sjuklingen när stora och små halkar runt medan hon själv är väldigt orörlig. Jag avskyr verkligen att inte orka, att inte kunna röra mig som jag ska. Det är nog det mest plågsamma.

Vad gör du en torsdag som denna??? Skriv några rader till sjuklingen så blir hon glad!

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag fick en gul bil med mig hem…

Alltså jag är ju lätt glömsk (understatement of the year). Igår hade jag glömt att tanka Clark Kent* och det är ganska dumt om man nu ska på långkörning uppåt landet och hem… Jag åkte från mamma nånstans vid halv tolv och fick cirkulera runt i hela Metropolen Byhålan efter en Preem-mack.

Och sen bar det sig inte bättre än att jag inte bara passerade ICA Maxi, jag stannade till där också. Skälet var att inhandla den där skitsnygga duschdraperiet jag inte hann se mig mätt på när mamma var helt fokuserad på pastejen. Duschdraperiet är verkligen jättefint och priset var bra, så jag fick alltså en gul bil med mig hem. Detta trots att jag ständigt säger att gult, som bekant, är klart fult.

Jag blev jätteförtjust i den gula bilen.

Sen blev det sporrsträck hem till Uppsala och New Village. ”Alla” hade ojat sig över att det skulle bli så mycket trafik och att det skulle komma snö. Längs med de vägar jag färdades var det normalt med trafik och nederbörd kom det endast punktvis och i form av några regndroppar. Jag körde på de vanliga tre timmarna.

Här hemma var allt sig likt, fast krukväxterna var kruttorra och jag tror att den fina hortensian jag fick av Fästmön och barnen förra året har avlidit. Jag hällde på litervis med vatten på växterna och ställde hortensian i vatten i diskhon medan jag ringde mamma. Slängde på en maskin tjockis-svart och maskinen blev lika tjock som jag… Messade Anna och frågade om hon ville bli hemskjutsad i kväll efter jobbet och det vill hon – om jag orkar. Jag orkar.

Men jag blev faktiskt alldeles matt här ett tag. Började kallsvettas och kände mig allmänt klen. Då slog det mig att jag inte hade ätit nåt sen klockan elva, så jag tryckte i mig de sista bitarna påskgodis innan jag for iväg för att äta pizza. Slängde tre stinky bags med sopor på vägen också, jag glömde göra det innan jag for. (Ja, jag ÄR glömsk.)

På pizzerian var det lugnt först. Jag satt bakom en trio människor som jag tror hörde ihop på nåt sätt i form av barn och föräldrar. ”Barnet” var vuxet (äldre än jag) och hade fruktansvärda tics, en av föräldrarna hörde illa och den andra föräldern såg illa. Själv ser jag bara illa ut. Men det var som sagt ganska lugnt – till dess att tre tonårsbrudar kom in och intog bordet bakom mig. De pratade, sjöng och skrattade på så kallad Rinkebysvenska. Märkligt, för när de beställde mat vid disken var deras svenska perfekt. Ja, ja… Jag slängde i mig min flottiga pizza och en Christer Lindarw**, det satt fint.

Flottig pizza och Christer Lindarw satt fint.

Nu ska jag läsa igenom högen med tidningar och post. Jag tror bestämt att där låg en påskhälsning från fru Engelwinge, tusen tack i efterskott! 

Klockan kvart i åtta åker jag och skjutsar Anna och får förhoppningsvis en puss eller två för det. (Ja, jag har förstås baktankar med min snällhet!)

Tänkte få en lugn stund, men nån granne har bultat och borrat, en annan har grillat så jag fick svårt att andas och somliga gömmer sig bakom några klisterremsor på fönstren. Jätteskönt, för då slipper mina ögon gå i kors på grund av turkos-chock. Förutom detta är huset väldigt tyst jämfört med mammas, men här leker ju inte föräldrarna med sina små barn, de bara vaktar dem… Och följden blir en vända till av ungar som skriker för att få uppmärksamhet. JA JAG ÄR SKITTRÖTT OCH GRINIG!!!

*Clark Kent = min lille silverman
** en Christer Lindarw = en stor mjölk 

Read Full Post »

Folkilsk

Idag är jag baske mig folkilsk. Goda råd känns som pekpinnar och folk tjafsar med mig och står i min väg. Dessutom har nån i huset skrikit i ganska precis en timma nu. Mina öron står inte ut, men undrar hur de närmast sörjande pallar…

Jag orkar inte med såna här ljud när jag mår illa och har ont.

Jag mår illa och jag har ont. Försöker att leva normalt, men kanske unna mig och Fästmön nåt extra när det känns som det behövs. Det straffar sig. Såna som jag får inte må bra. Om jag har det gott en dag, slår kroppen tillbaka dan därpå. Om jag skrattar en dag kommer alltid nån som ska trycka till mig och göra mig ledsen eller arg. Det måste vara somligas lott i livet att just trycka till.

På Stormarknaden var det hemskt. Folk överallt, ungar som viftde med ballonger, la sig på golvet och skrek, mammor med megafonröster. Och så en svinigt dyr reklamskylt för min förra arbetsgivare som aviserar dess ankomst i Stormarknaden. Tacka f*n för att man mår illa! 

Folk överallt och massor av tjockisar. Men det är tjockisar med snygga kläder. Jag fattar inte var de shoppar. Anna och jag var på två ställen, främst för att kolla in gympaskor, men också lite kläder. Inte ens byxor med resår passar min trinda mage! Jag har nu insett att det måste ligga en alien i magen min. Varför är den annars så stor och stinn när jag bara spyr? Månntro Den Helige Anders har varit på besök nån natt när jag låg och sov… Nej, jag är bara tjock. Jag är smällfet och det är jag själv som har gjort det. Men varför går jag inte ner i vikt när jag kräks så ofta..? Jaa, det kan man ju fråga sig.

I min mage?

På måndag ska jag på undersökning och det är ju inte direkt nåt jag ser fram emot så där jättemycket. Samtidigt som jag förstås vill veta. Undersökningen i sig har jag gjort miljoner många gånger och det är väl inte världens roligaste. Men det finns värre.

Vi handlade ingenting på Stormarknaden mer än lite saker till kvällens middag. På apoteket var vi och hämtade mediciner. Tre något så när gemensamma bekantingar såg vi och Anna såg en gammal kompis från gymnasiet som bonus! Först såg vi Pelle utan hår svans och jag tänkte gå fram och skrika

Bu!

eftersom jag är så elak. Men jag gjorde det inte av nån anledning. Sen träffade vi L & L och det var kul att få presentera Anna. Slutligen mötte vi H inne på ICA Kvantum. H sprang omkring lika zombieaktig och folkilsk som vi och hittade inte heller nånting. Jädra jobbigt det är när affärer bygger ut och flyttar om varor!

Vofför gör di på detta vise?!

Nä, det var skönt att få komma hem och vila en stund ovanpå gästsängen efter att ha suttit på apoteket och kallsvettats medan personalen plockade fram medikamenter. Jag har ordinerat Arbeterskan att slänga sig framför DVD-inspelningen av måndagens Maria Wern. Själv ska jag försöka svälja min fadda smak i munnen (sköljer bort den med en öl just nu) och ställa mig i köket. Jag har dukat och snott till en skål med grönsaker bestående av gula och röda körsbärstomater, svarta oliver och fetaost blandat med rödvinsvinäger, italiensk salladskrydda och olivolja. Sen blev jag så trött att jag blev tvungen att sätta mig vid datorn en stund.

Efter maten blir det nog nån film, eventuellt nån av de två jag fick i julklapp av Anna. Om jag nu inte står med huvudet i toalettskålen och svär över folk och min mage…

Read Full Post »

Lite verkstad, lite mod, lite klent

Dagen har passerat snabbt. Morgonens möte andades uppgivenhet från min sida. Nära att ge upp-känsla och nära till tårarna. Jag hatar att vara så svag! Men kanske berodde det på nattens cirka tre timmars sömn. Lite för lite, liksom. Jag är fullt medveten om att jag går på reserven – idag, i alla fall. Annars har värmen gett mig energi och jag har haft nånting liknande tillförsikt. Tills för ett par dar sen.

Värmen har gett mig energi.

                                                                                                                                                                Idag har det emellertid varit konstigt väder. Varmt och klibbigt ena stunden, för att sen fullkomligt vräka ner. Jag tillbringade några timmar mitt på dan med att telefonera med Fästmön samt jobba med mitt CV. Troligen blir jag kvar i stan till torsdag eftermiddag. Och CV:t har jag redan haft nytta av – har just, på anmodan, mejlat det till en intressant arbetsplats!

Mådde illa och kände mig yr och kallsvettig, men jag tog ändå några skurartag i badrummet och duschrummet/-toan. Bara för att känna att jag gör nåt med kroppen också – men även för att tänka! Behövde inhandla nåt till middag, så jag hasade över till Tokerian på eftermiddagen. Där höll jag på att springa på herr Deskmedul och hans arga fru, men jag lyckades väja i tid.

På gården träffade jag en dotter och jag var modig nog att fråga om läget. Jag har egentligen inga problem med att ställa de svåra frågorna! Det är en egenskap jag faktiskt gillar hos mig själv! Läget var inte så gravt som man skulle kunna tro, enligt dottern, men det kan ändå bli en del förändringar framöver av praktiska skäl. Så är det när man blir gammal. Jag bad henne framföra en hälsning!

Illamåendet ville inte gå över på eftermiddagen, så jag la mig ovanpå sängen och läste en stund. Slumrade till i hela 20 minuter och vaknade något piggare. Har just klämt i mig ett par kycklingchorizos med bröd. Magen reagerar direkt, tyvärr. Undras om jag har åkt på nån mindre välkommen bakterie…

Mamma ringde alldeles nyss. Hon hade satt in 2 500 kronor till mig idag – vilken snäll mamma, va?! Dessutom hade hon haft en trevlig eftermiddag tillsammans med en före detta granne som blev änka i höstas. Mamma lät riktigt glad – ja, inte åt att grannen blivit änka, men åt att få komma hemifrån. Jag tror att det är det hon behöver – stimulans och nån att prata med i vardagen om vanliga saker. Jag blev glad för hennes skull!

Nu laddar jag för dagens andra möte som är framskjutet något. Jag tror det krävs ett stort mått diplomati och smidighet, egenskaper som väl jag inte är så känd för… Men ämnet intresserar och engagerar mig och jag vill få ordning på torpet, så att säga. Förhoppningsvis kan det bli det genom modet att samverka, att nätverka för att nå målen.

Genom modet att nätverka kan man kanske nå målen.

                                                                                                                              Sammanfattningsvis: en inte helt bortkastad och misslyckad dag som jag trodde från början!

Read Full Post »

Husmor SLÅR till eller Snurrigt värre…

Jodå, alla mammor och pappor, Tofflan HAR ringt doktor Anders. Eller hans syster, rättare sagt. Fick ett antal provsvar varav ett var anmärkningsvärt lågt. När jag dessutom berättade om den förb. yrseln som återkom i fredags och har hängt kvar sen dess tyckte hon att det var bäst med en Anders-dejt. Så nu ska jag dit på onsdag förmiddag. Gissningsvis blir det stick i fingret då också. Jag ska nämligen inte må så här, tyckte doktor Anders syster. Hon menade att jag skulle må rätt bra efter att ha ätit medicin sen slutet av augusti och det var över en månad sen jag tog proverna, så värdena BORDE ha varit bättre nu. Men… To be continued, kan man säga. För övrigt mår jag rätt bra, jag är yr och har ont i huvet, det är allt. Och så är jag arg… (Ovanligt, va´..?)

Arg är jag så jag hoppar för att jag är så snurrig. Bland annat…

                                                                                                                                                             Jahapp! Den här duktiga husmodern startade sin städdag med att fara fram som ett jehu. Och krossa porslin. Först åkte tvålpumpen i porslin i golvet i badrummet, sen tandborsthållaren, också den i porslin, förstås. Det var inte roligt, kan meddelas… Tvål på ett badrumsgolv blir väldigt halt = fara för lårbenshalsar. När tvålen på golvet dessutom är uppblandad med porslinsskärvor, blir det, som du förstår, ännu värre.  Avslutningsvis råkade jag nästan ha sönder grejor på toa också: dasslocket i hårdplast var nära att bli en föredetting. Men bara nära. Ja det var många fula ord som kom ur Tofflans mun på förmiddagen…

Stack iväg en repa till Tokerian för att lämna in Lotto (du tror väl inte att jag vann nåt?!) och införskaffa ett antal förnödenheter och för att muntra upp mig lite allmänt. Det brukar ju vara ganska lätt att få sig ett och annat skratt där. Men i stället blev jag ÄNNU mera snurrig. Eller vad sägs om… julägg???

Men hallå! Ägg ska det väl vara till en ANNAN högtid, inte till jul? Eller???

                                                                                                                                                       Jag dissade förstås juläggen – nu får det baske mig bli ORDNING på traditionerna – först ungdjävlar igår när det INTE var Halloween, sen ägg till jul! Vart ska detta sluta? Jag inhandlade lite förnödenheter. Böckerna var förstås nödvändigast, men kostade bara 25 kronor tillsammans! Blocken var ett fynd för endast tio kronor.

Diverse förnödenheter såsom toapapper, äpplen, två pocketböcker och tre block. De senare hittade jag i en gigantisk fyndhörna till höger efter entrén.

                                                                                                                                                      Tittade också in till Järnia och eftersom jag kände hur jädra synd det var om mig idag – porslinskrossning, yrsel, huvudvärk, mens, traditionsförvirring med mera – så inhandlade jag en svindyr tvålpump och en lika svindyr tandborstmugg – I METALL, för säkerhets skull. Fast lite tur hade jag, för det var 20 procents rabatt på dem…

Visserligen 20 procents rabatt på dessa, men de var svindyra ändå.

                                                                                                                                                     Hann innanför dörren och kallsvettades som en gnu. (Kallsvettas gnuer? Det LÄT bra, men..?) Började må illa, så trevligt så och skallen snurrade ännu värre än tidigare. Då messade Fästmön att hon var så trött att hon mådde illa och jag erbjöd mig då att hämta henne från jobbet när hon slutade (tio minuter senare) och skjutsa hem henne. Det finns ju inget värre än att sitta på en buss och må illa… Då är det bättre att må illa tillsammans i en bil. Så jag skjutsade hem min kära och fick då ett par pussar! 😛

Hemma igen hade mamma ringt. Tanken var att jag skulle lägga mig och vila en stund innan jag dammade och dammsög, men jag ville förstås ringa tillbaka och kolla om det var nåt viktigt. Då svarar hon:

Ja hej Tofflan, det är mamma!

Men… Eh… det var ju JAG som ringde..? Nå, i vart fall var hon på språng med färdtjänsten till apoteket så hon bad att få ringa senare. Eftersom jag ville damma och dammsuga i dagsljus satte jag fart med det. Dammsugarpåsen behövde bytas och det var första gången i den nya sugaren. Det gick bra. Efter typ en kvart och hundra liter svett samt ytterligare fula ord.

Och nu sitter jag här i ett nystädat hem, med en skalle som snurrar och väntar på att mamma ska ringa så att jag får lägga mig ner och vila en stund sen. Ja just det… Mat kanske jag skulle tänka på också… Tja, det finns ett par kalkonwienerkorvar eller thaisoppa att välja på. Nåt kulinariskt ska jag väl lyckas trolla fram…

Read Full Post »