Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Dagens spooky #1

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Avtackad och klar

Ett färdigt inlägg.

---

 

En av de blommor jag fick i närbild, den som var mest orange och mest ovanlig!

Det kändes väldigt bra att få en liten fikastund med de på enheten som var i tjänst i eftermiddag. Jag blev glad och varm om hjärtat av Henriks ord om hur jag tog emot honom på jobbet och lotsade in honom i det. Men också av att han faktiskt varit inne på min blogg och kollat in min inköpslista över böcker… Alla vet ju att jag läser MYCKET och det är rätt svårt att köpa litteratur till mig. Men Henrik hade ansträngt sig och tagit reda på ett och annat. Det berörde mig mer än jag kanske visade. För jag fick nämligen ett bokpaket av kollegorna. Ett mycket genomtänkt sådant, med en bok som stod på min lista och en bok som jag verkligen blev intresserad av att läsa! Sen fick jag blommor också… Orange blommor som ser ut som korall. Ingen av oss vet vad de heter, men fina och ovanliga är de där de nu står i en vas i mitt kök. Jag älskar ju som bekant inte bara böcker utan också blommor och orange. Och tårta… Vilken fullträff!

Tyvärr hann killarna sticka iväg på möte, så de är inte med på bilden. Därför får Kristina och Mia representera mina före detta kollegor. Linslusen Francis, till höger i bild, kom också med på fotot!

Kristina och Mia övervakar mina blommor, tårtan och böckerna jag fick.

Innan jag lämnade byggnaden var jag ner till Jörgen för att lämna nyckel och passerbricka. Han ville inte vara med på bild, utan hänvisade till sin suppleant. Suppleanten använder han för att få folk att vända i dörren. De som kommer med jobbiga ärenden, förtydligade Jörgen och garvade. 

Jörgens suppleant.

Innan jag lämnade Kexfabriken eller Besticklådan för allra sista gången sa jag hej då till två favoriter, Anna-Maria, förstås, och så Anneli. Resten av favvosarna hade redan försvunnit på semester.

Nu är jag klar med Sigtuna kommun. Det har inte alltid varit roligt att åka till jobbet, men jag är flera erfaren-heter rikare – både vad gäller jobb och människor. I morgon blir det inskrivning hos Arbetsförmedlingen. Senare i veckan kanske, kanske det blir en intervju nånstans, i nåt företag som av en händelse ringde mig på förmiddagen idag och undrade om jag var intresserad av en tjänst…

To be continued…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Två tuffa dar

Ett trött och lite kämpigt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: Jag vill tacka Bliwas representant som efter att ha läst detta inlägg tog kontakt via e-post med mig! Strålande kundvård och service!!!

---

 

Nu väntar två tuffa dar. Jag ska inte sticka under stol med den saken. Nattsömnen har varit dålig. Jag har sovit för lite och de timmar jag har sovit har inte gett ordentlig vila. Orolig sömn, vaknade av och till. Det är lite av ett under att jag klarade mig till jobbet utan att somna vid ratten.

Min pappershög med sökta jobb från förra hösten. Nu blir det en ny hög.

Vad händer idag? Först tittade jag in till en av de trevliga och serviceinriktade personerna på HR för att be om ett arbetsgivarintyg. Igen. Det visade sig nämligen vara nya regler – också det igen – när det gäller inkomstförsäkringen. Den kan jag emellertid inte ansöka om förrän jag har fått a-kassa beviljad och utbetalad första gången. (Har jag TUR kommer första utbetalningen i september eller oktober.) För att få ersättning från a-kassan måste jag bland annat bifoga ett arbetsgivarintyg med min ansökan. Det nya är att även försäkringsbolaget, som håller i inkomstförsäkringarna, numera också kräver ett arbetsgivarintyg. Lite kaka på kaka, eftersom ju en beviljad a-kassa förutsätter att jag har lämnat ett arbetsgivarintyg till a-kassan. Men beviljandet i sig är en förutsättning för att få ut någon ersättning på inkomstförsäkringen. Snurrigt, eller? Det papperslösa kontoret sen är nog bra och det går att fylla i blanketter på nätet – om man har en bra dator. Det har inte jag, så jag har faktiskt gjort det via jobbdatorn på arbetstid. Men papperslöst blir det ju inte – blanketterna ska skrivas under och DET kan man ju inte göra med papper när de ligger i datorn. Än. Fast det borde gå med e-legitimation. Fast inte jämt.

För att få ersättning utbetald från a-kassan är också reglerna vad gäller att söka jobb skärpta. Bland annat måste du en gång i månaden redovisa alla jobb du har sökt, förutom att du fyller i ett kassakort med timmar du har varit arbetslös – eller jobbat två gånger i månaden. Aktivitetsrapporten, det vill säga sammanställningen över de jobb du har sökt, fyller du i elektroniskt med e-legitimation och skickar in till Arbetsförmedlingen. Kassakorten fyller du också i elektroniskt och med e-legitimation samt skickar in till a-kassan. (E-legitimation behövdes inte i höstas för detta.)

Om du inte söker tillräckligt många jobb får du ingen ersättning från a-kassan. Vad som är

tillräckligt många jobb

finns inte angivet nånstans vad jag vet, utan verkar vara godtyckligt. Förra hösten, när detta nya med aktivitetsrapporter startade, var det emellertid ingen som klagade på mitt jobbsökeri. Med tanke på det antal jobb jag sökte kändes det rätt och bra. (Se högen på bilden ovan!) Men samtidigt är det en enorm press. Jag tycker att det är bra att man får redovisa vilka jobb man har sökt. Fast jag kan inte låta bli att undra om det bara är kvantitet man ser till och inte kvalitet. Och kollar nån nånsin upp att man faktiskt har sökt de jobb man anger att man har sökt? Ärligt talat tror jag inte att Arbetsförmedlingen har resurser för det. Samtidigt vet jag inte riktigt vad de sysslar med på Arbetsförmedlingen. För förmedlar jobb gör de ju inte. Det kan inte vara nåt roligt ställe att jobba på…

Det är jobbigt att känna att man hela tiden ska kontrolleras, som om man medvetet försöker lura till sig pengar. Jag får ut 9 900 kronor i månaden på a-kassa. Jämfört med den månadslön jag har haft i nästan åtta månader är det inte ens en tredjedel. Så ingen ska tro att det är värt att försöka lura till sig a-kassa. Försök lev på den, får du se! Jag har dessutom ingen sambo eller mak* som kan försörja mig/betala räkningar, utan jag måste fixa allt själv. Några bidrag från andra håll i samhället får jag inte. Och nej. Ekvationen går ju inte ihop.

Nummer nio hade jag vid förra inskrivningen, tror jag.

I morgon infaller alltså tuffa dag två. Då ska jag skriva in mig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen – tillsammans med horder av andra losers människor. Vi får var sin nummerlapp och sen får vi sitta i entrén och vänta på att vårt nummer ropas upp. Jag brukar ta med mig nånting att läsa, men jag har svårt att koncentrera mig eftersom där är så mycket folk. Jag har ju svårt för folksamlingar och sorl, så nästan all min energi går åt till att tvinga mig att sitta kvar och behålla mitt lugn. Hur resten av inskrivningen går till knackar jag nog ner i morgon – om mina energiresurser inte är helt förbrukade – i ett blogginlägg. Jag har en känsla av att jag behöver skriva av mig då.

Idag väntar en hej-då-lunch med en kollega i huset. Och jag har just fått veta att det blir nån sorts hej-då-fika med enheten i eftermiddag. Det senare fick jag veta nu på morgonen och det gjorde mig faktiskt lite glad.

Nu ska jag försöka upparbeta kraft och ork att utföra de allra sista arbetsuppgifterna här. Jag har överlämnat till konsulten i fredags, men jag måste ändå i de sista skälvande minuterna jobba. Det känns rätt tufft, samtidigt som jag har förvånat mig själv med att vara ganska glad idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det kom några värmande ord…

Ett tacksamt inlägg.

---

 

När människor är snälla och vänliga och tacksamma blir jag glad. När människor även framför detta – muntligt eller skriftligt – blir jag ännu gladare. På nåt vis finns de fina orden kvar längre i mitt hjärta då.

Idag noterade jag att jag hade fått ett intyg från en person – bara så där, utan att jag hade bett om det. Jag svarade och tackade, för se tack har mina föräldrar lärt mig att säga.

Med risk för att mina närmaste kollegor blir stötta… (personen som jag citerar jobbar alltså inom samma företag som jag gör just nu och har även hittat till min blogg). Så här stod det, något förkortat för att inte röja vem personen är:

[…] Känner igen mig i mångt och mycket i det du skriver om arbetsmiljön. Läste också att du tyvärr inte kommer bli kvar, […] Jag har alltid fått snabb hjälp av dig (till skillnad från när jag vänder mig till andra på enheten). Med andra ord är det jag som ska tacka! Önskar dig all lycka i jobbsökeriet. […]

Tack snälla A för dina ord som kom just som jag kände mig missmodig och värdelös! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen fredag!

Ett fredags-inlägg. Och lite om lördagen.

---

 

Jag trodde nog inte i första taget att jag skulle uttrycka det jag gör i rubriken. Men idag gör jag det – rakt och öppet. Dagen inleddes med ryggvärk och med denna fick jag kämpa mig i igenom ett morgonmingel på jobbet med anledning av att det är Europadagen idag. Inte bara kämpa som i lyssna och titta. Jag skulle dokumentera också, i text och bild. Mot slutet kunde jag nästan inte resa på mig. Men allting går, även gamla Tofflor med bråkande ryggar. Det tog större delen av förmiddagen att få materialet klart för publicering på intranätet. Då hade skiten hängt sig en gång också och naturligtvis hade jag inte sparat mer än första stycket och en bild.

Idag har vi haft besök av kollegan som nyligen har slutat. Det märkliga är att besöket här var vigt till den nya personen – som frågade om en hel del saker som jag redan har gått igenom. Jag själv har förstås passat på att be om hjälp vid ett tillfälle, men jag hade inget mer att fråga om eller be att före detta kollegan tankar över. Det var väldigt svårt att jobba samtidigt, emellertid, eftersom det pratades mycket rakt över bordet och snett över.

Kinalunch passade fint idag på fredagen.

Men det är fredag. Äntligen! Jag har firat med att käka lunch på den närbelägna Kinarestaurangen. Det kändes inte som att trion från enheten saknade mig när de gick iväg på gemensam lunch. Jag lät före detta kollegan med bästis lägga beslag på den nya personen. Det var fascinerande att se de leenden den nya personen fick från ett visst håll. Själv kan jag räkna gångerna jag har fått ögonkontakt med samma person på ena handen. Och då behöver jag inte ta till alla fingrarna. Jag har nåt att se fram emot och det är den 30 juni.

Om du tror att det som sker runt omkring inte berör mig så mycket, då tror du trots allt lite fel. Jag hör och ser väldigt mycket och observerar att en del personer får ta för sig, medan andra näpsades i sin linda. Inte kan jag skylla på kön, jag skyller på mig själv. Jag skulle ha ställt tuffare krav från början och inte envisats med att försöka själv när jag aldrig fick några svar – eller bara oförskämda svar. Men… det gör ont. Det Gör Ont. Nåt annat kan jag inte säga.

I kväll blir det lugna puckar med läsning och Tyst vittne på TV. Jag ska köpa hem nåt gott som jag antagligen sparar till lördagskvällens musikaliska begivenhet. För första gången på flera år ska jag titta på tävlingen ensam. Kanske inte det roligaste, men jag får väl twittra lite, precis som jag gjorde under semifinal 2 igår kväll.

För dig som inte finns på Twitter kommer här en kort sammanfattning:

• För Malta tävlar i år… Family Four…
• Israel-tjejens lugg var jag rätt avundsjuk på.
• Kusin Josefin hade skrivit Norges låt.
• Nörrbaggen hade nog väldigt tajta byxor, av nutcrackervarianten, om du förstår vad jag menar…
• Roger Pontare och Claire Wikholm var visst också med i tävlingen…
• Polen gjorde mig mållös. Och det var INTE för att numret och artisterna var bra.
• Conchita Conchita Conchita – med Wurst i efternamn tävlar för Österrike. Och här tror jag Sanna Nielsen har en riktigt farlig motsåndare. Conchita är nämligen skitbra!
• Litauen hade inte sparat på stärkelsen i kjolen, precis…
• Den finska låten var bara så… tråååkig… Anteeksi, Suomi, mutta…
• Vitryssland skickade ett boyband och såna är ju, som bekant, helt ute.
• Från Schweiz kom en visslare. Kunde konstatera att det var tur att han inte käkade Mariekex samtidigt.
• Introt till Greklands låt lät som ett begravningståg i New Orleans.
• Undrar om slovenskan har en bra ambus..?
• Monica Lewinsky of Romania?

Så inför morgondagen har jag två favoriter – vår egen Sanna och Conchita.

To be contineud, alltså…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjukt och medicinerat

Ett så-här-blev-det-inlägg.

---

 

Envis som han på strumpan.

Alltså, det var rätt idiotiskt av mig att åka till jobbet i morse. Men jag är envis som fan en åsna och jag ville försöka. Ryggen är alltid värst på morgonen. Den här morgonen var inget undantag – hur jag nu kunde inbilla mig det.

Jag ber inte om hjälp eller söker vård i första taget. Kan själv, försöker själv. Som nu. Jag har egenvårdat med värme, gel, vila, receptfria tabletter, naprapat och det har inte räckt.

Doktor Jan är inte nån doktor man tjafsar med. Det är raka puckar som gäller. Han tyckte att tre veckor med en eländig rygg var nog. Men grejen är att ryggskott måste ha sin gång. Vi diskuterade medicin och det är problematiskt på grund av min mage och bråcket. Nu fick jag i alla fall utskrivet Paraflex som jag kan ta till natten. De är mot värken och gör mig dessutom sömnig. Det vore liiite skönt att få sova en hel natt och inte vakna varje gång jag rör mig. Jag ska fortsätta med Naproxen och kombinera med Alvedon. Fast dumhuvejag glömde köpa alvedon på apoteket.

Eftersom jag blev sjukskriven dessutom fram till dan före min födelsedag kan jag faktiskt ta Paraflex även på dagtid om jag skulle få outhärdliga smärtor. Och så ska jag fortsätta hos naprapaten, men inte låta honom dra i mig. Det har han inte heller gjort, bara masserat och tryckt.

Jag har mejlat till min enhet på jobbet och gett rapport. Försökte ringa HR också, men det var värre. Det blir ett nytt försök i morgon. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska göra med mitt sjukintyg. Gissar att jobbet måste få se det, men att det sen ska till Försäkringskassan. Äh, jag är helt enkelt sjuk för sällan. Jag minns inte hur man gör.

Ibland räcker det med ett plåster när man är sjuk, men inte alltid.

Sist jag var sjuk, i samband med alien-operationen, minns jag att det ringde en kvinna från Försäkringskassan och kollade om jag verkligen skulle börja jobba så tidigt. Jag hade dessutom skickat in läkarintyget för tidigt, det vill säga ett par dar innan jag skulle gå tillbaka och jobba. Men jag började den dan det var sagt och även om det var skittufft fixade jag det. Och klarar jag att jobba fyra veckor efter en alien-operation ska jag nog klara av att börja jobba om ett par veckor igen, förhoppningsvis efter ryggskott. Nu är jag inne på fjärde veckan med en rygg jag helst vill amputera.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kall måndag

Ett inlägg om en måndagsmorgon.

Det är mörkt, det är massor (nåja…) av snö och det är skitkallt (allting är relativt…). Det har snöat en hel del och ingen har plogat på gårdarna här på hela helgen. Igår kom det mer snö. Gissar att jag blir ganska blöt om foten i den trasiga skon när jag går ut till garaget.

Natten har varit urkass. Jag var jättetrött igår och gick och la mig strax före klockan 22 för att se på Poirot i sovrummet. Tror jag missade själva upplösningen. Sen vaknade jag minst en gång i timmen, ofta halvtimmen, från klockan två. Det är alltid så här när jag ska upp och jobba. Ändå vet jag att det inte är nån som bryr sig om jag kommer lite sent. Eller också är det värre när jag, som visstidsanställd, gör det. Vad vet jag..?

Det gick bra att somna till honom.

Idag är det ett evenemang hela eftermiddagen som jag anmälde mig till för länge sen. Tyckte att nån från enheten borde gå, helt enkelt. I fredags fick jag veta att ytterligare två personer är anmälda och ska delta. Tre personer av fem känns ju lite väl många, så jag avstår nog från att gå. Synd att internkommunikationen oss emellan inte fungerar trots att vi delar kontor. Men jag har annat att göra, så…

Nu ska jag sleva i mig morgonfilen och sen försöka upparbeta nån form av lust att ge mig ut på vägarna. Vad gör man inte för pengar (lön)?

Ha en bra måndag!

Livet är kort.

Read Full Post »

Tusenskönor

Kristina Ohlsson är en relativt ny bekantskap bland svenska, kvinnliga deckarförfattare. Nyss läste jag hennes debut Askungar och i natt läste jag de sista, spännande sidorna i uppföljaren Tusenskönor. Båda böckerna har jag lånat av Fästmön.

En vacker titel, men en hemsk historia.

Tusenskönor må ha en vacker titel, men det är en hemsk berättelse som inleds med mordet på ett prästpar i deras hem i Stockholm. Fast till en början ser det ut som om mannen först skjutit sin hustru och sen sig själv. Skälet sägs vara att hans ena dotter har dött. Samtidigt väntar en illegal invandrare på en ny framtid i Sverige. Och så är det den här unga kvinnan som befinner sig i Thailand och är på väg att bli av med hela sin identitet.

Det kan tyckas som alltför många historier i en enda bok, men faktum är att de hör samman. De bildar en mycket logisk, men naturligtvis också fruktansvärt hemsk enhet.

Betyget för denna bladvändare blir det högsta! Spänningen genomsyrar hela boken, ända till slutet och författaren knyter ihop de lösa trådarna på ett lysande sätt.

Read Full Post »

Att få fikon

Att få fikon betyder ungefär att stå med långnäsa. Och det kan man väl säga att jag fick göra idag. Framåt lunch berättade fru Chef1 att personen som fått Tjänsten var på intågande och skulle presenteras. Det kändes ju… asjobbigt lite sisådär. Men det fick gå.

Jag fick fikon idag, men inte mamma.

                                                                                                                                                           Fru Chef2 önskade min närvaro på ett möte på eftermiddagen – och där skulle också personen vara med. Det fick också gå. Jag börjar bli en fena på att bita ihop. Efter mötet, som skedde tillsammans med en enhet som ska slås ihop med avdelningen från årsskiftet, var det en stunds samvaro med fika. Höjdpunkten var KA:s hembakade lussekatter – lågmärket var de korta presentationer som vi alla skulle göra så att båda enheterna fick veta vem som var vem. Ur en stor låda drog KA vars och ens namn. Namnet på personen som fick Tjänsten fanns naturligtvis på en av lapparna. Men inte mitt. Detta noterades av några som viskade det, medan jag försökte avstyra. Det kändes bara så jäkla pinsamt.

Naturligtvis slapp jag inte undan utan fick ställa mig upp och berätta att jag har jobbat som informatör/kommunikatör i typ 25 år (längst av alla i församlingen, tror jag…), men nu ska jag sluta här. Tjofadderittan… så jag grät inuti.

Tillbaka på jobbet höll SE på att rensa sitt rum eftersom ett nytt äventyr väntar honom från årsskiftet. Jag gav en lycka till-kram – och fick en likadan tillbaka – varpå naturligtvis några tårar kom. Men jag behärskade mig och gick in på mitt kontor och avslutade för dagen. Som pricken över i:et fick jag ett mejl med ett nej på en tjänst jag sökt, ytterligare en tjänst som det borde ha stått mitt namn på eftersom den handlade om såväl kommunikation som personer med funktionshinder.

Ringde mamma en snabbis innan jag åkte eftersom jag ville veta om hon hade lyckats handla det hon tänkt på Tokerian eller om jag skulle göra det på vägen hem eftersom jag ändå skulle på ett annat ställe och handla. Som vanligt frågade hon hur det var – och som vanligt lyssnade hon inte när jag sa att det hade varit jobbigt på eftermiddagen. Nej, det var viktigare att hon fick tala om att hon inte att fått tag i Svensk Damtidning och… fikon.

Innan jag gick in och handlade där jag skulle handla på vägen hem satt jag en stund i bilen och grät. Naturligtvis hade jag ingen snorfana, så det var en Toffla med rinnande näsa och polkagrisrandigt ansikte som stegade in. Men jag utförde mina ärenden och inte en tår till har jag fällt. Inte en enda. Dessutom fick jag tag i Svensk Damtidning till mamma. Men se fikon, det var det bara jag som fick idag…

Read Full Post »