Däckad

Ett däckat inlägg.

---

 

Under måndagen kunde jag läsa lite i alla fall.

Medan vissa ministrar har avgått (föga förvånande) har jag gjort mitt bästa för att piggna till. Men det är svårt. Lika däckad som på söndagen var jag inte under måndagen och jag bytte under täcket i sängen i sovrummet mot ovanpå gästsängen i gästrummet. Värken kom och gick. Den är inte värre, men så snart jag äter… Ja fy, det går inte! Jag provade med fil och müsli för nu måste tarmen få nåt med substans att jobba med. Under en timme på måndagsförmiddagen trodde jag att jag skulle dö. Aptiten är helt borta – och det är väl inte så konstigt. Jag vet ju att det gör ondare i magen när jag äter. Samtidigt kan jag inte rekommendera den här bantningsmetoden. Ett kilo på en dag är liiite för mycket för snabbt. Ett par muggar kaffe har gått bra och i övrigt är det mineralvatten, Pro Viva fruktdryck och vatten som gäller fortfarande. Av nån underlig anledning är jag enormt sugen på leverpastej och om jag orkar ska jag försöka köpa hem det under tisdagen. Och så har jag bestämt att kontakta läkare om värken inte minskar tisdag kväll.

Två paket kom, varav det blåa sparas till en speciell dag.

Måndagen försvann i ett nafs och det var inte för att jag hade så roligt. Ett framsteg var i alla fall att jag kunde läsa korta stunder. Vidare tog jag itu med min strykhög. Strök den i etapper. Magen tyckte att det var riktigt skönt att jag stod upp, samma tyckte ryggen. Och jag är glad att jag blev av med en måstegrej. Men när jag hade duschat och var helt slut efteråt på eftermiddagen undrade jag om jag nånsin blir kvitt magen. Kanske kan doktorn amputera den?

Måndagens post var däremot lite rolig. Förutom reklam och två räkningar kom två paket. Det ena innehållet får jag förstås betala för, men det andra ska jag spara till en speciell dag nästa vecka.

En smygtagen bild på Agneta när hon ska cykla hem i regnet och blåsten.

Fast jag har inte bara snälla kamrater som skickar paket. Jag har snälla kamrater som ställer upp och hjälper till. I regn och blåst cyklade vännen Agneta hit efter jobbet och baxade in mina sommardäck i bilen. Att jonglera med däck är nämligen inget jag kan utföra just nu. Jag fick bjuda på en slät kopp kaffe, men det blev också tillfälle att lämna över den blålila skyddsängeln till vännen. Agneta står inför stora förändringar i livet och vi turas om att hålla tummen (den vänstra, förstås!) för varandra. En skyddsängel kan då vara bra att ha. Fästmön fick sin i lördags (regnbågsängeln) och vad jag förstår funkar den – hon trillade inte ner från sin balle* när hon monterade nätet som ska hindra orädda katter från att försöka flyga efter fåglar

När du läser det här sitter jag antingen på bilverkstan eller på ett annat trevligt ställe. Jag är nog lika nervös var jag än sitter. Men Clark Kent** ska få sommartofflor på, hans bromsar ska kollas och så ska två garantiåtgärder utföras (fönsterhissar respektive airbag) under förmiddagen. Tur att jag har en bra bok med mig och kan surfa gratis på Instagram och Twitter! Tack Telia! 

På eftermiddagen väntar ett helt annat äventyr…

*balle = balkong
**Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Fredrik

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll var det säsongsavslutning för När livet vänder. Jag kan bara hoppas att duktiga Anja Kontor får fortsätta och att hon får göra många nya program. Den här sortens program behövs nämligen. Lugna program där samtalet och en människa är viktigast. En stunds stillhet som får oss att stanna upp i bruset och lyssna. Kvällens program handlade om Fredrik som blev överkörd av en lastbil.

Fredrik blev överkörd av en lastbil och fick amputera sitt vänsterben. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ungefär  2 500 personer i Sverige amputeras varje år. Benamputationer är vanligast. En amputation är naturligtvis en stor förändring. Många amputerade blir deprimerade. Men i det här programmet berättar Fredrik inte bara om sin sorg utan också om sin revansch.

För snart två år sen cyklade Fredrik hem från simträningen. Cirka en kilometer hemifrån blev han påkörd och han fick mycket svåra skador. Fredrik minns inget av olyckan. Han vaknade upp sex dar senare. Då hade han drömt att han sett en ängel. Sen fick han se in i sin mans ögon igen. Det var väldigt mycket som var trasigt i Fredriks kropp, men han kände ändå en sorts eufori – han hade ju överlevt.

Den första tiden var vännerna och familjen Fredriks trygghet. Men så kommer ju vardagen. Fredrik hatade kryckorna, han ville leva som tidigare. När det var som mörkast kunde han ligga i sängen och bara önska att allt var som förut – en känsla i alla fall jag känner igen.

Med protesen började en ny resa för Fredrik, men hans bild av sitt utseende är… trasig. När han berättar om den lilla flickan som skrek otröstbar i omklädningsrummet vid åsynen av Fredriks skada är det svårt att inte känna en del av den sorg Fredrik måste känna.

När han simmar känner han sig lycklig. Och han tänker också att hans vänsterben räddade hans liv. Fredriks avslutande ord är ord vi alla behöver reflektera över då och då:

Livet är otroligt skört, det är en gåva. Vi alla vet det, men det är otroligt lätt att glömma bort.

Tack Fredrik och tack Anja Kontor för en stark säsongsavslutning av När livet vänder. Jag längtar redan efter nästa säsong!

Missade du programmet med Fredrik? Se det här på SvT Play!

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie

När livet vänder: Marcus

När livet vänder: Lotta

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

Sista stycket.  Här fortsätter texten. Sista meningen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjukt och medicinerat

Ett så-här-blev-det-inlägg.

---

 

Envis som han på strumpan.

Alltså, det var rätt idiotiskt av mig att åka till jobbet i morse. Men jag är envis som fan en åsna och jag ville försöka. Ryggen är alltid värst på morgonen. Den här morgonen var inget undantag – hur jag nu kunde inbilla mig det.

Jag ber inte om hjälp eller söker vård i första taget. Kan själv, försöker själv. Som nu. Jag har egenvårdat med värme, gel, vila, receptfria tabletter, naprapat och det har inte räckt.

Doktor Jan är inte nån doktor man tjafsar med. Det är raka puckar som gäller. Han tyckte att tre veckor med en eländig rygg var nog. Men grejen är att ryggskott måste ha sin gång. Vi diskuterade medicin och det är problematiskt på grund av min mage och bråcket. Nu fick jag i alla fall utskrivet Paraflex som jag kan ta till natten. De är mot värken och gör mig dessutom sömnig. Det vore liiite skönt att få sova en hel natt och inte vakna varje gång jag rör mig. Jag ska fortsätta med Naproxen och kombinera med Alvedon. Fast dumhuvejag glömde köpa alvedon på apoteket.

Eftersom jag blev sjukskriven dessutom fram till dan före min födelsedag kan jag faktiskt ta Paraflex även på dagtid om jag skulle få outhärdliga smärtor. Och så ska jag fortsätta hos naprapaten, men inte låta honom dra i mig. Det har han inte heller gjort, bara masserat och tryckt.

Jag har mejlat till min enhet på jobbet och gett rapport. Försökte ringa HR också, men det var värre. Det blir ett nytt försök i morgon. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska göra med mitt sjukintyg. Gissar att jobbet måste få se det, men att det sen ska till Försäkringskassan. Äh, jag är helt enkelt sjuk för sällan. Jag minns inte hur man gör.

Ibland räcker det med ett plåster när man är sjuk, men inte alltid.

Sist jag var sjuk, i samband med alien-operationen, minns jag att det ringde en kvinna från Försäkringskassan och kollade om jag verkligen skulle börja jobba så tidigt. Jag hade dessutom skickat in läkarintyget för tidigt, det vill säga ett par dar innan jag skulle gå tillbaka och jobba. Men jag började den dan det var sagt och även om det var skittufft fixade jag det. Och klarar jag att jobba fyra veckor efter en alien-operation ska jag nog klara av att börja jobba om ett par veckor igen, förhoppningsvis efter ryggskott. Nu är jag inne på fjärde veckan med en rygg jag helst vill amputera.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 43: Öl och Häl

Torsdag och dags för veckans höjdpunkter (öl) respektive källarvandringar (häl). Det är inte svårare än så här – enligt mig, vill säga:

Öl

• Torka aldrig tårar utan handskar (det bästa jag har sett på TV på länge!)
• Stödstrumporna Starlet (de är faktiskt helt OK!)
• Ingefärskarameller håller förkylning och halsont borta från mig!
• Från bloggvän till vän
• Tre böcker om tre olika kriser (fast varför fick en av dem betala utgivningen själv?)

Häl

• Min onda häl (snart amputerar jag själv!)
• Utställning med könshår (vem vill se???)
• Två lönesamtal och inte en spänn extra i lönekuvertet (bra jobbat…)
• Att inte kunna planera nånting framåt (på grund av jobbsituation och hälsan)
• Arbetsförmedling på distans (Arbetsförmedlingen förnekar sig inte: de som jobbar där är fortfarande rädda för personliga möten)

Read Full Post »

Höstpromenad med Ajfån

En härlig höstdag och jag gjorde som jag hade tänkt: tog en omväg till Tokerian och testade kameran i Ajfånen.

Det var många vackra färger som mötte mig redan vid garagen.

Höstfärger vid garaget.

Sen behövde jag bara ta några steg till så hittade jag fler färger.

Kolla löven mot den blåa himlen…

Flyttade kameran lite för att fota ur en annan vinkel – och råkade få med en mopedist i bildens nederkant. Lät denn* vara kvar bara för att det såg kul ut.

Höstträd med förbipasserande mopedist.

Och så en klassiker…

Fotografens skugga.

Höjde blicken för att fånga trädets krona från insidan, underifrån.

Under trädet.

Därpå stegade haltade jag över gatan och in mot skogspartiet. Kollade läget vid näckrosdammen. Där fanns några änder, men fy te rackarns, dammen ser ut som en dypöl! Och folk verkar inte ta reda på saker och ting efter sig ute i naturen…

Kvarglömd läsk.

Inne på skogsstigen var ljuset ganska dåligt. Men bilden på barrträdet ur grodperspektiv blev ganska läcker ändå. Jag kände mig rätt liten…

Grodperspektiv…

Och så var jag ju tvungen att testa motljusfoto! Den här bilden blev rätt OK.

Härlig höstsol…

Inne på Tokerian hände inget särskilt konstigt. Men jag var nöjd över att ha pallat att gå en promenad utan att vilja amputera hälen, så jag belönade mig en Vit choklad och en vit gladiolus!

Vit gladiolus, en favorit bland blommorna! Och äntligen en hyfsad närbild!

Och snart har jag spelat klart mitt allra första parti Wordfeud med BB! Strax blir det läsning i bäste fåtöljen!

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite kultur trots allt

Det blev hur som helst lite kultur idag, trots allt. Fast programtidningen låg kvar i tidningskorgen. Men några saker ville vi göra som fanns på min lista.

Programtidningen låg i tidningskorgen.

Vi gav oss iväg från Förorten just som himlen öppnade sig. Blöta om strumpor och skor klev vi på bussen – som den här gången inte åkte förbi oss utan stannade.

Kvällens måste var att titta på Kittys utställning på Svensk Konsthandel. Hon ställde ut tillsammans med en annan, mer traditionell konstnär, Helena Larsson. Galleriägaren kallade det hela Kontraster – ett mycket passande namn. Tyvärr var Helena Larsson sjuk, det hade varit kul att se de två konstnärerna ihop. Helenas tavlor är nästan som fotografier, Kittys är färgsprakande regnbågar, såna som man blir både glad och eftertänksam inför. Båda konstnärerna hade fått tavlor (notera plural!) sålda redan när vi dök upp, vid 17-tiden (de öppnade klockan 16). Du som inte hann att titta på KulturNatten har chans att se tavlorna under två veckor till.

Kitty Konstnär i mitten, Monica till vänster, min Fästmö till höger.

Vi fluktade på böcker, bland annat på antikvariatet Röda rummet, som ligger alldeles intill galleriet. Där fanns väldigt fina böcker, men tyvärr inga som vi ville eller kunde köpa. Jag såg till exempel en fin bok om vin. Den kostade 300 spänn och vägde säkert 300 kilo också. Orka bära… Vi hittade emellertid ett litet bokstöd, som jag fotade för att visa Kitty, faktiskt!

En liten en…

Efter tre K – Kitty, Konst och K.? – behövde få nåt i oss. Men en kulturnatt i Uppsala är man sällan ensam på stan. Det var massor av folk, dofter, ljud, musik… och ett och annat ”upptredande”…

Ett och annat ”upptredande” var det på stan.

Vi gick till Forno Romano i Svavagallerian. Där åt vi var sin god pasta och tog en öl till. Maten var inte gratis, men att kolla på folk kostar ingenting. Och vi såg, vi häpnade, vi skrattade, vi kommenterade. Själva var vi snyggast och bäst – som vanligt.

Forno Romano hade god mat, men organisationen bland personalen hade en hel del att önska…

Det tjocknade till med folk och de som jobbade på restaurangen hade stora problem. Det bildades en lång kö – som bestod av såväl färdigätna som ville betala som oätna som ville äta. Och så en och annan som ville beställa mat och ta med hem. Jaa, det var sannerligen svårt att låta bli att organisera om!!! Alla som jobbade i restaurangen gjorde allting – plockade disk, tog beställningar, serverade, tog betalt, visade gäster till borden… Nej, det flöt TRÖGT så nån dricks blev det inte!

Anna åt pasta med räkor och saffran, jag med svamp och ost. 

Hälen gjorde sig påmind, så vi tog bara en kort tur upp på gågatan för att köpa remmar och glo på bokbord. Därpå blev det en tur ner till Kungsgatan och Mollbrinks för att se på naket. Åter fann vi ett och annat objekt som vår kära Kitty säkerligen skulle estimera…

Vi häckade lite på Centralen innan vi tog bussen hem till Himlen. Jag har nu jätteont i hälen och dessutom satte allt promenerande fart på ett visst flöde, så jag fick både tvätta och låna kläder. Nej fy te rackarns, nu kräver jag snar amputation av både häl och alien.

Livet är kort.

Read Full Post »