Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skriva in mig’

Ett mosigt  inlägg.


 

Rotmos

Rotmos blev det på tallrikarna igår.

Inte då! Jag menar, inte att det blir mos av alltihop. Här kämpas det på och än har jag inte tappat modet. Fast det var ganska tufft igår att få sju nej på sökta jobb, det måste jag erkänna. Särskilt som man söker folk med två till tre års erfarenhet – jag har 25 och ändå blir jag bortvald. Jorå, jag har fått höra att jag är överkvalificerad många gånger. Fler gånger, faktiskt, än jag har fått höra att mina meriter inte räcker till. I såna lägen undrar jag om det är nån mening med att aktivt söka jobb.

Från Arbetsför-medlingen har jag inte hört ett pip sen jag var där och skrev in mig i somras. Därefter kom det hem nån felaktig handlingsplan, som sen reviderades och så var det det där strulet med handläggare – jag är fortfarande osäker på vad min handläggare heter och hon (ja, det var två kvinnliga namn på tapeten) har inte hört av sig sen i juni heller. Jag känner hur jag går igång och det är ingen idé – det ger mig inte nåt nytt jobb. Nä, det är bara att fortsätta söka och framför allt nätverka.

I morgon ska jag nätverka med min före detta kollega ”Lisbeth”, hon som egentligen heter nånting helt annat. Vi ska luncha på Logen, en av restaurangerna på campus där de alltid var så himla snåla med portionerna. Det ska bli så roligt att ses, det blev bara lite pratat när vi sist möttes i samband med Den Hjärtegodas fest.

Fästmön var ledig igår och då lyckades hon få en riktig sovmorgon. Nu hör jag att hon är uppe och stökar i köket. Idag jobbar hon hela eftermiddagen och kvällen fram till klockan 21. Då blir det en sån där tråkig dag för mig, med ett tyst hem och ingen ett flamsa med. För övrigt kan jag meddela att Annas lilla, men kraftfulla hand lyckades böja glasögonskalmen utan att den gick av. Nu fungerar hennes brillor som förr, faktiskt! Nä, en är inte så ohändig alla gånger och det är jag mycket stolt över.

Här är det gråväder idag och jag känner mig trött och mosig. Kanske att jag tvingar ut mig på promenad i eftermiddag bara för att få lite ljus och luft. Borde ringa mamma också, men det samlar jag ännu kraft för.

Vad gör DU idag då? Mosar kålrötter eller potatis eller gör du nåt roligare? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nyvaket inlägg.


 

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan i orange cirkel ska besöka Arbetsförnedringens hus idag.

Det känns väldigt, väldigt konstigt att inte åka iväg till jobbet idag. Igår var jag uppe alldeles för länge, för jag visste ju att jag inte skulle behöva kliva upp i ottan idag. Jag gav mig nämligen sovmorgon – ända till klockan sju. Arbetsförmedlingen öppnar inte förrän klockan tio och vis av erfarenhet är det ingen idé att komma dit för tidigt. Det är jobbigt överhuvudtaget att gå dit. Varför hänga på låset?

Igår blev jag så himla glad, mitt i det turbulenta livet. Jag fick ett mejl från Gunilla på Bliwa, försäkrings-bolaget som har hand om min inkomstförsäkring. Det var så vänligt skrivet och rakt på sak och framför allt: underlättande. Nej, nån byråkrati ägnar de sig verkligen inte åt där utan där är de smidiga och serviceinriktade. Kunden sätter de i centrum. Trots att Bliwa är ett försäkringsbolag har jag inte en enda gång i mina kontakter genom åren med dem blivit dåligt bemött eller känt mig ifrågasatt. Man skulle ju kunna tro att ett försäkringsbolag mer än statliga förvaltningar tror att folk försöker luras… Men icke Bliwa!

Fast jag är skittrött, för, som sagt tillvaron är turbulent och jag var uppe lite för länge igår kväll. Det hände ganska mycket som jag behövde ta in och både bearbeta och ventilera. Fästmön och jag telefonerade i en timme. Hon jobbar administrativt ett par veckor till. Dagarna blir långa och UL:s sommartidtabell hjälper ju förstås inte till. Turerna glesas ut, för uppenbarligen tror UL att det bara bor studenter i den här stan eller att ”alla” har semester. Men det är ju faktiskt några som måste jobba. En buss i timmen från Förorten tycker jag är anmärkningsvärt lite, i alla fall!

Jag hade tänkt hänga med minstingen nån stund den här veckan. Han klarar sig, han är ju stor kille nu, men det blir ändå långa och ensamma dar när mamma jobbar. Fast som läget är just nu kan jag inte bestämma nån specifik dag eftersom jag kanske måste ut på vift i jobbärende redan den här veckan.

stadshuset Stockholm

En tur till Stan på lördag, kanske?

Förutom telefonerande ägnade jag gårdagskvällen åt att läsa ut en bok och åt två vänner, den ena via sms, den andra via Wordfeud. Det är så jag umgås med folk just nu. Det har ju varit svårt att hitta tiden och orken under de senaste månaderna för umgänge med vänner. Den sista tiden har jag inte heller mått så bra och då har jag ingen lust alls att träffa nån. Ärligt talat orkar jag knappt umgås med mig själv. Ändå har jag som mål att försöka ta en tur in till Stockholm – ensam – på lördag för att träffa FEM och Finske Pinnen. Men det beror både på mitt mående och lite andra saker.

Min plan för idag är att ta bilen in till stan (idag pallar jag inte buss) och skriva in mig på Arbetsförmedlingen. Om jag orkar tänkte jag göra ett besök på ”vår” Johans jobb – ja, jag hoppas att det från och med idag är ett jobb och inte nåt annat! Det ligger väldigt centralt och på gångavstånd från Arbetsförmedlingen.

Vidare har jag rivit ur dubbelsängen för att bädda rent. Tvätta ska jag också göra, men det gör jag inte förrän jag är hemma igen. Hoppas jag får återkoppling på gårdagskvällens mejlväxling, så att jag kan bestämma om jag ska göra det där jobbärendet redan den här veckan. Misstänker att den här dagen i alla fall blir ganska välfylld.

Jag har ett antal jobb att söka och tänkte börja med det på allvar under onsdagen. Många har skickat mig fina tips på lediga tjänster, men jag har även hittat några själv.

Nu är första muggen kaffe snart tömd och jag ska ut i badrummet för att fräscha till mig. Och nej. Jag tänker inte klä upp mig för att gå till Arbetsförmedlingen. Men ren ska jag vara!

Jag undrar hur de har det på jobbet idag…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett trött och lite kämpigt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg: Jag vill tacka Bliwas representant som efter att ha läst detta inlägg tog kontakt via e-post med mig! Strålande kundvård och service!!!


 

Nu väntar två tuffa dar. Jag ska inte sticka under stol med den saken. Nattsömnen har varit dålig. Jag har sovit för lite och de timmar jag har sovit har inte gett ordentlig vila. Orolig sömn, vaknade av och till. Det är lite av ett under att jag klarade mig till jobbet utan att somna vid ratten.

Pappershög med sökta jobb

Min pappershög med sökta jobb från förra hösten. Nu blir det en ny hög.

Vad händer idag? Först tittade jag in till en av de trevliga och serviceinriktade personerna på HR för att be om ett arbetsgivarintyg. Igen. Det visade sig nämligen vara nya regler – också det igen – när det gäller inkomstförsäkringen. Den kan jag emellertid inte ansöka om förrän jag har fått a-kassa beviljad och utbetalad första gången. (Har jag TUR kommer första utbetalningen i september eller oktober.) För att få ersättning från a-kassan måste jag bland annat bifoga ett arbetsgivarintyg med min ansökan. Det nya är att även försäkringsbolaget, som håller i inkomstförsäkringarna, numera också kräver ett arbetsgivarintyg. Lite kaka på kaka, eftersom ju en beviljad a-kassa förutsätter att jag har lämnat ett arbetsgivarintyg till a-kassan. Men beviljandet i sig är en förutsättning för att få ut någon ersättning på inkomstförsäkringen. Snurrigt, eller? Det papperslösa kontoret sen är nog bra och det går att fylla i blanketter på nätet – om man har en bra dator. Det har inte jag, så jag har faktiskt gjort det via jobbdatorn på arbetstid. Men papperslöst blir det ju inte – blanketterna ska skrivas under och DET kan man ju inte göra med papper när de ligger i datorn. Än. Fast det borde gå med e-legitimation. Fast inte jämt.

För att få ersättning utbetald från a-kassan är också reglerna vad gäller att söka jobb skärpta. Bland annat måste du en gång i månaden redovisa alla jobb du har sökt, förutom att du fyller i ett kassakort med timmar du har varit arbetslös – eller jobbat två gånger i månaden. Aktivitetsrapporten, det vill säga sammanställningen över de jobb du har sökt, fyller du i elektroniskt med e-legitimation och skickar in till Arbetsförmedlingen. Kassakorten fyller du också i elektroniskt och med e-legitimation samt skickar in till a-kassan. (E-legitimation behövdes inte i höstas för detta.)

Om du inte söker tillräckligt många jobb får du ingen ersättning från a-kassan. Vad som är

tillräckligt många jobb

finns inte angivet nånstans vad jag vet, utan verkar vara godtyckligt. Förra hösten, när detta nya med aktivitetsrapporter startade, var det emellertid ingen som klagade på mitt jobbsökeri. Med tanke på det antal jobb jag sökte kändes det rätt och bra. (Se högen på bilden ovan!) Men samtidigt är det en enorm press. Jag tycker att det är bra att man får redovisa vilka jobb man har sökt. Fast jag kan inte låta bli att undra om det bara är kvantitet man ser till och inte kvalitet. Och kollar nån nånsin upp att man faktiskt har sökt de jobb man anger att man har sökt? Ärligt talat tror jag inte att Arbetsförmedlingen har resurser för det. Samtidigt vet jag inte riktigt vad de sysslar med på Arbetsförmedlingen. För förmedlar jobb gör de ju inte. Det kan inte vara nåt roligt ställe att jobba på…

Det är jobbigt att känna att man hela tiden ska kontrolleras, som om man medvetet försöker lura till sig pengar. Jag får ut 9 900 kronor i månaden på a-kassa. Jämfört med den månadslön jag har haft i nästan åtta månader är det inte ens en tredjedel. Så ingen ska tro att det är värt att försöka lura till sig a-kassa. Försök lev på den, får du se! Jag har dessutom ingen sambo eller mak* som kan försörja mig/betala räkningar, utan jag måste fixa allt själv. Några bidrag från andra håll i samhället får jag inte. Och nej. Ekvationen går ju inte ihop.

Nummerlapp nr 9

Nummer nio hade jag vid förra inskrivningen, tror jag.

I morgon infaller alltså tuffa dag två. Då ska jag skriva in mig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen – tillsammans med horder av andra losers människor. Vi får var sin nummerlapp och sen får vi sitta i entrén och vänta på att vårt nummer ropas upp. Jag brukar ta med mig nånting att läsa, men jag har svårt att koncentrera mig eftersom där är så mycket folk. Jag har ju svårt för folksamlingar och sorl, så nästan all min energi går åt till att tvinga mig att sitta kvar och behålla mitt lugn. Hur resten av inskrivningen går till knackar jag nog ner i morgon – om mina energiresurser inte är helt förbrukade – i ett blogginlägg. Jag har en känsla av att jag behöver skriva av mig då.

Idag väntar en hej-då-lunch med en kollega i huset. Och jag har just fått veta att det blir nån sorts hej-då-fika med enheten i eftermiddag. Det senare fick jag veta nu på morgonen och det gjorde mig faktiskt lite glad.

Nu ska jag försöka upparbeta kraft och ork att utföra de allra sista arbetsuppgifterna här. Jag har överlämnat till konsulten i fredags, men jag måste ändå i de sista skälvande minuterna jobba. Det känns rätt tufft, samtidigt som jag har förvånat mig själv med att vara ganska glad idag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ljuset.


Idag har jag sett ljuset!
Verkligen! Det var betydligt ljusare än förra veckan när jag och Clark Kent* tuffade till jobbet i morse. Men nej – jag vägrar tro att det har med snön att göra. Det var HIMLEN som var ljus.

Sol mellan husen på jobbet

Ljuset mellan husen på jobbet.


Dagstemperaturen har hållit sig
runt tio grader minus. Det var ungefär elva i morse när jag for hemifrån. Och solen har visat sig från sin bästa sida idag! Det är nästan jobbigt ljust för ögonen. Mina mullvadsögon, som smärtar i ljuset. Om nu bara snön kunde försvinna igen så blev jag ännu lite gladare.

Kom iväg lite senare än vanligt i morse. Jag hade nämligen förträngt att jag måste skotta framför garageporten. Inne på gårdarna var det oplogat, vid garagen var det lite plogat fram till soprummet. Framför alla garageportar låg den där förhatliga vita massan i små drivor. Som tur var är det än så länge lätt snö. Väderappen på mobilen säger att det ska bli lite varmare i veckan, men att det kommer mer sånt där vitt på lördag. NEJ! Hoppas det inte blir som för tre år sen… Mycket snö och snö som stannade kvar länge…

snöhög och vägskylt

Så här såg det ut i Förorten i mars 2010. Så vill jag INTE ha det igen.


Dagen har varit full av spännande jobb.
Ett möte på eftermiddagen, som jag hade en förutfattad mening om, visade sig vara riktigt intressant. Och vidare har det kommit ett par delikata förfrågningar om saker som känns lite mer avancerade än vanlig produktion. Jag känner att jag trivs så mycket bättre när jag får lite större utmaningar och vågar ta för mig mer. Samtidigt är det tufft vad gäller självkänslan. Jag är verkligen en skugga av den jag var.

Det vore också bra att få veta hur våren blir jobbmässigt. Fredagens besvikelse har lagt sig, mycket tack vare ”Lisbeths” ord om att

det är inte roligt att jobba här just nu och om några år tror jag att vår verksamhet inte finns.

Men frågan är vad jag gör den 1 mars. Jag vill verkligen VERKLIGEN inte skriva in mig hos Arbetsförmedlingen igen. Dessutom vore det bra för verksamheten på jobbet att få veta om det finns nån som ska utföra de arbetsuppgifter jag utför idag från samma datum. Det är ju liiite svårt för enheten att planera långsiktigt. Med tanke på att det är två val i år, så… Ja, du fattar…

Snö på bänkar och stolar

Mitt nya kontor?


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens lilla utflykt.


Det var en väldigt mörk dag idag.
Därför passade det kanonbra att göra ett besök i environgerna kring min förra arbetsplats och äta god lunch tillsammans med Pe. Kycklingspetten och jordnötssåsen smakade lika gott som sist (i juli). *rapar diskret*

Uppäten lunch

Uppäten lunch.


Det är väldigt skönt
att hänga med Pe. Jag kan vara mig själv – och har kunnat vara det sen allra första stund. Vi kan prata om ”allt”, även sånt som är jobbigt. För är det nån som förstår hur tufft det kan vara i min tillvaro så är det Pe. Vi kan bara hoppas och tro att det snart vänder, för vi är båda värda bra liv.

 Pe

Pe förstår.


Pe har aldrig skrattat åt mig,
har aldrig tryckt ner mig och har aldrig fördömt eller hånat mig på nåt sätt. Ändå kan vi ha livliga diskussioner, för det mesta om djupare ting. Såna där diskussioner som gör gott i själen därför att det är OK att ha åsikter – även om de skiljer sig åt. Pe och jag är aldrig oförskämda mot varandra, nämligen, utan visar varandra respekt.

Att röra sig i närområdet av sin förra arbetsplats innebär förstås att man träffar på bekantingar. Som vanligt såg jag J, men det blev bara ”hej” och ”hej då”. En liten pratstund blev det däremot när Pe hade åkt till redaktionen och jag just skulle kliva in i bilen. Träffade M och fick mig lite nyheter av såväl positiv som negativ karaktär. För det är verkligen tuffa tider nu. Så kanske ska jag vara glad att jag inte fick förlängt med ytterligare ett par månader. Det hade nog mest varit att dra ut på nånting som oundvikligen lett till ett avslut i alla fall.

Jag hade nästan kommit hem igen när mobilen ringde. Det var min handläggare på Arbetsförmedlingen! Som bekant skrev jag in mig som arbetssökande den 1 augusti. Nån handläggare har jag emellertid inte fått utan har bollats mellan AF Kultur och vanliga AF. Men så idag ringde S och berättade att h*n är min handläggare. Jag bad S vänta medan jag parkerade bilen. Därefter pratade vi en stund – om allt från förväntningar (ingen idé att ha några) till min första aktivitetsrapport (som fick med beröm godkänt). S frågade om intervjuer och jag beskrev läget. Ett mejl med kontaktuppgifter har nu kommit fram. Det kan ju vara bra att ha ifall att.

I postboxen låg en DVD som en liten uppmuntran denna mörka, ganska tuffa dag.

Rosor, kyssar och döden

Rosor, kyssar och döden – den fjärde Maria Lang-filmen.


Två Tre Fyra nej på sökta jobb
låg i inboxen, nämligen. Och så har jag ju fått en del annat att tänka på av det som sades under och efter lunchen. Vissa stunder vill jag bara fly från verkligheten. Kanske gör jag det redan i kväll, tillsammans med Fästmön. Anna är nämligen ledig i morgon, vilket skulle kunna innebära filmkväll eller spelkväll… Vi har ju fortfarande inte prövat vem av oss som är mest lik Sherlock Holmes…

Deckarspelet

Deckarspelet har inte packats upp och testats än.


Just i den här stunden
önskar jag att alla som inte har jobb får det och att alla som har för mycket jobb finge dela med sig. Och att de som inte borde behöva jobba för att de är sjuka skulle slippa. Men det är inte verkligheten, utan i filmens värld. Möjligen…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en handläggare som inte vill bli min, en ängslig mamma och kläder mot väta.


Efter dagens dusch och hårtvätt
hade jag inte så stor lust att bli blöt igen. Men jag behövde gå och handla. Jag rev i garderoberna och hittade en tunn, men vindskyddande jacka och ett par hela, grövre skor. Jackan var i bra skick. Jag är emellertid inte i lika bra skick, så frågan var om jag inklusive en luvatröja fick plats under jackan. Det fick vi! SÅ jäkla fet är jag alltså inte! Skorna funkade också bra. Lite bökigt blir det att flytta mina inlägg fram och tillbaka i olika skor. Ett par specialgjutna inlägg kostade nästan 1 600 spänn i början av december förra året. Det är alltså uteslutet att inhandla ytterligare ett par.

Skoinlägg

Mina inlägg som är gjorda efter gipsavgjutningar av mina fötter.


Idag var det inget mer
än två glödlampor och ett batteri som skulle avlämnas i soprummet, på vägen till Tokerian. Det var bra, det, för mobilen ringde. Du kan aldrig gissa vem det var – och det kunde inte jag heller enbart genom att titta på uppringande nummer. Men det var… en handläggare på Arbetsförnedr… Arbetsförmedlingen! Jag var ju dit och skrev in mig den 1 augusti. En vecka senare deltog jag i ett obligatoriskt jävla skitmöte som tog en hel förmiddag i anspråk (då visade jag upp en bunt intyg också som skulle registreras). Sen dess har jag ringt Kundtjänst och berättat om några av jobben jag har sökt. Jag har registrerat mig på nätet hos Arbetsförmedlingen – inför kommande månadsrapportering den vägen. Arbetsförn… Arbetsförmedlingen ska nämligen slippa prata med människor en gång i månaden i alla fall. I stället ska personalen roa sig med att läsa vad dessa människor, vi arbetssökande, har sökt för jobb etc.

Hoppas att de är beredda på den roman jag tänker förse dem med!

skrockade hon häxlikt och kliade sig på skäggvårtan som rodnade av förtjusning på hennes nästipp.

(Ja du läste rätt! Vårtan rodnade!)

Men åter till handläggaren. Nån handläggare har jag nämligen inte fått än och jag har ännu inte hört av nån tänkbar kandidat (sic!) från AF. Den jag skrev in mig hos tyckte att jag skulle tillhöra AF Kultur. Sen har jag väntat och väntat och väntat för att få höra ifrån nån handläggare. Nu ringde en! Heureka! Eller..?

Varken h*n som ringde eller jag vill ha nåt ihop. Ingen av oss tycker att en kommunikatör ska tillhöra Kulturdelen av Arbetsförmedlingen. Bra. Överens. Det var också fint att h*n ringde mig för att fråga om min åsikt. Så vad händer nu? Tja… fortsatt väntan på en handläggare för mig på AF. Tro nu inte att jag har några större förhoppningar. Jag vet visserligen att det finns undantag i form av lysande stjärnor, men dessa undantag är få. Närmare bestämt två (2) – Maria och Ingmari. Nej, några mirakel förväntar jag mig inte. Samtidigt måste jag ha en handläggare så att a-kassan blir nöjd. Nån hjälp eller nån förmedling av jobb har jag aldrig fått av AF.

glad tjej

Jag vet inte om jag blev så här glad för att nån från AF ringde, men jag är i alla fall inte bortglömd av dem…


På Tokerian
hände inget anmärkningsvärt alls idag. Där var mest äldre och jag. Äldre människor är vanligen väluppfostrade och de springer inte omkring och skriker. Inga kulturkrockar, alltså! Hann precis in och hade klätt av mig blöta ytterkläder när lilla mamma ringde. Och hade dåligt samvete! Hon hade dåligt samvete för att hon hade köpt sig själv en höstjacka i stället för att skicka pengar till sin arbetslösa, 51-åriga dotter! Har du hört?! Det var nästan så jag grinade. Jag ska absolut inte säga nåt mer om min ekonomi till mamma. Det gör henne bara mer orolig och upprörd över situationen. Stackars mamma!  Nu får jag dåligt samvete…

Regnet öser ner och den jobbigaste timmen av dem alla på mitt dygn är snart till ända. Timmen mellan 14 och 15 är den mest ångestframkallande jag vet just nu. Det gäller att mota Olle i grind hårt och skoningslöst. TACK, bloggen, för att du finns och kan ta emot mina ord och tankar!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens utflykt.


Idag är det min första arbetslösa dag.
Alltså måste jag till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Jag mådde jättedåligt innan, hade svår ångest och med nattsömnen blev det inte mycket bevänt. Men nu är det gjort, vilket för min personliga del är en seger, för andra kanske bara nåt som ska klaras av.

Att ta bussen in till stan var inte att tänka på. Det fungerar inte när ångesten är svår, så det fick bli bil. Stället jag skulle till har flyttat för nåt år sen, men det ligger fortfarande hyfsat centralt. Jag hade svårt att hitta och det berodde nog på att jag mådde så dåligt och var orolig, men också på usel skyltning. Det gick emellertid att hitta både parkering och stället till slut.

Mitt första intryck när jag kom in var att det var väldigt rörigt. Det satt folk på stolar och väntade och det stod några och väntade. En kvinna pratade högljutt om privata saker i sin mobiltelefon hela tiden jag väntade. Det var väldigt otydligt vart man skulle ta vägen, men till sist gissade jag rätt. Jag fick legitimera mig och som tur var fanns mina uppgifter kvar sen förra svängen. Detta innebar att jag slapp sätta mig och mata in saker och ting för sjuhundrafyrtiofjärde gången. I stället fick jag en nummerlapp.

Nummer 22

Gul nummer 22 var jag.


Jag fattade aldrig riktigt systemet,
men det fanns gula nummerlappar och det fanns rosa. Jag blev gul. (Typiskt, för gult är ju, som bekant, alltid fult.) Det blev en ganska lång väntan, trots att jag hade hängt på låset. Men jag hade Lena Nyman med mig. Tyvärr kunde jag inte koncentrera mig på boken. Den var ändå bra att gömma sig bakom.

Däremot konstaterade jag att jag kände mig som en riktig loser där jag satt och gömde mig bakom boken. Det är svårt att beskriva känslan. Den består av en blandning av att skämmas och att känna sig förnedrad. För nån dag sen var jag efterfrågad och konsulterad, idag var det ingen som frågade efter mina tjänster eller kompetenser. Det är inte så lätt att förklara och då går det inte att riktigt förstå heller. Men jag kände inga positiva känslor, kort sagt.

Sen blev det min tur och jag fick träffa Annika. Vi gick iväg till ett litet rum nånstans och så började vi gå igenom steg för steg. Jag fick papper att ta med hem och läsa, jag fick svara på frågor, komplettera, visa papper med mera med mera. Nästa vecka ska jag dit på ett obligatoriskt möte om a-kassan.

Från och med den 1 september blir det nya regler kring rapportering av till exempel vilka jobb man har sökt. Det känns bra, då är det i alla fall nån som efterfrågar det jag sammanställde förra svängen. Då när jag skulle visa det fick jag till svar att handläggaren inte visste hur man öppnade en bifogad fil eller hur man använde en USB-sticka… Det har hänt en del, tror jag, för Annika var riktigt bra. Inget tjafs. Dessutom kände hon av och förstod att jag inte mådde bra. Jag försökte vara ärlig och jag försökte förklara, men, som sagt, det går inte att förstå en annan människas känslor och upplevelser till hundra procent. Det handlar inte bara om inställning…

Det är en del som har blivit bättre sen sist, upptäckte jag, men det var fortfarande saker som kan bli bättre. Till exempel är placeringen av kommunikatör oklar. Eventuellt hör jag till kulturdelen i organisationen. Annika visste inte. Sånt där struntar jag i, ärligt talat, men jag måste få en handläggare utsedd. Jag vill gärna ha en handläggare som är bra och som inte jiddrar en massa strunt, bara.

Det gick inte heller att lägga in jobbsökningar som

skribent.

Märkligt, för det finns väl folk som skriver saker lite här och var? Det fick bli

copy writer.

Inte riktigt samma, men…

Innan jag gick fick jag kopiera de arbetsgivarintyg jag hade med mig. Därefter gjorde jag iordning mitt medhavda kuvert, signerade min a-kasseansökan och stoppade i originalhandlingarna. Glömde min tröja när jag var halvvägs till parkeringen, men jag upparbetade den sista kraften jag hade till att gå tillbaka och hämta den. På vägen hem svängde jag in till Tokerian och postade brevet till a-kassan.

Handlingar till a-kassan

Kuvertet till a-kassan.


Hela utflykten tog nästan två och en halv timme.
Jag är helt slut nu av att försöka hålla mig upprätt, inte bryta ihop och att klara av det som måste göras. Men nu är det gjort och det är en riktig seger! Eller i alla fall nånting avklarat.

Och du som raljerar över mina känslor och hur jag mår kan ju fortsätta att göra det. Det hjälper mig inte, snarare tvärtom. Men du har naturligtvis rätt att tycka vad du vill även om du inte kan förstå hur jag känner.

Till alla andra som stöttar och peppar och skriver snälla saker och tror på mig – TACK!!! Ni är ovärderliga! Utan er…


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »