Söndag med sorgliga förberedelser och annat

Ett inlägg om att packa för sista gången och om fel och brister.

Det är lika varmt idag som igår. Enda skillnaden är att himlen är klarblå och molnfri idag. Igår var det ju mulet och disigt. Av gårdagens skyfall (skajjfål, som Prinskorven läste högt ur en av kvällsblaskorna) märks bara en stor pöl och en lite mindre pöl på tennisbanan. Gräsmattan på baksidan är fortfarande mera gul än grön.

Jag hade svårt att somna igår och jag vaknade flera gånger under småtimmarna. Det är typiska stressymtom. Eller orosdito för min del, dårå. Stressa tänker jag nämligen inte göra. Därför har jag dealat med mig själv och jag har satt alarmet till 6.45 i morgon bitti i stället för 6.10, som det brukar stå på när jag ska jobba. Det blir inte alls roligt att åka till jobbet i morgon. Jag har inte tillåtit mig själv att längta dit en enda gång i sommar. Stängt av, liksom. Men nu måste jag dit.

Tre dagar ska jag jobba, sen är det över. Inte 17 vet jag vad jag ska göra dessa tre dar mer än rensa pärmar, datorer och mobilen, men det löser sig väl. Jag får väl ta med mig en bok. Inte tänker jag överanstränga mig och göra många knop de här dagarna, det kanske är ganska förståeligt, eller?

Nu på morgonen har jag packat min ryggsäck med det jag behöver ha med mig. Typ nycklar och sånt. Min jobbväska håller nämligen på att gå sönder inifrån (som en bild av mig själv…) och nu är det ju inte aktuellt att köpa nån ny. Därför ryggsäcken.

Packad.

Måndagen inleds på fjärde våningen. Där har jag det mesta av mina papper och pärmar att gå igenom. Vidare ska jag plocka bort en del foton som jag har tagit och använt för institution 2:s webbplatser. Vi avtalade nämligen aldrig om hur bilderna skulle hanteras om jag slutade. Och jag tror inte att man är intresserad av att betala 1 500 spänn per foto. På institution 1 är det annorlunda och där avtalade jag med S redan i början att och hur mina bilder får användas i tjänsten. Och på webbplatsen jag byggde för Lille M pratade vi bara löst om fotona, så där har jag inte bestämt mig än. Men jag kan säga att jag inte har råd att vara snäll nu när jag ska leva på a-kassa.

På tisdag är jag på femte våningen. Då ska jag rensa laptopen där samt kolla upp hur de ska göra med omvärldsbevakningen som nu går direktadresserad via e-post till mig. Mitt mejlkonto upphör om ungefär en månad, så…

På onsdag tänker jag komma ännu senare till jobbet eftersom jag måste jobba över. Jag måste ha tillgång till tjänstemobilen ända tills jag har hämtat mitt tjänstgöringsintyg hos personalavdelningen. Därefter får jag åka tillbaka upp till jobbet och mastertömma tjänstemobilen – innan jag lämnar nycklar och passerkort. Så jag lär inte komma ut till födelsedagsbarnet i Himlen förrän framåt kvällen. Men det är ju OK, då hinner familjen äta middag innan jag kommer och det ska tårtas.

Det är mycket praktiskt att tänka på! Men ändå väldigt lite att göra för en som är van att ha fullt ös på jobbet. Jag vill inte tillåta mig att släppa fram några känslor, men det klart att jag är väldigt, väldigt ledsen. Det handlar inte bara om det här med ekonomi, utan om att jag har haft förmånen att få jobba på en otroligt stimulerande arbetsplats. Och så har jag haft så fina arbetskamrater. Det syns framför allt på LinkedIn, där alla som har sett min kontaktförfrågan har accepterat den (det skulle de väl inte göra om de ogillade mig?) och några har skrivit fina rekommendationer.

Joru, inuti gråter jag över livets orättvisor, men utåt ska jag inte visa nånting. Jag ska föra samtal med Mannen där uppe, precis som Habackuk. Hur kan Han tillåta att det blir så här? Hur kunde Han tillåta det som hände för fyra och ett halvt år sen? Hur kunde Han tillåta att pappa drunknade? Hur kunde Han tillåta att auktionsmannen lurade mamma? Hur kunde Han tillåta att jag blev invaderad av ett gäng aliens? Hur kunde Han, bara..? Det är frågor jag brottas med tillsammans med min Gud. Samtidigt som jag redan vet svaret: det var jag själv som lät det ske. Jag är ofullkomlig, jag har en fri vilja, jag har fattat fel beslut. Allt är mitt eget fel, inte nån annans.

Livet är kort.

Read Full Post »

Bra dagar och mindre bra

Ett inlägg med vilket Tofflan hade intentionen att vara neutral, snudd på optimistisk, men som blev rätt gnälligt.

Torsdagen blev underbart varm och solig. ”Lisbeth” och jag tog en alldeles för lång lunch. Vi skulle nog kunna prata non stop i flera timmar. Vi måste antagligen slut ses så här, vi hinner ju aldrig snacka klart!

Hemma i New Village stålsatte jag mig och började städa. Först dammade jag, sen skurade jag badrummet, därefter duschrummet/toan och sist dammsög jag. Jag var trött och varm efteråt, men jag drack vatten hela tiden. Ändå lurade en lätt huvudvärk bak i skallen. Mamma ringde när jag hade slagit ner rumpan för att vila ut före duschen, men vi pratade inte så länge. Jag trodde verkligen att duschen skulle göra susen. Men icke! När jag kom ut slog huvudvärken ner som en bomb. Jag blev så dålig att jag började må illa och var tvungen att lägga mig. Som tur var släppte det med en tablett, men det tog ungefär en timma och jag hann bli ganska rädd under tiden. Det kom så plötsligt, så intensivt. Solljuset genom mina skitiga fönster gjorde så obarmhärtigt ont.

Solens strålar är härliga, men kan också göra rätt ont.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om bra och mindre bra dagar på jobbet innan jag såg på Eurovision Song Contest 2013:s andra semifinal. Det gick inte. Därför skriver jag dessa rader när klockan är alldeles för mycket.

Bra dagar och mindre bra dagar… Den där dagen det var strömavbrott på jobbet blev ändå en ganska bra dag, trots allt. Det blev en konstruktiv dag. Det blev en bra dag, med bra möten. Likaså var dagarna, veckorna, när jag byggde hus på jobbet fantastiska. Jag såg hur nånting växte framför mina ögon och det var jag som skapade det.

Men andra dagar… Andra dagar är mindre bra. Frustrationen lurar runt hörnet. Maktlösheten. Oron. Försöken att kommunicera som misslyckas, trots att man först tror det motsatta. För mina ord kan väl inte vara så svåra att förstå? Jorå, det kan de! För i nästa stund möts jag av saker som bara är… på tvären.

Andra dagar…

Jag har faktiskt kämpat och jobbat med mig själv de senaste åren. Rannsakat mig. Försökt ändra vissa beteenden. Men tro inte en endaste sekund att det är lätt att lära gamla hundar att sitta! Och jag har ju fått höra så många gånger hur dålig jag är och hur jag måste vara på ett annat sätt att jag till sist trodde på det. Nu är jag nånstans mitt emellan. Jag  har blivit mjukare, fogligare, fått ett bättre pokerface. Jag kan le fast jag gråter inuti. Eller rasar. Fast det syns inte! 

Men dessa andra dagar… Ibland går det inte att visa upp ett falskt leende eller säga falska saker. Jag brister och fäller hårda ord. Eller nej. Inte hårda, utan korta. Och jag avslöjar lite för mycket vad jag tänker.

Hårt. Eller kort.

Det är en kamp att vara människa. Att vara en sån människa som andra kan acceptera utan att jag gör mig själv till nån jag inte vill vara. Balansgång är svårt. Jag är inte mycket för kompromisser, men jag har blivit bättre på det.

Det gör bara så ont vissa dagar. Dessa dagar när mina ord blir korta. När jag inte orkar le med ögonen. När jag inte orkar peppa dig eller dig eller dig. När jag bara skulle behöva få höra av nån att jag kan släppa kontrollen och relaxa, allt är fixat. Men mitt liv blir aldrig fixat. Jag är spänd till det yttersta just nu, jag gör saker och lovar saker jag aldrig hade haft en tanke på att sänka mig till att göra för några år sen. Allt för att få behålla lite värdighet, få låtsas vara nån.

Mindre bra dagar behövs! För hur skulle jag annars kunna uppskatta de bra dagarna? Det är allt jag vet. Just nu. I denna stund. När jag skriver detta, nån gång mellan torsdag och fredag. Jag lär vara död när jag ska upp om några timmar.

Solens uppgång. Kommer jag också upp?

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har himlen fått en ”datoriserande” ängel…

Kotimatka pitkä niin…

Gårdagen inleddes som de senaste novemberdagarna – grått, trist och regnigt. Men efter ett par timmar intog solen scenen. Den lyste och lyste och lyste – och det var helt självklart att det var dagens huvudperson som hade gjort entré. Det var dagen för ett sista farväl av vännen Karin Nordenbäck.

Karin Nordenbäck 1959 – 2012.

Man ska inte dö när man fortfarande, till viss del, är en ung flicka! Det är ännu så, trots att det nu snart har gått två månader sen, att jag vill tro att det är ett misstag. Men faktum är att gårdagen satte punkt för ett kort liv här på jorden. Vi som kände Karin fick henne till låns några ögonblick. Nu sitter hon där uppe hos Gud och tittar ner på oss. Himlen har fått en datoriserande ängel, det är jag övertygad om. Karin inte bara betraktar oss, nämligen, hon skriver om oss också, var så säker…

Vi tog gott om tid på oss, Jerry och jag, när vi startade från Uppsala. Och det var tur, det, eftersom Jerrys Ajfån dirigerade oss till fel kyrka…  Jag gissar att Karin, som säkert följde oss från ovan, nickande och hummande, var belåten med att vi samarbetade. Men också fick sig ett gott skratt åt våra vedermödor. Till sist hittade vi rätt och där anslöt Fru Hatt.

Jag tror aldrig att jag har sett en full kyrka nån gång. Igår fick jag se den vackra gamla kyrkan i Täby kyrkby fullsatt, till sista plats. Karins mamma, 80+, tog emot oss alla i dörren och hälsade oss med ett handslag.

Det gick inte att ta miste på att Karin var en väldigt älskad person. Karin var nämligen skapt på det viset att hennes hjärta rymde alla och envar som behövde. Hon hade alltid tid för omtanke, tog sig alltid tid för telefonsamtal när somliga av oss var ledsna och oroliga. Därmed inte sagt att Karin inte var helt okontroversiell i vissa sammanhang. Hon la sig i och petade på sårskorpor och släppte inte och följde upp och kunde vara himla irriterande – inte för att hon var elak utan för att hon brydde sig. Och framför allt var hon människa. Medmänniska.

En vacker begravningsakt, med fin musik och solosång, psalmer som redan fanns skrivna i mitt hjärta, jag behövde inte titta på texterna, de finns inuti mig. Ett farväl. Jag tror att Karin betraktade evenemanget från ovan och att hon var väldigt nöjd.

Men mina tankar går inga andra vägar ändå än till hennes barn och hennes närmaste. Jag gråter inuti när jag tänker på att de nu inte har sin mamma kvar här på jorden längre. För även om man är vuxen behöver man en mammas kärlek.

Vi gjorde inga ofrivilliga avstickare, Jerry och jag, på hemvägen, utan anlände till Förorten vid 16-tiden. Jag hämtade Fästmön som väntade med barnen på Morgonen och sen åkte vi hem till New Village. På min plats vid soffbordet ställde Anna ett litet paket.

Ifall du skulle vara ledsen när du kom hem…

Och som om cirkeln slöts innehöll paketet dels…

… en glasängel…

…dels

… ord huggna i sten…

Det är gott att vara älskad! Glöm inte bort att älska varandra! Glöm inte bort att visa det! Glöm inte bort att vara rädda om varandra. För vi är många som vet att livet verkligen, verkligen är kort.

Vila i frid, Karin Nordenbäck! Jag saknar dig och tänker på dig varje dag. 

Livet är kort.

Läs vad andra (länkar till Jerrys och Fru Hatts inlägg ovan!) har skrivit om Karin Nordenbäck: Maria Elisabeth och Catta.

Read Full Post »

Att få fikon

Att få fikon betyder ungefär att stå med långnäsa. Och det kan man väl säga att jag fick göra idag. Framåt lunch berättade fru Chef1 att personen som fått Tjänsten var på intågande och skulle presenteras. Det kändes ju… asjobbigt lite sisådär. Men det fick gå.

Jag fick fikon idag, men inte mamma.

                                                                                                                                                           Fru Chef2 önskade min närvaro på ett möte på eftermiddagen – och där skulle också personen vara med. Det fick också gå. Jag börjar bli en fena på att bita ihop. Efter mötet, som skedde tillsammans med en enhet som ska slås ihop med avdelningen från årsskiftet, var det en stunds samvaro med fika. Höjdpunkten var KA:s hembakade lussekatter – lågmärket var de korta presentationer som vi alla skulle göra så att båda enheterna fick veta vem som var vem. Ur en stor låda drog KA vars och ens namn. Namnet på personen som fick Tjänsten fanns naturligtvis på en av lapparna. Men inte mitt. Detta noterades av några som viskade det, medan jag försökte avstyra. Det kändes bara så jäkla pinsamt.

Naturligtvis slapp jag inte undan utan fick ställa mig upp och berätta att jag har jobbat som informatör/kommunikatör i typ 25 år (längst av alla i församlingen, tror jag…), men nu ska jag sluta här. Tjofadderittan… så jag grät inuti.

Tillbaka på jobbet höll SE på att rensa sitt rum eftersom ett nytt äventyr väntar honom från årsskiftet. Jag gav en lycka till-kram – och fick en likadan tillbaka – varpå naturligtvis några tårar kom. Men jag behärskade mig och gick in på mitt kontor och avslutade för dagen. Som pricken över i:et fick jag ett mejl med ett nej på en tjänst jag sökt, ytterligare en tjänst som det borde ha stått mitt namn på eftersom den handlade om såväl kommunikation som personer med funktionshinder.

Ringde mamma en snabbis innan jag åkte eftersom jag ville veta om hon hade lyckats handla det hon tänkt på Tokerian eller om jag skulle göra det på vägen hem eftersom jag ändå skulle på ett annat ställe och handla. Som vanligt frågade hon hur det var – och som vanligt lyssnade hon inte när jag sa att det hade varit jobbigt på eftermiddagen. Nej, det var viktigare att hon fick tala om att hon inte att fått tag i Svensk Damtidning och… fikon.

Innan jag gick in och handlade där jag skulle handla på vägen hem satt jag en stund i bilen och grät. Naturligtvis hade jag ingen snorfana, så det var en Toffla med rinnande näsa och polkagrisrandigt ansikte som stegade in. Men jag utförde mina ärenden och inte en tår till har jag fällt. Inte en enda. Dessutom fick jag tag i Svensk Damtidning till mamma. Men se fikon, det var det bara jag som fick idag…

Read Full Post »