När livet vänder: Martha

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Martha behövde fem nya organ för att fortsätta leva. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Tredje säsongen av När livet vänder körde igång förra veckan. Säsongspremiären bjöd oss ett starkt porträtt av ren och skär broderskärlek. Som vanligt skärmade jag av omgivningen vid 20-tiden för att se och höra Anja Kontor samtala med nästa person: Martha, som fick fem nya organ för att bli fri från sin cancer. Två år senare blev hon världsmästarinna i fem grenar i VM för transplanterade.

När Martha var 30 hade hon inte haft nån större motgång i livet. Sen drabbades hon av en ovanlig cancerform. Valet stod mellan transplantation eller cellgifter livet ut. Att vänta på ett nytt organ kan vara en jobbig och tung väntan. En ovisshet och oro. För man kan ju faktiskt dö under tiden. Men Martha behövde fem nya organ: lever, bukspottskörtel, magsäck, tolvfingertarm och tunntarm.

Ordet cancer tog hon aldrig till sig. Rädd var hon hela tiden. Varje dag blev en förberedelse för operationen. Martha beskriver det som att hon stod i en genomskinlig bubbla som hon inte kunde ta sig ur. Och allting bara fortsätter utanför. Till sist var hjärtat det enda som levde. Men sen ringde telefonen, det fanns en donator och operationen blev av.

De fem medaljer hon tog 2011 delar hon ut till donatorn, familjen, sjukvårdspersonalen, alla som står på väntelista för organ och till sig själv. Och så säger hon:

En dag ska jag dö, men alla andra dagar är livets.

Det finns inget mer att tillägga. Martha har bara så rätt.

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dä ä hälg!

Ett inlägg i vilket Tofflan njuter av denna fredag.

Den här fredagen har svischat förbi. Jobb jobb jobb på förmiddagen, med avbrott för go-frukost – på jobbet. Eller snarare, det blev go-frukost innan jag började jobba. Vi har det så, här. Jag förberedde några nyheter till webben, såväl text som bild. Och så värvade jag en medlem till mitt fack. Detta trodde jag aldrig att jag skulle säga! Jag var ju på väg att byta fack. Men tack vare ett engagerat ombud har jag valt att stanna kvar. Stanna kvar i det fack som ibland går under namnet Dimsyn. Just nu ligger facket emellertid på plus hos mig och då heter det som det ska, Vision.

Sprang över till skomakerskan med min trasiga sko på förmiddagen. Sen halkade jag omkring i gympadojor som var väldigt luftiga en kall dag som denna. Lunch intogs på sedvanligt stället. Min lunchkompis idag var en riktig tjockis…

Äntligen började jag läsa den här! Det blev bara ett par sidor igår kväll. När jag slog ihop den efter lunch var jag på sidan 72. En julklapp från Fästmön!

Boken är riktigt bra, men nånting slog mig som känns inkonsekvent angående den trilogi den ingår i. Del ett heter Cirkeln, del tre heter Nyckeln – titlar i bestämd form singularis. Men del två heter… Eld – en titel i obestämd form singularis! Vadan detta? undrar Vän af Ordning.

Redan på väg tillbaka från lunchen kunde jag plocka upp min lagade sko. Å, så skönt att slippa frysa om foten! I skrivande stund är det varmare än i morse, men lik förbaskat skitvinter och kallt. Det snöade för säkerhets skull lite mitt på dan också. Blä!

Skon är lagad! Snabbt gick det och bara 80 pix kostade det.

Nästa arbetsvecka är ännu mera hektisk än denna, men innebär också en fredagslunch med en god vän. Och ett evenemang på lördag som jag inte vill missa för nånting! Detta evenemang kräver en del förberedelser och det är lite sånt jag ska ägna mig åt under helgen. Ett varv med dammsugaren blir det också och så behöver jag tvätta, som vanligt.

På söndag ska jag försöka få till en dejt med Anna när hon har slutat jobba. Dejten blir gissningsvis bland annat en tur ut till Himlen. Hoppas bara att jag hinner göra allt jag har tänkt. Det är tufft när man inte har mer än lördag och söndag att använda för mer tidskrävande saker. Man vill ju liksom hinna slappa också… Men idag njuter jag av att det är fredag.

Hur ser din helg ut? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad.

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndag med sorgliga förberedelser och annat

Ett inlägg om att packa för sista gången och om fel och brister.

Det är lika varmt idag som igår. Enda skillnaden är att himlen är klarblå och molnfri idag. Igår var det ju mulet och disigt. Av gårdagens skyfall (skajjfål, som Prinskorven läste högt ur en av kvällsblaskorna) märks bara en stor pöl och en lite mindre pöl på tennisbanan. Gräsmattan på baksidan är fortfarande mera gul än grön.

Jag hade svårt att somna igår och jag vaknade flera gånger under småtimmarna. Det är typiska stressymtom. Eller orosdito för min del, dårå. Stressa tänker jag nämligen inte göra. Därför har jag dealat med mig själv och jag har satt alarmet till 6.45 i morgon bitti i stället för 6.10, som det brukar stå på när jag ska jobba. Det blir inte alls roligt att åka till jobbet i morgon. Jag har inte tillåtit mig själv att längta dit en enda gång i sommar. Stängt av, liksom. Men nu måste jag dit.

Tre dagar ska jag jobba, sen är det över. Inte 17 vet jag vad jag ska göra dessa tre dar mer än rensa pärmar, datorer och mobilen, men det löser sig väl. Jag får väl ta med mig en bok. Inte tänker jag överanstränga mig och göra många knop de här dagarna, det kanske är ganska förståeligt, eller?

Nu på morgonen har jag packat min ryggsäck med det jag behöver ha med mig. Typ nycklar och sånt. Min jobbväska håller nämligen på att gå sönder inifrån (som en bild av mig själv…) och nu är det ju inte aktuellt att köpa nån ny. Därför ryggsäcken.

Packad.

Måndagen inleds på fjärde våningen. Där har jag det mesta av mina papper och pärmar att gå igenom. Vidare ska jag plocka bort en del foton som jag har tagit och använt för institution 2:s webbplatser. Vi avtalade nämligen aldrig om hur bilderna skulle hanteras om jag slutade. Och jag tror inte att man är intresserad av att betala 1 500 spänn per foto. På institution 1 är det annorlunda och där avtalade jag med S redan i början att och hur mina bilder får användas i tjänsten. Och på webbplatsen jag byggde för Lille M pratade vi bara löst om fotona, så där har jag inte bestämt mig än. Men jag kan säga att jag inte har råd att vara snäll nu när jag ska leva på a-kassa.

På tisdag är jag på femte våningen. Då ska jag rensa laptopen där samt kolla upp hur de ska göra med omvärldsbevakningen som nu går direktadresserad via e-post till mig. Mitt mejlkonto upphör om ungefär en månad, så…

På onsdag tänker jag komma ännu senare till jobbet eftersom jag måste jobba över. Jag måste ha tillgång till tjänstemobilen ända tills jag har hämtat mitt tjänstgöringsintyg hos personalavdelningen. Därefter får jag åka tillbaka upp till jobbet och mastertömma tjänstemobilen – innan jag lämnar nycklar och passerkort. Så jag lär inte komma ut till födelsedagsbarnet i Himlen förrän framåt kvällen. Men det är ju OK, då hinner familjen äta middag innan jag kommer och det ska tårtas.

Det är mycket praktiskt att tänka på! Men ändå väldigt lite att göra för en som är van att ha fullt ös på jobbet. Jag vill inte tillåta mig att släppa fram några känslor, men det klart att jag är väldigt, väldigt ledsen. Det handlar inte bara om det här med ekonomi, utan om att jag har haft förmånen att få jobba på en otroligt stimulerande arbetsplats. Och så har jag haft så fina arbetskamrater. Det syns framför allt på LinkedIn, där alla som har sett min kontaktförfrågan har accepterat den (det skulle de väl inte göra om de ogillade mig?) och några har skrivit fina rekommendationer.

Joru, inuti gråter jag över livets orättvisor, men utåt ska jag inte visa nånting. Jag ska föra samtal med Mannen där uppe, precis som Habackuk. Hur kan Han tillåta att det blir så här? Hur kunde Han tillåta det som hände för fyra och ett halvt år sen? Hur kunde Han tillåta att pappa drunknade? Hur kunde Han tillåta att auktionsmannen lurade mamma? Hur kunde Han tillåta att jag blev invaderad av ett gäng aliens? Hur kunde Han, bara..? Det är frågor jag brottas med tillsammans med min Gud. Samtidigt som jag redan vet svaret: det var jag själv som lät det ske. Jag är ofullkomlig, jag har en fri vilja, jag har fattat fel beslut. Allt är mitt eget fel, inte nån annans.

Livet är kort.

Read Full Post »

Förberedelser för Den Stora Festen

Uppdaterat inlägg!

Jag kokar ägg!

Säg det på skånska får du höra hur snuskigt det låter! Inte konstigt att jag inte kunde titta på hon den där Tina som lagade mat i TV-rutan, jag blev ju generad hela tiden som hon höll på och… (på skånska:)

kokade

Faktum är att det är sant. Jag kokar ägg. Fem ägg. Dessa ska vara till rörorna vi ska glufsa i oss idag. Vilka vi och oss är får du gissa. Jag har fått veta att jag lämnar ut somliga alltför mycket i min blogg, 😳 så från och med nu ska jag behärska mig. Jag ska visa att jag är lyhörd. Att det sen lär se konstigt ut i mina texter är en annan sak. Men jag får väl helt enkelt skriva om andra saker.

Idag när jag slog upp lokalblaskan såg jag än det ena, än det andra som jag inte kan lämna okommenterat. Ett av facken som har många medlemmar som arbetar på Sjukstugan i Backen har bjudit in ansvariga politiker för att gå en dag i deras skor under sommaren. Vet du vad facket har gjort? Det har skickat foppatofflor till de förtroendevalda. Foppajävlatofflor!

Vilken tur att jag inte är fritidspolitiker, för jag hade vägrat sätta på mig skiten skorna (det är egentligen hädelse att benämna dem tofflor, eller hur?!). Annars tycker jag att det är en bra idé. Många av dem som fattar beslut har ingen aaaning om hur det ser ut i verkligheten. Folk blir ju liksom inte mindre sjuka på sommaren – trots att vårdpersonalen har semester då. Från Sjukstugan i Backen låter man hälsa via sin kommunikationschef, och detta är seriöst, med orden:

Och att politikerna kommer hit i sköna skor har vi inga problem med.

Visar ju verkligen hur VIKTIGT man tycker att detta är. (Kan man tycka annat när det är foppatofflor inblandat?!) PEKAR MED HELA HANDEN: HÄR ÄR JAG SYNNERLIGEN IRONISK! 

I en annan del av tidningen kan jag läsa om att 50-talet är här igen. Och sen är det en massa bilder på… blommigt, främst kläder. Jag tycker att det är så fult. Tjockis-svart och sorgetrist ska det vara – i alla fall på min lekamen. Vad andra har på sig skiter jag i, jag kan ju alltid blunda.

Nä, det enda som är blommigt hemma hos mig – och det är en miss, ska jag säga! – är vaxduken på ballen*. Därför har jag försökt dölja mönstret med min midsommarstång. Det gick sisådär.

Min midsommarstång försöker dölja den blommiga vaxduken.

Det tog minst en kvart för mig att montera ihop helvetet stången. Det var MAAASSOR av smådelar och naturligtvis tappade jag en på golvet. Det tog ytterligare en kvart att leta efter den och försöka plocka upp den. Tänk på att jag är en gammal tant som både ser illa och har svårt att ligga på golvet och kräla. Dessutom är jag fet och det hjälper ju inte till vad gäller smidigheten. När stången var färdigmonterad blev det som med IKEA-prylar: en liten del över. Ja, ja, jag får väl se om stången välter över min silltallrik senare eller om den står pall när jag sjunger skrålar med min förkyldhesa stämma snapsvisor. För en liten klar, eller två, ska jag ha till min midsommarsill. Det kan ingen ta ifrån mig. Än så länge.

*ballen = balkongen

Read Full Post »