Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fri vilja’

Ett inlägg om goda ostar.


För ett tag sen
vann jag 150 kronor i presentkort på Boxholmsost hos vännen Klara. De tre presentkorten om 50 pix har legat olika länge i min plånbok, men nu har jag utnyttjat dem alla tre. Därför vill jag dela med mig av det mina smaklökar upplevde. Notera att Boxholmsost inte på något sätt har tvingat mig att blogga om deras ostar – jag gör det av egen fri vilja.

Först dock en språklektion: Box i Boxholmsost ska uttalas som box i boxas, inte som box i postbox. Noga är det, serru! För Boxholm ligger nämligen i Östergötland och där är det extra viktigt med uttalet.

Tre presentkort, tre ostar. Men faktum är att jag har provsmakat några till. Sen tidigare känner jag till och älskar Boxholmsosts gräddost. Den brukar min familj ha på jularna och den är så suveränt fet och god.

Vidare köpte Fästmön en ost på Distingsmarknaden förra månaden. Det var Boxholms Tellicherry pepparost, en ost som man knappt har släppt till affärerna än.

Men nu åter till de tre ostar jag köpte för mina presentkort: Borgmästarost, chiliost och Carolineost. Så här tyckte jag om dem:

Boxholms borgmästarost

Borgmästarosten är mellanlagrad. Lite för mesig, egentligen, för mina smaklökar. Men faktum är att Borgmästarosten är vädligt smakrik ändå. Jag tycker att smaken rentav är fyllig. Osten passar bra på alla sorters bröd – mjukt, hårt, vitt, grovt. Komplettera gärna med paprika. Och kanske ett salladsblad mellan smöret och osten? Lite persilja ovanpå?

Borgmästarosten får näst högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Boxholms chiliost

Chiliosten förväntade jag mig ha ett visst mått av sting i sig. Grunden är en gräddost med ganska kort lagringstid. Och visst känner man chilin – men inte förrän i eftersmaken. Dessutom är jag inte jätteimponerad över styrkan. Jag tycker inte att det här är nån stark ost. Då är Tellicherry peppar-osten betydligt starkare. Hur som helst, chiliosten är god och mina smaklökar kanske har blivit avtrubbade efter alla heta rätter.

Chiliosten får också den näst högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Boxholms CarolineostCarolineosten gick det tredje och sista
presentkortet till. Även detta en gräddost, men en sådan som har lite längre lagringstid, det vill säga mellan sju och åtta månader. Och det här är verkligen en ost i min smak! Den är lagom fet och den är lagom stark. Jag åt den på brungräddat knäckebröd, ovanpå ett lager Bregott med havssalt. Men det var osten jag ville ha mer av. Jag ville bara ta en skiva till hela tiden osten stod på bordet.

Toffelbetyget blir topp!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tackande inlägg.


Det är verkligen sant
att den som inte har varit med om nånting inte kan förstå till hundra procent hur det känns – det står jag fast vid. Men jag vill tacka er alla som bryr er! För genom att ni gör det, på olika sätt, bär ni mina bördor, faktiskt. Lite grann i alla fall! 

I eftermiddags fick jag till och med samtal från vännen i New Zealand! När jag kom hem i kväll hittade jag ett varmt och inkännande mejl från en före detta kollega. Och alldeles nyss har jag telefonerat med vännen vars mamma legat på operationsbordet idag. Ovanpå detta har jag fått snälla och fina kommentarer och kramar här på bloggen. Alla ni, ni bär mina bördor en stund, ska ni veta! Jag orkar en meter till och en till och ytterligare en…

Tyngdlyftning

Tack till alla er som bär mina bördor en stund!


En del av er säger eller skriver
 att ni inte vet vad ni ska säga. Att det inte finns några bra ord att ta till. Jag vill säga till er att det räcker fuller väl att bara skicka en kram, en tanke. Det är inte så jävla lätt att vara min vän just nu…

Som de flesta förstår är det inte heller så roligt att vara Tofflans fästmö just nu. Men Anna gör ett alldeles särdeles bra jobb vad gäller detta. Det är bara det att hon inte enbart ska räcka till för mig utan även för sina barn. Och för sig själv! Det jag i dagsläget kan göra för henne, som underlättar lite, är att jag skjutsar, till exempel till och från jobbet, vid storhandling och när minstingen och hans saker ska hämtas eller lämnas. Men jag vill att du ska veta att Anna aldrig nånsin har bett mig om detta. Jag gör det av egen vilja. Ett skäl är att jag vill ge nånting tillbaka till henne för all kärlek jag får. Ett annat skäl är att jag får känna mig lite behövd och nyttig en stund. Du ska också veta att jag inte har möjlighet att skjutsa i samma utsträckning som jag gjorde tidigare. Det har jag inte ekonomi för. Men kom ihåg att jag gör det av egen fri vilja så länge jag har soppa i tanken. Det är det lilla jag kan göra. Det lilla, lilla.

Tack alla! Snart är den här dagen slut och jag lever fortfarande – kanske tack vare dig. Ta det till dig och göm mitt tack och mina ord i ditt hjärta.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att packa för sista gången och om fel och brister.


Det är lika varmt idag som igår.
Enda skillnaden är att himlen är klarblå och molnfri idag. Igår var det ju mulet och disigt. Av gårdagens skyfall (skajjfål, som Prinskorven läste högt ur en av kvällsblaskorna) märks bara en stor pöl och en lite mindre pöl på tennisbanan. Gräsmattan på baksidan är fortfarande mera gul än grön.

Jag hade svårt att somna igår och jag vaknade flera gånger under småtimmarna. Det är typiska stressymtom. Eller orosdito för min del, dårå. Stressa tänker jag nämligen inte göra. Därför har jag dealat med mig själv och jag har satt alarmet till 6.45 i morgon bitti i stället för 6.10, som det brukar stå på när jag ska jobba. Det blir inte alls roligt att åka till jobbet i morgon. Jag har inte tillåtit mig själv att längta dit en enda gång i sommar. Stängt av, liksom. Men nu måste jag dit.

Tre dagar ska jag jobba, sen är det över. Inte 17 vet jag vad jag ska göra dessa tre dar mer än rensa pärmar, datorer och mobilen, men det löser sig väl. Jag får väl ta med mig en bok. Inte tänker jag överanstränga mig och göra många knop de här dagarna, det kanske är ganska förståeligt, eller?

Nu på morgonen har jag packat min ryggsäck med det jag behöver ha med mig. Typ nycklar och sånt. Min jobbväska håller nämligen på att gå sönder inifrån (som en bild av mig själv…) och nu är det ju inte aktuellt att köpa nån ny. Därför ryggsäcken.

Ryggsäck

Packad.


Måndagen inleds på fjärde våningen.
Där har jag det mesta av mina papper och pärmar att gå igenom. Vidare ska jag plocka bort en del foton som jag har tagit och använt för institution 2:s webbplatser. Vi avtalade nämligen aldrig om hur bilderna skulle hanteras om jag slutade. Och jag tror inte att man är intresserad av att betala 1 500 spänn per foto. På institution 1 är det annorlunda och där avtalade jag med S redan i början att och hur mina bilder får användas i tjänsten. Och på webbplatsen jag byggde för Lille M pratade vi bara löst om fotona, så där har jag inte bestämt mig än. Men jag kan säga att jag inte har råd att vara snäll nu när jag ska leva på a-kassa.

På tisdag är jag på femte våningen. Då ska jag rensa laptopen där samt kolla upp hur de ska göra med omvärldsbevakningen som nu går direktadresserad via e-post till mig. Mitt mejlkonto upphör om ungefär en månad, så…

På onsdag tänker jag komma ännu senare till jobbet eftersom jag måste jobba över. Jag måste ha tillgång till tjänstemobilen ända tills jag har hämtat mitt tjänstgöringsintyg hos personalavdelningen. Därefter får jag åka tillbaka upp till jobbet och mastertömma tjänstemobilen – innan jag lämnar nycklar och passerkort. Så jag lär inte komma ut till födelsedagsbarnet i Himlen förrän framåt kvällen. Men det är ju OK, då hinner familjen äta middag innan jag kommer och det ska tårtas.

Det är mycket praktiskt att tänka på! Men ändå väldigt lite att göra för en som är van att ha fullt ös på jobbet. Jag vill inte tillåta mig att släppa fram några känslor, men det klart att jag är väldigt, väldigt ledsen. Det handlar inte bara om det här med ekonomi, utan om att jag har haft förmånen att få jobba på en otroligt stimulerande arbetsplats. Och så har jag haft så fina arbetskamrater. Det syns framför allt på LinkedIn, där alla som har sett min kontaktförfrågan har accepterat den (det skulle de väl inte göra om de ogillade mig?) och några har skrivit fina rekommendationer.

Joru, inuti gråter jag över livets orättvisor, men utåt ska jag inte visa nånting. Jag ska föra samtal med Mannen där uppe, precis som Habackuk. Hur kan Han tillåta att det blir så här? Hur kunde Han tillåta det som hände för fyra och ett halvt år sen? Hur kunde Han tillåta att pappa drunknade? Hur kunde Han tillåta att auktionsmannen lurade mamma? Hur kunde Han tillåta att jag blev invaderad av ett gäng aliens? Hur kunde Han, bara..? Det är frågor jag brottas med tillsammans med min Gud. Samtidigt som jag redan vet svaret: det var jag själv som lät det ske. Jag är ofullkomlig, jag har en fri vilja, jag har fattat fel beslut. Allt är mitt eget fel, inte nån annans.


Livet är kort.

Read Full Post »

Min intervjuvandring mellan medarbetarna på institutionen fortsätter. Tänk att jag hade inte en aning om att det finns så här intressanta människor! Människor som så totalt öppnar sig för en näst intill främling, det vill säga petite moi! Ja, alla gör ju inte det, men många. Igår träffade jag en matematiker och jag bekände skrattande att jag lider av dyskalkyli. Ibland. Då visade han mig denna makalösa manick, en sorts kaosmaskin där man inte kan förutsäga rörelserna eller svängningarna. Till skillnad från matematik, dårå, som är bland det mest logiska som finns…

En kaosmaskin i rörelse.


Det intressanta med
just denna matematiker är att h*n samtidigt är humanist och jobbar mycket med etiska frågor. Har vi människor en fri vilja? Vad är vårt ansvar när det gäller naturvetenskap?

Idag blir det ytterligare en spännande intervju, denna gång med en forskare som jag vet är otroligt språkkunnig. Eftersom jag älskar språk ser jag verkligen fram mot detta samtal!

När jag landade hemma i New Village igår kväll stod Fästmön vid spisen och gjorde broccoligratäng. Denna åt vi tillsammans med några skivor rökt kalkon. Suveränt gott! Och så nyttigt! (Det kompenserade jag sen genom att goffa söndagsgodis.) Den gulliga människan hade tänkt på att just brocco är fullt av järn, nåt som jag definitivt behöver nu när jag blöder igen… Tack och lov har jag inte haft ont igen, men jag blöder och blöder och blöder och undrar om jag har nåt blod kvar snart. När jag tittar på min spegelbild ser jag en likblek varelse. Till och med läpparnas konturer är vita. Lever jag, månntro?

Jag fick ju brev från lokalblaskan igår angående min stundande högtidsdag 😛 Inte en enda har uppmuntrat mig att fylla i och skicka in, JO! Fatou tyckte det, så bara därför har jag fyllt i svarslappen och tänker posta den i morgon!!! Annars firar vi inte dagen så mycket. Jag ska fira lite med mamma i påsk och när dagen så infaller åker Anna och jag bort och stannar borta till söndag. Visst hade jag velat ha en stor jävla fest, men det finns inte ekonomi till det. Och det finns inte heller nån som jag hellre firar dan med än Anna.

Idag väntar stormöte på förmiddagen, i morgon ska jag ha mitt andra avstämningsmöte med prefekten. Efter detta ska jag fira – eller förtvivla – med min kollega L, den enda av de gamla kollegorna här som fortfarande faktiskt är min kollega, på sätt och vis!

Read Full Post »