Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Hallelujah Moments

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Mina bästa saker

Ett inlägg om lite av det bästa i tillvaron just nu.

 

Min bäste vän just nu.

Snart har halva min semestervecka gått. Största delen av tiden har gått åt till att ha ont, att inte kunna röra sig, att gnälla, kippa efter andan för att det gör så ont etc. Men jag har skrivit en del, det har jag. På fredag hoppas jag kunna tvinga Fästmön att läsa fem kapitel. Kanske är jag lite optimistisk, men… Det är mitt mål. Hade jag varit frisk skulle det ha varit minst det dubbla. Men jag kan liksom inte sitta tillräckligt lång tid åt gången vid datorn för att skriva. Vissa texter mår inte bra av att sönderhackas med avbrott av smärta var tionde minut. Jag vet att ryggen blir bättre framåt eftermiddagen och kvällen. Fast då är min skrivtid som sämst, för då är jag trött. Min bästa tid är på förmiddagen.

Min bästa ställning.

Igår stolpade jag iväg till Apoteket Hjärtat intill Tokerian. Mitt mål var att köpa antiin-flammatorisk gel, för jag insåg att jag behöver nånting som biter bättre på ryggen. Apoteksmannen var ensam och überstressad. Jag trodde att jag skulle svimma innan det blev min tur. Han hörde knappt vad jag frågade. Men jag kom ut med en tub Diklofenak gel. Den kan jag applicera upp till fyra gånger om dan. Igår blev det två gånger. Den gör nytta! Sen kör jag med mina övningar också, förstås. Har insett att den ställning där jag slappnar av bäst är i skräddarställning, på golvet. Lite svårt att äta där bara, dårå. Men det gör inget för banta är nåt jag verkligen behöver göra. Verkligen!

Vi hade våffelorgier här igår. Vissa såna här temadagar tycker jag att man verkligen ska ta fasta på. Ja ta fasta på, inte fasta på. Våffeldagen är en sån dag. Åt jag sju eller åtta våfflor? Jag minns inte. Sen undrar jag varför jag ser ut som om jag är i nionde månaden…

Ryggen var hyfsad igår kväll, idag är den lika jäklig som igår på dan. De mest basala ting blir som obestigbara berg för mig. Till och med att gå på toa är svårt – särskilt när toarullen lossnar från hållaren och rullar iväg. Vem kan jaga rätt på den? Vem kan ens böja sig ner och plocka upp den? Inte jag, i alla fall. För övrigt tror jag aldrig att jag har tappat så många saker på golvet som just nu – bara för att det är lögn i h-e att plocka upp dem.

Palettbladet blommar i alla fall – en annan bra sak.

Dagen är grå och trist idag. Anna skrev på morgonlappen till mig att det var snöblandat regn när hon klev upp. Hon är duktig som ger sig iväg i alla fall utan att gnälla. Framåt 16.30, när hon slutar idag, hoppas jag att ryggen är så pass OK att jag kan hämta henne. Vi behöver också åka en sväng till Himlen för att hämta lite saker och så ska vi väl ha nån mat. Gissar att det blir smalismat från MacJack (<== jag är mycket ironisk).

Det är ett antal saker jag skulle behöva fixa, men ryggen sätt stopp för dem. Jag börjar bli lite orolig för en viss födelsedag framöver, har inte många idéer och skulle behöver ge mig ut för att se mig omkring. Bara det att jag inte klarar det just nu – och i nästa vecka jobbar jag igen. Vidare finns ett par ekonomipunkter på min agenda som jag tyvärr inte heller pallar att ta tag i, liksom inköp av ny dator. Jag är fortfarande en fruktansvärt irriterad och icke tålmodig sjukling!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vintern är kvar

Ett gnälligt inlägg.

Usch! Vintern är kvar. I morse var det nästan sju grader kallt när jag klev ur sängen. Inte mår jag riktigt på topp heller. En kollega till mig var hemma igår och jättesjuk, men h*n kan liksom inte ha smittat mig med just den åkomman eftersom vi inte sågs sen i fredags. Eller? Nåja, jag är inte tillräckligt risig för att vara hemma. Blir det värre åker jag helt klart hem, i alla fall.

Min granne är optimistisk och tror på grillväder.

Det hjälper inte att solen skiner när det är skitkallt. Jag vill bara ha sol, inte skitkallt. Det var nästan så att jag knäppte på pälskragen på skinnjackan i morse igen. Men jag är optimistisk och väntar en snar ankomst av våren. En av mina grannar är visst också det, eftersom h*n har haft grillen framme på grässnömattan i en och en halv vecka snart.

Kylan gör att jag har fullt av självsprickor på händerna, främst på fingrarna. Det gör jämrans ont och inte hjälper det att jag smörjer och smörjer och smörjer. Sist hade jag en dust med doktorn om vilken salva jag skulle få. Doktorn vann, mina händer förlorade. Så mycket lyssnar somliga på sina patienter…

Idag hoppas jag på ett nytt samtal som kan skingra dimmorna framöver. Men hoppas och hoppas… I ärlighetens namn är jag ganska luttrad och förstår att det är lättare att utnyttja människor än att ge dem möjligheter att växa och göra storverk. Och blir det inte till min belåtenhet, samtalet, är mitt resande snart slut. Jag lovar.

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite irriterat och oklara affärer

Ett inlägg om hur det känns just nu. 

Uppdaterat inlägg: Jag har fått ett svar från Patrik på Let’s Deal. Han skriver bland annat:

[…] Vi har fått information om att leveransen skulle skett i i slutet av förra veckan. Jag har kontaktat dem för att se vad som hänt, du skall inte behöva väntar mycket längre och jag återkommer inom kort med svar. 
Vi beklagar verkligen detta. […]

Jag har svarat:

[…] Jag VILL inte vänta mycket längre. Någon vara har jag inte fått, men betalt för i juli i somras. Jag vill ha pengarna tillbaka.
Inte glada hälsningar […]

På det kom ett idiotiskt autosvar, förstås…

To be continued…

Igår kväll blev jag lite irriterad. Men så intalade jag mig själv att vi människor är olika. Tack och lov, ska jag väl säga. Samtidigt kan jag inte neka till att jag blev väldigt störd. En person skickade ut en rant av tweets om Hur Det Verkligen Är Att Vara Arbetslös. Att man faktiskt är precis så värdelös som alla säger – annars skulle man ju ha jobb. Detta är en person jag inte följer, för om jag skulle göra det skulle jag må skit! Däremot retweetades personens tweets av nån jag följer på Twitter. Jag övervägde att avfölja. Jag vägrar nämligen att tycka att jag är värdelös, trots att jag inte har jobb.

Övriga tweets innehöll bland annat tips och negativismer så jag blev skitirriterad. Det här med rutiner, till exempel, är bara skit. Varför ska man gå upp på morgonen – det blir ju ändå andra rutiner när man sen väl får jobb. Eh..? Om jag nu väljer att gå upp klockan sju på morgonen är det bland annat för att det är en normal tid för en arbetande kontorsråtta att stiga upp. Och det är jobb med kontorstider jag söker.

Nej, jag blev verkligen störd av allt negativt. Än har jag inte avföljt den jag följer som hade retweetat, men jag överväger. Sån här läsning hjälper inte mig ett dugg. Energitjuvar är det sista jag behöver. Jag brukar dissa den sortens människor och jag brukar klara av att hålla borta fel influenser. Men tyvärr känner jag hur negativa tankar, tack vare tweetsen igår, försöker tränga in i min hjärna. Tänk så lite det behövs…

Den här lilla elefanten, som står vid min dator, ger mig energi!

Därmed inte sagt att den som är odelat positiv och la-di-da känns OK heller. För livet som arbetssökande är inte alltid positivt och jag kan inte säga att jag är optimistisk varenda sekund. Det finns stunder när jag är ledsen och bekymrad också. Det måste få finnas såna stunder. Jag kan liksom inte blunda för verkligheten och tro att allting har ordnat sig när jag öppnar ögonen igen. Det finns ingenting som ordnar sig av sig självt, det är bara jag som kan ordna saker och ting för mig! Och DET, kära läsare, vidhåller jag är en sanning!

Det hänger också kvar irritationer från i fredags. Bland annat skulle Dalkarlarna återkomma till mig via mobilen angående persiennreparation. Jag hörde inget på eftermiddagen och nog tror jag att de jobbar då, även om det är fredag. Dessutom var det den anställda på Dalkarlarna som själv sa att hon skulle återkomma med besked.

Jag mejlade också Let’s Deal i fredags angående en grej jag har betalt i juli, men ännu inte fått. För tredje gången hölls inte leveransdatum. Det handlar bara om 99 spänn, men om många människor betalar 99 kronor för en grej som inte levereras, då tror jag att vi har blivit lurade – och att den som har lurats har tjänat pengar på oss. Nu vill jag häva köpet. Jag vill ha mina 99 kronor tillbaka. Och det tänker jag riva upp himmel och jord för om jag inte får.

Jag har inte fått nån sink snake. Tre gånger har man ändrat leveransdatum. Jag vill häva köpet. 

To be continued, alltså… I alla fall vad gäller de oklara affärerna med Dalkarlarna och Let’s Deal. De negativa twittrarna har jag inte bestämt än hur jag ska ”hantera”. Jag blir förbannad. Jag tycker att så mycket är skräp nu för tiden. De nya fönstren är jättebra, men persiennerna i dem har varit dåliga redan från början. En persienn var till och med trasig vid leveransen hösten 2012. Den fick jag utbytt dan efter jag kommit hem från sjukhuset efter min operation i december. Och Let’s Deal har en massa fina dealer, men som läget är just nu har jag ingen lust att handla nåt därifrån ever again.

Som grädde på moset kom ett mejl om intresseförfrågan från Blogvertiser till mig om att skriva en spelsajt – detta trots att jag har kryssat i att jag inte vill ha den typen av skrivuppdrag. Det är andra gången nu. En tredje gång och jag vinkar adjö. I morse kom ett mejlsvar där personen på Blogvertiser skyller på kunden (uppdragsgivaren). Nej, det är inte OK, Blogvertiser! Då får ni hitta andra rutiner, annars kan man ju lika gärna strunta i vad såväl skribenter som kunder vill utföra respektive ha…

Livet är kort. Idag är det visst surt och irriterat. Men nej, jag ska inte ha mens.

Read Full Post »

Bra dagar och mindre bra

Ett inlägg med vilket Tofflan hade intentionen att vara neutral, snudd på optimistisk, men som blev rätt gnälligt.

Torsdagen blev underbart varm och solig. ”Lisbeth” och jag tog en alldeles för lång lunch. Vi skulle nog kunna prata non stop i flera timmar. Vi måste antagligen slut ses så här, vi hinner ju aldrig snacka klart!

Hemma i New Village stålsatte jag mig och började städa. Först dammade jag, sen skurade jag badrummet, därefter duschrummet/toan och sist dammsög jag. Jag var trött och varm efteråt, men jag drack vatten hela tiden. Ändå lurade en lätt huvudvärk bak i skallen. Mamma ringde när jag hade slagit ner rumpan för att vila ut före duschen, men vi pratade inte så länge. Jag trodde verkligen att duschen skulle göra susen. Men icke! När jag kom ut slog huvudvärken ner som en bomb. Jag blev så dålig att jag började må illa och var tvungen att lägga mig. Som tur var släppte det med en tablett, men det tog ungefär en timma och jag hann bli ganska rädd under tiden. Det kom så plötsligt, så intensivt. Solljuset genom mina skitiga fönster gjorde så obarmhärtigt ont.

Solens strålar är härliga, men kan också göra rätt ont.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om bra och mindre bra dagar på jobbet innan jag såg på Eurovision Song Contest 2013:s andra semifinal. Det gick inte. Därför skriver jag dessa rader när klockan är alldeles för mycket.

Bra dagar och mindre bra dagar… Den där dagen det var strömavbrott på jobbet blev ändå en ganska bra dag, trots allt. Det blev en konstruktiv dag. Det blev en bra dag, med bra möten. Likaså var dagarna, veckorna, när jag byggde hus på jobbet fantastiska. Jag såg hur nånting växte framför mina ögon och det var jag som skapade det.

Men andra dagar… Andra dagar är mindre bra. Frustrationen lurar runt hörnet. Maktlösheten. Oron. Försöken att kommunicera som misslyckas, trots att man först tror det motsatta. För mina ord kan väl inte vara så svåra att förstå? Jorå, det kan de! För i nästa stund möts jag av saker som bara är… på tvären.

Andra dagar…

Jag har faktiskt kämpat och jobbat med mig själv de senaste åren. Rannsakat mig. Försökt ändra vissa beteenden. Men tro inte en endaste sekund att det är lätt att lära gamla hundar att sitta! Och jag har ju fått höra så många gånger hur dålig jag är och hur jag måste vara på ett annat sätt att jag till sist trodde på det. Nu är jag nånstans mitt emellan. Jag  har blivit mjukare, fogligare, fått ett bättre pokerface. Jag kan le fast jag gråter inuti. Eller rasar. Fast det syns inte! 

Men dessa andra dagar… Ibland går det inte att visa upp ett falskt leende eller säga falska saker. Jag brister och fäller hårda ord. Eller nej. Inte hårda, utan korta. Och jag avslöjar lite för mycket vad jag tänker.

Hårt. Eller kort.

Det är en kamp att vara människa. Att vara en sån människa som andra kan acceptera utan att jag gör mig själv till nån jag inte vill vara. Balansgång är svårt. Jag är inte mycket för kompromisser, men jag har blivit bättre på det.

Det gör bara så ont vissa dagar. Dessa dagar när mina ord blir korta. När jag inte orkar le med ögonen. När jag inte orkar peppa dig eller dig eller dig. När jag bara skulle behöva få höra av nån att jag kan släppa kontrollen och relaxa, allt är fixat. Men mitt liv blir aldrig fixat. Jag är spänd till det yttersta just nu, jag gör saker och lovar saker jag aldrig hade haft en tanke på att sänka mig till att göra för några år sen. Allt för att få behålla lite värdighet, få låtsas vara nån.

Mindre bra dagar behövs! För hur skulle jag annars kunna uppskatta de bra dagarna? Det är allt jag vet. Just nu. I denna stund. När jag skriver detta, nån gång mellan torsdag och fredag. Jag lär vara död när jag ska upp om några timmar.

Solens uppgång. Kommer jag också upp?

Livet är kort.

Read Full Post »

När det är lite synd om en…

När det är lite synd om en själv bör man försöka muntra upp sig. Och det gjorde jag igår kväll. Hela eftermiddagen och kvällen vilade jag, antingen på gästsängen eller i fåtöljen med röda pläden svept om mig som värsta hundraåringen. Trots att jag känner att så många bryr sig kände jag mig lite ensam. Gissar att jag var übertrött och lite allmänt klen, men också ledsen. Hade ju tänkt fråga K om ett par saker. Nu går ju inte det. Men jag gjorde nåt som jag tror att K och flera andra kanske skulle göra – eller i alla fall skratta åt: Jag öppnade en chokladask!

En bok och en ask Paradis, nåt mer behövs inte egentligen när man tycker lite synd om sig själv.

Det var nog, för övrigt, tur att jag öppnade asken. Den hade ett bäst före-datum i augusti och vissa av bitarna såg lite… gråa ut. Jag tog några stycken, sen mådde jag illa. Men jag kräktes inte!

Tisdag innebär jobb som vanligt. Men jag var lite snurrig och skrev onsdag på min lilla skylt utanför kontoret… Tanken är att jag ska dedicera mina tisdagar till institution 1. Idag ska jag dit på informationsmöte. Eftersom jag inte mår jättebra idag efter gårdagens övning tänkte jag nog inte byta kontor idag utan sitta här och jobba före och efter mötet. Och som lite grädde på moset tänkte jag åka tidigare härifrån och få håret fixat klockan 15. Jag tycker att jag kan göra det med tanke på alla inställda luncher i förra veckan.

I natt sov jag hyfsat. Jag känner mig allmänt trött och medtagen och mår lite illa. Men tro inte att jag ger upp för den skull! Jag kämpar på och jag har massor av roliga saker att ta tag i här på jobbet! Att ha mycket att göra är BRA för mig, då tänker jag inte så mycket!

Slutligen, jag fick ett sånt fint mejl igår från ett av K:s barn! Det gör ont i mitt hjärta om dem, verkligen. Finns det något vi bloggvänner kan göra för att hjälpa??? Mejla gärna tankar och idéer – e-postadressen hittar du överst i högerspalten.

Livet är kort.

Read Full Post »

Hopptimism!

Det finns dagar när jag bara vill spy på alla som är så där äckligt positiva. F*n, livet är en kamp och det är framför allt inte rättvist, varför ska man då försöka vara så glad som möjligt? VA???

Nä, det är få som kallar mig positiv, även om två (2) av varandra tämligen oberoende personer på jobbet har kallat mig det. Men lite optimistisk försöker jag ändå vara. Eller snarare HOPPTIMISTISK! 

Det går liksom inte att vara sur och odräglig 24 timmar om dygnet när man har ett sånt kanonkul jobb som jag har. Eller den knäpproliga Fästmön finns vid min sida och skojar till livet. Eller den snälla mamma eller de omtänksamma (blogg)vänner som bryr sig? TACK till er alla för det ni gör för mig – på era personliga sätt!!!

Offerkoftan ligger en bra bit härifrån. Jag ser den, men jag tänker INTE ta på mig den. (Jag har för övrigt växt ur den, jag är ju tjock som en flodhäst numera!) I stället fokuserar jag på Hopptimisten, den lille orange gubben som jag fick i julklapp av min kära.

Hopptimisten!

Jag tror att det bor lite av min pappa i Hopptimisten. För man kan inte låta bli att skratta åt gubben – och det kunde man inte åt min pappa heller. Det var många gånger som jag var fullständigt gaaalen på pappa, för han kunde också reta gallfeber på mig. Men till sist fick han mig alltid att skratta. Och ja, jag saknar honom fortfarande. I slutet av juli är det sex år sen han drunknade.

Det har ju inte varit världens bästa dag för mig idag. En omtumlande dag, när jag har fått tänka och känna efter, kan man väl sammanfatta. Det är ju inte helt fel ibland, men det får inte bli grubblerier eller ältande, inte mer. Nä, jag är ju med Hopptimisten!

När jag var hos doktorn glömde jag att försöka berätta om mina onda fötter. Och idag på eftermiddagen började min oopererade axel att göra ont. Nej vet du, jag tror inte vi människor ska hållas vid liv i 100 år eller mer. Våra kroppar är inte gjorda för det – eller snarare, sjukvården är inte dimensionerad för utbyte av reservdelar för alla oss gamla.

Anna och jag strålade samman på ICA Heidan när vi hade slutat våra respektive jobb. Där inhandlade vi var sin bunke sallad från affärens ljuvliga buffé. Fast vi höll på att få med oss dressing som var flera dar för gammal! Usch… Dessutom var det en kärring – ja, jag kan inte säga annat! – som SMACKADE i mitt öra. Hon tyckte uppenbarligen att Anna och jag stod i vägen för hennes framfart. Men i stället för att smacka kan man ju säga nånting. Jag har för f*n inte ögon i nacken. För övrigt stank hela människan askkopp och det gjorde ju att jag kände ännu mer antipati. Usch-usch! (Som du ser är jag inte mindre elak trots att jag har kommit ut som Hopptimist! Kvinnor med temperament…)

Hemma i New Village råkade jag på en blotterska vid garaget. Jag skrattade så att jag höll på att köra in i väggen. Sen tog jag med mig blotterskan hem till ballen*. Där intog vi vår kvällsvard, men det blev kallt så vi gick in. Jag har telefonerat med mamma och försiktigt ordat om att kanske, kanske kan jag hämta hit henne en vecka i juli. Om det går som jag hoppas får jag dessutom en vuxenvecka semester med Anna innan dess och Pridedagarna efter. Om jag vågar vara Hopptimist…

*ballen = balkongen

Read Full Post »