Toffelhögar

Ett högt inlägg.

---

 

Mitt liv på hög, kan man säga. Det verkar som om det finns i högar, livet mitt. Först och störst är sökta jobb-högen.

Sökta jobb-högen fotad idag den 22 september 2014.

Egentligen skulle jag ta bort en del papper ur den högen. Det trillar ju liksom in några nej då och då. Idag två stycken. Tröstlösa nej, även om åtminstone ett av dagens var väntat. Lik förbannat gör de hål i mig. Känslan av mig. Självet.

En annan hög är skriva bok-högen. Den är mindre, men omfattar till dags dato hela 18 kapitel, 118 tätskrivna A4-sidor. Vad kan det tänkas bli för omfång i”bokformat”? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag närmar mig slutet. Slutet på rond ett.

Skriva bok-högen fotad den 22 september 2014.

Den ser så liten ut, skriva bok-högen. Men det är den inte innehållsmässigt. Snart är det dags att kontakta alla som nämns med förnamn. Vill de det eller vill de det inte? Noteras bör att det är bara de som benämns positivt som benämns med förnamn. De andra får en viss plats, men deras namn finns inte i min bok.

Och så slutligen… Gamla Uppsala-högarna. Mina – och ändå inte. Bara till låns. Jag åkte inte dit idag, det var inte väder för det. Men en annan dag. Snart.

Gamla Uppsala-högar. Mina till låns.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sova med måsarna och ladda för födelsedagsutflykt

Ett inlägg om måsar och mamma och en liten utvikelse om a-kassans effektivitet.

---

 

Mitt nattsällskap.

I natt behövde jag inte somna till ljudet av nån TV. Det räckte med måsarna här utanför. På nåt sätt är de inte alls störande här, jag somnade så gott. Men sen var natten precis som vanligt, med en massa uppvaknanden. Konstigt, för just nu, just i natt och idag, känner jag mig inte så jättestressad.

Vi har redan gjort det viktigaste och det vara att ordna en rollator som inte är livsfarlig till mamma. Den gamla hade det troligen inte gått att laga, men eftersom den är ett hjälpmedel till låns rollade jag ner med den i mammas källarförråd. Där inne hade det varit hantverkare IGEN (där går en massa rör som de då och då behöver komma åt. Mamma hade just fått tillbaka sin nyckel). Denna gång var alla grejor flyttade till ena sidan. Förra gången jag var nere var allt placerat på den andra. Det var bara att försöka baxa tillbaka saker och ting. Jag fixade allt utom en blå, astung träkista. Den får stå kvar på fel ställe. Jag tror inte mamma bryr sig, för hon kan ju inte precis gå ner i källaren…

Mamma åt glass redan i april 2011 när jag tog den här bilden.

Idag fyller mamma år. Hon blir äldre än min pappa nånsin blev och det känns rätt konstigt att tänka på. Jag har ordnat en hel papperskasse med paket av olika storlek. Inte har jag så mycket fantasi, men mamma gillar ju paket. Förhoppningsvis får hon lite nytta – och kanske glädje! – av innehållet. Hade jag vetat att det skulle bli akut med rollatorn så hade jag kanske ordnat en sån. Eller en del av en sån. Jag har ju precis köpt dator och nån inkomst finns inte i sikte. Från a-kassan har jag inget hört, men det var väl att vänta. Det har ju inte riktigt gått två veckor sen jag postade min ansökan och mina intyg till dem. Att det är mitt i sommaren brukar inte precis snabba på saker och ting.Om de inte har tagit in den där supereffektiva vikarien som för några år sen påstod att jag hade lurat a-kassan på 17 kronor eller vad det var. Hon skickade minsann ett inbetalningskort, hon. Sänt ägnar sig a-kassan åt i stället för att kolla upp storbedragarna. För övrigt var det ett misstag från min sida. Jag hade absolut inte planerat att stjäla de 17 kronorna…

I Vadstena bodde hertig Magnus i sitt slott. Fråga mina bonusbarn, de kan hela historien…

Även om jag drömde om läkarbesök i natt är det inget jag tänker göra idag. Hälsporren i högerfoten gör skitont (den i vänster är lugn) och axlarna känns av efter bilkörning och rollatorbaxning i och ur Clark Kent*. Och en finne försöker tränga ut på vänster sida på min snok. Men detta ställer jag åt sidan idag för att fira födelsedag med mamma. Jag tänkte att vi skulle göra en utflykt till Vadstena på eftermiddagen och inta födelsedagskaffe där nånstans. Där finns lite fler trevliga konditorier att välja mellan än här i Metropolen Byhålan. Sen ska vi äta middag nånstans lite senare också, men var har jag ingen idé om än. Det löser sig väl på nåt sätt – jag får väl kolla nätet, om inte annat.

Nu ska jag duka upp lite paket. Mamma lär inte stiga upp än på några timmar, vilket ger mig möjlighet att söka de tre jobb som är denna veckas sista vardagsdelmål. Men jag kan ändå förbereda för födelsedagsfirandet! Signaturen Micke skrev en lång kommentar om glass, så glass blir det också nån gång under dan. Glass är ju aldrig fel – vare sig på födelsedagar eller på heta dagar. Idag lär det bli en både och-dag.

*Clark Kent = min lille bilman – med betoning på lille. Mammas nya rollator får stå nästan upp och ner för att få plats…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har himlen fått en ”datoriserande” ängel…

Kotimatka pitkä niin…

Gårdagen inleddes som de senaste novemberdagarna – grått, trist och regnigt. Men efter ett par timmar intog solen scenen. Den lyste och lyste och lyste – och det var helt självklart att det var dagens huvudperson som hade gjort entré. Det var dagen för ett sista farväl av vännen Karin Nordenbäck.

Karin Nordenbäck 1959 – 2012.

Man ska inte dö när man fortfarande, till viss del, är en ung flicka! Det är ännu så, trots att det nu snart har gått två månader sen, att jag vill tro att det är ett misstag. Men faktum är att gårdagen satte punkt för ett kort liv här på jorden. Vi som kände Karin fick henne till låns några ögonblick. Nu sitter hon där uppe hos Gud och tittar ner på oss. Himlen har fått en datoriserande ängel, det är jag övertygad om. Karin inte bara betraktar oss, nämligen, hon skriver om oss också, var så säker…

Vi tog gott om tid på oss, Jerry och jag, när vi startade från Uppsala. Och det var tur, det, eftersom Jerrys Ajfån dirigerade oss till fel kyrka…  Jag gissar att Karin, som säkert följde oss från ovan, nickande och hummande, var belåten med att vi samarbetade. Men också fick sig ett gott skratt åt våra vedermödor. Till sist hittade vi rätt och där anslöt Fru Hatt.

Jag tror aldrig att jag har sett en full kyrka nån gång. Igår fick jag se den vackra gamla kyrkan i Täby kyrkby fullsatt, till sista plats. Karins mamma, 80+, tog emot oss alla i dörren och hälsade oss med ett handslag.

Det gick inte att ta miste på att Karin var en väldigt älskad person. Karin var nämligen skapt på det viset att hennes hjärta rymde alla och envar som behövde. Hon hade alltid tid för omtanke, tog sig alltid tid för telefonsamtal när somliga av oss var ledsna och oroliga. Därmed inte sagt att Karin inte var helt okontroversiell i vissa sammanhang. Hon la sig i och petade på sårskorpor och släppte inte och följde upp och kunde vara himla irriterande – inte för att hon var elak utan för att hon brydde sig. Och framför allt var hon människa. Medmänniska.

En vacker begravningsakt, med fin musik och solosång, psalmer som redan fanns skrivna i mitt hjärta, jag behövde inte titta på texterna, de finns inuti mig. Ett farväl. Jag tror att Karin betraktade evenemanget från ovan och att hon var väldigt nöjd.

Men mina tankar går inga andra vägar ändå än till hennes barn och hennes närmaste. Jag gråter inuti när jag tänker på att de nu inte har sin mamma kvar här på jorden längre. För även om man är vuxen behöver man en mammas kärlek.

Vi gjorde inga ofrivilliga avstickare, Jerry och jag, på hemvägen, utan anlände till Förorten vid 16-tiden. Jag hämtade Fästmön som väntade med barnen på Morgonen och sen åkte vi hem till New Village. På min plats vid soffbordet ställde Anna ett litet paket.

Ifall du skulle vara ledsen när du kom hem…

Och som om cirkeln slöts innehöll paketet dels…

… en glasängel…

…dels

… ord huggna i sten…

Det är gott att vara älskad! Glöm inte bort att älska varandra! Glöm inte bort att visa det! Glöm inte bort att vara rädda om varandra. För vi är många som vet att livet verkligen, verkligen är kort.

Vila i frid, Karin Nordenbäck! Jag saknar dig och tänker på dig varje dag. 

Livet är kort.

Läs vad andra (länkar till Jerrys och Fru Hatts inlägg ovan!) har skrivit om Karin Nordenbäck: Maria Elisabeth och Catta.

Read Full Post »