Konjunkturer och pappersvändande

Ett allmänbyråkratiskt inlägg.

---

 

Öl, nötter och en bok = mitt eftermiddagsfika.

Igår var det ju min dag. (Vadå USA:s nationaldag?!) Det innebar att jag åt och drack när jag ville och vad jag och gjorde vad jag ville (inom mina begränsade ramar). Ja, jag var så wild and crazy att jag åt körsbär till frukost och mitt eftermiddagsfika bestod av torrostade jordnötter och en starköl. Wow, liksom, spännande liv, va?! (<== retorisk fråga).

Två personer gratulerade mig för övrigt på födelsedagen, men mamma, Agneta och cdon.com kan sin almanacka och grattade mig på namnsdagen. Efter jag hade bloggat lite trillade det in ytterligare några grattis. Ha ha, det var riktigt roligt. Namnsdag är ingen stor grej alls, men i min ursprungsfamilj brukade vi fira det – när jag var barn. Nu är jag vuxlig och då firar jag mig själv. Med körsbär till frukost och nötter och öl till eftermiddagsfika.

Mamma ringde ovanligt tidigt och sen trodde jag att gamm-telefonen skulle vara tyst. Men icke! Mitt på smällheta eftermiddagen ringde… Konjunkturinstitutet och ville ställa några frågor. Tre minuter skulle det ta och tre minuter och 15 sekunder varade samtalet. De överskjutande sekunderna är mitt eget fel – jag gjorde en del utvikningar. Det var en trevlig pöjk som ringde. Inte överdrivet artig eller smörig utan korrekt och lagom. Vad jag tror om konjunkturen framöver förblir emellertid nåt jag delar med Konjunkturinstitutet!

Min dag var det igår, söndag är det idag. Jag har en fruktansvärt hög hög med papper som jag behöver vända och sortera. Inför detta känner jag bara…

Orka!

Och söndag är ju också en vilodag, så jag gör helst pappersvändandet en annan dag. Men göras ska det, innan jag åker till mamma. Sen finns det lite annat som måste fixas också innan dess. Jag fattar inte vem som skitar ner alla mina kläder och vem som samlar ihop alla sina sopor under min diskbänk…

En hög hög med papper att vända. Nån annan dag…

>>> Idag blir det dragning i boklotteriet!!! Håll kollen på bloggen!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndag med sorgliga förberedelser och annat

Ett inlägg om att packa för sista gången och om fel och brister.

Det är lika varmt idag som igår. Enda skillnaden är att himlen är klarblå och molnfri idag. Igår var det ju mulet och disigt. Av gårdagens skyfall (skajjfål, som Prinskorven läste högt ur en av kvällsblaskorna) märks bara en stor pöl och en lite mindre pöl på tennisbanan. Gräsmattan på baksidan är fortfarande mera gul än grön.

Jag hade svårt att somna igår och jag vaknade flera gånger under småtimmarna. Det är typiska stressymtom. Eller orosdito för min del, dårå. Stressa tänker jag nämligen inte göra. Därför har jag dealat med mig själv och jag har satt alarmet till 6.45 i morgon bitti i stället för 6.10, som det brukar stå på när jag ska jobba. Det blir inte alls roligt att åka till jobbet i morgon. Jag har inte tillåtit mig själv att längta dit en enda gång i sommar. Stängt av, liksom. Men nu måste jag dit.

Tre dagar ska jag jobba, sen är det över. Inte 17 vet jag vad jag ska göra dessa tre dar mer än rensa pärmar, datorer och mobilen, men det löser sig väl. Jag får väl ta med mig en bok. Inte tänker jag överanstränga mig och göra många knop de här dagarna, det kanske är ganska förståeligt, eller?

Nu på morgonen har jag packat min ryggsäck med det jag behöver ha med mig. Typ nycklar och sånt. Min jobbväska håller nämligen på att gå sönder inifrån (som en bild av mig själv…) och nu är det ju inte aktuellt att köpa nån ny. Därför ryggsäcken.

Packad.

Måndagen inleds på fjärde våningen. Där har jag det mesta av mina papper och pärmar att gå igenom. Vidare ska jag plocka bort en del foton som jag har tagit och använt för institution 2:s webbplatser. Vi avtalade nämligen aldrig om hur bilderna skulle hanteras om jag slutade. Och jag tror inte att man är intresserad av att betala 1 500 spänn per foto. På institution 1 är det annorlunda och där avtalade jag med S redan i början att och hur mina bilder får användas i tjänsten. Och på webbplatsen jag byggde för Lille M pratade vi bara löst om fotona, så där har jag inte bestämt mig än. Men jag kan säga att jag inte har råd att vara snäll nu när jag ska leva på a-kassa.

På tisdag är jag på femte våningen. Då ska jag rensa laptopen där samt kolla upp hur de ska göra med omvärldsbevakningen som nu går direktadresserad via e-post till mig. Mitt mejlkonto upphör om ungefär en månad, så…

På onsdag tänker jag komma ännu senare till jobbet eftersom jag måste jobba över. Jag måste ha tillgång till tjänstemobilen ända tills jag har hämtat mitt tjänstgöringsintyg hos personalavdelningen. Därefter får jag åka tillbaka upp till jobbet och mastertömma tjänstemobilen – innan jag lämnar nycklar och passerkort. Så jag lär inte komma ut till födelsedagsbarnet i Himlen förrän framåt kvällen. Men det är ju OK, då hinner familjen äta middag innan jag kommer och det ska tårtas.

Det är mycket praktiskt att tänka på! Men ändå väldigt lite att göra för en som är van att ha fullt ös på jobbet. Jag vill inte tillåta mig att släppa fram några känslor, men det klart att jag är väldigt, väldigt ledsen. Det handlar inte bara om det här med ekonomi, utan om att jag har haft förmånen att få jobba på en otroligt stimulerande arbetsplats. Och så har jag haft så fina arbetskamrater. Det syns framför allt på LinkedIn, där alla som har sett min kontaktförfrågan har accepterat den (det skulle de väl inte göra om de ogillade mig?) och några har skrivit fina rekommendationer.

Joru, inuti gråter jag över livets orättvisor, men utåt ska jag inte visa nånting. Jag ska föra samtal med Mannen där uppe, precis som Habackuk. Hur kan Han tillåta att det blir så här? Hur kunde Han tillåta det som hände för fyra och ett halvt år sen? Hur kunde Han tillåta att pappa drunknade? Hur kunde Han tillåta att auktionsmannen lurade mamma? Hur kunde Han tillåta att jag blev invaderad av ett gäng aliens? Hur kunde Han, bara..? Det är frågor jag brottas med tillsammans med min Gud. Samtidigt som jag redan vet svaret: det var jag själv som lät det ske. Jag är ofullkomlig, jag har en fri vilja, jag har fattat fel beslut. Allt är mitt eget fel, inte nån annans.

Livet är kort.

Read Full Post »

Extremism frodas på nätet, men inte självrannsakan, precis…

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om olika sorters extremism som finns på internet. 

Jag läser om olika sorters extremism som frodas på nätet. Högerextremism är det som lyfts fram i TT-artikeln, som är spridd i media. Skälet är en granskning som Statens medieråd har gjort på uppdrag av regeringen. Då har man hittat att de sju största högerextrema platserna på webben har 144 000 träffar varje dag. Ja, du läste rätt. Hela 144 000 träffar. Hur kan det komma sig och är den siffran verkligen sann? Jämför med de åtta riksdagspartierna som tillsammans har 19 000 träffar om dagen.

Det är våldsbejakande och antidemokratiska budskap på nätet som Statens medieråd har undersökt. Och det är alltså bland dessa som de högerextrema dominerar – både vad gäller antal sidor på nätet och antal besökare. Men nätforskare i Lund är skeptiska mot de höga besökssiffrorna och menar att det handlar om att läsarna har lagt vissa tillägg i sina webbläsare. Då ser det ut som om sajterna får många fler träffar än andra sidor.

Men också den andra sidans extremister, vänstern, har granskats. Här hittade man två våldsbejakande webbplatser som tillsammans har runt 3 600 besökare varje dag. En tredje grupp man har undersökt är militanta islamister. Här finns endast en webbplats i Sverige och den har bara 90 besökare om dan.

Höger, vänster, islam… Oavsett riktning och ism har dessa tre vissa gemensamma drag som jag även noterar hos andra som inte tillhör nån av de tre grupperna:

• en stark uppdelning i vi-och-dom-tänkande
• en konspiratorisk världsbild
• en självförsvarsretorik
• ett förakt för diskussion och konsensuslösningar
• en idealisering av direkt handling

Ärligt talat tror jag att vi alla som skriver på nätet då och då bör stanna upp och rannsaka oss själva lite grann (eller ganska mycket, vad gäller en del). Det skadar ju aldrig med aha-upplevelser och självinsikt här och var. Personligen är jag mest trött på mig själv och mina ständiga tillkortakommanden – som ju inte är nån annans fel utan mitt eget. (Blir jag förresten klassad som extremist för att jag skrev om katten som mördade en skata i min dröm? Katters rovlystnad är ju en instinkt, ska detta hållas emot dem? Att jag skrev om djur är det kanske straffbart? Eller kränkande, åtminstone, för den stackars fågeln jag liknar mig vid?)

Dessutom är inte verkligheten varken svart eller vit. Där finns nyanser. Nyanser som jag föraktar. Turkost, till exempel…

Livet är kort.

Read Full Post »

Rök- och grilltider = andningsont

Ett inlägg i vilket Tofflan klagar sin nöd på  kolgrillande och folk som röker på ballar* och allar** utan hänsyn.

Alltså jag har rökt en gång i tiden. Jag rökte i nästan 30 år. Helt otroligt – 30 jävla år! Men i höst är det nio år sen jag slutade. Och det är det bästa jag har gjort. Det skulle jag nog ha sagt även om jag hade gjort barn också.

Rök gör att det gör ont att andas för mig.

Jag vet att det finns folk som tycker att jag är en surkärring som klagar på deras grillande och rökande så här när det börjar bli varmt ute. För det är mysigt att grilla utomhus då! Men det är inte mysigt att få in röken i sitt hem och känna att det gör ont att andas.

Det är nämligen så, ifall nån satt och sov på lektionerna i grundskolan, att rök stiger. Och jag bor en trappa upp. Er rök, vare sig den är från grillen eller ciggen, kommer in genom mina fönster som är öppna när det är varmt. Det hjälper inte att du flyttar din grill eller ställer dig ytterligare en meter bort från mitt öppna fönster heller, ifall du trodde det. Det gör i alla fall ont när jag andas då.

Nej, då är det justast att göra som Hänsynsfulla grannen igår, säga på ett rakt och enkelt sätt att

i kväll ska vi grilla!

Det ger mig nämligen en chans att stänga mina fönster ett tag under den vanligen rätt korta tid det tar att grilla en ko- eller grismuskel (pippi tar längre tid och ryker nåt förskräckligt).

Rök från kolgrill gör också ont i mina luftrör.

Jag missunnar ingen att ha det mysigt när det varmt och skönt ute – vare sig det handlar om att äta gott eller frivilligt dra i sig gift (det är upp till var och en). Men när det drabbar omgivningen ber jag om lite visad hänsyn. Det räcker med ett par ord så jag blir förvarnad och vet.

För övrigt är det mitt eget fel att det gör ont att andas när folk omkring mig röker eller grillar. Jag har fått de här problemen på grund av rökningen, så det finns ingen att skylla på. När jag slutade röka ökade mina besvär med andningen, men det blev samtidigt andra vinster som vägde tyngre för mig när jag valde att fortsätta vara rökfri.

*balle = balkong
**alle = altan

Livet är kort. Tack för visad hänsyn!

Read Full Post »

Vändande liv och att uppskatta det lilla

Den här infektionen eller vad det nu är, det är en lurig sak. Jag slocknade som ett ljus igår. Tittade på När livet vänder, skrev ett blogginlägg om programmet och gick och la mig. Jag tror inte att jag läste ens ett enda kapitel utan jag bara somnade. Tung som en sten sov jag hela natten tills alarmet gick på i morse. Och idag, dårå,… Tja, jag känner mig inte sämre och inte bättre. Fortfarande seg, men ingen feber, vilket jag är säker på att jag hade igår kväll. Ont i kroppen rent allmänt, i näsa och hals i synnerhet. Just det här INNAN nånting bryter ut ordentligt i kroppen tycker jag känns nästan värre. Jag känner mig oftast sämre och sjukare då. Samtidigt kan jag inte säga vartåt det barkar – jag kan bli jättesjuk under dan, men jag kan också bli helt frisk.

Mår sämst innan det bryter ut.

Det har blivit skitkallt igen. Inte bara lite kallt. I morse visade termometern hemma -14 grader. Dessutom blåser det, så det känns som om det är mins -30 grader. Jag gillar inte kylan. Den gör inte precis underverk med mina luftrör. Ibland kan det vara som att andas och ha glasskärvor luftrören. Bara så du får en aning om hur en före detta rökare får ont av kylan. Så ursäkta mig om jag inte gillar kylan och klagar över den. Jag vet att det är mitt eget fel att jag lider av den, men… Vem i hela friden gillar när det är 14 grader kallt när vi i stället borde njuta av vårsolen och leta efter vårtecken?!

Funderar på att göra ett eget När livet vänder och skriva om året jag trodde att jag skulle dö. När jag lika gärna kunde ha varit så sjuk att jag dog. Det året när jag rensade i mitt liv, försökte göra upp med många gamla spöken i det förflutna. Förnedrade mig till att ta kontakter där jag fick spott och spe tillbaka. Men jag dog inte. Jag blev frisk. Såna här saker går man inte igenom utan att förändras. Men ibland känner jag mig så bitter att jag ändå fick lida i ganska många år innan jag fick hjälp. Och att jag fick kastat i mitt ansikte att det är värre när unga människor är cancersjuka än äldre. Det är inte sånt man vill få sig till livs när man är som mest säker på att man ska dö. Så… än så länge är jag inte riktigt där alla de starka, fina och positiva människorna i Anja Kontors TV-intervjuer är. De som jag som tittare upplever nästan känner sig stärkta av det svåra. Jag är fortfarande arg och ifrågasättande.

Kanske ska jag inte berätta min egen historia utan andras. Jag har fått höra så många livsöden, men jag har lovat att hålla tyst – av olika skäl. De flesta handlar om döden och det är ibland så att de efterlevande fortfarande kan vara i riskzonen om de yppar sina historier. En del på grund av sjukdom, andra på grund av hot. Men jag önskar så att några av dem ville lätta på sekretessen och prata, för det är såna hårresande skildringar ur verkliga livet som vi alla skulle behöva få ta del av för att lära oss att uppskatta det lilla och relativt enkla livet.

Det jag uppskattar i mitt liv just nu är inte att jag har en infektion på gång – KANSKE… – utan att jag har ett stimulerande arbete ett tag till. Idag fortsätter jag mitt husbygge och jag ska försöka få till lite mer om konsten i vårt hus. Du vet, den där konsten som alla inte förstår eller ens gillar, men som engagerar de flesta…

Livet är kort.

Read Full Post »