Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘solstrålar’

Ett kattans inlägg.


 

Lussekatter

En del katter går att äta.

Faktum är att Fästmöns katter, framför allt kattungarna, har botat min katträdsla. Jag vågar närma mig både de små och den stora, deras mamma, utan att vara rädd. Vi har tillbringat snart ett dygn tillsammans i Himlen. Det känns nästan trist att åka in till stan och bli utan kattunderhållning. Men vi börjar från början… En del katter är så söta att en vill äta upp dem. Fast jag tyckte nog att det var lite tidigt av ICA Solen att saluföra lussekatter igår… Vi köpte inga, utan det blev var sin rejäl påse med smågodis, nåt jag inte har ätit på flera månader, faktiskt. Men så är jag fem kilo lättare än för en månad sen också – utan att banta eller plåga mig med nån diet.

Maxi och jag

Maxi tog en wefie på oss. Som den linslus han är är det han själv som syns mest.

Nu hoppar jag tillbaka lite i tiden. Vi tittade in på Morgonen också för att avlämna ett stycke son till sin fader. På Morgonen bor två gamla kattgubbar och en kattjej tillsammans med Jerry. En kan väl säga att gubbarna inte alltid är lika lekfulla som den tjejen. Det verkar som om det är kvinnan som styr i det hushållet. Jag fick mig ett allvarligt samtal med en av gubbarna, Maxi, om detta. Maxi passade på att ta en wefie av oss också, för båda kattgubbarna är riktiga linslöss.

 

 

 

Så småningom landade vi i Himlen. Där är livet mycket annorlunda jämfört med vad det var för några månader sen. Kattungarna är så busiga att Annas hem börjar bli mer och mer likt Villa Villekulla. En ny sorts inredningsstil, alltså. Det är allt ifrån böcker som knuffas ur bokhyllan, till lampor som tänds, tavlor som hamnar på sniskan, solstrålar som jagas, sylvassa tänder och klor på nakna tår, gamla lampskärmar som rullar över golvet med mera. Att min datorväska blev kattleksak kunde jag inte föreställa mig, men framför allt killkatten Cosmos blev överförtjust i den. Båda kattungarna har för övrigt av och till hjälpt mig att skriva det här inlägget, så jag har med milt våld fått flytta ner dem ett antal gånger.

Nu har vi frukosterat, kattungarna på mina tår och tofflor, och det börjar bli dags att samla ihop pinalerna för att flytta in till stan. Vi tänker besöka Hjalmar Brantingsgatan 4 A där Ilonas och Lottas antik- och vintagebutik har öppet till klockan 16 idag. Därefter söker vi oss nog till nån kyrkogård för att ta in allhelgonaljusen och reflektera lite över nära och kära som inte längre är här.

 

Här är några bilder på sötnosarna och deras inredningstips:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nedgående inlägg.


 

I solnedgången, New Village, Uppsala, den 4 juli 2015…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en lördag med fokus på kräftor.


 

Kräftor hör augusti till! Fast jag kan äta kräftor när som helst, egentligen. Igår var det emellertid bestämt att vi skulle ha kräftskiva, Fästmön och jag. Jag hade hoppats att vi skulle kunna hålla till på ballen* och det kunde vi. Lycka! Vi satt på ballen nästan hela dan, till och med. Det var skönt att ta det lugnt, prata, läsa, äta nåt lätt på dan, sörpla och suuuga på kvällen.

Jag slog en signal till mamma innan vi traskade över till Tokerian. Det var en varm dag igår igen, men luften har blivit bättre. Jag har lyckats få ner temperaturen i lägenheten till en dräglig nivå. I natt regnade det och det gjorde förstås sitt till. Sen var Anna smartare än jag och fällde persiennernas lameller åt rätt håll förra måndagen – så att de stänger ute solstrålarna i stället för att släppa in dem… Därför hade det varit möjligt att ha kräftskiva i köket – om vi på kvällen hade helöppnat de två mindre köksfönstren. Nu blev det inte nödvändigt.

På eftermiddagen plockade vi ihop var sin sallad på Tokerian. Var sitt kanelwienerbröd följde också med hem i påsen. Det var underbart gott! Jag köpte mycket melon och annan frukt i min sallad. Kaffe och det söta, kladdiga wienerbrödet till dessert var perfekt.

Det fanns ostpaj till kräftskivan, men eftersom vi intog lunch så sent (15.30-tiden) bestämde vi oss för att nöja oss med kräftor, bröd, smör och ost. Och naturligtvis öl och Östgöta sädes. Jag hade köpt nya servetter med tolv snapsvisor på. Vi sjöng (tyst) en till varje snaps. Fast naturligtvis tog vi inte tolv snapsar, utan sex. Anna bet av några av sina, dessutom.

Jag gick ut med skalen till soprummet efter skivan och Anna diskade. Vi satt inte uppe så sent. Värmen på ballen gör en ganska trött, säkert alkoholen också. Idag vaknade vi i lagom tid med kräftluktande fingrar. Vi funderar på nån sorts utflykt, vi har ju paj vi kan packa ner till picknick.

Här kommer några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dystert inlägg som ändå är glatt.


 

Solstrålar genom molnen

Solstrålar genom molnen. Du ser väl? Ansträng dig!

Den här dagen började med att Klump-Maja, du vet, Flodhästen Tofflan, hängde med all sin tyngd på tvättkorgen när hon skulle ta på sig strumporna. Har bara väntat på att det som skedde skulle ske, i morse var det dags: Toffelfoten brakade genom locket och gjorde en stor spricka i plasten. NEJ, DU FÅR INTE SE NÅN BILD PÅ DETTA PINSAMMA! Håll till godo med en mörk bild där solens strålar tränger genom molnen. Med lite fantasi kan du se det. Om inte, kontakta din optiker.

Vid lunchtid började det regna. Det har varit så kvavt ändå hela dan. En ganska dyster dag. Humöret påverkades helt klart av det uteblivna ljuset. Och att det var måndag. Men dagen på Kexfabriken/i Besticklådan försvann ändå relativt snabbt. Inte för att det går undan när det är roligt utan för att jag hade fullt upp. Roligast idag var en telefonintervju jag gjorde på eftermiddagen med en av Sveriges mäktiga!

Eva

Eva letar bilder på sina hundar på mobilen.

Men höjdpunkten idag var ”återträffen” med vännen Eva! Vi har nästan inte setts alls på sju år och, som jag har nämnt förut, felet är mitt. Först jobbade jag för mycket, sen blev jag kär och sen kom några förfärliga år när jag inte ville träffa nån för att jag mådde så uselt.

Det var så roligt att ses idag och det kändes inte alls som om det var sju år sen. Med en del människor är det ju lätt att ta upp tråden. Eva är en sån. Spännande att uppdatera varandra om vad som hänt sen sist, även om det mesta väl inte var så där jättebra för nån av oss. Men nu tänker jag inte vänta i sju år innan vi ses igen. Hoppas också att Eva fick klarhet i var hennes körkort har hamnat. Det körkort hon skulle hämta ut på posten på Stormarknaden – som ju la ner häromdan… Smart drag, Posten-som-inte-finns!..

Nu är det dags för mig att åka och hämta hem Fästmön. Vi har gjort vårt för idag. Men i morgon är vi tillbaka i Grottekvarnen igen…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om två riktiga solstrålar.


Snacka om lika som bär
– i alla fall när det gäller ”frisyrerna” – Tofflan och Solkungen!

Tofflan o Solkungen

Tofflan och Solkungen har samma ”frisyr”!


Och inte nog med
att de båda har samma ”frisyr” – de är ju ena riktiga solstrålar båda två!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med vilket Tofflan hade intentionen att vara neutral, snudd på optimistisk, men som blev rätt gnälligt.


Torsdagen blev underbart varm och solig.
”Lisbeth” och jag tog en alldeles för lång lunch. Vi skulle nog kunna prata non stop i flera timmar. Vi måste antagligen slut ses så här, vi hinner ju aldrig snacka klart!

Hemma i New Village stålsatte jag mig och började städa. Först dammade jag, sen skurade jag badrummet, därefter duschrummet/toan och sist dammsög jag. Jag var trött och varm efteråt, men jag drack vatten hela tiden. Ändå lurade en lätt huvudvärk bak i skallen. Mamma ringde när jag hade slagit ner rumpan för att vila ut före duschen, men vi pratade inte så länge. Jag trodde verkligen att duschen skulle göra susen. Men icke! När jag kom ut slog huvudvärken ner som en bomb. Jag blev så dålig att jag började må illa och var tvungen att lägga mig. Som tur var släppte det med en tablett, men det tog ungefär en timma och jag hann bli ganska rädd under tiden. Det kom så plötsligt, så intensivt. Solljuset genom mina skitiga fönster gjorde så obarmhärtigt ont.

Solen bakom molnen
Solens strålar är härliga, men kan också göra rätt ont.


Jag hade tänkt skriva ett inlägg
om bra och mindre bra dagar på jobbet innan jag såg på Eurovision Song Contest 2013:s andra semifinal. Det gick inte. Därför skriver jag dessa rader när klockan är alldeles för mycket.

Bra dagar och mindre bra dagar… Den där dagen det var strömavbrott på jobbet blev ändå en ganska bra dag, trots allt. Det blev en konstruktiv dag. Det blev en bra dag, med bra möten. Likaså var dagarna, veckorna, när jag byggde hus på jobbet fantastiska. Jag såg hur nånting växte framför mina ögon och det var jag som skapade det.

Men andra dagar… Andra dagar är mindre bra. Frustrationen lurar runt hörnet. Maktlösheten. Oron. Försöken att kommunicera som misslyckas, trots att man först tror det motsatta. För mina ord kan väl inte vara så svåra att förstå? Jorå, det kan de! För i nästa stund möts jag av saker som bara är… på tvären.

regn på backspegeln
Andra dagar…


Jag har faktiskt kämpat
och jobbat med mig själv de senaste åren. Rannsakat mig. Försökt ändra vissa beteenden. Men tro inte en endaste sekund att det är lätt att lära gamla hundar att sitta! Och jag har ju fått höra så många gånger hur dålig jag är och hur jag måste vara på ett annat sätt att jag till sist trodde på det. Nu är jag nånstans mitt emellan. Jag  har blivit mjukare, fogligare, fått ett bättre pokerface. Jag kan le fast jag gråter inuti. Eller rasar. Fast det syns inte! 

Men dessa andra dagar… Ibland går det inte att visa upp ett falskt leende eller säga falska saker. Jag brister och fäller hårda ord. Eller nej. Inte hårda, utan korta. Och jag avslöjar lite för mycket vad jag tänker.

stenar och rutor
Hårt. Eller kort.


Det är en kamp att vara människa.
Att vara en sån människa som andra kan acceptera utan att jag gör mig själv till nån jag inte vill vara. Balansgång är svårt. Jag är inte mycket för kompromisser, men jag har blivit bättre på det.

Det gör bara så ont vissa dagar. Dessa dagar när mina ord blir korta. När jag inte orkar le med ögonen. När jag inte orkar peppa dig eller dig eller dig. När jag bara skulle behöva få höra av nån att jag kan släppa kontrollen och relaxa, allt är fixat. Men mitt liv blir aldrig fixat. Jag är spänd till det yttersta just nu, jag gör saker och lovar saker jag aldrig hade haft en tanke på att sänka mig till att göra för några år sen. Allt för att få behålla lite värdighet, få låtsas vara nån.

Mindre bra dagar behövs! För hur skulle jag annars kunna uppskatta de bra dagarna? Det är allt jag vet. Just nu. I denna stund. När jag skriver detta, nån gång mellan torsdag och fredag. Jag lär vara död när jag ska upp om några timmar.

soluppgång
Solens uppgång. Kommer jag också upp?


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag säger almanackan att det är vårdagjämning (och min gamla kompis Mjölkis fyller… 49 idag, tror jag). Det har varit ljusare ute ganska länge nu. Självklart hjälper sånt upp humöret, den del av det som finns inuti mig som jag kan påverka. Jag försöker vara ute en stund varje dag, vanligen kring lunch, för att få just det här goda ljuset, det som lyfter mig nån centimeter i alla fall. Annars är det tyngdlagen som gäller här, på många sätt. Och att det snöar och blåser nordliga vindar gör inte saken bättre. En annorlunda bild fick jag i alla fall i morse på väg till garaget. Det ser nästan ut som spöken som dansar där solens strålar bryts i marken genom snöflingorna.

snön blåser omkring vårdagjämning 2013
Spöken bland solstrålarna och snöflingorna som yr omkring?


Tillvaron är så skakigare nu igen och jag försöker ta hjälp och hitta styrka där jag kan. Jag ber om överseende för att jag inte skriver ut allting här i bloggen, men du måste förstå att jag inte är min blogg. Min blogg är EN del av mig. I vissa frågor delar jag gärna med mig här, andra frågor vill jag kanske hålla helt för mig själv eller åtminstone hålla borta från bloggen. Ibland känner mig som en hovnarr, som min Sister uttryckte det i telefonen igår, alltså nån som ”roar” andra. För jag noterar ett stigande besökarantal de gånger jag skriver om att jag har det tufft… Men jag är ingen hovnarr, jag är en rätt vanlig människa av kött och blod som försöker få ett normalt, vanligt liv med grunderna – bostad, jobb, kärlek, familj, vänner. Jag låter hård ibland här. Jag inser att jag ställer krav på dig som läsare. Jag skriker att jag vill att du ska bry dig, fråga hur det gick – utan att jag först måste blogga om det. En del läsare känner mig ju privat och har dessutom andra vägar att kommunicera med mig än via bloggen där ”alla”, även mina stalkers, kan läsa. (Jo, det var nog bara ett tillfälligt uppehåll från Somligas sida…)

Och jag har fått sms och telefonsamtal, från FEM, Rippe och min Sister! Jag har fått mejl. Jag har fått pepp från nyckelpersoner på jobbet som vill mig väl och som har lovat att stötta mig och göra vad de kan. Jag tar allt det här till mig, tackar er alla och sparar det i mitt för tillfället tomekande hjärta. Det känns verkligen som om hjärtat är tomt och ekande. Det skramlar till ibland där inne, men det här sista tog liksom all must och kraft ur mig. Jag bröt ihop igår på väg hem från jobbet och det var nog bra att få ur sig det onda genom tårar. Men idag känner jag mig underligt, underligt tom. Förutom då förstås min kärlek till Anna. Den finns där alltid, den är liksom inbyggd i en egen kammare för sig i mitt hjärta. Älskade Anna, vars tillvaro också gungar extra just nu och vars kropp har börjat säga ifrån väldigt konkret.

Igår fann jag också tröst och kraft i att gå in till Ludmillas blogg och tända ett ljus. Jag gör det ibland när saknaden efter vissa människor blir för stor. Rekommenderas!

Onsdagsagendan på jobbet är av varierande art. Och tur är väl det så att jag slipper tänka. Men det klart att jag stannar upp ibland och funderar varför jag överhuvudtaget gör vissa saker. Förmiddagen blir det en del webberier, mest på institution 2:s intranätsidor. När det gäller Husbygget börjar det bli klart, men i skrivande stund väntar jag på underlag och kan inget göra förrän jag har fått det. Till lunch träffar jag ”Lisbeth”, som har gått från att ha blivit en rolig före detta kollega till en mycket god vän. Efter lunch idag blir jag intervjuad av personaltidningen på grund av min roll som den enda professionella, renodlade kommunikatören på institutionsnivå inom fakulteten. Mitt huvudbudskap lär bli nåt i stil med

Det är här de konkreta behoven finns och vi kommunikatörer med bred kompetens behövs. Centralt och på fakultetsnivå behövs kommunikatörer med mer riktade spetskompetenser. 

Vad tror du om det???


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är en vacker dag. Dagen är kall. Dagen är solig. Strålarna gick nästan att röra vid. Luften är hög och frisk. Färgerna är fantastiska. Jag tog en tur med mobilkameran. Den gör naturligtvis inte rättvisa åt naturen idag, men…


Så många färger! Och solens strålar är nästan möjliga röra vid…

                                                                                                                                                       Lönnlöv är bland det vackraste jag vet på hösten, även sen de fallit till marken.  


Även det fallna är vackert.

                                                                                                                                                          Några kliv över vägen, in bland det gula.


Gult så långt ögat kan se.

                                                                                                                                                          Solen nådde in mellan löven, ända in i skogen.


Solen nådde in.

                                                                                                                                                         En underlig figur på stigen. (Varning för fjortisbild – men Inna säger att såna är OK!)


En skogstoffla som har lite svårt att le idag.

                                                                                                                                                             Träden och grenarna trängde sig nästan på. Jag fick svårt att se skarpt och tydligt.


Svårt att se skarpt…

                                                                                                                                                          Vissa vrår i den här skogen är som gjorda för en Halloween-skräckis… Men det gäller att se skogen för alla träden. Eller att se träden, ett och ett…


Det gäller att se skogen. Eller träden.

                                                                                                                                                              På vägen ut såg jag denna fantastiska buske. Färgen är otrolig, kameran kan inte riktigt hitta den rätta, men jag har INTE Photoshopat denna mer än ändrat bildstorleken!


Fantastisk röd buske!

                                                                                                                                                               En tur in till Tokerian tog mig ur drömvärlden till verkligheten igen. Tyvärr. Jag köpte pålägg, mera kycklingfärs och kycklingkorv till nästa vecka, kvällsblaska med tillhörande TV-bilaga och svindyrt naturgodis. Bara för att i nästa stund få dåligt samvete över att jag köper sånt. Borde spara varje krona.

Read Full Post »