Tvätt är inte alltid lätt

Ett rent inlägg.

---

 

Om det är nåt program på SvT som jag verkligen gillar är det Sveriges städmästare. Dels är programmet roligt, för deltagarna är ena riktiga städnördar (det gäller att se det lite med glimten i ögat om man kan det). Dels får jag en del praktiska tips. Som det här med bananflugefällan. Fällan, som jag sen kompletterade med Agnetas söta. Sen visade det ju sig att det inte var bananflugor utan nåt annat sorts flygfä, men fällan funkar även på dessa.

Oombett råd: Klä upp dig i högklackat och klänning när du ska ner till tvättstugan. Tänk så mycket roligare det blir då!

 

I varje program brukar de tävlande få en fläck att brottas med. Den ena värre än den andra. Själv klarar jag möjligen av färskt blod, tuggummi, stearin… i alla falla sisådär. Häromdan hittade jag i alla fall i Aftonbladet av alla tidningar, nio bra tvättips. Eller misstag man gör när man tvättar… För det är inte alltid lätt att tvätta.

Här kommer åtta av misstagen, som jag har gjort om till positiva tips i stället, i sammandrag:

1. Gnugga inte på en fläck, det gör den bara värre! Dutta hellre på den försiktigt med en ren vit trasa.
2. Använd inte för mycket tvättmedel!
3. Behandla svarta kläder annorlunda än andra – tvätta dem ut och in och torktumla dem inte, så håller de färgen längre.
4. Använd inte sköljmedel till handdukar. Sköljmedel gör att frottén absorberar vatten sämre.
5. Överfyll inte tvättmaskinen! Då tvättar den inte ordentligt och kläderna kan lukta konstigt.
6. Dra upp blixtlås. Då fastnar dessa inte i andra kläder och gör hål i dem.
7. Knäpp inte skjortor! Knäppta skjortknappar kan göra att knapparna ramlar av i tumultet inne i maskinen.
8. Packa inte torktumlaren för hårt. Det tar för lång tid att torka tvätten och den blir mycket skrynklig.

Så! Ner i tvättstugan nu!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndag med sorgliga förberedelser och annat

Ett inlägg om att packa för sista gången och om fel och brister.

Det är lika varmt idag som igår. Enda skillnaden är att himlen är klarblå och molnfri idag. Igår var det ju mulet och disigt. Av gårdagens skyfall (skajjfål, som Prinskorven läste högt ur en av kvällsblaskorna) märks bara en stor pöl och en lite mindre pöl på tennisbanan. Gräsmattan på baksidan är fortfarande mera gul än grön.

Jag hade svårt att somna igår och jag vaknade flera gånger under småtimmarna. Det är typiska stressymtom. Eller orosdito för min del, dårå. Stressa tänker jag nämligen inte göra. Därför har jag dealat med mig själv och jag har satt alarmet till 6.45 i morgon bitti i stället för 6.10, som det brukar stå på när jag ska jobba. Det blir inte alls roligt att åka till jobbet i morgon. Jag har inte tillåtit mig själv att längta dit en enda gång i sommar. Stängt av, liksom. Men nu måste jag dit.

Tre dagar ska jag jobba, sen är det över. Inte 17 vet jag vad jag ska göra dessa tre dar mer än rensa pärmar, datorer och mobilen, men det löser sig väl. Jag får väl ta med mig en bok. Inte tänker jag överanstränga mig och göra många knop de här dagarna, det kanske är ganska förståeligt, eller?

Nu på morgonen har jag packat min ryggsäck med det jag behöver ha med mig. Typ nycklar och sånt. Min jobbväska håller nämligen på att gå sönder inifrån (som en bild av mig själv…) och nu är det ju inte aktuellt att köpa nån ny. Därför ryggsäcken.

Packad.

Måndagen inleds på fjärde våningen. Där har jag det mesta av mina papper och pärmar att gå igenom. Vidare ska jag plocka bort en del foton som jag har tagit och använt för institution 2:s webbplatser. Vi avtalade nämligen aldrig om hur bilderna skulle hanteras om jag slutade. Och jag tror inte att man är intresserad av att betala 1 500 spänn per foto. På institution 1 är det annorlunda och där avtalade jag med S redan i början att och hur mina bilder får användas i tjänsten. Och på webbplatsen jag byggde för Lille M pratade vi bara löst om fotona, så där har jag inte bestämt mig än. Men jag kan säga att jag inte har råd att vara snäll nu när jag ska leva på a-kassa.

På tisdag är jag på femte våningen. Då ska jag rensa laptopen där samt kolla upp hur de ska göra med omvärldsbevakningen som nu går direktadresserad via e-post till mig. Mitt mejlkonto upphör om ungefär en månad, så…

På onsdag tänker jag komma ännu senare till jobbet eftersom jag måste jobba över. Jag måste ha tillgång till tjänstemobilen ända tills jag har hämtat mitt tjänstgöringsintyg hos personalavdelningen. Därefter får jag åka tillbaka upp till jobbet och mastertömma tjänstemobilen – innan jag lämnar nycklar och passerkort. Så jag lär inte komma ut till födelsedagsbarnet i Himlen förrän framåt kvällen. Men det är ju OK, då hinner familjen äta middag innan jag kommer och det ska tårtas.

Det är mycket praktiskt att tänka på! Men ändå väldigt lite att göra för en som är van att ha fullt ös på jobbet. Jag vill inte tillåta mig att släppa fram några känslor, men det klart att jag är väldigt, väldigt ledsen. Det handlar inte bara om det här med ekonomi, utan om att jag har haft förmånen att få jobba på en otroligt stimulerande arbetsplats. Och så har jag haft så fina arbetskamrater. Det syns framför allt på LinkedIn, där alla som har sett min kontaktförfrågan har accepterat den (det skulle de väl inte göra om de ogillade mig?) och några har skrivit fina rekommendationer.

Joru, inuti gråter jag över livets orättvisor, men utåt ska jag inte visa nånting. Jag ska föra samtal med Mannen där uppe, precis som Habackuk. Hur kan Han tillåta att det blir så här? Hur kunde Han tillåta det som hände för fyra och ett halvt år sen? Hur kunde Han tillåta att pappa drunknade? Hur kunde Han tillåta att auktionsmannen lurade mamma? Hur kunde Han tillåta att jag blev invaderad av ett gäng aliens? Hur kunde Han, bara..? Det är frågor jag brottas med tillsammans med min Gud. Samtidigt som jag redan vet svaret: det var jag själv som lät det ske. Jag är ofullkomlig, jag har en fri vilja, jag har fattat fel beslut. Allt är mitt eget fel, inte nån annans.

Livet är kort.

Read Full Post »