På väg bort

Ett frånvarande inlägg.

---

 

Nejrå! Jag är på jobbet. Jag har lärt mig att stå ut med det mesta, även plågsamma saker. Nu är inte jobbet i sig plågsamt utan omständigheterna. Det finns så mycket jag skulle kunna ha gjort om jag inte hade blivit så systematiskt nertryckt. Det är skönt att se att andra inte drabbas. Kanske har man lärt sig nåt på vägen – eller så var jag ett tacksamt föremål för frustrationer och kriser.

Idag ska jag ha mitt andra avslutningssamtal. Fast så mycket samtal blir det väl inte. Det som ska ske är att jag ska överlämna mina arbetsuppgifter till den gästspelande tillförordnade chefen. Och berätta var jag ska lämna nycklar och utrustning – för det vet nog inte gästen. Sen händer nog inte så mycket mer. Det som hände efter det första avslutningssamtalet var några ord från högsta chefen. Det visade i alla fall att mina ord, tankar och känslor hade förmedlats vidare. Sen om det förändrar nånting vet inte jag,  jag slutar ju. Trodde faktiskt att mina ord skulle stanna i rummet där samtalet fördes – förutom ett par konkreta förslag som jag fick direkt återkoppling och uppskattning för. Men orden gick vidare. Det gör gott inuti mig. Då blev jag inte bedömd som mindre värd eller vetande, inte där, i alla fall.

På eftermiddagen igår blev jag så glad, för en av mina favoriter, h*n som talar som min farmor, undrade vilken dag som är min sista. Jag berättade att det är måndag – och genast blev det bokat och bestämt en lunch den dagen! (Ingen annan har tänkt i dessa banor och jag tänker baske mig inte köpa tårtor för att fira. Vad är det som ska firas? Att pesten ersätts med kolera?) Jag blev så oerhört glad över detta – och det tänker jag låta personen få veta! Hur mycket det betyder, nu när jag är på väg bort.

Stämningen i rummet blir alltmer mystisk. Vi talar knappt med varandra. Jag tystnar mer och mer, snart säger jag bara

Hej!

när jag kommer och

Hej då!

när jag går. Jag måste avskärma mig för att klara det här. Igår satt jag till och med och lyssnade på Sommar i P1 med biskop Antje i lurarna. Jag orkade inte med världen utanför.

Via jobbets Twitterkonto läste jag några rader, enligt Twittrarens utsago ord uttalade av en åttaåring. Det gör ont i hjärtat att läsa följande:

Jag vill dö, för då försvinner allt det jobbiga för er.

Men samtidigt känner jag igen orden som tankar jag har tänkt ett antal gånger. Till skillnad från den som sa orden är jag emellertid vuxen, med en vuxens ansvar för mitt så kallade liv.

Igår kväll gjorde jag en liten planering/dagordning för nästa vecka. Jag försöker hitta strån att hänga fast vid för att inte ge upp. Fast ärligt talat vet jag inte om jag orkar en tredje vända. Snart finns det ingen självkänsla kvar. Jag utgår från att alla vill mig illa. Det blir en extra tuff tid, den närmaste som kommer, eftersom Fästmön åker hem till sitt efter jobbet i kväll. Det innebär att jag blir ensam om såväl dagar som kvällar som nätter framöver. Men på lördag åker jag ut till Himlen och låtsas att allt är som vanligt en stund igen. Innan jag är på väg bort.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sista dagen

Ett inlägg om min sista arbetsdag.

Det regnade hela eftermiddagen och kvällen igår. Det blåste också. Jag blev tvungen att stänga fönster och dörrar. Vädret var en perfekt avbild hur det kändes inuti. Men det lättade när jag mobiltelefonerade med Fästmön, för hon får mig alltid på bra humör, hur tufft det än känns eller är.

Sista dagen på femte skrev jag om igår.

Det var en lustig dag igår! Och inte fick jag nån klarhet i saker och ting. Jag har försökt ringa och mejla, men ingen svarar. Folk är ju på semester. Så vart jag ska överlämna saker och ting – som material, nycklar, passerkort, dator, mobil etc – vet jag i skrivande stund inte. Den person prefekt 2 tyckte att jag skulle överlämna till har nämligen semester – även nästa vecka.

Det mest struliga i skrivande stund är datorn som jag hade tänkt deponera på fakulteten idag. ML deklarerade igår att h*n tror att institution 1 har köpt loss den av fakulteten. Det hade ju varit bra om jag blivit informerad om detta, eftersom jag eventuellt ska göra ett jobb för sagda fakultet och har meddelat att jag har en dator… Nu vet jag inte om jag har en dator eller inte… Jag hoppas på svar under dan.

Nu har jag emellertid pratat med personalmänniskan och jag fick hämta mina intyg efter lunch. Hade tänkt luncha ensam med min bok tillsammans med Lena Nyman på Thaistället, men fick sånt trevligt sällskap av varma A idag igen! Vi har bytt mobilnummer! Knäppt, va, sista arbetsdagen…?

Det sista jag gör på jobbet är att mastertömma tjänstemobilen och flytta datorn till femte våningen. Där står den säkrast, tror jag. Troligen lämnar jag resten av mina prylar där också. Nånstans. Jag känner mig ganska frustrerad att det ska bli så här struligt i sista minuten, men när jag har lämnat den här byggnaden är det inte längre mitt problem. Och jag ska inte vända mig om…

Sa hej då till några igår som är i tjänst och det blir väl ytterligare några goodbyes idag. Men jag tänker inte dra ut på eländet utan ge mig iväg så snabbt jag kan. Nån avtackning blir det inte den här gången heller, men det hade jag inte förväntat mig. Jag har ju bara varit visstidsanställd i ett och ett halvt år.

När jag var och hämtade kaffe på förmiddagen föll mina ögon på denna nidbild som nån – inte jag! – hade ritat och lagt på hyllan bredvid kaffemaskinen. På nåt sätt känns det rätt att avsluta med den här, för informationsservicen lär ju bli obefintlig när jag har stängt och låst min dörr.

The preventor of information service – undras vem som avses…

Det är onsdag idag och det är min sista arbetsdag här. För alla andra går livet vidare, för mig tar det stopp. Ett tag. Jag försöker planera in aktiviteter av olika slag – både roliga och användbara, men jag har svårt att upparbeta nåt engagemang just nu. Det går över, jag vet, men jag måste få sörja en stund.

I kväll ska jag fira vår elvaåring, men jag misstänker att födelsedagspresenten från Bokus inte har kommit fram än. Och det är skitdåligt, för den skickades i fredags. Jag hoppas att den är väl värd att vänta på…

Livet är kort. En del liv har knappt börjat, medan andra liv är på väg att ta slut. Så är det bara.

Read Full Post »

Söndag med sorgliga förberedelser och annat

Ett inlägg om att packa för sista gången och om fel och brister.

Det är lika varmt idag som igår. Enda skillnaden är att himlen är klarblå och molnfri idag. Igår var det ju mulet och disigt. Av gårdagens skyfall (skajjfål, som Prinskorven läste högt ur en av kvällsblaskorna) märks bara en stor pöl och en lite mindre pöl på tennisbanan. Gräsmattan på baksidan är fortfarande mera gul än grön.

Jag hade svårt att somna igår och jag vaknade flera gånger under småtimmarna. Det är typiska stressymtom. Eller orosdito för min del, dårå. Stressa tänker jag nämligen inte göra. Därför har jag dealat med mig själv och jag har satt alarmet till 6.45 i morgon bitti i stället för 6.10, som det brukar stå på när jag ska jobba. Det blir inte alls roligt att åka till jobbet i morgon. Jag har inte tillåtit mig själv att längta dit en enda gång i sommar. Stängt av, liksom. Men nu måste jag dit.

Tre dagar ska jag jobba, sen är det över. Inte 17 vet jag vad jag ska göra dessa tre dar mer än rensa pärmar, datorer och mobilen, men det löser sig väl. Jag får väl ta med mig en bok. Inte tänker jag överanstränga mig och göra många knop de här dagarna, det kanske är ganska förståeligt, eller?

Nu på morgonen har jag packat min ryggsäck med det jag behöver ha med mig. Typ nycklar och sånt. Min jobbväska håller nämligen på att gå sönder inifrån (som en bild av mig själv…) och nu är det ju inte aktuellt att köpa nån ny. Därför ryggsäcken.

Packad.

Måndagen inleds på fjärde våningen. Där har jag det mesta av mina papper och pärmar att gå igenom. Vidare ska jag plocka bort en del foton som jag har tagit och använt för institution 2:s webbplatser. Vi avtalade nämligen aldrig om hur bilderna skulle hanteras om jag slutade. Och jag tror inte att man är intresserad av att betala 1 500 spänn per foto. På institution 1 är det annorlunda och där avtalade jag med S redan i början att och hur mina bilder får användas i tjänsten. Och på webbplatsen jag byggde för Lille M pratade vi bara löst om fotona, så där har jag inte bestämt mig än. Men jag kan säga att jag inte har råd att vara snäll nu när jag ska leva på a-kassa.

På tisdag är jag på femte våningen. Då ska jag rensa laptopen där samt kolla upp hur de ska göra med omvärldsbevakningen som nu går direktadresserad via e-post till mig. Mitt mejlkonto upphör om ungefär en månad, så…

På onsdag tänker jag komma ännu senare till jobbet eftersom jag måste jobba över. Jag måste ha tillgång till tjänstemobilen ända tills jag har hämtat mitt tjänstgöringsintyg hos personalavdelningen. Därefter får jag åka tillbaka upp till jobbet och mastertömma tjänstemobilen – innan jag lämnar nycklar och passerkort. Så jag lär inte komma ut till födelsedagsbarnet i Himlen förrän framåt kvällen. Men det är ju OK, då hinner familjen äta middag innan jag kommer och det ska tårtas.

Det är mycket praktiskt att tänka på! Men ändå väldigt lite att göra för en som är van att ha fullt ös på jobbet. Jag vill inte tillåta mig att släppa fram några känslor, men det klart att jag är väldigt, väldigt ledsen. Det handlar inte bara om det här med ekonomi, utan om att jag har haft förmånen att få jobba på en otroligt stimulerande arbetsplats. Och så har jag haft så fina arbetskamrater. Det syns framför allt på LinkedIn, där alla som har sett min kontaktförfrågan har accepterat den (det skulle de väl inte göra om de ogillade mig?) och några har skrivit fina rekommendationer.

Joru, inuti gråter jag över livets orättvisor, men utåt ska jag inte visa nånting. Jag ska föra samtal med Mannen där uppe, precis som Habackuk. Hur kan Han tillåta att det blir så här? Hur kunde Han tillåta det som hände för fyra och ett halvt år sen? Hur kunde Han tillåta att pappa drunknade? Hur kunde Han tillåta att auktionsmannen lurade mamma? Hur kunde Han tillåta att jag blev invaderad av ett gäng aliens? Hur kunde Han, bara..? Det är frågor jag brottas med tillsammans med min Gud. Samtidigt som jag redan vet svaret: det var jag själv som lät det ske. Jag är ofullkomlig, jag har en fri vilja, jag har fattat fel beslut. Allt är mitt eget fel, inte nån annans.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan tar nya tag..?

Varning för läskig bild på ärr i slutet av inlägget!!!

Jag undrar om det är nån som orkar läsa mina tråkiga inlägg om hur jädra trött jag är. Skit samma, jag skriver inte för andra, jag skriver för mig. Och JA! JAG ÄR JÄDRIGT TRÖTT IDAG IGEN!

Vad har jag gjort då? Tja inte mycket. Vi tog sovmorgon eftersom Fästmön inte började jobba förrän klockan 13. Jag kokade var sitt ägg åt oss. Skrev ett inlägg om en bra film vi såg igår samt förberedde och tidsinställde ett inlägg till i morgon. Försökte också besvara ett mejl från en sjukskriven kollega som har det väldigt, väldigt tufft. Ibland kan jag bli så trött på folk som gnäller i onödan – eller som bara är… lite trötta… 😳

Jag fick ett telefonsamtal, men jag har för dålig ork och kände mig för stressad för att prata. Se där, nu gnäller jag igen! 😳 Faktum är att jag inte orkar prata i telefon längre. Det räcker med alla samtal med mamma, sen är jag telefonslut. Så för tillfället är telefonin reserverad för familjen. Och Försäkringskassan. För gissningsvis ringer de och kan inte läsa vad jag skrev på den där jädra blanketten.

Anna var söt och halkade till soprummet med två soppåsar medan jag körde ut bilen ur garaget. När vi kom fram till hennes jobb hade två bilar – en personbil och en lastbil parkerat så idiotiskt att jag fick stanna flera mil från entrén. Hoppas Annas lårbenshalsar höll!

På vägen hem svängde en buss från Grönlunds ut från vänster från en parkering framför mig. OK, jag vet att det är övningskörning, men måste man inte ha B-körkort innan man tar bussförarkort???  Det är andra gången nån från Grönlunds nästan orsakar en krock med mig inblandad. Förra gången var det i en rondell. Jag bara undrar om det verkligen pågår nån lektion i bussarna eller om instruktören sitter och sover. Grönlunds är den sista bilskola jag skulle skicka min dotter eller son till – om jag hade nån.

Jag skulle svänga in till Tokerian och handla. Vid det laget var jag inte bara skärrad utan också drabbad av den där jädra tröttheten igen. Den kommer som ett slag i huvudet! Men jag är ju som bekant envis och stapplade in. Nån hade glömt sina nycklar i en varuvagn. Reagerade nån annan utom jag? Nej. Jag stapplade fram till två unga, till synes friska tjejer som stod och prackade på folk nånting utanför Tokeria-kiosken och berättade om de kvarglömda nycklarna. De tyckte att jag skulle gå till kiosken och ställa mig i kö.

Nej, jag jobbar inte här men det gör ni!

sa jag då och stapplade in för att handla, ilsknare än nånsin. Jag fattar inte vad det är med folk?!

Detta släpade jag in från garaget. Ja jag vet, inte mycket mat och dessutom en pocketbok.

Nu laddar jag för att ringa mamma, för gissningsvis är hon sur på mig eftersom jag fick klippa av telefonpratet igår kväll. Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag kan ju inte mer än säga att jag är trött och inte orkar prata mer, men varför hör hon inte vad jag säger utan fortsätter?

Måste försöka orka städa av i badrummet och duschrummet/toan också i eftermiddag. Resten av städningen lämnar jag till helgen när jag ska plocka ner alla stjärnor, stakar och julsaker. I morgon ska jag ju in till stan angående presskortet och en sån tur kan mycket troligt vara det enda jag orkar göra då.

Anna jobbar till klockan 20 i kväll. Därför spelar jag in sista delen av ABBA-dokumentären, Absolute image, på SvT1 och så tittar vi på den efteråt i stället. I morgon börjar förresten en ny säsong av Antikrundan. Härligt!

I kväll blir det andra halvan av gårdagens pizza till middag. Anna fick med sig sin till jobbet, för vi äter ju inte ihop i kväll.

Och så slutligen, så här ser mitt ärr ut just nu. Eller igår. Jag tog bilden igår kväll.

Det har läkt lite bättre i toppen än i botten.

Livet är kort.

Read Full Post »

På tapeten där ute

Allmänbildning är aldrig fel. Vem som bestämmer vad du ska läsa är mest du själv. Här kommer mitt urval – och kanske lite hjälp på traven för dig..? Hon med Tuttarna i Träsket behöver förstås inte pina sig igenom. Ingen annan heller, för den delen.

• Studenter har en miljard i skuld hos Kronofogden. Jorå. Det är sant. Mer än 90 000 studenter har tillsammans en miljard i studieskulder – hos Kronofogden. Ändå sägs studielån vara ett bra sätt att finansiera sina studier. Och för en del finns det inget annat alternativ. Viktigt är emellertid att göra en budget. Alltid. Det gör jag varje år – trots att det var länge sen jag studerade.
• Högskolor tvingas banta. Det handlar om totalt 15 000 studieplatser som måste dras in. Regeringen tillförde 10 000 extra platser när det var som värst kris. Men nu minskar antalet ungdomar – och då ska studieplatserna också minska igen. Tycker regeringen. Men det är förstås högskolorna själva som bestämmer vilka utbildningar som bör prioriteras.
• Tony Scott är död. Tony Scott regisserade filmen Top Gun och sörjs av många. Scott McKenzie är också död. Han sjöng flower power hiten San Fransisco, du vet den där om att sätta blommor i håret. John Lennon är död. Han mördades 1980 när jag bodde i England. Nu vill hans mördare Mark David Chapman bli fri. Det är sjunde gången han ansöker om villkorlig frigivning. Jag gör avsteg från min åsikt att uttrycket Vila i frid – fast på engelska – är reserverat för mina nära och kära och säger högt och tydligt: RIP!
• Kärlekslåsen har hittat till Uppsala. Jepp! Den numera rätt gamla trenden att låsa fast ett lås (så konstigt det såg ut när jag skrev det…) på en bro har nu nått Uppsala och Järnbron. Hela 19 lås finns där nu.  Och i floden ån ligger troligen lika många nycklar som förälskade par har slängt i vattnet som bevis för att parens kärlek är evig. Fast sen artikeln skrevs har flera lås tagits bort i samband med renovering så kärleken var inte evig. Tvångsskilsmässa?

Livet är kort.

Read Full Post »

Faktum är… att det är ljusare!

Jaa, i morse märkte jag faktiskt skillnaden! Det är ljusare ute! Även H noterade detsamma när vi landade utanför jobbet. Månskäran lyste hela vägen mot en ljusare blå himmel än den sedvanliga vintermörka morgonhimlen. Tyvärr satt jag mest i bilen och kunde inte fota det magiska.

I stället tog jag i alla hast i morse en bild av min amaryllis som jag fick av mammakusinen B i mellandagarna. Jag fotade i dåligt ljus och utan blixt, med kameran i ena handen, tandborsten i den andra. Bilden blev verkligen därefter… så jag har Photoshoppat lite…

En skitdålig bild blev lite annorlunda i Photoshop.

För övrigt har jag försökt göra lite vårfint här på bloggen. Jag vill verkligen inte ha mer vinter eller mörker eller snö. Nu vill jag ha blå himmel och knoppar…

Idag är det inte så mycket på agendan på jobbet. E var sjuk igår, så nåt blankettfixande blev det inte. Hjälpte i stället B som skulle stoppa material i mappar. Bara det att Nån har varit och knyckt mappar nere i förrådet så de räckte inte. Ibland fungerar inte den interna kommunikationen riktigt som den ska…

Det blir lunch med Lisbeth idag så då lär jag få skratta gott mitt på dan i alla fall! Hon är en källa till humor-material, så mycket roliga saker som hon säger skulle kunna fylla en egen blogg! Häromdan när vi skulle eftermiddagsfika försökte jag sätta mig på en stol bredvid henne. Men där låg hennes nycklar och jag harklade mig för att hon skulle förstå att jag ville att hon skulle ta bort dem så jag kunde sitta där. Då säger hon:

Nej, den här platsen är upptagen! Här sitter min låtsaskompis.

Och så ser hon alldeles gravallvarlig ut. Jag kan ju bara berätta att jag kollapsade av skratt.

Dags att försöka göra nåt vettigt av den här dan. Inte för att jag har nån större lust, utan mest för att jag är plikttrogen och lojal (enligt en massa personlighetstester, i alla fall!). I afton måste jag ta en dust med skiten smutsen hemmavid och åtminstone skrapa bort den från våtutrymmena. Till helgen gör jag resten av dammjakten och jag tänkte också frosta av fryseländet så att det blir lättare att stänga dörren…

Read Full Post »

Vad var det nu jag..?

Jag pratade med vännen M idag om glömska. Det känns lite skönt att inte vara ensam i den båten. Men dagen idag har inte varit olik nån annan dag. Jag har tokat mig och glömt saker – och både svurit över och skrattat åt mig själv.

Jag har till exempel…

• glömt vad jag skulle leta efter idag på förmiddagen. Det kom jag på nyss. Mina nycklar hem. Var kan jag ha lagt dem?
• glömt att ta av mig shortsen innan jag försökte sätta på mig jeansen.
• kört för långt så det blev världens omväg när jag skulle åka till Nattkröken för att hämta mat i kväll.

Det var väl inte så många saker idag??? Eller har jag glömt nån..?

Read Full Post »

En matt rubrik

Ja jag är ganska matt idag. Jag är lite ledsen. I såna stunder tänker jag ofta tillbaka på hemmet och huset som mamma flyttade ifrån på min födelsedag i slutet av april förra året. Mamma fick ett sånt fint julkort av den lilla familjen som köpte huset och det var så rörande hur de skrev att de ny kände att huset hade blivit DERAS hem.

Jag minns när jag åkte dit med några nycklar som vi glömt att lämna. Det var några dar efter flytten och frun i huset kom ut på trappan med mammas tämligen äckliga, bruna heltäckningsmatta. Den skulle till tippen! Frun i huset hade till och med munskydd – och jag förstår henne!..

Från början var den bruna heltäckningsmattan MIN eftersom det var i mitt gamla flickrum den låg i. Men när jag flyttade hemifrån och så småningom fick en egen lägenhet lovade jag mig själv:

Aldrig mer heltäckningsmattor! (Inga bruna mattor heller, för den delen…)

I mitt nuvarande hem la jag och mitt x nya laminatgolv ovanpå plastgolven efter att ha bott in oss några år. Laminat är visserligen tunna golv som inte går att slipa, men de är också väldigt lätta att städa och hålla rena.

Sen jag blev ensam har jag också regeln att bara ha lättskötta mattor hemma. Det här är min favoritmatta, en äkta kelim:

Min favoritmatta!

                                                                                                                                               Kelimmattan ligger på golvet i mitt arbetsrum där jag vistas varje dag och gläds åt den. Den kommer från farmors och farfars hem och därför känns det extra kul att ha den i min ägo.

Jag kan inte så mycket om mattor, men jag hittade en sida där man säljer mattor online men som också innehåller en hel del information om olika sorters mattor. Där läste jag bland annat att kelimmattor är tidlösa och populära, men också att tekniken bygger på gamla traditioner. Kelim är för övrigt turkiska och betyder ”att sprida omkring”.

Det är roligt att lära sig nåt nytt – om nåt gammalt – varje dag! Och jag känner mig inte lika matt längre… 😀

Read Full Post »

Huset

Det är några som har frågat om jag har varit förbi Huset. Huset, Barndomshemmet. Men jag pallar inte. Jag pallar inte det…

Jag har fått veta att nya familjen har bytt ut yttertrappan och garagedörrarna. Och när jag kom och lämnade ett par nyckeluppsättningar några dar efter flytten såg jag TV-rummet ligga utrivet på baksidan. Just i den stund jag överräckte nycklarna kom frun ut med munskydd och såg ut som en alien. I handen hade hon en del av mammas sovrumsmatta.

Nej, jag vågar inte ens vrida på huvudet när jag passerar i bil på behörigt avstånd. Inte än. Inte riktigt än. Eller kanske aldrig..?

Huses utsida som jag vill minnas det. Bilden är från juli 2009.

Read Full Post »

Hemma igen

Så var man hemma igen. Lägenhetsvakterna och jag och mamma hade vaktombyte – när vi kom och skulle packa ur vår bil, kom de efter i sin in på gården för att packa den! Nycklar utbyttes och det verkar som om alla växter har överlevt. Hade fått lite rolig post, bland annat ett kort från J i Parga – det gladde mig ENORMT! Och inte en enda räkning på dessa fem dagar – kors i taket!

Å så härligt det ser ut!!!

                                                                                                                                                       Jag lastade in alla väskor och mamma och vi packade upp det mesta. Därpå blev det en ny åktur till Burger King i Stormarknaden – jag pallade inte att fixa nån bättre mat idag. Men det var OK med mamma. På vägen tillbaka stannade vi till på Tokerian och inhandlade frukosttillbehör samt räkor till i morgon kväll.

Nu har vi suttit på ballen* under markisen och druckit kaffe och ätit var sin glass. Det är partaj på en uteplats i närheten och jag misstänker att det blir livat till långt in på småtimmarna – typiskt när mamma är här! Vuxna, finklädda män med flaskor i händerna leker nämligen med bollar i olika storlekar och särskilt tysta är de inte.

I morgon planerar vi en tur till Stormarknaden där jag vet att det är svalt och där det finns massor av affärer som mamma kan glo i. Själv är jag måttligt road av shopping, men inser att jag ju måste underhålla min mamma så hon får göra nåt hon tycker är kul här.

På söndag är det mammas födelsedag, 75 år, och då blir det presenter på dagen. Till kvällen har jag bokat bord på Il Forno och då joinar Anna oss förhoppningsvis.

Gissa om jag längtar efter min Anna?!……….. Jag ska ringa i kväll, men det blir nog först senare, för jag vill gärna prata avskilt och enskilt med henne.

Giv mig nu kraft, nån, så jag orkar med den här veckan jag har framför mig… På fredag åker vi ner till Metropolen Byhålan igen och kanske, kanske får jag möjlighet att träffa P då – hon skickade nyss ett sms för hon tyckte sig ha observerat mig i hamnen i denna stund. Så otroligt lustigt, jag har ju varit där varenda dag i veckan på promenad, fika och mat – men INTE just nu…

Här har jag varit VARJE dag i veckan – men jag är där inte just nu…

                                                                                                                                                    *ballen = balkongen

Read Full Post »