Avslutningssamtal #2

Ett avslutande inlägg igen.

---

 

Mirakelmöte? Nej, knappast.

Idag på förmiddagen var det dags för avslutningssamtal nummer två. Eller egentligen var det väl ett överlämningsmöte. Jag överlämnade de projekt jag har kvar – bara några få – samt de arbetsuppgifter som jag har haft som mina sen den 1 maj. Det kändes som om jag hade stenkoll och jag hoppas att jag upplevdes som professionell. Jag bröt inte ihop och jag for inte ut. Allt är bara meningslöst. Hur man löser det efter mig är inte mitt problem, men uppenbarligen är det inte löst som jag trodde igår. Fast utnyttja grå arbetskraft gör man, det är sant, dock inte för uppgifterna som jag har utfört.

Inte nog med att jag blev bortkopplad från omvärldsbevakningen redan häromdan, idag upptäckte jag att jag var ”avslutad” i det personaladministrativa systemet. Blev först lite ser eftersom mina tolv outtagna semesterdagar fanns där igår, men inte idag… Det är dagar/ersättning som jag inte tänker bjuda på. Av en händelse hade jag världens tur att lönepersonen just passerade utanför rummet och då haffade jag personen och passade på att fråga. Det visade sig att h*n hade tänkt i förväg eftersom h*n, som så många andra i Sverige, är på väg på semester. Hela Sverige tycks stänga från och med måndag, verkar det som. Men jag är beredd på att inte få nån ersättning från a-kassan förrän tidigast i september. Eftersom jag har haft en lön i åtta månader har jag lyckats stoppa undan lite. Jag har ju haft förmånen att lönen var mycket bra, dessutom, så jag har både kunnat stoppa undan och unna mig saker. Nu är det emellertid slut på det.

Överlämnade.

Mitt skrivbord börjar bli tomt. Mina arbetskamrater har avstämningsmöten utan mig. Ett par stod just och pratade om hur det är att vara arbetslös. Vad vet de om det? Det är sååå mycket tuffare idag än det var för bara ett par år sen! Vi är luft för varandra just nu, som sagt. Det är hälsningsfraser som gäller. Jag måste avskärma mig, jag vill inte bryta ihop. Jag vill inte fälla fler tårar för att människor gör ont. Önskar jag kunde trycka in bomull i tårkanalerna.

Alldeles nyss kom ett mess från Fästmön med en bild på Pridebiljetterna. En månad och lite till framöver har jag att se fram emot detta. I övrigt är det mesta mörker och svart just nu. Jag misstänker starkt att jag, som är så moralisk och skötsam, super mig full i kväll. Sist jag var rejält dragen gick jag igenom en skilsmässa. Jag överlevde både skilsmässan och fyllan och lovade mig då att aldrig mer

1. gråta över en kvinna
2. använda alkohol när jag mår skit

Den andra punkten tänker jag nu alltså tulla lite på. Men bara i kväll. Sen är det bra. Demoner ska fejsas, inte blockeras. Är de dessutom i människoskepnad är det enda som gäller att dra ut dem i ljuset. Då spricker de.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Finsk början, utlåst och va… nytt jobb IGEN..?

Ett inlägg om dagens svängningar.

Men hallå! Vilken dag jag har haft! Jag skulle ha kunnat kategorisera den och arkivera den under

Skitdagar

men nu gäller det att tänka positivt och inte vara alltför hård mot sig själv. Så den hamnar under

Dagar som kunde ha varit bättre.

Dagen inleddes med… tadaaaaaaaaa… 

En invigning.

Jag har hört – nånstans – att just invigningar är en av min arbetsgivares… fäblesser. Just den här invigningen var speciell för att den hade så många invigningstalare. Annars tyckte jag att den berörde – jag blev faktiskt personligt berörd av själva evenemanget som invigdes: en finsk vecka.

Vår finska vecka har invigts!

Ingen av invigningstalarna höll sitt tal på just finska dock, men bland annat visas en jättefin utställning som är tvåspråkig just nu på mitt jobb. Varför jag känner mig berörd? Jo, just för att den på sätt och vis handlar om mig. Jag är ju andra eller tredje generations-finne, beroende lite på hur man räknar. Pappa räknade sig aldrig som finsk. Han var visserligen född i Helsingfors, men som svensk medborgare. På den tiden fick de nyfödda pappans nationalitet och min farfar var svensk. Farmor, däremot, var finsk.

Hela veckan pågår det nu olika evenemang kring det faktum att min arbetsgivare har ett särskilt uppdrag gentemot sina finska invånare. Jag tycker att det är rent fantastiskt!

Till och med tårtorna var finska idag.

Det var sen, när jag kom upp i kontorslandskapet (jag har oerhört svårt att jobba i ett sådant – jag är ju van vid eget kontor), som den fina inledningen på dagen gick över till… en mindre fin fortsättning. Det var stört omöjligt att logga in i webbverktyget. Jag fann ingen råd utan blev tvungen att påkalla hjälp från Per, som jag störde på hans första arbetsdag på nya jobbet. Han var vänlig nog att försöka hjälpa, men jag var utlåst från systemet fram till lunchtid. Och enligt mina egna krav skulle materialet varit utlagt både internt och externt före lunch. Fail!

Blev tvungen att kila ut och införskaffa lite lunch, som jag försökte avnjuta. Det gick inget vidare, tankarna var på all försening och allt teknikstrul. Men i eftermiddags kom så texter och bilder och till och med en film som kollegan S fixat i morse utlagt. Först vid 15-tiden kunde jag läsa dagens mejl… Vid det laget kände jag mig ganska… genomskinlig. Som om allt jag kan var bortblåst. Utfluget ur skallen.

Jag kände mig… genomskinlig idag.

Lite nytta har jag dock gjort. Förutom det publicerade har jag varit ner till IT med Pers dator och fått den fixad, så nu kan jag ta över den. Vidare fick jag äntligen ett samtal med Johan, som är chef, om vad jag förväntas ägna mig åt om dagarna. Och det blir inte bara webb och intranät. Jag kan, till exempel, tänka mig lite pressfrågor. Har redan lagt mig i omvärldsbevakningen och det mottogs positivt.

Omvärldsbevakning i lunchrummet.

I morgon har vi enhetsmöte. Eftersom en viss storhelg närmar sig ska det passas på att ätas julbord efter mötet. Vi ska nånstans med bil, nära en viss flygplats. Jag försöker följa med som passagerare, inte förare. Det känns säkrast. Evenemanget till ära har jag lagt fram en lite mer strikt tröja än luvatröjan från min förra arbetsgivare som jag hade på mig idag.

Lite märkligt, just som jag satt och läste mina mejl ringde mobilen. Det var en arbetsgivare inne i Stockholm som undrade om jag fortfarande sökte jobb… Jag fick tyvärr svara nekande, för nu känner jag att jag har förbundit mig för dessa tre månader i första hand. Men ännu mera märkligt var, att mobilen ringde igen när jag satt i bilen på väg hem. Då var det en rekryteringsfirma som… Nej, jag bad dem ringa mig senare eftersom jag körde bil. Det har de inte gjort. Samtidigt… visst är det väl lite typiskt om det skulle komma nåt erbjudande om nytt jobb igen..? Vänta gärna till i vår, tack!

Nu ska jag försöka varva ner efter denna, ganska hemska dag. Vi får se hur det går. Fästmön jobbar till klockan 20 och jag åker och hämtar henne. I morgon kväll firar vi en födelsedag ute i Himlen. Paketen är inslagna och framplockade! Vilken vecka det här ser ut att bli…

Hur ser din vecka ut???

Livet är kort.

Read Full Post »

Kollat och kommenterat den 14 november 2013

Ett inlägg om lite sånt som är på tapeten just nu. 

Det var ett tag sen jag tog en tur i omvärlden för att kolla vad som händer. Det blir lätt så när fokus ligger på att skaffa sig ett arbete. Men nu så! Efter att ha författat tre ansökningar på svenska och en på engelska samt översatt mitt uppdaterade CV till engelska är jag redo. Häng med – om du vill, förstås!

 

Ett skäl till att jag inte har skaffat barn: skrik!

Frivillig barnlöshet. Detta handlar ny forskning av Kristina Engwall och Helena Peterson om. De har gjort en kvalitativ studie och djupintervjuat ett fyrtiotal personer. Syftet var väl främst att hitta det vanligaste skälet till frivillig barnlöshet. Pinglan skriver så bra om detta att jag nästan inte behöver tillägga nånting. Mer än att jag inte är nån barnmänniska, men för den skull hatar jag inte barn. Jag har bara inte velat ha några själv. Men sen är det alltid intressant – och ofta kontroversiellt – att diskutera vad begreppet familj betyder. För mig personligen räknas jag ibland som ensamstående, ibland som skild, ibland som särbo, ibland som fästmö och ibland som bonusmorsa. Sen har jag alltid varit dotter, också…

76-årig kvinna rånad i Byhålan. Men hur faaan kan man bara? Och just vid den aktuella affären brukar Toffelmamman stryka omkring. Rånet skedde igår och kvinnan blev inte skadad, men självklart mycket uppriven, enligt polisrapporten. Vem skulle inte bli det när man kommit ut med sin rollator och nån ryckt handväskan med ID-handlingar och 4 600 kronor?! SKÄMMES!!!

 

En del flyger högt. På skattebetalarnas pengar.

Chef gjorde 13 utlandsresor i tjänsten – utan tillåtelse. Chefen arbetar vid Region Skåne och har trots de olovliga resorna fått behålla jobbet. Mannen har dock fått en varning. Detta påminner mig starkt om en annan chef, närmare mig rent geografiskt, som reste utomlands för att gå kurser som inte hade med jobbet att göra. Fast i just detta fall var resorna både OK:ade och betalda – av organisationens högste tjänsteman. Denna chef jobbar fortfarande kvar inom organisationen. Nån varning har h*n inte heller fått. Så därför ropar jag: Varning!!!

Så gick det efter ”The Shining”. Stephen King har skrivit en uppföljare, ”Doktor Sömn”. Såväl spöken som alkoholen finns kvar. Jag är nyfiken. Och lite besatt…

 

Vadå ostkaka? Ostbågar heter det ju.

Strid om ostkakan! Idag är det faktiskt Ostkakans dag. Jorå, jag läste det nånstans redan i morse, men brydde mig inte så särskilt – av det skälet att jag inte är speciellt förtjust i ostkaka. Men… det rasar uppenbarligen en strid om denna småländska efterrätt! Livsmedelsverket vill nämligen förbjuda opastöriserad mjölk. Och ostkaka görs på just opastöriserad mjölk. Detta gillas inte av ostkakans vänner. Själv tycker jag att det är viktigare att försöka hjälpa tyfonens offer i Filippinerna… Vad är en ostkaka i detta sammanhang??? Med 2 357 döda hittills behövs en hel del hjälp…

Apotea ny näthandelssuccé. Och jaa! Det håller jag helt med om! Suverän service, snabba puckar, pålitligt och smidigt sätt att nätshoppa apoteksvaror! Fast det har jag ju redan bloggat om. För länge sen.

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndag med sorgliga förberedelser och annat

Ett inlägg om att packa för sista gången och om fel och brister.

Det är lika varmt idag som igår. Enda skillnaden är att himlen är klarblå och molnfri idag. Igår var det ju mulet och disigt. Av gårdagens skyfall (skajjfål, som Prinskorven läste högt ur en av kvällsblaskorna) märks bara en stor pöl och en lite mindre pöl på tennisbanan. Gräsmattan på baksidan är fortfarande mera gul än grön.

Jag hade svårt att somna igår och jag vaknade flera gånger under småtimmarna. Det är typiska stressymtom. Eller orosdito för min del, dårå. Stressa tänker jag nämligen inte göra. Därför har jag dealat med mig själv och jag har satt alarmet till 6.45 i morgon bitti i stället för 6.10, som det brukar stå på när jag ska jobba. Det blir inte alls roligt att åka till jobbet i morgon. Jag har inte tillåtit mig själv att längta dit en enda gång i sommar. Stängt av, liksom. Men nu måste jag dit.

Tre dagar ska jag jobba, sen är det över. Inte 17 vet jag vad jag ska göra dessa tre dar mer än rensa pärmar, datorer och mobilen, men det löser sig väl. Jag får väl ta med mig en bok. Inte tänker jag överanstränga mig och göra många knop de här dagarna, det kanske är ganska förståeligt, eller?

Nu på morgonen har jag packat min ryggsäck med det jag behöver ha med mig. Typ nycklar och sånt. Min jobbväska håller nämligen på att gå sönder inifrån (som en bild av mig själv…) och nu är det ju inte aktuellt att köpa nån ny. Därför ryggsäcken.

Packad.

Måndagen inleds på fjärde våningen. Där har jag det mesta av mina papper och pärmar att gå igenom. Vidare ska jag plocka bort en del foton som jag har tagit och använt för institution 2:s webbplatser. Vi avtalade nämligen aldrig om hur bilderna skulle hanteras om jag slutade. Och jag tror inte att man är intresserad av att betala 1 500 spänn per foto. På institution 1 är det annorlunda och där avtalade jag med S redan i början att och hur mina bilder får användas i tjänsten. Och på webbplatsen jag byggde för Lille M pratade vi bara löst om fotona, så där har jag inte bestämt mig än. Men jag kan säga att jag inte har råd att vara snäll nu när jag ska leva på a-kassa.

På tisdag är jag på femte våningen. Då ska jag rensa laptopen där samt kolla upp hur de ska göra med omvärldsbevakningen som nu går direktadresserad via e-post till mig. Mitt mejlkonto upphör om ungefär en månad, så…

På onsdag tänker jag komma ännu senare till jobbet eftersom jag måste jobba över. Jag måste ha tillgång till tjänstemobilen ända tills jag har hämtat mitt tjänstgöringsintyg hos personalavdelningen. Därefter får jag åka tillbaka upp till jobbet och mastertömma tjänstemobilen – innan jag lämnar nycklar och passerkort. Så jag lär inte komma ut till födelsedagsbarnet i Himlen förrän framåt kvällen. Men det är ju OK, då hinner familjen äta middag innan jag kommer och det ska tårtas.

Det är mycket praktiskt att tänka på! Men ändå väldigt lite att göra för en som är van att ha fullt ös på jobbet. Jag vill inte tillåta mig att släppa fram några känslor, men det klart att jag är väldigt, väldigt ledsen. Det handlar inte bara om det här med ekonomi, utan om att jag har haft förmånen att få jobba på en otroligt stimulerande arbetsplats. Och så har jag haft så fina arbetskamrater. Det syns framför allt på LinkedIn, där alla som har sett min kontaktförfrågan har accepterat den (det skulle de väl inte göra om de ogillade mig?) och några har skrivit fina rekommendationer.

Joru, inuti gråter jag över livets orättvisor, men utåt ska jag inte visa nånting. Jag ska föra samtal med Mannen där uppe, precis som Habackuk. Hur kan Han tillåta att det blir så här? Hur kunde Han tillåta det som hände för fyra och ett halvt år sen? Hur kunde Han tillåta att pappa drunknade? Hur kunde Han tillåta att auktionsmannen lurade mamma? Hur kunde Han tillåta att jag blev invaderad av ett gäng aliens? Hur kunde Han, bara..? Det är frågor jag brottas med tillsammans med min Gud. Samtidigt som jag redan vet svaret: det var jag själv som lät det ske. Jag är ofullkomlig, jag har en fri vilja, jag har fattat fel beslut. Allt är mitt eget fel, inte nån annans.

Livet är kort.

Read Full Post »

En tur bland bär, lögner, mat och ord

Ett inlägg i vilket Tofflan svingar sig ut i omvärlden.

En sån trist dag, bara! Häng med på en tur i media i cyberspace och kolla om det är nåt spännande på gång!

Eurovision Song Contest 2013 drar igång. I kväll är det dags för den första av två semifinalerna i årets Eurovision Song Contest. Enligt lokalblaskan är Danmark favorit. Men i kvällens startfält finns även andra som kan komma långt i tävlingen, till exempel Holland. Själv har jag nu bestämt mig för att Storbritannien är min favorit och Bonnie Tyler får jag ju se garanterat på lördag kväll i finalen!

Har Uppsala fått en ny slogan? Vid norra avfarten till Uppsala har nån i alla fall kompletterat kommunens slogen ”Välkommen hit, välkommen hem” med orden ”Bostadsbrist sedan medeltiden.” Vid västra avfarten lyder tillägget ”Om du har råd att bo kvar.” Orden talar för sig själva, jag behöver inte kommentera ytterligare.

Därför blir det inga körsbär. Typ ”alla” talar om körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm och tycker att de är så vackra när de blommar. Det tycker jag också. Men jag kan ju inte låta bli att undra varför det inte blir några körsbär där. Skälet är helt enkelt att träden är sterila. Eller, mer korrekt, troligen en steril hybrid mellan  Prunus sargentii och Prunus subhirtella.

Till och med Säpo… Ja det blommar inte bara i Kungsan. Det blommar rent generellt. Jag läste just att till och med Säpo ger ut en byårproducerad trycksak om sin verksamhet. Marknadsföring och synlighet även bland hemliga polisen, alltså…

Vita lögner vanligt sociala medier. Faktum är, att det enligt en ny brittisk undersökning, är väldigt många som ljuger i sociala medier – av olika skäl. En del vill inte framstå som tråkiga, helt enkelt, och framför allt män vill imponera på sina kollegor. Kvinnor ägnar sig mest åt att ”bättra på” sina foton…

Matbilder i sociala medier kan tyda på ätstörningar. Bakom foodstagramming kan såväl anorexi som bulimi dölja sig. Själv äter jag helt fel, men när jag äter gott händer det ofta att jag fotar och lägger ut en bild, ja. Mest för att andra som ser bilderna ska bli avundsjuka.

Språkbråk i Storbritannien. En del av oss – pekar på mig själv, framför allt – hänger upp sig på lustiga felstavningar och särskrivningar. I Storbritannien handlar det om apostrofer, amerikanismer, spjälkade infinitiv, semikolon med mera. Ergo, we’re no alone! Men se semikolon gillar jag! Till skillnad från författaren Kurt Vonnegut… What’s the problem, mate?

Johannes Brost fanns i Nordeas svarta bok. Skådespelaren Johannes Brost var en av dem som banken ansåg vara en olämplig kund.  Nä, jag håller mig till min egen svarta bok. Enkelt recept, liksom!

”Jag rensade ut fem kassar vänner.” Karin Thunberg behövde få bättre plats och förlorade fem kassar vänner. Såna där man läser. Men det gäller att vänta tills det är dags, menar hon.

Arbetslös ska coacha arbetslösa – med ersättning via lönebidrag. Ja du läser rätt! Det är utbildningsföretaget Miroi som har anlitat grå arbetskraft, det vill säga en arbetslös person som man betalar peanuts, lönebidrag. Kvinnan ska ägna sig åt utbildning och coachning, enligt källan. Men dessa uppgifter stämmer inte, säger man på Miroi, utan kvinnan ska hjälpa till att hitta praktikplatser. Alltså har Miroi inte hållit sig till sanningen när man till Arbetsförmedlingen har uppgett vad hon ska jobba med.

Livet är kort.

Read Full Post »

Kunskap!

Jepp! Rubriken säger

Kunskap!

och det är precis vad jag får varje dag på arbetet. Jag kan inte säga tillräckligt många gånger hur tacksam jag är för detta! Men också hur jäkla medveten jag är om att allt kan ryckas ifrån mig om en timma eller ett par månader. Men jag kan inte tänka så, jag vill inte tänka så. Jag vill tänka på framtiden med tillförsikt. Försiktig tillförsikt. I morse mötte jag förra kollegan M och jag kände nästan skuldkänslor för att jag har ett sånt fint kontor och förmånen att få jobba i en sån stimulerande miljö – medan M delar rum med tre (3) kollegor… Inte särskilt optimalt…

Jag jobbar på med intervjuerna denna vecka och nästa, detta för att jag har ett avstämningsmöte med prefekten efter påsk och dessutom ska ha en dragning i ledningsgruppen en dag senare. Omvärldsbevakningen verkar funka nu, men via mig. IT-ansvarig har skapat en funktionsbrevlåda dit mejlen ska styras. Nu gäller det att få alla 40 -50 pers att ansluta sig dit… Jag kan vara väldigt övertygande när det behövs, samtidigt som jag respekterar den som vill stå utanför och som har godtagbara skäl. Vidare försöker jag bygga upp institutionens intranätsidor och arbetet går framåt! Det är så kul att få vara med från början – och så vet jag att jag gör en insats och avlastar S som har massor att avsluta innan bebisen kommer!

En frukt från kunskapens träd?

Det är inte så lätt att knapra på frukt – från kunskapens träd? – när det står ett påskägg med godis bara en bit här ifrån. Men jag försöker låta bli och jag försöker rikta tankarna åt annat håll. En tanke som just slog mig var hur farfar Pastorn skulle ha tänkt och tyckt om mitt nuvarande jobb, där kunskapens frukt är baserad på bevisade teorier och inte teologiska… Samtidigt har jag fått höra att farfar var hyperintelligent och kunde ha blivit vad som helst. Men han brann i tron och blev pastor. Och det är värt mycket respekt, det också. Farfar hoppade över två klasser i grundskolan, jag endast en. Så man kan väl säga att jag kanske har ärvt en liten del av intelligensen, men inte så mycket… 😉 Andra klass, som Elias går i just nu, har jag bara gått i två månader. Sen hoppade jag vidare och fick ny fröken och nya klassisar – FEM, till exempel, och min f d fru – och en ny skola. Tjolahopp, liksom!

Idag är det institutionsmöte, tror jag. Jag misstänker att vi fikar och äter godis och laddar för morgondagens påsklunch, Swedish Sandwich Cake! Det är underbart med

a bilingual uni!

Read Full Post »

Ett annat liv

Torsdag. Slutet på veckan. Tänk, mina dagar bara flyger fram! Och för inte så länge sen, mindre än ett år sen, faktiskt, gick de så långsamt. Jag trodde dagarna var oändliga. Det fanns så mycket tid. Tid till vad? Tid till att grubbla och må dåligt och känna sig allt mer värdelös för var dag som gick. Tid att sjunka ner i djupa svarta hål. Joru, Fästmön har fått kämpa hårt för att hålla mig över ytan.

Över ytan…

Jag glömmer inte. Jag glömmer aldrig. Den här tiden bär jag med mig för alltid. Men jag har också lärt mig under livsresans gång – nu talar Den Visa, snart halvsekelgamla! – att minnen och sår bleknar. Både fina minnen och minnen man nästan skulle göra vad som helst för att radera. Tyvärr har jag också lärt mig att misstro människor. Med mitt förnuft vet jag att alla inte vill mig ont. Men jag kan aldrig lita på nån till 100 procent igen. Inte efter Odjurets svek. Inte efter den dan dimman framför mina ögon lyftes och jag mötte Odjurets kalla blick. Odjuret, som går där ute och lever ett gott och fritt liv.

Det liv jag har idag är ett annat liv än jag hade då. Det är på många sätt ett bättre liv, på några sätt ett sämre liv. Erfarenheterna av Sveket är dyrköpta och har satt djupa spår. Men jag är också starkare, jag har kämpat mig hit! Och även om jag inte har nått mina främsta mål än idag, känner jag att jag är på god väg.

Inte bara veckan utan arbetsveckan drar mot sitt slut. Jag har en intervju idag och några inbokade i veckan. Morgondagen har jag reserverat för att finslipa min kommunikationsplan. Vidare bygger jag sidor på vårt intranät. Jag klantade till det riktigt igår, men lyckades lösa det hela och nu flyter det på. Omvärldsbevakningen, emellertid, verkar inte alls flyta på och jag vet inte hur vi ska lösa det när tekniken inte… vill.

I eftermiddag ska jag på ett seminarium om destinationsmarknadsföring. Jag behöver lite input, känner jag. Funderar på att ta en macka på stan till lunch. Ensam. Jag behöver tänka lite. Och svära över lingonen som trillade in i morse för andra gången den här månaden. When will it ever end..?

Read Full Post »

Tisdagskyla

Tisdagen är lik starten på måndagen – kall och grå. Det singlar emellertid bara ner några fina flingor snö, inte som igår riktiga, rejäla lass. Tillbaka på jobbet igen är allt som vanligt. Nästan. Det är skönt att vara tillbaka och att vara efterfrågad! Jag var så slut igår att jag inte orkade läsa mejl och det låg massor i  min inbox. De flesta krävde svar och jag har ägnat cirka en timma åt att besvara alla! Skönt, nu är det gjort!

Omvärldsbevakningen har inte kommit igång igen, så det måste jag kolla upp. Vidare hade jag bjudit över fru Chef2 att prata här på stormötet klockan tio i cirka tio minuter, men det verkar visst bli en hel föreställning. Och en sån är lite svår att få till när vi är runt 40 personer som ska trängas runt tre ovala bord i ljushallen. Förra tisdagen räckte inte ens stolarna till… Vi kan konstatera att här är trångt om saligheten på golvet ibland, men vi har högt i tak! Och det är inte fy skam!

Trångt om saligheten på golvet här, men vi har högt i tak…

Jag känner av halsen lite fortfarande, fast det är ju inte så konstigt med tanke på den långa orm jag hade ner i svalget och magen. Jag började knapra min magsårsmedicin igår igen och det är lite bättre i magen, även om jag i skrivande stund mår illa. (Jag har ätit frukost bestående av yoghurt med müsli, en skvätt Pro Viva vinbär och en mugg kaffe). Fästmön kände sig trött och seg igår. Det är tuffare att få en förkylning när man har en kronisk sjukdom, vilket somliga som kommenterar inte tycks fatta. Jag fick just ett sms från henne att hon ändå skulle försöka pallra sig iväg till sin tandläkartid idag. Den har redan blivit ombokad en gång och tanden behöver lagas. Vad jag förstår har Anna pratat med mottagningen och berättat att hon är förkyld, men det var ändå OK att hon kommer. Skönt för henne att få det gjort, fast jag misstänker att det blir jobbigt med näsdroppet…

Igår blev jag åter så himla ledsen igen på en som kommenterade här. Jag överväger att för en period stänga av kommentarsfunktionen. Hellre det än att jag ska må dåligt kring bloggen också. Men jag vet inte. Det är mot mina principer om yttrandefrihet. Samtidigt är det här min blogg, min dagbok, mina åsikter. Men om galoscherna inte passar behöver man ju inte hänga här som läsare. Det är ingen som tvingar nån att läsa här, eller hur? Folk som lämnar spydiga och ettriga kommentarer tycks tro att de har all rätt i världen att klampa in i mitt liv när jag mår dåligt. Det gör ont. En del människor gör ont. Det gäller framför allt alla dessa Mycket-Tyckare som av nån anledning inte har en egen blogg utan far fram bland andra bloggare. Get a life of your own!

Read Full Post »

”Vårvindar friska, leka och smiska…” eh…

Hmm, ja, det blev visst lite fel i rubriken som ju skulle vara ett citat ur en känd vårvisa. Men faktum är att det blåser härliga vårvindar idag, vilket jag noterade på min lilla lunchutflykt. Även idag blev det thaistället som fick servera min lunch. Nudlar med räkor och ägg lät ganska snällt. Magen tackade och tog emot, även om den har klagat lite efteråt.

Det lät ganska snällt med nudlar.

På ditvägen hade jag medvind och blåste över fort som attan. Håret stod åt alla håll, ungefär som den där bilden på Kungen som du kanske har sett..? På tillbakavägen hade jag motvind, så frisyren blev ännu fulare. Och trots solbrillor fylldes ögonen ömsom av tårar, ömsom av grus. Käften fylldes enbart av grus och det krasmade så där illa äckligt mellan tänderna.

Jag har ägnat förmiddagen åt att försöka få ordning på omvärldsbevakningen, men det verkar vara lätt gjort i tanken och svårare i handling. Lite svårt att komma vidare också när kontaktpersonen gör sig okontaktbar. Ägnar mig därför mest åt att tillverka namn- och titelskyltar åt folk. När folk inte ser skillnad på Courier och Akzidenz måste jag liksom ingripa. Med fast hand. (Det är väl här det smiskande i rubriken kom in…) Det känns lite B när det inte finns färdiga mallar för sånt här på vårt intranät. Men det är inga tidskrävande jobb, bara det att man blir avbruten stup i kvarten. Just idag gör det inget, men en annan dag kanske man är strängt upptagen med tankearbete.

Förmiddagens institutionsinformation samlade baske mig hela institutionen! Det var riktigt roligt! Tre ovala bord var fullsatta, några satt på stolar bredvid, några fick stå. Så här skulle det vara varje gång. Nästa gång får vi besök av företagets kommunikationschef och tillika fru Chef2 och det flaggade vi för idag. Hoppas att fru Chef2 drar lika stor publik.

Flagga för ett intressant TV-program som går i kväll ska jag också göra. Det var Fästmön som gjorde mig uppmärksam på detta! Det är serien Så levde de lyckliga som startar klockan 20 på SvT1. Totalt blir det åtta delar som handlar om livet efter bröllopet. I kväll får vi tittare möta Baker och Jessica, Daniel och Anders samt Amanda och David. Mycket dramatik och vardag utlovas i denna dokumentär!

Read Full Post »

Fulltecknade dagar och tomma

Fredagsmorgon och en väldigt gråkall sådan. Temperaturen är just över nollstrecket, men det blåser lite och vinden är nordlig. I morse hade jag sällskap av Fästmön i bilen och vi tog svängen om Äldreboendet innan jag ensam tuffade ut till jobbet.

Idag ska vi ha nån sorts revision här. Jag kan inte gå in på detaljer, men det är ett viktigt arbete som ska granskas. Lite spännande är det allt! Själv kan jag inte så mycket i ämnet även om jag stödjer det.

Min dag är tom i kalendern. Jag har medvetet gjort så efter fyra ganska fullbokade och intecknade arbetsdagar. Det känns som om jag har lite att skriva ikapp! Främst tänker jag ägna denna tomma dag åt att förbereda inför tjänsten om omvärldsbevakning som jag ska diskutera på måndag förmiddag. Jag hoppas att vi kommer igång med den snart och att mina kollegor uppskattar den. Det bästa av allt är att den är gratis eftersom vi får hänga med på ett slängavtal!

Värsta/bästa dan var nog i onsdags när det var fulltecknat i princip från klockan tio tills det var dags att gå hem.

Nu är det så att jag föredrar att ha mycket att göra. Men att göra saker innebär ju också att man måste reservera tid för detta och att man då kan vara på sitt rum och inte sitta i möte. Därför är min fredag som synes tom. Tro mig, jag har massor på G! Och det är fortfarande så roligt att jobba här att jag redan nu, knappt halvvägs in i den tidsbegränsade anställningen, börjar få separationsångest. Om jag inte kan hänga kvar på nåt sätt, hur ska jag överleva med ständigt tomma dagar i min kalender igen?? Men den dagen, den sorgen. Jag försöker leva och jobba här och nu.

Anna åker direkt till Förorten när hon slutar jobba idag klockan 14. Barnen utom Frida kommer. Jag kommer ut först i morgon. Jag känner att jag mycket troligt lär somna tidigt i kväll – igår satt jag och halvsov till Antikrundan, som ju går mellan klockan 20 och 21…

Helgens höjdpunkt är förstås Melodifestivalen 2012 finalen i den svenska uttagningen. Jag försöker live-blogga som vanligt, om familjen inte gömmer min dator.

På söndag ska jag ringa faster E och gratta. Tänk att hon fyller 95 år!! Och är still going strong! Mamma var ju på kalas för henne i lördags, arrangerat av faster E:s dotter med familj. Av mamma och mig fick hon ett presentkort att använda i bokhandeln. Den här damen är nämligen en riktig bokmal! Härligt!

Dags att sätta fart och blicka ner i mina papper. Var ska jag börja..?

Read Full Post »