Sista dagen

Ett inlägg om min sista arbetsdag.

Det regnade hela eftermiddagen och kvällen igår. Det blåste också. Jag blev tvungen att stänga fönster och dörrar. Vädret var en perfekt avbild hur det kändes inuti. Men det lättade när jag mobiltelefonerade med Fästmön, för hon får mig alltid på bra humör, hur tufft det än känns eller är.

Sista dagen på femte skrev jag om igår.

Det var en lustig dag igår! Och inte fick jag nån klarhet i saker och ting. Jag har försökt ringa och mejla, men ingen svarar. Folk är ju på semester. Så vart jag ska överlämna saker och ting – som material, nycklar, passerkort, dator, mobil etc – vet jag i skrivande stund inte. Den person prefekt 2 tyckte att jag skulle överlämna till har nämligen semester – även nästa vecka.

Det mest struliga i skrivande stund är datorn som jag hade tänkt deponera på fakulteten idag. ML deklarerade igår att h*n tror att institution 1 har köpt loss den av fakulteten. Det hade ju varit bra om jag blivit informerad om detta, eftersom jag eventuellt ska göra ett jobb för sagda fakultet och har meddelat att jag har en dator… Nu vet jag inte om jag har en dator eller inte… Jag hoppas på svar under dan.

Nu har jag emellertid pratat med personalmänniskan och jag fick hämta mina intyg efter lunch. Hade tänkt luncha ensam med min bok tillsammans med Lena Nyman på Thaistället, men fick sånt trevligt sällskap av varma A idag igen! Vi har bytt mobilnummer! Knäppt, va, sista arbetsdagen…?

Det sista jag gör på jobbet är att mastertömma tjänstemobilen och flytta datorn till femte våningen. Där står den säkrast, tror jag. Troligen lämnar jag resten av mina prylar där också. Nånstans. Jag känner mig ganska frustrerad att det ska bli så här struligt i sista minuten, men när jag har lämnat den här byggnaden är det inte längre mitt problem. Och jag ska inte vända mig om…

Sa hej då till några igår som är i tjänst och det blir väl ytterligare några goodbyes idag. Men jag tänker inte dra ut på eländet utan ge mig iväg så snabbt jag kan. Nån avtackning blir det inte den här gången heller, men det hade jag inte förväntat mig. Jag har ju bara varit visstidsanställd i ett och ett halvt år.

När jag var och hämtade kaffe på förmiddagen föll mina ögon på denna nidbild som nån – inte jag! – hade ritat och lagt på hyllan bredvid kaffemaskinen. På nåt sätt känns det rätt att avsluta med den här, för informationsservicen lär ju bli obefintlig när jag har stängt och låst min dörr.

The preventor of information service – undras vem som avses…

Det är onsdag idag och det är min sista arbetsdag här. För alla andra går livet vidare, för mig tar det stopp. Ett tag. Jag försöker planera in aktiviteter av olika slag – både roliga och användbara, men jag har svårt att upparbeta nåt engagemang just nu. Det går över, jag vet, men jag måste få sörja en stund.

I kväll ska jag fira vår elvaåring, men jag misstänker att födelsedagspresenten från Bokus inte har kommit fram än. Och det är skitdåligt, för den skickades i fredags. Jag hoppas att den är väl värd att vänta på…

Livet är kort. En del liv har knappt börjat, medan andra liv är på väg att ta slut. Så är det bara.

Read Full Post »

Söndag med sorgliga förberedelser och annat

Ett inlägg om att packa för sista gången och om fel och brister.

Det är lika varmt idag som igår. Enda skillnaden är att himlen är klarblå och molnfri idag. Igår var det ju mulet och disigt. Av gårdagens skyfall (skajjfål, som Prinskorven läste högt ur en av kvällsblaskorna) märks bara en stor pöl och en lite mindre pöl på tennisbanan. Gräsmattan på baksidan är fortfarande mera gul än grön.

Jag hade svårt att somna igår och jag vaknade flera gånger under småtimmarna. Det är typiska stressymtom. Eller orosdito för min del, dårå. Stressa tänker jag nämligen inte göra. Därför har jag dealat med mig själv och jag har satt alarmet till 6.45 i morgon bitti i stället för 6.10, som det brukar stå på när jag ska jobba. Det blir inte alls roligt att åka till jobbet i morgon. Jag har inte tillåtit mig själv att längta dit en enda gång i sommar. Stängt av, liksom. Men nu måste jag dit.

Tre dagar ska jag jobba, sen är det över. Inte 17 vet jag vad jag ska göra dessa tre dar mer än rensa pärmar, datorer och mobilen, men det löser sig väl. Jag får väl ta med mig en bok. Inte tänker jag överanstränga mig och göra många knop de här dagarna, det kanske är ganska förståeligt, eller?

Nu på morgonen har jag packat min ryggsäck med det jag behöver ha med mig. Typ nycklar och sånt. Min jobbväska håller nämligen på att gå sönder inifrån (som en bild av mig själv…) och nu är det ju inte aktuellt att köpa nån ny. Därför ryggsäcken.

Packad.

Måndagen inleds på fjärde våningen. Där har jag det mesta av mina papper och pärmar att gå igenom. Vidare ska jag plocka bort en del foton som jag har tagit och använt för institution 2:s webbplatser. Vi avtalade nämligen aldrig om hur bilderna skulle hanteras om jag slutade. Och jag tror inte att man är intresserad av att betala 1 500 spänn per foto. På institution 1 är det annorlunda och där avtalade jag med S redan i början att och hur mina bilder får användas i tjänsten. Och på webbplatsen jag byggde för Lille M pratade vi bara löst om fotona, så där har jag inte bestämt mig än. Men jag kan säga att jag inte har råd att vara snäll nu när jag ska leva på a-kassa.

På tisdag är jag på femte våningen. Då ska jag rensa laptopen där samt kolla upp hur de ska göra med omvärldsbevakningen som nu går direktadresserad via e-post till mig. Mitt mejlkonto upphör om ungefär en månad, så…

På onsdag tänker jag komma ännu senare till jobbet eftersom jag måste jobba över. Jag måste ha tillgång till tjänstemobilen ända tills jag har hämtat mitt tjänstgöringsintyg hos personalavdelningen. Därefter får jag åka tillbaka upp till jobbet och mastertömma tjänstemobilen – innan jag lämnar nycklar och passerkort. Så jag lär inte komma ut till födelsedagsbarnet i Himlen förrän framåt kvällen. Men det är ju OK, då hinner familjen äta middag innan jag kommer och det ska tårtas.

Det är mycket praktiskt att tänka på! Men ändå väldigt lite att göra för en som är van att ha fullt ös på jobbet. Jag vill inte tillåta mig att släppa fram några känslor, men det klart att jag är väldigt, väldigt ledsen. Det handlar inte bara om det här med ekonomi, utan om att jag har haft förmånen att få jobba på en otroligt stimulerande arbetsplats. Och så har jag haft så fina arbetskamrater. Det syns framför allt på LinkedIn, där alla som har sett min kontaktförfrågan har accepterat den (det skulle de väl inte göra om de ogillade mig?) och några har skrivit fina rekommendationer.

Joru, inuti gråter jag över livets orättvisor, men utåt ska jag inte visa nånting. Jag ska föra samtal med Mannen där uppe, precis som Habackuk. Hur kan Han tillåta att det blir så här? Hur kunde Han tillåta det som hände för fyra och ett halvt år sen? Hur kunde Han tillåta att pappa drunknade? Hur kunde Han tillåta att auktionsmannen lurade mamma? Hur kunde Han tillåta att jag blev invaderad av ett gäng aliens? Hur kunde Han, bara..? Det är frågor jag brottas med tillsammans med min Gud. Samtidigt som jag redan vet svaret: det var jag själv som lät det ske. Jag är ofullkomlig, jag har en fri vilja, jag har fattat fel beslut. Allt är mitt eget fel, inte nån annans.

Livet är kort.

Read Full Post »

Matshopping, mobilminus, mumspizza och mammalott

Som sagt, det blev en tur till On Off med älsklingens mobil. Fast jag vet inte om det blev nån vidare tur, för hon fick lämna kvar den där. Två veckor skulle de ha på sig att felsöka och laga. Vi får hoppas att de hittar nåt fel. Jag vet ju hur det brukar gå till – en tjej på mitt förra jobb fick skicka iväg sin mobil tre gånger och först efter sista gången fick hon en ny. De andra gångerna hittade de inget fel, men installerade om mjukvarorna och mastertömde därmed. Jättekul!.. Grejen var att även jag har spanat på en sån mobil som Anna har köpt, men nu blir jag ju lite tveksam…

Nästa etapp på eftermiddagens lilla tur var CityGross. Där skulle vi handla mat. Och lite annat. Men HJÄLP så stort och rörigt det var! Ingen ordning på var sakerna fanns, tyckte vi. Alltså svårt att få nåt helhetgrepp på affären – hygien och godis och kalsonger på ett ställe, husgeråd och leksaker på ett annat och mitt emellan dem exoktiska varor från främmande länder. Bröd, kaffe och toapapper fanns på den andra sidan, lite tråksidan. Men roliga råttor hittade jag i alla fall.

Wiene-råttor, läste jag. Och det lät ju inte så gott…

                                                                                                                                                            Anna är mera åt ägg och gay-hållet, så hon hittade denna lustiga äggskivare av märket Wedgey. Nästan gay, i alla fall, mycket rolig dock.

Ni har stavat fel! Gay stavas med a, inte e!

                                                                                                                                                       Sen blev det inte bättre än att vi insåg att vi behövde äta. Eftersom jag var den enda MODÄÄÄÄÄRNA av oss och utrustad med mobil, messade jag till Slaktar-Pojken för att kolla om han var intresserad av pizza. Det var han. Så jag bad honom röja köksbordet i Himlen i Förorten och så bakades tre goda, flottiga pizzor på Kreta medan vi tankade.

Under tiden hade den gentile Jerry erbjudit Anna att låna en mobil av honom, men tyvärr gillade hon inte den när hon vid ett tidigare tillfälle fick låna och testa. Därför sitter hon nu med Lillans gamla och den kan hon inte ta emot mms på och inte heller fota så det blir några bra bilder. Men hon kan ringa och messa och det är det viktigaste just nu.

När vi brakade in i Himlen hörde vi tvättmaskinen jobba och köket var ganska bra undanröjt.

Det tar sig, det tar sig!

sa han som hade eld i håret. Om Johan, vill säga. På fredag börjar en av hans kurser och sen har han blivit accepterad som anställd på samma hemliga företag som jag. Vi har kommit överens om att ge oss på gemensam spaning när nån av oss får första uppdraget! Mystiskt, eller hur?!

Vi var hemma hos mig runt halv sex och nu sitter vi här med var sin mugg med rykande hett java. Även här jobbar nu tvättmaskinen. Soppåsarna får vänta till i morgon. Man ska inte överanstränga sig. Magen lever rullan efter pizzan, men jag MÅR INTE ILLA! Det är skönt! Däremot får magen gärna jobba på att gå från Off till On, så att säga. Det börjar bli liiite… besvärligt…

Jag har just pratat med mamma, som var så gullig och hade skickat ett krya-på-dig-kort med en trisslott i! Tänk, 50 000 pix i 50 år framöver, det vore väl nåt..?

Read Full Post »