Hur är det med pokerfejset?

Ett inlägg om att ditt ansikte faktiskt avslöjar dig.

Det här med pokerfejs är nånting jag har jobbat på under åren!  Som ung hade jag svårt att visa känslor. Som ung vuxen fick jag skit för att jag var så kall. Som äldre vuxen fick jag kritik för att jag visade för många känslor. Vem sa att det var lätt att vara människa..?

Arg Toffla. Totalt befriad från pokerfejs.

Som vanligt gäller väl att lagom är bäst när det gäller att avslöja vad man känner. Men positiva känslor är ju för det mesta helt OK – så länge vi inte snackar om glädje som i skadeglädje. För även om skadeglädje är den sanna glädjen, det vill säga den är positiv för en själv (man kanske har vunnit över nån i en tävling, till exempel), så är den ju rätt… taskig, på lätt svenska.

Den amerikanske professorn med det svenskklingande namnet Paul Ekman har studerat ansiktsuttryck. Han har bland annat kommit fram till att det finns sju ansiktsuttryck som är lika världen över:

1. sorg
2. glädje
3. rädsla
4. ilska
5. avsmak
6. förvåning
7. förakt

På ett ungefär, i alla fall. Ibland försöker vi dölja våra spontana reaktioner, men det finns små, små tecken som avslöjar oss. De kallas för mikrouttryck och är såna som snabbt drar över ansiktet och försvinner. Falska leende, för att ge ett konkret exempel.

Den som ljuger avslöjas på bland annat sina ögon och sina mikrouttryck, men också på kroppsspråk, gester och tonfall. Spännande!

Jag är skitdålig på att ljuga, så jag ljuger inte. Inte medvetet, i alla fall. Däremot har vi väl alla vår version av sanningen ibland. Känslor har jag väldigt svårt att dölja – såväl glada känslor som ledsna eller arga. Det går nog inte att förändra mig, men jag kan fortfarande träna för att bli bättre på att välja mina strider. Precis som många andra jag känner (till).

Hur är du? Har du pokerfejs eller tycker du själv att du avslöjar dina känslor alldeles för lätt? Brukar du lyckas eller misslyckas med dina lögner?

Livet är kort.

Read Full Post »

Bra dagar och mindre bra

Ett inlägg med vilket Tofflan hade intentionen att vara neutral, snudd på optimistisk, men som blev rätt gnälligt.

Torsdagen blev underbart varm och solig. ”Lisbeth” och jag tog en alldeles för lång lunch. Vi skulle nog kunna prata non stop i flera timmar. Vi måste antagligen slut ses så här, vi hinner ju aldrig snacka klart!

Hemma i New Village stålsatte jag mig och började städa. Först dammade jag, sen skurade jag badrummet, därefter duschrummet/toan och sist dammsög jag. Jag var trött och varm efteråt, men jag drack vatten hela tiden. Ändå lurade en lätt huvudvärk bak i skallen. Mamma ringde när jag hade slagit ner rumpan för att vila ut före duschen, men vi pratade inte så länge. Jag trodde verkligen att duschen skulle göra susen. Men icke! När jag kom ut slog huvudvärken ner som en bomb. Jag blev så dålig att jag började må illa och var tvungen att lägga mig. Som tur var släppte det med en tablett, men det tog ungefär en timma och jag hann bli ganska rädd under tiden. Det kom så plötsligt, så intensivt. Solljuset genom mina skitiga fönster gjorde så obarmhärtigt ont.

Solens strålar är härliga, men kan också göra rätt ont.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om bra och mindre bra dagar på jobbet innan jag såg på Eurovision Song Contest 2013:s andra semifinal. Det gick inte. Därför skriver jag dessa rader när klockan är alldeles för mycket.

Bra dagar och mindre bra dagar… Den där dagen det var strömavbrott på jobbet blev ändå en ganska bra dag, trots allt. Det blev en konstruktiv dag. Det blev en bra dag, med bra möten. Likaså var dagarna, veckorna, när jag byggde hus på jobbet fantastiska. Jag såg hur nånting växte framför mina ögon och det var jag som skapade det.

Men andra dagar… Andra dagar är mindre bra. Frustrationen lurar runt hörnet. Maktlösheten. Oron. Försöken att kommunicera som misslyckas, trots att man först tror det motsatta. För mina ord kan väl inte vara så svåra att förstå? Jorå, det kan de! För i nästa stund möts jag av saker som bara är… på tvären.

Andra dagar…

Jag har faktiskt kämpat och jobbat med mig själv de senaste åren. Rannsakat mig. Försökt ändra vissa beteenden. Men tro inte en endaste sekund att det är lätt att lära gamla hundar att sitta! Och jag har ju fått höra så många gånger hur dålig jag är och hur jag måste vara på ett annat sätt att jag till sist trodde på det. Nu är jag nånstans mitt emellan. Jag  har blivit mjukare, fogligare, fått ett bättre pokerface. Jag kan le fast jag gråter inuti. Eller rasar. Fast det syns inte! 

Men dessa andra dagar… Ibland går det inte att visa upp ett falskt leende eller säga falska saker. Jag brister och fäller hårda ord. Eller nej. Inte hårda, utan korta. Och jag avslöjar lite för mycket vad jag tänker.

Hårt. Eller kort.

Det är en kamp att vara människa. Att vara en sån människa som andra kan acceptera utan att jag gör mig själv till nån jag inte vill vara. Balansgång är svårt. Jag är inte mycket för kompromisser, men jag har blivit bättre på det.

Det gör bara så ont vissa dagar. Dessa dagar när mina ord blir korta. När jag inte orkar le med ögonen. När jag inte orkar peppa dig eller dig eller dig. När jag bara skulle behöva få höra av nån att jag kan släppa kontrollen och relaxa, allt är fixat. Men mitt liv blir aldrig fixat. Jag är spänd till det yttersta just nu, jag gör saker och lovar saker jag aldrig hade haft en tanke på att sänka mig till att göra för några år sen. Allt för att få behålla lite värdighet, få låtsas vara nån.

Mindre bra dagar behövs! För hur skulle jag annars kunna uppskatta de bra dagarna? Det är allt jag vet. Just nu. I denna stund. När jag skriver detta, nån gång mellan torsdag och fredag. Jag lär vara död när jag ska upp om några timmar.

Solens uppgång. Kommer jag också upp?

Livet är kort.

Read Full Post »