Morr och gnäll

Ett ilsket och ledset inlägg.

---

 

Morr!

Först och främst… Min mejl fungerar inte igen. Det är alltså ingen idé att du mejlar mig på nån av mina e-postadresser – om du önskar svar. Jag kan inte logga in på nån av dem och kan alltså varken läsa mejl eller svara på mejl. Det är samma problem som förra veckan. Det tog dem nästan tre dygn att fixa inloggningen då och jag hade massor av olästa mejl sen. Det här är lite förödande med tanke på ”min situation”. Dessutom vet jag att jag får en del fakturor via e-post. Morr!

Morrigt värre blev det igår eftermiddag. Jag har liksom ingen lust att sitta och lyssna på nån som gnäller och klagar över människor som visserligen är lite för ”på”, men som vill väl, i över en timmes tid. När jag väl fick frågan om mitt läge fångade jag den bara för att förlora den efter en halv minut. Och så var vi tillbaka till det ursprungliga gnället. Jag blev faktiskt ganska ledsen. Det känns som om jag ingenting är värd ibland i vissas ögon och att det jag säger misstolkas, eller tolkas om negativt. Lite avis blev jag att höra att somliga fick glada och trevliga tillrop samt erbjudanden om hjälp i stället. Men, men, det är som det alltid har varit: det är bara en som räknas, det är bara en som har det allra värst i hela världen. Jag grät i duschen och jag grät över laxen. Sen föll f*n i mig och jag hörde av mig med en fråga om min person, mest för att kontrollera om jag inte möjligen räknades… lite, lite grann.

Jag får väl ta mig ett glad-piller i form av Pepskarameller.

Det tar mycket kraft och energi att försöka stå ut med ovanstående. Jag fick sms från en kompis som jag inte har sett sen i höstas, tror jag, men jag ringde upp och bad att få återkomma om nån vecka. Jag känner mig så slut och trött i vissa lägen och även om jag vet att vänner ger energi, fick jag lov att senarelägga träffen. Men på söndag ska jag kanske (om flygplan och annat sköter sig) träffa en annan väldigt god vän och tillika före detta kollega – även om det senare snart är preskriberat. Jag hoppas att jag känner mig lite gladare till dess – så att det inte är jag som bara sitter och gnäller… Får väl ta mig ett glad-piller. Pepskarameller brukar hjälpa…

Via mitt arbete kan jag också hämta kraft och energi av somliga. Fast jag gillar inte att bli anklagad för att missa mötestider när jag är på plats och väntar i nästan tio minuter vid utsatt tid. Min kollega med kvisttomaterna berättade på lunchen att h*n fått rätt mot butiken och en ursäkt inklusive ett presentkort på 25 kronor. Jag fick mig ett gott skratt igen. Det är så härligt när den här personen berättar, för vi skrattar liksom tillsammans, h*n inser att h*n är en aning… ettrig. Självinsikt är underbart!

Jag gjorde lite nytta igår också förutom att jag lagade mat. Två maskiner tvätt körde och hängde jag. Nu i kväll har jag startat ytterligare en. Men mer tänker jag inte göra den här aftonen än att läsa. Jag började på en ny bok igår. Mars är en månad när jag ska läsa enbart svenska författare. Nu läser jag en deckare, för säkerhets skull skriven av två svenska författare. Om en liten stund ska jag skriva några rader om boken jag läste ut igår kväll. Boken om den svenskaste av svenska författare – Astrid Lindgren. Så vill du läsa vad jag tyckte om den får du vänta här en stund…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gårdagens fel

Ett felaktigt inlägg.

---

 

För dig som inte har vare sig Uppsalatidningen eller Instagram… Igår hittade jag ett sanslöst roligt fel i ett litet, litet citat i lokalblaskans bebis Uppsalatidningen:

Andersson jobbar inte på Folkets livs utan på Folkes dito…

Den däringa Andersson som citeras jobbar alltså inte på Folkets livs, utan på Folkes livs… Det där extra t:et gör en viss skillnad. Visst låter Folkets livs… finare, men… Ett gott skratt fick jag i alla fall.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med mig hem… och Underbart är kort

Ett törstigt, glatt och tröttigt inlägg. Och nu blir det inget långt inlägg heller.

Eftermiddagen satt jag i möte. Först ett, sen ett till. Det andra ledde till en del tankearbete som ska utföras över helgen. Från två håll. Jag känner en svag ljusning. För jag vet att jag inte är omöjlig ijenklien. Jag vet att jag kan. Ijenklien.

Sen blev det inte bättre än att jobbdatorn fick följa med hem. För på söndag eftermiddag eller kväll måste jag nog jobba hemifrån. Chefen kom och frågade så snällt strax innan jag skulle packa ihop för veckan och åka hem. Inte så kul att få en del av sin lilla lediga tid i veckan naggad i kanten. Men jag är plikttrogen och jag vill så gärna brinna för det jag gör. <== Läs gärna den meningen en gång till!

Därför var det roligt att bland räkningar och facktidningar i postboxen trängdes

ett kuvert. Ett kuvert med ett kort inuti…

Tack, Inqa, för ett gott skratt! Du är för rolig, du!

Underbart är… kort.

Nu håller jag på att törsta ihjäl. Dags att sprätta fredagsölen och hälla upp lite bågar. Det blir kvällens mat. Men i morgon ska jag slå till och steka kycklingkorv med snabbmakaroner till. Jag lovar.

Livet är kort.

Read Full Post »

My name is Bonde…

Ett inlägg om min spelande Fästmö.

Jäklar!

utropade Fästmön en dag, bara sisådär, utan att varken jag eller nån annan direkt hade förtretat henne.

Nu förlorade jag tio diamanter!

fortsatte hon.

Diamanter?

Jag såg ut som ett frågetecken.

Jaa, tio eller femton förlorade jag – för att jag köpte en snögubbe.

Då fattade jag vad det handlade om! Anna har blivit bonde nu i höst. Hon centrifugerar grisar som har blivit tjocka så att de blir smala, hon stökar runt bland pullorna genom att gnussa på dem. Och genom att dra med fingret över mobilskärmen skördar hon.

Anna spelar ett spel. Ett bondespel. På sin iPhone. Jag tittar på ibland och får mig ett gott skratt! Och undrar varför hon köpte en snögubbe…

Livet är kort.

Read Full Post »

Var var solen, sa du..?

Varning för kiss och bajs-snack!

Alltså, Fästmön rapporterade från under sin pläd (hon känner sig förkyld och om jag känner efter lite, så…) att typ

alla

hade varit ute och gått i solen under söndagen. Vi undrade var den solen fanns nånstans… Till och med folk här i Uppsala hade varit ute i solen. Konstigt, solen måste ha lyst över hela stan UTOM över New Village… Jag gick ute med soporna framåt kvällen och då lyste förstås solen – bakom månen…

Den här bilden tog jag strax före klockan 18 igår kväll och det enda som lyste då var gatlyktorna och månen (fast solen lyste ju bakom månen, förstås).

Anna lät mig prova på hennes chili con carne pollo, alltså gjord på kycklingfärs i stället för köttfärs. Det var verkligen underbart gott!!!

Chili con pollo. 

Under hela måltiden talade vi om sånt som rör tarmar, blåsor (nej, Sis, inte klänningar!) och toalettbesök. Hoppas bara att bönorna inte gör att vi har ljudliga konserter på våra arbeten idag. Inte vet jag hur vi halkade in på avföring samtalsämnet, men vi pratar rätt ofta om kiss och bajs. Eller jag gör det. Jag tror att Anna blev ganska lättad när hennes mobil ringde. Det var… katten Maxi som ringde från Morgonen! Vi fick oss ett gott skratt, in fact, nachochipsen sprutade ur käften på mig. Nej, nåt vidare bordsskick har jag inte, det förstår du säkert nu.

Lite kex och goda ostar (som luktar rätt bajsigt! 😛 ) samt gröna druvor fick avsluta söndagsmiddagen, till vilken även intogs rött vin. Det satt rätt gott…

Tofflans osttallrik.

Söndagskvällen avslutades med tredje delen av Brottet på TV. Anna hade legat och glott på avsnitt ett och två samt två avsnitt av Dicte (femte delen går i kväll).

Hur ser måndagen ut? Tja, jag ska fortsätta bygga Husets webbplats och så ska jag försöka få tid med M för ett strategisnack igen. På onsdag väntar ju avstämning med prefekten på institution 2.

Försöker med alla medel, främst vitlök, att mota en förkylning som är på ingång – den som Anna fick igår. Till kvällen blir det broccolifritters med dipsås och där har man inte precis bara sprungit förbi med vitlökspressen. Man har stannat. Länge.

Vad har du för recept mot förkylning???

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har himlen fått en ”datoriserande” ängel…

Kotimatka pitkä niin…

Gårdagen inleddes som de senaste novemberdagarna – grått, trist och regnigt. Men efter ett par timmar intog solen scenen. Den lyste och lyste och lyste – och det var helt självklart att det var dagens huvudperson som hade gjort entré. Det var dagen för ett sista farväl av vännen Karin Nordenbäck.

Karin Nordenbäck 1959 – 2012.

Man ska inte dö när man fortfarande, till viss del, är en ung flicka! Det är ännu så, trots att det nu snart har gått två månader sen, att jag vill tro att det är ett misstag. Men faktum är att gårdagen satte punkt för ett kort liv här på jorden. Vi som kände Karin fick henne till låns några ögonblick. Nu sitter hon där uppe hos Gud och tittar ner på oss. Himlen har fått en datoriserande ängel, det är jag övertygad om. Karin inte bara betraktar oss, nämligen, hon skriver om oss också, var så säker…

Vi tog gott om tid på oss, Jerry och jag, när vi startade från Uppsala. Och det var tur, det, eftersom Jerrys Ajfån dirigerade oss till fel kyrka…  Jag gissar att Karin, som säkert följde oss från ovan, nickande och hummande, var belåten med att vi samarbetade. Men också fick sig ett gott skratt åt våra vedermödor. Till sist hittade vi rätt och där anslöt Fru Hatt.

Jag tror aldrig att jag har sett en full kyrka nån gång. Igår fick jag se den vackra gamla kyrkan i Täby kyrkby fullsatt, till sista plats. Karins mamma, 80+, tog emot oss alla i dörren och hälsade oss med ett handslag.

Det gick inte att ta miste på att Karin var en väldigt älskad person. Karin var nämligen skapt på det viset att hennes hjärta rymde alla och envar som behövde. Hon hade alltid tid för omtanke, tog sig alltid tid för telefonsamtal när somliga av oss var ledsna och oroliga. Därmed inte sagt att Karin inte var helt okontroversiell i vissa sammanhang. Hon la sig i och petade på sårskorpor och släppte inte och följde upp och kunde vara himla irriterande – inte för att hon var elak utan för att hon brydde sig. Och framför allt var hon människa. Medmänniska.

En vacker begravningsakt, med fin musik och solosång, psalmer som redan fanns skrivna i mitt hjärta, jag behövde inte titta på texterna, de finns inuti mig. Ett farväl. Jag tror att Karin betraktade evenemanget från ovan och att hon var väldigt nöjd.

Men mina tankar går inga andra vägar ändå än till hennes barn och hennes närmaste. Jag gråter inuti när jag tänker på att de nu inte har sin mamma kvar här på jorden längre. För även om man är vuxen behöver man en mammas kärlek.

Vi gjorde inga ofrivilliga avstickare, Jerry och jag, på hemvägen, utan anlände till Förorten vid 16-tiden. Jag hämtade Fästmön som väntade med barnen på Morgonen och sen åkte vi hem till New Village. På min plats vid soffbordet ställde Anna ett litet paket.

Ifall du skulle vara ledsen när du kom hem…

Och som om cirkeln slöts innehöll paketet dels…

… en glasängel…

…dels

… ord huggna i sten…

Det är gott att vara älskad! Glöm inte bort att älska varandra! Glöm inte bort att visa det! Glöm inte bort att vara rädda om varandra. För vi är många som vet att livet verkligen, verkligen är kort.

Vila i frid, Karin Nordenbäck! Jag saknar dig och tänker på dig varje dag. 

Livet är kort.

Läs vad andra (länkar till Jerrys och Fru Hatts inlägg ovan!) har skrivit om Karin Nordenbäck: Maria Elisabeth och Catta.

Read Full Post »

Skrattogram

Morgonens tankar har fastnat på… skrattogram. Hur många är det som är pigga och glada före klockan sex på morgonen? Njae, det är inte många av oss. Själv är jag ju förstås som en lärka så dags, men får lägga band på mig så att omgivningen inte rasar. Idag var det emellertid svårt. Fästmön upptäckte igår att hon hade glömt sin blodsockermätare hemma. En blodsockermätare är en ganska användbar liten sak för en diabetiker. Gissningsleken fugerar sisådär, men klockan drog mot halv elva på kvällen när upptäckten gjordes så att åka till Himlen och hämta apparaten var inte att tänka på. När man har lågt blodsocker – och det gäller ju de flesta – kan man bli lite… tja, motsatsen till muntergök. Anna hade ju ingen möjlighet att kolla sina värden i morse. I stället upptäckte hon att hon hade tagit fel medicin igår kväll. Detta ledde INTE till några skrattkramper. Det var då jag fick syn på annonsen om skrattogram i lokalblaskan…

Tänk om en sån här plingade  på hemma för att leverera ett skrattogram?

Jag föreslog Anna att jag skulle ringa och beställa ett skrattogram. Det föll inte väl ut. Hon såg bara ännu argare ut. Nån tidningsdel, som jag lite försynt erbjöd henne, ville hon inte heller ha – för hon hade inte tid (!) att läsa den. (Vi samåkte idag.) Sen kom hon att tänka på dagens övningar och ett stort, svart moln drog över hennes ansikte. Till råga på allt tappade hon brallorna när hon hasade över köksgolvet för att stoppa undan bordstabletten. Jag skrattade då, för det såg ganska dråpligt ut och jag tyckte mig ana ett flyktigt leende även i Annas söta fejs. På väg till garaget kom jag på att jag hade hört att man inte använde deo på 1950-talet, en upplysning som jag delgav min kära bara så där. Då kunde hon inte hålla sig utan skrattade. Lite, i alla fall. Sen kom jag på att jag mådde illa och då skrattade hon helt klart och tydligt.

Jag mådde illa.

Så vem behöver ett skrattogram när man har en rolighetsminister i familjen? Inte Anna eller jag kanske – ja för Anna kan vara fruktansvärt rolig, jag berättar inte hälften av det som sker mellan oss här på bloggen! Du kan inte ana… Men… om du beställer ett skrattogram via Clowner utan gränser kan du faktiskt göra två flugor på smällen: dels kanske nån får sig ett gott skratt, dels gör du lite gott. För Clowner utan gränser skickar clowner till barn som har drabbats av krig, sjukdom eller annat skit.

Och nej, det här inlägget fick jag inte betalt för att skriva, det kom ner på pränt av egen vilja.

Read Full Post »