Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lägga sig i’

Ett inlägg skrivet mellan värkarna.


 

Lampa

Smärtan är som starkt ljus…

En ska inte skjuta upp till morgondagen vad en kan göra idag. Jag förbannar mig själv för att jag är så… mañana ibland. Fästmön har skaffat ett nät till sin balle* med syfte att katterna inte ska trilla ner. Ja alltså nätet ska förhindra detta. Och nätet skulle vi sätta upp igår. Sen tyckte jag att det var lite dåligt väder, en aning kyligt och kunde vi inte bara göra några ärenden och sen åka hem och äta god mat och dricka svindyrt vin? Jodå. Så blev det. Bara det att jag har haft ont i magen igen sen i fredags kväll… Under lördagskvällen och natten blev det värre. Nu på söndagen får jag ta allt jag ska göra i etapper.

Det är INTE gallan den här gången. Det här handlar om min vanliga, krånglande mage som bestämde sig för att sluta fungera. Fettfri kost funkar inte för mig. Följden har blivit att magen är svullen och öm och att tarmen krampar. Av och till går/sitter/ligger jag som en fällkniv. Av detta har jag nu lärt mig att inte lyssna på andras så kallade goda råd utan följa mina egna som jag vet fungerar. (Det enda vettiga rådet var det jag fick av FEM om mineralvatten, för vätska måste jag få i mig.) Min dietist har sagt att jag ska ta tre matskedar olivolja varje dag. Det skulle jag aldrig kunna göra. Men jag måste ha fett annars blir det… proppar. Smärtan är understundom skarp. Ungefär som att få ett starkt ljus i ljuskänsliga ögon.

 Lampa

Smärtan är… skarp.


Jag kan skrika

Jag har inte tid att vara sjuk!!!

och dunka nävarna i kudden, förbanna livets orättvisa. Men jag kommer inte undan. Jag vet bara tusen andra ting jag borde göra och skulle vilja göra. Nu lyckades jag i alla fall skjutsa hem Anna med stege. Jag hoppas äldste bonussonen håller i den när hon klättrar. Anna skaffade medicin åt mig IGEN, denna gång från apoteket. Jag orkade inte gå ur bilen.

Kristallkrona

Smärtan är som ett skarpt ljussken, men tillvaron i övrigt är svartvit idag.

Mamma har fått sitt söndagssamtal och det blev ju som det blev med det. Hon har lite svårt att förstå om och när nån annan är dålig. Vidare blir det ett stressmoment för mig när hon ena dan säger att hon ska ordna en sak, för att nästa dag undra om jag kan ordna den. Men faktum är att jag just idag bad min lilla mamma ordna en viss del, för jag har så ont.

Idag har tillvaron runt smärtan mest varit suddigt svartvit. Det lättar lite att skriva, det lättar när ingen lägger sig i och tycker saker och undrar och… Fast jag hade gärna haft Anna här hos mig. Hon är inte som ”alla andra”. Men jag vet att hon förbereder sig för en ny jobbvecka som bland annat innebär intensiva kursdagar.

Jag går här, mellan datorn, gästsängen och kökssoffan. Ser på golven som behöver dammsugas, strykhögen som är som ett utropstecken. I morgon hoppas jag att magen är bättre och kroppen inte för svag, så att jag orkar

  1. förbereda mig inför tisdag eftermiddag
  2. fälla sätena i bilen och få in sommardäcken
  3. duscha.
Mugg Det lutar åt ett åk till

”Det lutar åt ett åk till!” stod det på en mugg jag såg igår. Jag hoppas jag mäktar med morgondagens tre ting.

Tre saker som jag bara måste fixa i morgon. På tisdag klockan nio ska jag och Clark Kent** till bilverkstan. Då ska han få på sig sommartofflorna och så ska det göras två garantiåtgärder. Vidare har jag bett att de ska kolla bromsarna också inför besiktningen i maj.

Nu har jag tagit medicinen. Det kan ta timmar innan den verkar, men jag orkar inte sitta uppe och vänta. Jag har bäddat upp i min vanlig säng och fällt ner persiennen. Kan bara hoppas att folk i huset slutar gräla och misshandla en fiol. Det är förstås alltid bättre än att de misshandlar varandra fysiskt. Som boende i samma hus är det ändå rätt jobbigt att det är så lyhört.

Jag fryser, jag fryser! Får nog leta fram morgonrocken och ta med mig pläden in till sovrummet. Går och lägger mig en stund, väntar på att medicinen ska verka. Mellan värkarna har jag skrivit det här inlägget. Jag hoppas att morgondagen blir bättre.


*balle = balkong

**Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan ånyo citerar sin bok på gång.


En bok full av tänkvärda ord, Vindens skugga.
Här kommer några till:

[…] Du tror att du bara för att du råkade hitta en bok har du rätt att klampa in i andra människors liv, människor du inte känner, lägga dig i saker som du inte förstår och som du inte har med att göra. […]


Livet är kort.

Read Full Post »

Kotimatka pitkä niin…


Gårdagen inleddes
som de senaste novemberdagarna – grått, trist och regnigt. Men efter ett par timmar intog solen scenen. Den lyste och lyste och lyste – och det var helt självklart att det var dagens huvudperson som hade gjort entré. Det var dagen för ett sista farväl av vännen Karin Nordenbäck.

Karin Nordenbäck 1959 – 2012.


Man ska inte dö
när man fortfarande, till viss del, är en ung flicka! Det är ännu så, trots att det nu snart har gått två månader sen, att jag vill tro att det är ett misstag. Men faktum är att gårdagen satte punkt för ett kort liv här på jorden. Vi som kände Karin fick henne till låns några ögonblick. Nu sitter hon där uppe hos Gud och tittar ner på oss. Himlen har fått en datoriserande ängel, det är jag övertygad om. Karin inte bara betraktar oss, nämligen, hon skriver om oss också, var så säker…

Vi tog gott om tid på oss, Jerry och jag, när vi startade från Uppsala. Och det var tur, det, eftersom Jerrys Ajfån dirigerade oss till fel kyrka…  Jag gissar att Karin, som säkert följde oss från ovan, nickande och hummande, var belåten med att vi samarbetade. Men också fick sig ett gott skratt åt våra vedermödor. Till sist hittade vi rätt och där anslöt Fru Hatt.

Jag tror aldrig att jag har sett en full kyrka nån gång. Igår fick jag se den vackra gamla kyrkan i Täby kyrkby fullsatt, till sista plats. Karins mamma, 80+, tog emot oss alla i dörren och hälsade oss med ett handslag.

Det gick inte att ta miste på att Karin var en väldigt älskad person. Karin var nämligen skapt på det viset att hennes hjärta rymde alla och envar som behövde. Hon hade alltid tid för omtanke, tog sig alltid tid för telefonsamtal när somliga av oss var ledsna och oroliga. Därmed inte sagt att Karin inte var helt okontroversiell i vissa sammanhang. Hon la sig i och petade på sårskorpor och släppte inte och följde upp och kunde vara himla irriterande – inte för att hon var elak utan för att hon brydde sig. Och framför allt var hon människa. Medmänniska.

En vacker begravningsakt, med fin musik och solosång, psalmer som redan fanns skrivna i mitt hjärta, jag behövde inte titta på texterna, de finns inuti mig. Ett farväl. Jag tror att Karin betraktade evenemanget från ovan och att hon var väldigt nöjd.

Men mina tankar går inga andra vägar ändå än till hennes barn och hennes närmaste. Jag gråter inuti när jag tänker på att de nu inte har sin mamma kvar här på jorden längre. För även om man är vuxen behöver man en mammas kärlek.

Vi gjorde inga ofrivilliga avstickare, Jerry och jag, på hemvägen, utan anlände till Förorten vid 16-tiden. Jag hämtade Fästmön som väntade med barnen på Morgonen och sen åkte vi hem till New Village. På min plats vid soffbordet ställde Anna ett litet paket.

Ifall du skulle vara ledsen när du kom hem…

Och som om cirkeln slöts innehöll paketet dels…

… en glasängel…


…dels

… ord huggna i sten…


Det är gott att vara älskad!
Glöm inte bort att älska varandra! Glöm inte bort att visa det! Glöm inte bort att vara rädda om varandra. För vi är många som vet att livet verkligen, verkligen är kort.

Vila i frid, Karin Nordenbäck! Jag saknar dig och tänker på dig varje dag. 


Livet är kort.


Läs vad andra
(länkar till Jerrys och Fru Hatts inlägg ovan!) har skrivit om Karin Nordenbäck: Maria Elisabeth och Catta.

Read Full Post »

Svärmor, min förhoppningsvis blivande alltså, hade rätt. Idag är det sämre väder – det är ju på väg mot helg. Jag har laddat med ett kilo räkor, aioli, rostbröd, en flaska vitt med mera. Min tanke var att servera svärmors yngsta dotter detta på ballen*. Gissningsvis blir det köket. Tröttsamt, för det är kvavt som tusan. Men vi kan ju inte sitta på ballen om det vräker ner regn eller åskar – trots att jag har både tak och markis som kanske skulle stänga ute eländet…

Morgonens blomma blev oskarp så jag Photoshoppade lite. Här har jag använt filtret Vattenfärger – för vatten lär det komma. Från ovan…


Vi pratade om svärmödrar på jobbet häromdan.
B, som själv är svärmor åt två sonhustrur, säger att hon aktar sig för att lägga sig i. Men hon erbjuder ibland hjälp som städning – och det har hittills tagits emot mycket tacksamt. S berättade om sin svärmor som bor utomlands och har städhjälp tre (3) dar i veckan… När svärmor kommer på besök tar hon på sig gummihandskarna… och städar hos S, för hon står inte ut annars, säger hon. Själv kontrade jag med den före detta svärmodern som visserligen var snäll och hjälpsam på många sätt, men som gärna möblerade om och bytte ut textilier i mitt/vårt hem enligt eget tycke. Det kunde få mig att se rött ibland, för det blev liksom en bekräftelse på att det jag/vi hade fixat inte dög. Idag har jag en toppensvärmor, en sån som aldrig lägger sig i, men som ofta erbjuder familjen praktisk hjälp. Och trots att jag har mitt eget hem har jag också fått hjälp med till exempel vattning av mina 42** när jag har åkt till mamma.

Igår fick jag äntligen telefonledes tag i mannen jag ser som en nästan-bror. Vi lät nog som två 80-åringar när vi snabbrefererade våra krämpor. Och vad är vi? Runt 50 båda två… Skrämmande… Vad ska vi prata om när vi verkligen blir 80??? Tyvärr ses vi alltför sällan, det blir så när man bor i två delar av en rätt stor stad, jobbar på olika ställen och när krämporna dessutom sätter stopp för viss framfart. Visst är det väl fruktansvärt irriterande att vara skröplig?!

Fem i fyra igår fick jag ett akutjobb som jag glädjande nog både kunde och hade tid att fixa, så att personen kunde jobba vidare. Det är roligt när det går bra och jag ser att folk kommer vidare tack vare min handpåläggning eller vad det nu är! Extra roligt är det för att alla, på båda institutionerna, är så snälla. Det finns ingen som gör mig tung till sinnes. Fast det klart, det finns en del som gör mig extra lätt och glad. Jag har mina favoriter, så att säga. Och personen jag hjälpte igår tillhör den kategorin.

Idag blir det lite webberier mest för min del. Jag har sett två kollegor till som är i tjänst, så det kanske blir en liten fikastund på förmiddagen ändå. Det blir ju inte många såna stunder när vi är så få här. De flesta som är här har massor att avsluta innan de går på semester och då avstår de från raster. Då tar jag tillfället i akt att skriva några rader på bloggen i stället… Men många av mina inlägg numera är tidsinställda, för i vanliga fall kan jag ju inte sitta och blogga på arbetstid – även om jag har rast. Ibland skriver jag inlägg på kvällen, ibland tidigt på morgonen hemma. En väldigt bra funktion på WordPress, att kunna tidsinställa inlägg för publicering. Men NU ska jag faktiskt jobba lite!!! (Det här inlägget förberedde jag igår kväll, men kompletterade idag på morgonen med bild och några rader till!)


*ballen = balkongen

**mina 42 = alla mina krukväxter 

Read Full Post »