Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘inte duga’

Ett nästintill stoppat inlägg.


 

Röd lykta i träd

Mitt liv – en röd stopplykta.

Livet är på stopp just nu. Det är som om det lyser en stor, jävla fet och röd stopplykta i ögonen så snart jag öppnar dem om morgnarna. Ska det vara så här? Hur kan jag göra om, göra bra? Det går inte. Det är bara kört. Jag har inga krafter kvar. Inga. Eller jo. Jag öser ur reservtanken, som vanligt. Men det skrapar i den numera när jag drar den tunga sleven mot dess botten.

Tidigare i livet har jag sagt att när en når botten och befinner sig där i den uttorkade brunnen finns det bara en väg – och den leder uppåt. Jag har slutat tro på min ord. Livet är bara en röd stopplykta. Jag har inte makten över det, inte makten över döden heller. Annika Östberg sa

Livet är en gåva!

och jag ville leva just nu, den hösten jag trodde att jag skulle dö. Tavlan ska finnas kvar långt efter mig. Men längst av alla stannar orden.

Den här dan har börjat som alla andra vardagar. Jag har gjort det jag ska, jag har bäddat min säng, druckit min första mugg kaffe som belöning. Nyss blev jag tvungen att stänga fönstret i arbetsrummet för det drog just på en av de leder som gör ont sen ett par dar tillbaka. Jag vill helst ha kyligt här, för jag blir dåsig annars.

Ett par uppdrag ska jag försöka ro i land. Jag måste, för jag har lovat och en Toffla håller alltid (nåja…) vad honhar lovat. Igår kväll påbörjade jag såväl läsningen av en bok som ska recenseras och förberedelserna inför kvällens intervju. Det svåraste blir nog inte läsningen eller att ställa frågor, det blir det sociala. Jag vill helst springa och gömma mig under en filt och sätta den röda stopplyktan utanför min ytterdörr. Men… inga problem! Ingen ringer på här i alla fall. Jag ska gå ut till vändplanen och bli upplockad av en person, som på sätt och vis är både uppdragsgivare och vän, när det är dags. Inte är jag rädd för den personen! Inte är jag rädd för de andra jag ska träffa heller. Nej, det är svårt att förklara hur det känns. Rädsla är inte ordet. Det är mera åt stopphållet till. Att jag inte ska… räcka till, inte lyckas nå fram… Att jag inte ska… duga. Som vanligt.

blodpenna

Inte räcka till, inte duga… som vanligt…


Om jag kan sparka liv i mig,
hitta den där droppen i reservtanken, räknar jag med att en recension för två ställen blir klar idag, det lilla reportaget i morgon (möjligen alltför hoppfullt eftersom det ska fakta- och citatgranskas), lördagens recension är ju redan klar och därefter tar jag itu med nästa recensionsexemplar, den rosa boken, nyutgåvan av Alice del två. Igår kväll bestämde jag mig för att tillåta kommentarer på inlägg som handlar om böcker. Det känns inte rätt mot författare och förlag om jag inte har det. Det är ju ändå deras alster, fast mina ord om dem… För att kommentarerna ska publiceras måste de handla om böckerna.

Professor Frans och den siste Sturen samt Alice i Spegellandet

Den blå om professor Frans i Uppsala, den rosa om Alice i Spegellandet.


I helgen skulle jag gärna vilja träffa Fästmön
Det var ett tag sen det blev annat än en träff i bilen. Men Anna blev ju mormor igår – på sätt och vis – och kanske inte kan komma ifrån. Om vädret och krafterna vore OK i helgen kunde vi kanske besöka Ulva höstmarknad. Det är alltid givande att titta på fina – eller fula – saker. Få lite input. Bland årets säljare märks såna som säljer blommor, eterneller, skinn, mejerivaror, ullprylar, halmprylar, träslöjd, smycken, sylt, tyger med mera. Men 15 000 besökare under två dagar (öppet kl 10 – 17)… Det sätter nog min röda stopplykta P för…

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Det skyddande regnetDen som läser min blogg vet att jag älskar regn. I vart fall föredrar jag regn före stekhet sol. Regn och rusk gör det nämligen tillåtet att kura inomhus och läsa en bra bok. En sån som jag just har avslutat är Jojo Moyes Det skyddande regnet. TACK, FEM, för boken som du köpte mig den helgen du var här!!!

Den här berättelsen börjar i Hongkong 1953. Elizabeth ska krönas till drottning och detta firas i kolonin Hongkong. Vi får följa Joy, då en ung flicka, från den förälskelse hon drabbas av under festen fram till nutid, på Irland, där hon är både mamma och mormor. För ungefär 40 år efter drottningens kröning kommer tonåriga dotterdottern Sabine till sin mormor medan mamma Kate återigen ska separera från en man. Sabine tycker först att det är pest och pina – bara det att det inte finns nån dator, internetuppkoppling och knappt TV gör att hon längtar hem till London. Men så händer det saker med den unga flickan och hon blir kvar hos sin mormor och sin sjuka morfar. Sen kommer Kate på besök och då kommer gamla familjehemligheter i dagen samtidigt som uppgörelserna kanske leder till en försoning. En liten flicka föds och en gammal man dör.

Jojo Moyes har ett helt underbart språk. Dessutom kan hon konsten att berätta. Helst av allt vill jag läsa hennes böcker non stop, men det går ju inte eftersom livet och vissa plikter kommer emellan. Den här boken handlar till stor del om plikter och om livsval. Det jag tar till mig är känslorna av att aldrig duga som dotter. Känslor man kan känna när man inte vet hela sanningen…

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett oklart inlägg.


 

Björken utanför arbetsrummet i dis

Björken utanför arbetsrummet i dis när jag klev upp i morse. En del av dess blad börjar gulna.

Dagen idag har redan från början känts oklar. Jag försöker piska mig själv framåt, men den tappade sugen från igår är svår att hitta igen. I mitt jobb-sökarsystem låg jag på ett poäng minus sen igår. Det har jag hämtat in. Vidare har jag hittat tre intressanta tjänster att söka. Tänkte vänta till efter-middagen. Jag gillar att arbeta med ansökningar samtidigt. Det känns mest effektivt. I övrigt ältar jag saker inuti och undrar varför jag inte duger. Är det nåt som saknas i mitt CV? Skriver jag usla ansökningar?

Det är bara att inse och acceptera att vissa dar är lite oklara. Men samtidigt vet jag att jag inte ger upp särskilt lätt. Envisheten kan vara både en förbannelse och en styrka. När man söker nytt jobb är den definitivt en styrka. För nånstans finns det ett kanonjobb därute med mitt namn på. Så måste det ju vara, eller hur?

Rönnbär mot ljusblå himmel

Klarnar dagen, tro?

Möjligen blir det en stund över idag för bokskriveri, men min plan är att ta en djupdykning ner i hösten 2013 under morgon-dagen. Jag har kommit så långt framåt att jag närmar mig samtiden. Och då känns det inte riktigt som med de tidigare åren. Lättnaden tillhör dem, när jag har skrivit om tiden längre tillbaka. Samtiden är svårare, jag känner mig skörare. Den är ju liksom här och nu och jag är mitt uppe i den. Det blir svårare och svårare att skriva ju närmare nuet jag kommer. Jag är rädd att jag ska skriva i affekt, såsom man gärna gör i nuet. Och den där affekten kan ju variera från dag till dag. Idag, till exempel, är det ju en oklar dag. Igår var det en klar dag fram till de tre nejen klubbade ner mig totalt.

Jag läser en vidunderlig bok. Ja, inte vidunderligt hemsk… direkt… eller..? Bokens språk är så fantastiskt poetiskt. Vissa stycken är som rena poesin, dikter, lyrik. Ändå kan de skildra hemskheter. Jag slås av vilka tillfälligheter det är som gör om vi blir lyckade som människor. Framgångsrika eller losers. Och människors grymhet. Människor är verkligen grymma! Det ska verkligen bli spännande att skriva en recension om den här boken…

Den här dagen klarnar förhoppningsvis för min del. Det gäller att utgå från att den blir bättre för var timme. Fästmön ska jobba i kväll, men har ett möte på eftermiddagen och behöver ta sig till jobbet efter lunch. Jag ska försöka ta mig samman i min ensamhet, söka de där jobben, ta en dusch och tvätta håret. Det brukar bli lite klarare då, livet.

Vad händer i DITT liv idag? Är det klart eller oklart? Knacka ner några rader till nyfikna Tofflan i en kommentar så får jag nåt intressant att läsa när jag sätter mig vid datorn nästa gång!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Svärmor, min förhoppningsvis blivande alltså, hade rätt. Idag är det sämre väder – det är ju på väg mot helg. Jag har laddat med ett kilo räkor, aioli, rostbröd, en flaska vitt med mera. Min tanke var att servera svärmors yngsta dotter detta på ballen*. Gissningsvis blir det köket. Tröttsamt, för det är kvavt som tusan. Men vi kan ju inte sitta på ballen om det vräker ner regn eller åskar – trots att jag har både tak och markis som kanske skulle stänga ute eländet…

Morgonens blomma blev oskarp så jag Photoshoppade lite. Här har jag använt filtret Vattenfärger – för vatten lär det komma. Från ovan…


Vi pratade om svärmödrar på jobbet häromdan.
B, som själv är svärmor åt två sonhustrur, säger att hon aktar sig för att lägga sig i. Men hon erbjuder ibland hjälp som städning – och det har hittills tagits emot mycket tacksamt. S berättade om sin svärmor som bor utomlands och har städhjälp tre (3) dar i veckan… När svärmor kommer på besök tar hon på sig gummihandskarna… och städar hos S, för hon står inte ut annars, säger hon. Själv kontrade jag med den före detta svärmodern som visserligen var snäll och hjälpsam på många sätt, men som gärna möblerade om och bytte ut textilier i mitt/vårt hem enligt eget tycke. Det kunde få mig att se rött ibland, för det blev liksom en bekräftelse på att det jag/vi hade fixat inte dög. Idag har jag en toppensvärmor, en sån som aldrig lägger sig i, men som ofta erbjuder familjen praktisk hjälp. Och trots att jag har mitt eget hem har jag också fått hjälp med till exempel vattning av mina 42** när jag har åkt till mamma.

Igår fick jag äntligen telefonledes tag i mannen jag ser som en nästan-bror. Vi lät nog som två 80-åringar när vi snabbrefererade våra krämpor. Och vad är vi? Runt 50 båda två… Skrämmande… Vad ska vi prata om när vi verkligen blir 80??? Tyvärr ses vi alltför sällan, det blir så när man bor i två delar av en rätt stor stad, jobbar på olika ställen och när krämporna dessutom sätter stopp för viss framfart. Visst är det väl fruktansvärt irriterande att vara skröplig?!

Fem i fyra igår fick jag ett akutjobb som jag glädjande nog både kunde och hade tid att fixa, så att personen kunde jobba vidare. Det är roligt när det går bra och jag ser att folk kommer vidare tack vare min handpåläggning eller vad det nu är! Extra roligt är det för att alla, på båda institutionerna, är så snälla. Det finns ingen som gör mig tung till sinnes. Fast det klart, det finns en del som gör mig extra lätt och glad. Jag har mina favoriter, så att säga. Och personen jag hjälpte igår tillhör den kategorin.

Idag blir det lite webberier mest för min del. Jag har sett två kollegor till som är i tjänst, så det kanske blir en liten fikastund på förmiddagen ändå. Det blir ju inte många såna stunder när vi är så få här. De flesta som är här har massor att avsluta innan de går på semester och då avstår de från raster. Då tar jag tillfället i akt att skriva några rader på bloggen i stället… Men många av mina inlägg numera är tidsinställda, för i vanliga fall kan jag ju inte sitta och blogga på arbetstid – även om jag har rast. Ibland skriver jag inlägg på kvällen, ibland tidigt på morgonen hemma. En väldigt bra funktion på WordPress, att kunna tidsinställa inlägg för publicering. Men NU ska jag faktiskt jobba lite!!! (Det här inlägget förberedde jag igår kväll, men kompletterade idag på morgonen med bild och några rader till!)


*ballen = balkongen

**mina 42 = alla mina krukväxter 

Read Full Post »

Åter kan jag lägga en arbetsdag till handlingarna. Jag har gjort många spännande saker idag också, men det jag framför allt uppskattar är alla dessa möten med människor. Som jag har skrivit tidigare var jag en ganska lång period tillbakadragen. Trodde att alla ville mig ont. Nu vet jag att det bara var somliga som gillade att vara taskiga. Och jag har ju till viss del gett igen. Till några. Andra får vara utan. Ibland är det så att det inte är nån idé. Till somliga har jag deklarerat vad jag tycker och känner. En del svarade, andra svarade med tystnad. Just tystnad är så otroligt frustrerande och ganska förnedrande. Men vet du, idag bryr jag mig inte! Jag har fått klarhet i var vissa står och det räcker så. Vi behöver inte längre varandra. Ungefär som ett träd som släpper ifrån sig döda löv på hösten. Faktum är att jag står kvar här, som ett träd, men du som har lämnat mig och visat att jag inte duger, du är ett dött löv.

Som ett träd som släpper ifrån sig döda löv…


Idag på förmiddagen
hade jag ett otroligt effektivt möte angående webb och intranät. Det fungerar så bra när man jobbar ihop med nån som är lika plikttrogen och noggrann som jag själv. Jaa, jag skryter nu, men jag är ärlig. Sen blev det plötsligt lunch. Torsdag = vegetarisk ärtsoppa och pannkakor. Idag åt jag alldeles för mycket. Jag har mått aningen illa sen efter lunch. Magen har slagit bakut och det är ju inte så där jätteroligt när man befinner sig på en arbetsplats och inte hemma… Dessutom hade jag två intervjuer på eftermiddagen och båda tog betydligt längre tid än jag hade räknat med.

Lunchen intog jag på Syltan och där var det fullt av kufar och sjuklingar idag. En man snöt sig i min nacke och en kvinna hostade rakt ut utan att hålla för kakhålet. Är det inte snuskigt, så säg?!

Idag har jag noterat att vår kombinerade skrivare-kopiator morrar åt mig. Varför gör den det? Där kommer jag helt snällt för att hämta mina utskrivna papper. Jag tassar på tå, jag slår inte maskinen. Jag bara sträcker mig efter mina papper och

GRRRRRR!

så morrar den! När jag klagade min nöd till M sa hon att jag var för snabb med att hämta mina papper för morrandet beror på att skrivaren-kopiatorn efter utfört arbete flyttar upp pappersbrickan. Då morras det. Jag lovade att haaasa lite mer nästa gång, för vet du, det där morrandet skrämmer mig…

I kväll ska jag försöka tvätta två maskiner medan Fästmön arbetar. Och kanske äta lite broccolisoppa som hon kokade idag. Just nu är jag bara så mätt, så jag måste vänta och se.

Trött i huvudet

är mitt förnamn just nu och jag känner nästan inte av den lilla, lilla förbättring av allmäntillståndet som jag noterade igår. Så kanske att jag låter tvättmaskinen sköta sitt medan jag bara sitter och läser en bok. Jag har börjat närma mig slutet i min bok-på-gång. Det är en ganska tunn liten bok, men oj vad den tar på att läsa. En julklapp från vännen Jerry, han är en utmärkt bokpresentväljare!

Nu har jag kliat mig i armvecket så att jag blöder, vilket betyder att jag nästan svimmar. Måste försöka få tag i ett plååååååååsteeeeeeeeeeeeeer…

Read Full Post »

Det har snöat i natt. Inte mycket, men just så där så det täcker alla läskiga isfläckar. Man kan få ganska obehagliga överraskningar… När jag sen gav mig ut på vägarna föll ett isregn som nästan frös omgående på vindrutan. Dålig sikt och skithalt, alltså.

På jobbet står stakarna kvar i fönstren, men det skiter jag i. Nyss kom nån och hämtade min adventsstake här på jobbet. Jag går ju in på min näst sista arbetsvecka. Jag försöker slutföra saker och ting, men det är otroligt svårt när nån pratar i telefonen hela tiden ganska ofta med hög röst. Idag räknar jag med att få en del egen tid på kontoret i alla fall, både på för- och eftermiddagen. Förhoppningsvis får jag nånting gjort då. I morse möttes jag av en vidrig vitlöksstank. Denna har nu blandats upp med halstablett. Nån som förstår att jag lider?

+
Jag lider av denna kombination i min näsa… 


I kväll ska jag och Elias hänga.
Han följer med Fästmön till jobbet och så svänger jag förbi och hämtar upp honom när jag har slutat. Vi har bestämt att åka till Mc Donald’s, det blir ju inte så ofta nu för tiden och jag vet att grabben uppskattar det. Vad vi hittar på mer, vet jag inte, men det blir ju inte så många timmar. Jag har lovat att skjutsa hem honom och hans mamma sen när hon har slutat arbetet och det blev uppskattat! Gissningsvis är de därför hemma före halv nio på kvällen i stället för efter klockan 21…

Fick ett mejl om att det ska vara avtackningsfika för mig på torsdag eftermiddag nästa vecka. Det är otroligt! På mitt förra jobb fick jag inte ens en kopp kaffe efter 23 års tjänst. Så ja, det är en trevlig och varm arbetsplats, detta. Det är med sorg jag lämnar den. Jag har funderat på att överklaga efter att ha blivit förvånad varje dag i en veckas tid, men jag har bestämt mig för att inte göra det. Jag går med högt huvud vidare till nya äventyr även om jag varje dag går igenom och tänker och funderar på varför jag inte dög den här gången heller. De skäl jag har fått känns inte alls övertygande, inte efter vad jag har upplevt i förra veckan. Men jag släpper det nu. BORTA!

Read Full Post »

Det går bara inte. I natt är det stört omöjligt. Att sova, alltså. Inte blir det lättare för att jag vet att jag måste upp om fem timmar och iväg till ett viktigt möte. Jag lär se ut som ett levande lik. Om jag lever.


”He leadeth me beside the still waters…”

                                                                                                                                                                  Det är på natten de svartaste av svarta tankar kommer. Tankarna om att inte duga, att vara en belastning, att vara ett skämt kring fikabordet. Oron mal och jag ser ingen utväg. Det är fortfarande som om alla dörrar stängs, trots att jag erbjuder min kompetens gratis.

Jag har försökt somna till TV:n, men programmet var för läskigt. Jag har provat att läsa en bra bok och att läsa en tråkig. Inget funkar. Sömnen vill INTE infinna sig, endast de svarta tankarna.

Uppdaterat: Tittar på klockradions röda, digitala siffror 3:03. Måste ha dåsat till. Flyger upp klockan 3:51 – höger lilltånagel har fastnat i underlakanet. Klockan 4:09 kommer tidningsbudet. Klockan 7:07 vaknar jag. Jag lever.

Vart är jag på väg? Jag söker tröst i Davids psalm:

The Lord is my shepherd; I shall not want.
He maketh me to lie down in green pastures:
He leadeth me beside the still waters.
He restoreth my soul:
He leadeth me in the path of righteousness for his name’s sake.
Yea, though I walk through the valley of the shadow of death,
I will fear no evil: for thou art with me;
Thy rod and thy staff they comfort me.
Thour preparest a table before me in the presence of mine enemies:
Thou anoitest my head with oil; my cup runneth over.
Surely goodness and mercy shall follow me all the days of my life:
And I will dwell in the house of the Lord for ever.

Read Full Post »