Däckad

Ett däckat inlägg.

---

 

Under måndagen kunde jag läsa lite i alla fall.

Medan vissa ministrar har avgått (föga förvånande) har jag gjort mitt bästa för att piggna till. Men det är svårt. Lika däckad som på söndagen var jag inte under måndagen och jag bytte under täcket i sängen i sovrummet mot ovanpå gästsängen i gästrummet. Värken kom och gick. Den är inte värre, men så snart jag äter… Ja fy, det går inte! Jag provade med fil och müsli för nu måste tarmen få nåt med substans att jobba med. Under en timme på måndagsförmiddagen trodde jag att jag skulle dö. Aptiten är helt borta – och det är väl inte så konstigt. Jag vet ju att det gör ondare i magen när jag äter. Samtidigt kan jag inte rekommendera den här bantningsmetoden. Ett kilo på en dag är liiite för mycket för snabbt. Ett par muggar kaffe har gått bra och i övrigt är det mineralvatten, Pro Viva fruktdryck och vatten som gäller fortfarande. Av nån underlig anledning är jag enormt sugen på leverpastej och om jag orkar ska jag försöka köpa hem det under tisdagen. Och så har jag bestämt att kontakta läkare om värken inte minskar tisdag kväll.

Två paket kom, varav det blåa sparas till en speciell dag.

Måndagen försvann i ett nafs och det var inte för att jag hade så roligt. Ett framsteg var i alla fall att jag kunde läsa korta stunder. Vidare tog jag itu med min strykhög. Strök den i etapper. Magen tyckte att det var riktigt skönt att jag stod upp, samma tyckte ryggen. Och jag är glad att jag blev av med en måstegrej. Men när jag hade duschat och var helt slut efteråt på eftermiddagen undrade jag om jag nånsin blir kvitt magen. Kanske kan doktorn amputera den?

Måndagens post var däremot lite rolig. Förutom reklam och två räkningar kom två paket. Det ena innehållet får jag förstås betala för, men det andra ska jag spara till en speciell dag nästa vecka.

En smygtagen bild på Agneta när hon ska cykla hem i regnet och blåsten.

Fast jag har inte bara snälla kamrater som skickar paket. Jag har snälla kamrater som ställer upp och hjälper till. I regn och blåst cyklade vännen Agneta hit efter jobbet och baxade in mina sommardäck i bilen. Att jonglera med däck är nämligen inget jag kan utföra just nu. Jag fick bjuda på en slät kopp kaffe, men det blev också tillfälle att lämna över den blålila skyddsängeln till vännen. Agneta står inför stora förändringar i livet och vi turas om att hålla tummen (den vänstra, förstås!) för varandra. En skyddsängel kan då vara bra att ha. Fästmön fick sin i lördags (regnbågsängeln) och vad jag förstår funkar den – hon trillade inte ner från sin balle* när hon monterade nätet som ska hindra orädda katter från att försöka flyga efter fåglar

När du läser det här sitter jag antingen på bilverkstan eller på ett annat trevligt ställe. Jag är nog lika nervös var jag än sitter. Men Clark Kent** ska få sommartofflor på, hans bromsar ska kollas och så ska två garantiåtgärder utföras (fönsterhissar respektive airbag) under förmiddagen. Tur att jag har en bra bok med mig och kan surfa gratis på Instagram och Twitter! Tack Telia! 

På eftermiddagen väntar ett helt annat äventyr…

*balle = balkong
**Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mellan värkarna

Ett inlägg skrivet mellan värkarna.

---

 

Smärtan är som starkt ljus…

En ska inte skjuta upp till morgondagen vad en kan göra idag. Jag förbannar mig själv för att jag är så… mañana ibland. Fästmön har skaffat ett nät till sin balle* med syfte att katterna inte ska trilla ner. Ja alltså nätet ska förhindra detta. Och nätet skulle vi sätta upp igår. Sen tyckte jag att det var lite dåligt väder, en aning kyligt och kunde vi inte bara göra några ärenden och sen åka hem och äta god mat och dricka svindyrt vin? Jodå. Så blev det. Bara det att jag har haft ont i magen igen sen i fredags kväll… Under lördagskvällen och natten blev det värre. Nu på söndagen får jag ta allt jag ska göra i etapper.

Det är INTE gallan den här gången. Det här handlar om min vanliga, krånglande mage som bestämde sig för att sluta fungera. Fettfri kost funkar inte för mig. Följden har blivit att magen är svullen och öm och att tarmen krampar. Av och till går/sitter/ligger jag som en fällkniv. Av detta har jag nu lärt mig att inte lyssna på andras så kallade goda råd utan följa mina egna som jag vet fungerar. (Det enda vettiga rådet var det jag fick av FEM om mineralvatten, för vätska måste jag få i mig.) Min dietist har sagt att jag ska ta tre matskedar olivolja varje dag. Det skulle jag aldrig kunna göra. Men jag måste ha fett annars blir det… proppar. Smärtan är understundom skarp. Ungefär som att få ett starkt ljus i ljuskänsliga ögon.

Smärtan är… skarp.

Jag kan skrika

Jag har inte tid att vara sjuk!!!

och dunka nävarna i kudden, förbanna livets orättvisa. Men jag kommer inte undan. Jag vet bara tusen andra ting jag borde göra och skulle vilja göra. Nu lyckades jag i alla fall skjutsa hem Anna med stege. Jag hoppas äldste bonussonen håller i den när hon klättrar. Anna skaffade medicin åt mig IGEN, denna gång från apoteket. Jag orkade inte gå ur bilen.

Smärtan är som ett skarpt ljussken, men tillvaron i övrigt är svartvit idag.

Mamma har fått sitt söndagssamtal och det blev ju som det blev med det. Hon har lite svårt att förstå om och när nån annan är dålig. Vidare blir det ett stressmoment för mig när hon ena dan säger att hon ska ordna en sak, för att nästa dag undra om jag kan ordna den. Men faktum är att jag just idag bad min lilla mamma ordna en viss del, för jag har så ont.

Idag har tillvaron runt smärtan mest varit suddigt svartvit. Det lättar lite att skriva, det lättar när ingen lägger sig i och tycker saker och undrar och… Fast jag hade gärna haft Anna här hos mig. Hon är inte som ”alla andra”. Men jag vet att hon förbereder sig för en ny jobbvecka som bland annat innebär intensiva kursdagar.

Jag går här, mellan datorn, gästsängen och kökssoffan. Ser på golven som behöver dammsugas, strykhögen som är som ett utropstecken. I morgon hoppas jag att magen är bättre och kroppen inte för svag, så att jag orkar

1. förbereda mig inför tisdag eftermiddag
2. fälla sätena i bilen och få in sommardäcken
3. duscha.

”Det lutar åt ett åk till!” stod det på en mugg jag såg igår. Jag hoppas jag mäktar med morgondagens tre ting.

Tre saker som jag bara måste fixa i morgon. På tisdag klockan nio ska jag och Clark Kent** till bilverkstan. Då ska han få på sig sommartofflorna och så ska det göras två garantiåtgärder. Vidare har jag bett att de ska kolla bromsarna också inför besiktningen i maj.

Nu har jag tagit medicinen. Det kan ta timmar innan den verkar, men jag orkar inte sitta uppe och vänta. Jag har bäddat upp i min vanlig säng och fällt ner persiennen. Kan bara hoppas att folk i huset slutar gräla och misshandla en fiol. Det är förstås alltid bättre än att de misshandlar varandra fysiskt. Som boende i samma hus är det ändå rätt jobbigt att det är så lyhört.

Jag fryser, jag fryser! Får nog leta fram morgonrocken och ta med mig pläden in till sovrummet. Går och lägger mig en stund, väntar på att medicinen ska verka. Mellan värkarna har jag skrivit det här inlägget. Jag hoppas att morgondagen blir bättre.

*balle = balkong
**Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Byggande

Ett uppbyggligt inlägg, en neverending story.

---

 

Jisses så det byggs/renoveras i huset! Det är som en neverending story. Jag vet inte hur länge jag har sett hantverkarbilar stå parkerade utanför (med minst två hjul på gräsmattan som nu är rätt förstörd). Varje dag skenas det i trappor, det slås i räcket och det skitas ner – utanför min dörr. Innanför andras dörrar hoppas jag att det blir fint. Fast framför allt hoppas jag att det blir färdigt snart. För att du inte ska tycka att jag är gnällig kan jag meddela att arbetet i min trappuppgång har pågått minst sen årsskiftet. Vi talar alltså om flera månader. Sen tror jag att det för säkerhets skull sker nåt liknande arbete i porten bredvid.

Hantverkarbilarna sabbar gräsmattan, som synes.

 

Mitt rum blir ingen hemlig plats, men ett rum för att läsa böcker, till exempel. Boken En hemlig plats läste jag ut igår, förresten.

Men faktum är att även jag bygger. Jag bygger ett nytt… rum i cyberspace. Det blir lite gammalt och lite nytt i mitt rum både vad gäller innehåll och utseende. Nånting jag ska bli tydligare med är mål och syfte med mitt rum. Innehållsmässigt ska det finnas vissa… ”hyllor” kvar, även om min första tanke var att renodla mer. I mitt rum ska en kunna läsa böcker, men samtidigt ska en kunna dricka vin och se på TV också. Det är blandningen jag gillar. Mitt rum blir ingen hemlig plats utan troligen offentligt, även om mitt tilltal kan vara väldigt personligt. Och till att börja med är alla välkomna – så länge man inte klampar in med skorna på och skitar ner. Det mest privata får som tidigare fortsätta att vara mest privat. Spännande är det att se nåt nytt växa fram! Det går fortare och lättare än jag trodde. På ett par timmar hade jag ”väggarna” klara. Nu sitter jag och finlirar med ”tapetval” och ”möblering” mest. Mer tänker jag inte avslöja här och nu – annat än att det blir an neverending story…

Idag blir det emellertid inte så mycket byggande. Jag sitter och laddar för ett tandläkarbesök mitt på dan – inklusive en bussresa. Att åka buss med UL är nämligen inget jag estimerar högt, men det blir för krångligt och för dyrt med bilparkering inne i stan.

Min dag har som vanligt inletts med jobbsökeri. För tillfället har jag flyt och hittar intressanta tjänster att söka, även om alla inte finns i Uppsala. Det är viktigt att jag får ett jobb snart. Till och med är det riktigt akut. Igår kom ett pensionsbesked och den månatliga ålderspensionen för de år jag har jobbat statligt har sänkts en krona sen förra året – till 83 kronor… Eh ja… Hur ska en kunna klara sig på det, tro? Det är ju fan mindre än a-kassan… Nä, det lär inte bli några sötebrödsdagar senare i livet heller. Tur att jag är van att leva på next to nothing = a-kassa.

En statlig ålderspension på 83 spänn i månaden utlovar inga sötebrödsdagar senare i livet…

 

Mitt dagliga bröd igår.

Hur det är med magen idag? Tackar som frågar. Jag byggde den med öl. SKOJAR BARA! Människor tycks ha många synpunkter på vad jag stoppar i mig. Det hade varit mer konstruktivt om jag fått kostråd av nån kunnig. Som det är nu får jag känna mig fram. Magen är bättre – den är inte bra, men den är inte sämre. Jag har levt med en kass mage i 45 år. Vissa perioder kan jag äta vissa livsmedel utan att få ont, för att i nästa perioder få riktiga smärtanfall om jag råkar få i mig en tugga av nåt specifikt. Det jag återkommande ofta får ont av att äta är gurka, paprika och ägg. Gurka kan jag leva utan, men paprika är gott och ägg behöver jag för proteinets skull – jag äter ju inget annat kött än fågel. Fet fisk går fetbort fick jag lära mig den hårda vägen i måndags. Makrill i tomatsås var inte bra. Gissningsvis funkar inte lax tillagad i min grillpanna heller, dårå… Men tack FEM för det hittills ENDA rådet jag har fått i förväg som inte har varit nåt ojande efteråt om vad jag har petat i mig: mineralvatten. Jag behöver dricka mycket och få i mig salter eftersom jag inte får i mig så väldigt mycket. Igår åt jag en rostad macka med smör och ost samt två små kycklingkorvar med bröd och lite räksallad bredvid. Det kunde jag äta utan att få ondare. Nu kluckar det inte längre i magen, det känns mer som om nånting… sitter löst på övre höger sida. Kanske behöver en och annan reservdel…

Nu har inte jag tid att sitta här och svamla med mig själv längre. Det är dags att sätta fart så jag kommer iväg på dagens utflykt. Men… jag ville bara påminna dig som missade gårdagens avsnitt av När livet vänder att det går att se på SvT Play – länk finns i mitt inlägg om Admir. Ett bra komplement är också att läsa Anna Nilssons trilogi Hållplats Sverige (länkar till dem finns i samma inlägg).

Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige vänder sig främst till unga, men även vi äldre får ut nåt av den.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fönster mot verkligheten

Ett inlägg om en spännande arbetsplats, ett jädra väder och mageländet, förstås.

---

 

Fönster mot verkligheten – med vackra orkidéer.

Ibland känns det bra alldeles genast. Igår blev jag lite rädd att besvikelsen senare ska slå mig till marken, men… jag besökte en jättespännande arbetsplats. Och jag blev intervjuad för en tjänst där! Det var tre personer som grillade mig. En del svåra frågor fick jag förstås, men jag tyckte överlag att intervjuarna var snälla. Efter intervjun blev det en kort rundtur till Hjärtat och Kärnan i verksamheten. Oj, vad det stämde!!! I det ena rummet skedde… kommunikation av ett visst slag, i det andra övervakning av kommunikation.

Innehållet i tjänsten passar mig perfekt. Jag skulle få jobba bredare – det är ju en kommuniktörstjänst – än jag gjorde vid min förra arbetsplats, men jag skulle också få jobba med det jag älskar och kanske är bäst på: att göra texter begripliga. Ytterligare en företeelse som gör att jag känner att jag skulle kunna jobba på den här arbetsplatsen är de människor som jag såg. Det var nyfikna, glada och öppna personer och sånt bådar gott. Det säger mig att det är en bra arbetsplats.

Nu återstår cirka två veckors väntetid, för intervjuer av de andra kandidaterna för tjänsten pågår även nästa vecka. Sen ska det fattas beslut. Jag sände över min referenslista igår kväll när jag kom hem. Lite senare på kvällen noterade jag att min LinkedIn-profil hade fått besök. (Jag snokade givetvis tillbaka.) Det som var lite trist var att jag hade tänkt titta lite djupare på företagets webbplats före intervjun, men mageländet har omöjliggjort det. Och det sa jag efter en stund, trots att jag inte hade tänkt göra det.

Eh ja… Du förstår kanske varför jag tycker att den här sortens kycklingkorv är lite pervo… Höll på att smälla av första gången jag tillagade den i ugnen…

Mageländet då..? Tackar som frågar (mig själv)! Jag fick ett bra tips av vännen FEM igår – att införskaffa mineralvatten. Det gjorde jag efter intervjun och det var gott, läskande och hade en viss uppstötande funktion. På kvällen provade jag att äta lite turkisk yoghurt (10 procents fett) med honung. Det gick bra. Idag ska jag gå snäppet vidare och testa nån form av fast föda. Gissningsvis blir det Perversa kycklingkorvar, grillade i ugn. Det låter rätt snällt för magen. Men inget ont som inte har nåt gott med sig. Eftersom jag har varit så dålig har jag inte använt linser. Mitt onda öga har fått vila och igår, när jag satte i linserna, kändes ögat helt OK. Hinnan har läkt, med andra ord. Nu väntar jag bara på att magen ska läka. Värken avtog ytterligare igår kväll. När jag hade riktigt ont var det skönast att gå omkring. Nu gör det ont att gå omkring, det liksom skumpar inne i magen.

Jag har bara regn hos mig… Men frågan är om detta är en tennisbana eller en pool..?

Precis som igår har den här dan börjat med ösregn. Tennisbanan på baksidan ser mera ut som en pool. Men inte gör det mig nåt, jag gillar ju regn. Jag har tillbringat morgonen med att söka jobb, förstås. Vidare har jag bokat in ett möte med min handläggare på Arbetsförmedlingen nästa vecka. Tvättmaskinen har fått jobba under tiden jag har jobbat vid datorn. Mina planer för resten av den här dan är att försöka läsa ut min bok på gång och skriva om den. I kväll bänkar jag mig förstås framför SvT 2 klockan 20 för att se När livet vänder. Jag tror att det blir ett riktigt starkt program i kväll, för kvällens huvudperson Admir överlevde folkmordet i Srbrenica. Då känns det lite märkligt att zappa över till Maria Wern, andra och sista delen av De döda tiger, en halvtimme senare på TV4, men det är ju tack och lov fiktion.

Dagens utflykt går till soprummet. För övrigt pågår ett födelsedagspresentinförskaffande, något försenat på grund av sjukdom.

Om du känner att du har svårt att motstå lusten att kommentera – ge efter! Skriv några rader, men håll dig till ämnet i inlägget!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagsgodis

Ett gott inlägg.

---

 

Det är söndag. Jag är vuxen. Jag kan äta godis alla dar i veckan om jag vill. Naturligtvis borde jag inte. Men jag kan. Godis är gott. Att säga att jag älskar godis är inte nån lögn.

Choklad, förresten, lanserades som en hälsoprodukt när den kom till Sverige. Det lärde jag mig för länge sen under ett besök i Gamla Linköping där Cloetta hade (har?) ett litet museum. En av Cloettas – och Sveriges! – mest kända chokladbitar är Kexchoklad. Den är jättegod, tycker jag, men den är svår att äta utan att skräpa ner. Smulor överallt, du vet.

Eh… oj då… Det blev visst fel bild…

Om tre år fyller Kexchoklad 80 år. Den har förändrats en del genom åren. På 1970-talet, till exempel, kom nya smaker och storlekar. I mitten av 1970-talet fördubblades försäljningen av Kexchoklad. Reklamen för chokladen har gått från slalom (”Slalomåkare faller för läckra kex!”) till 1990-talets klassiska

Go’ och gla’, Kexchokla’!

En gång användes Kexchoklad till och med som muta. År 2004 hade en fånge vid anstalten i Västerås med sig för mycket mat tillbaka efter en permis. En ost och en låda Kexchoklad gjorde att pliten såg åt ett annat håll. Detta ledde senare till att pliten dömdes för mutbrott.

En annan klassiker är Ahlgrens bilar. Ofta när jag ger mig ut på långresa med Clark Kent* har jag med mig en påse bilar i handskfacket. När jag blir trött får jag en sockerkick utan att bli alltför törstig. Men vilka var Ahlgrens, ijenklien???

Ahlgrens bilar – alltid i min bil på långresa!

Bröderna Fredrik och Adolf Ahlgren startade företaget Ahlgrens i Gävle redan 1885. Från början gjorde de färg, tapeter, skokräm, parfym, tvättmedel och bläck. Men 1953 började de göra sina bilar. De hade tänkt göra nåt liknande marshmallows, men skumbitarna blev för små. Nån tyckte att bitarna såg ut som sportbilen Bugatti. Ahlgrens bilar var födda!

Originalbilarna var vita, röda och gröna. Kioskerna sålde dem i lösvikt – för ett öre styck. Det minns inte jag, fast… jag föddes ju lite senare än 1953. De vita bilarna har alltid varit mina favoriter. Smakerna varierar idag – det finns sura, salta, sursockrade med flera. Jag tycker att originalsmaken är bäst. Ahlgrens bilar har också gjorts i andra former än bilar, till exempel julgranar, rymdskepp, rattar, Volvo V70 med mera. Lustigt nog görs Ahlgrens bilar idag i Ljungsbro, där Cloetta finns. Oavsett hur, vad och var gäller fortfarande reklamen för Ahlgrens bilar:

Den är Sveriges mest köpta bil – det finns bara ett sätt att stoppa den – i munnen!

Hallonlakritsskalle är en favorit i min lösgodispåse.

En godisbit som alltid hamnar i påsen när jag köper lösgodis är hallonlakritsskallen. Den är en ganska ny godis jämfört med Kexchoklad och Ahlgrens bilar, bara 14 år. Den som är vegetarian kan inte äta hallonlakritsskalle, för den innehåller ett animaliskt färgämne. Så det är tur att det var ganska länge sen jag käkade rent vegetariskt. Förutom färg innehåller en skalle 46 kcal och 11 gram kolhydrater, men inget fett eller protein.

Hallonlakrits finns även som glögg och mineralvatten. Det låter däremot inte så gott, tycker jag. Förra året utsågs hallonlakritsskallen till Sveriges bästa lösgodis i Hemmakvälls idolgodis-tävling.

Så… vilket är DITT favoritgodis??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland ungflicksböcker, magiska moln och skrikande människor

Ett väldigt spretigt inlägg.

---

 

Mammakusinen B.

Alltså… det var faktiskt ytterligare en person som fyllde år igår och som jag ville lyfta fram. Men för att skilja ut henne från mängden får hon eget utrymme i dagens första inlägg. Mammakusinen B blev igår lika gammal som min mamma – i tio dagar till. Sen blir mamma ett år äldre. Jag visste att B skulle ut på musikaliska äventyr igår, så jag ringde först senare på kvällen. Lite för sent, trodde jag. Men inte! Det blev ett fint samtal om högt och lågt. Jag är verkligen lyckligt lottad, för är det nån jag kan prata med om min första familj, så är det mammakusinen B. Hon fattar och förstår utan att jag behöver dra hela historien. Det var förresten mammakusinen B:s mamma som ofta ryckte in som extra-vuxen i mitt liv när min egen mamma var sjuk och min pappa jobbade.

Det enda som irriterade mig när vi hade avslutat samtalet var att jag glömde fråga vad hon läste för bok när jag ringde. Böcker är jag alltid nyfiken på! Igår kom jag plötsligt på att jag har en hylla barn- och ungdomsböcker i mitt förråd. De flesta böcker är mina egna, men där finns också böcker som har tillhört min mamma (Kulla-Gulla-böckerna) och min pappa (Bill-böckerna). Och så finns där en och annan ännu äldre ungflicksbok som min farmors yngsta syster Ljuba läste…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Glöm inte att dricka idag!

Värmen börjar krypa på mig här nu. Jag är ingen solmänniska, men självklart är det inte roligt om det ösregnar jämt. Det varnas emellertid för riktig värmebölja idag och jag sa till mamma i telefonen igår flera gånger att hon måste dricka ordentligt. Hon hade varit så smart att hon hade köpt hem mineralvatten under dan. Smart, därför att vi inte bara behöver vätska när det är varmt, vi behöver till exempel salt också, som vi ju svettas ut. Själv köpte jag var sin liten flaska åt mig och Fästmön när jag skjutsade hem henne från jobbet igår. Jag tror att den kylda drycken var uppskattad efter ett långt arbetspass.

I övrigt hände inget extraordinärt igår. Inga mirakler eller så. Det var bara en rätt vanlig onsdag för min del, med administration och skriverier på förmiddagen, glass till lunch vid 15-tiden och middag på ballen* vid 18.30-tiden. Jag satt en del på ballen på eftermiddagen och kvällen, men just när solen kommer runt hörnet, vid 16-tiden, och ett par timmar framöver, är där stekhett. Vid 21-tiden börjar solen sjunka ner bakom husen mitt emot och då kommer äntligen ljuvlig svalka och härlig luft. Jag satt och läste min bok på gång så länge jag kunde, innan den naturliga lampan släcktes, så att säga.

Himlen blev magiskt ljusblå och molnen rosa. När solen hade gått ner tittade gubben i månen fram. Jag var inte ett dugg ensam om att försöka fånga detta skådespel på bild, noterade jag på Instagram… Jag satt uppe alldeles för länge och njöt av tystnaden och den friska luften. Klockan var långt efter midnatt när jag kröp ner i sängen och jag lät alla mina fönster vara öppna i natt utom vardagsrumsfönstren och balkongdörren (vill inte bli störd av gräsklipparljud eller barnskrik).

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag borde jag tvätta och åka iväg på ett ärende, men jag känner mig seg och loj. Det var svårt att kliva ur sängen i morse, men jag stod upp i vanlig tid, plikttrogen som en soldat. Jag har författat en del av det jag ska – det finns ännu lite kvar att skriva – men nån leker väldigt högljutt med ett barn utanför mina öppna fönster, så jag tappade tråden (den vuxne låter mer än barnet). Kanske tar jag ändå en tur och inhandlar sallad till middag – det är nog vad som funkar idag. (det lekande barnet gallskriker nu; av den vuxne hörs inte ett ljud).

Händer det nåt hos DIG idag??? Berätta gärna i en kommentar så blir jag glad!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Le Parc med kontorsråttor, barn och fyllisar

Ett inlägg om ett restaurangbesök.

Efter eftermiddagsfika måste man ju äta middag. Och vid halv fem-tiden var det dags för dagens andra dejt, denna med Fästmön. Min egen lilla kontorsråtta. Vi träffades för att hon skulle få känna lite sommarkänsla trots att fem veckors administrativt arbete nu ligger framför henne. Minus en dag, dårå…

Kontorsråttan Anna behövde vila ut och äta gott efter en hård arbetsdag.

Vi försökte äta på tre (3) ställen – alla stängda! – innan vi hamnade på Le Parc – i Börjeparken. Vädret var sisådär, men det var varmt och vi ville sitta ute. Menyn var lagom lång och priserna varierade med några tjugor. Vi bestämde oss för tagliatelle med kyckling och svamp.

Le Parcs menyer var snygga! Men den som satt utanför restaurangen stämde inte med pappersmenyerna…

Anna drack mineralvatten, jag en stor stark. Men fatölen var så blaskig att jag bad serveringspersonalen att ta ut den och ta in en Mariestad i stället. Detta gjordes utan knot, vilket visade på suverän känsla för gästerna.

Mariestadölen hade bra med kolsyra jämfört med fatölen.

Det var inte så många gäster på plats när vi kom. Ändå lyckades en fyllis slå sig ner vid bordet intill vårt, vilket störde oss enormt. Nu försökte fyllisen bara inleda en konversation med oss en enda gång, men det var inte trevligt att höra nån som satt och gjorde ljud, gäspade högt och ljudligt och inte visste var han var när han pratade med nån i sin mobil. Efter att serveringspersonalen hindrat fyllisen från att avvika en gång slog den sig ner nära ett nytt befolkat bord. Men strax var fyllisen på vift igen – med glas och allt – längs med gatan. Sen blev det bye, bye fyllis och ölglas.

Tre småbarnsfamiljer fanns bland gästerna och småttingarna uppförde sig exemplariskt. När det blev lite för mycket spring i benen kutade de ut i parken och sprang av sig. Jag reagerade dock när den ena pappan mycket bryskt tryckte ner en liten flicka i stolen vid matbordet. Onödigt bryskt!

Maten var riklig och vi blev mätta, men ville ändå ha en söt avrundning av måltiden samt kaffe. Velfia kunde inte bestämma sig, så jag valde chokladtårta med vit chokladmousse, chokladglass, chokladsås samt färska bär åt oss. Det blev nästan i mäktigaste laget, men gott var det… Och väldigt snyggt!

Väldigt snygg, mäktig och god dessert! Till denna passade chokladsås, men egentligen var det rätt onödigt.

Notan landade på runt 660 pix. (Ja, jag borde hålla i sekinerna, men det skiter jag i just nu. Jag får min sista lön snart.) Jag tyckte inte att det blev dyrt och jag lämnade runt 40 spänn i dricks.

Totalomdömet om Le Parc blir högt. Servicen var utmärkt, maten god och riklig, priserna överkomliga. Men man serverar inte jättefulla gäster mer alkohol. Det drar ner omdömet en toffla.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland står jag bara inte ut…

Ibland står jag bara inte ut – varken med företeelser eller vissa människor. Idag stod jag mest inte ut med min skröpliga lekamen. Har du försökt handla med två kryckor? Då vet du att det är rätt omöjligt eftersom armarna inte räcker till att hantera fler saker än två – kryckorna.

Min lunch idag var ganska torftig och intogs efter strykning och telefonsamtal med mamma. (Ja, jag  behövde fylla på sockerdepåerna efter detta.)

Kexchoklad, lokalblaskans bostadsbilaga och vatten – en ganska torftig lunch.

Så därför fick jag för mig att åka till en kvarterskrog och käka pizza. Det är inte direkt min kvarterskrog, men en friskfotad person promenerar sträckan Toffelhemmet – Kvarterskrogen på 20 minuter. Jag tog bilen.

Men innan jag kom ut till bilen noterade jag att det låg nåt i min postbox. Jag stapplade fram – och blev skitbesviken och förbannad! Först var det en lapp där jag uppmanades att bli vän på Fejan med en jävla förskola. Förskola! Sen var det ett kuvert från det här skiten:

Postkodlotteriet som aldrig ger sig. 

Sen flera år tillbaka returnerar jag all skit – och det är inte lite! – som jag får från Postkodlotteriet. Jag stryker ett kryssöver mitt namn och mina adressuppgifter och så skriver på nånting som innehåller

Åter avsändaren!

och så lägger jag det på en gul brevlåda nästa gång jag passerar en. Men mitt budskap verkar inte gå hem och jag tänker inte slösa bort ett telefonsamtal eller mejl igen på dem, för det hjälper ju uppenbarligen inte heller. HUR FAN SKA MAN FÅ POSTKODLOTTERIET ATT FATTA ATT MAN INTE VILL HA MER SKRÄP FRÅN DEM???

Kvällens returnerade kuvert. Ja jag vet, jag skriver skitfult, men det står: ” Åter avsändaren. Sluta skicka er skit till mig!”

I vanliga fall brukar jag ha en skarp men hövlig ton på kuvertet. Jag brukar skriva

Ej beställt material.

Men nu orkar jag inte vara hövlig längre, utan provar att vara arg och otrevlig. Vete fan om det hjälper, Postkodlotteriet är ju lika envist som jag. Tänk att år ut och år in skicka grejor till en människa som varje gång returnerar dem… Då är man jävligt envis. Eller bara korkad…

Såå… jag var på rätt dåligt humör när jag anlände till Nån Annans Kvarterskrog. Precis utanför dörren stod två puckon och rökte. Det ena puckot hejade på mig, jag hejade tillbaka. Nån ansats för att hjälpa mig att öppna dörren gjorde puckot inte, det hade ju fullt sjå att hålla i sin giftpinne.

Jag stapplade in och satte mig. Ganska fullt på stället. Jag tänkte att de har ju bra mat här, varför ta en pizza? När servitrisen såg att jag hade satt mig ner vid ett bord kom hon fram och frågade:

Ska du äta här?

Jag svarade:

Jaa…

Men jag tänkte svara:

Nej, jag ska gyttjebrottas.

Hon sa:

Då går jag efter menyn.

Jag tänkte:

Ja gör det, du jobbar ju här.

Tre sekunder efter att hon hade lämnat mitt bord kommer ett av röktrollen fram till mitt bord, rätt dragen och säger:

Får jag spå dig?

Alltså… vid det laget var jag explosiv. Men som den alltmer behärskade Toffla jag ändå är svarade jag, tydligt och klart:

Nej tack, jag vill vara ifred!

Varpå puckot morrade:

Så jävla sur man kan vara då...

Men puckot lommade iväg, tack och lov. Annars hade jag gjort det. Fast jag hade ju inte lommat, jag hade stapplat.

Under hela den halvtimme jag var där och åt min lax med pommes och drack mineralvatten – längre tid stod jag inte ut – sprang detta pucko som en osalig ande mellan olika bord och störde ätande gäster. Däremellan var puckot ute och sög i sig giftig luft. Det hade varit ganska skönt om nån ur personalen lite fint hade försökt be puckot att sätta sig ner, men icke. Personalen kanske inte jobbade där, vad vet jag.

Jag stod inte ut med att be om notan och sitta och vänta på att den skulle anlända med servitrisen, utan jag gick fram till kassan för att betala. När jag hade lämnat min peng bad jag att få 50 kronor tillbaka. Fick det och skulle stoppa ner den när servitrisen med förbryllad min gav mig en tjuga och sa…

Men… du ska ju ha 70 kronor tillbaka..?

Inte vet jag om hon tror att alla människor med funktionshinder är dumma i huvet eller inte kan räkna… Jag svarade matt:

Det var ju dricks…

Sen kryckade jag ut och åkte hem i min tysta, fridfulla boning dit ingen rök sipprar in och inga puckon kommer över tröskeln – mer än jag själv… Och jag står knappt ut med mig själv just nu.

Jag undrar om jag har PMS…

Livet är kort.

Read Full Post »

Strutta runt Gamlis och lite

Det var då f*n om jag inte skulle få strutta runt i Gamlis lite!

tänkte jag och därför blev det bestämt att Fästmön och jag skulle dra dit så snart jag hade kommit hem från jobbet. Vi hade tänkte äta på Odinsborg för på kaféet finns det rätter till hyfsade priser. Fast där stängde man redan klockan 16. Återstod inget annat än att ge sig ut och marschera runt högarna. Eller strutta lite, dårå.

Alla ska inte den här vägen vandra, men om du är i Uppsala så ta en tur hit!

Vi gick runt de stora högarna och det var hyfsat torrt i markerna. Trots det mötte vi inga andra struttare utan bara pinnsmala joggare utan ett gram fett på sina kroppar. I alla fall jag kände mig som en valross. Eller nej, en flodhäst.

Inga flodhästar här, inte. Den stod bakom kameran.

Anna upptäckte att trädet vi en gång haft bok-picknick i skuggan under var… nersågat… Men antagligen var det sjukt. En del träd här i området är sjukt gamla i alla fall. Det här är ett av mina favoritträd!

Ett gammalt träd i Gamlis.

Efter rundan tog vi oss till en loppis. Jag hade ju gjort snyggt i mina bokhyllor igår och lurade mig själv att köpa ett fint inbundet exemplar av Thomas Bodströms Idealisten för endast 30 kronor. Efter detta pustade vi ut med lax, mineralvatten och, för min del, en Christer Lindarw*.

Solbrillor, bok och en Christer Lindarw. Här har Tofflan suttit!

*en Christer Lindarw = ett glas mjölk

Read Full Post »

På återseende!

Jaha. Nu har Tofflan varit på krogen igen. Men lugn, bara lugn, det blev mjölk till maten i kväll. Och min före detta kollega drack mineralvatten. Men jisses, våra käftar gick som om det var… hög procent på dryckerna. Så kan det bli när man inte har setts, knappt, sen… 1998…

Hur hög var procenten i glasen egentligen..?

När det har gått en tonåring sen man sist satt ner och snackade, då lär man behöva några timmar för att uppdatera varandra. Men jag konstaterade bums när Agneta klev in genom dörren till China Garden att hon var precis sig lik. 14 år, knappt, sen sist, som sagt…

Bilden är oskarp, men Agneta var lika skarp som förr! Till vänster råkade en känd Uppsalaprofil komma med, därav de infärgade solbrillorna.

Agneta och jag jobbade ihop under 1990-talet. Sen skildes våra arbetsvägar och på 2000-talet lämnade vi båda två Företaget-som-ingen-av-oss-har-så-mycket-gott-att-säga-om. Det var alltså 2 x14 år som vi sammanlagt hade att redogöra för. Och man kan väl säga att livet inte har gått nån av oss spårlöst förbi… Inte har det varit särskilt snällt alla gånger heller. Agneta hade ett extra tufft år 2010 och jag har ju haft en gungande tillvaro sen 2009. Men man har sina knep att ta sig igenom och komma vidare. Agnetas knep är hästar. Mer säger jag inte utan visar här i stället en bildgåta. Vad håller Agneta i handen??? Den som gissar rätt får följa med oss ut och käka nästa gång!

Vad är detta? Gissa rätt och du får hänga med oss nästa gång vi går ut och käkar!

Det blev inte bara utbyte av tunga och sorgliga saker utan massor av skratt. För med vissa människor är det ju så att man fortfarande kan garva tillsammans och minns den andras lite råa humor trots att det har gått några år. Och en del av oss får dessutom genom sin fortune cookie veta att man är en riktig ”historieberättare”…

”You are a talented storyteller.” ”Jajamens!” som Bosse J skulle ha sagt.

Nu har jag landat hemma, jag har telefonerat en stund med Fästmön och jag ska ta en liten runda bland mina favoritbloggar. I morgon är det fredag och vi ska äta pizza, Anna och jag, och dricka Amaronevin till. Gott, gott! Men i skrivande stund är jag otroligt full i magen av kinabuffé inklusive päronglass med konseverad frukt och kaffe – och naturligtvis av intrycken från kvällens återseende…

Read Full Post »