Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘klampa in’

Ett inlägg i vilket Tofflan ånyo citerar sin bok på gång.


En bok full av tänkvärda ord, Vindens skugga.
Här kommer några till:

[…] Du tror att du bara för att du råkade hitta en bok har du rätt att klampa in i andra människors liv, människor du inte känner, lägga dig i saker som du inte förstår och som du inte har med att göra. […]


Livet är kort.

Read Full Post »

Tisdagen är lik starten på måndagen – kall och grå. Det singlar emellertid bara ner några fina flingor snö, inte som igår riktiga, rejäla lass. Tillbaka på jobbet igen är allt som vanligt. Nästan. Det är skönt att vara tillbaka och att vara efterfrågad! Jag var så slut igår att jag inte orkade läsa mejl och det låg massor i  min inbox. De flesta krävde svar och jag har ägnat cirka en timma åt att besvara alla! Skönt, nu är det gjort!

Omvärldsbevakningen har inte kommit igång igen, så det måste jag kolla upp. Vidare hade jag bjudit över fru Chef2 att prata här på stormötet klockan tio i cirka tio minuter, men det verkar visst bli en hel föreställning. Och en sån är lite svår att få till när vi är runt 40 personer som ska trängas runt tre ovala bord i ljushallen. Förra tisdagen räckte inte ens stolarna till… Vi kan konstatera att här är trångt om saligheten på golvet ibland, men vi har högt i tak! Och det är inte fy skam!

Trångt om saligheten på golvet här, men vi har högt i tak…


Jag känner av halsen lite fortfarande
, fast det är ju inte så konstigt med tanke på den långa orm jag hade ner i svalget och magen. Jag började knapra min magsårsmedicin igår igen och det är lite bättre i magen, även om jag i skrivande stund mår illa. (Jag har ätit frukost bestående av yoghurt med müsli, en skvätt Pro Viva vinbär och en mugg kaffe). Fästmön kände sig trött och seg igår. Det är tuffare att få en förkylning när man har en kronisk sjukdom, vilket somliga som kommenterar inte tycks fatta. Jag fick just ett sms från henne att hon ändå skulle försöka pallra sig iväg till sin tandläkartid idag. Den har redan blivit ombokad en gång och tanden behöver lagas. Vad jag förstår har Anna pratat med mottagningen och berättat att hon är förkyld, men det var ändå OK att hon kommer. Skönt för henne att få det gjort, fast jag misstänker att det blir jobbigt med näsdroppet…

Igår blev jag åter så himla ledsen igen på en som kommenterade här. Jag överväger att för en period stänga av kommentarsfunktionen. Hellre det än att jag ska må dåligt kring bloggen också. Men jag vet inte. Det är mot mina principer om yttrandefrihet. Samtidigt är det här min blogg, min dagbok, mina åsikter. Men om galoscherna inte passar behöver man ju inte hänga här som läsare. Det är ingen som tvingar nån att läsa här, eller hur? Folk som lämnar spydiga och ettriga kommentarer tycks tro att de har all rätt i världen att klampa in i mitt liv när jag mår dåligt. Det gör ont. En del människor gör ont. Det gäller framför allt alla dessa Mycket-Tyckare som av nån anledning inte har en egen blogg utan far fram bland andra bloggare. Get a life of your own!

Read Full Post »

Idag talade jag en stund med en vän om vänskap. Detta att man faktiskt ibland kan vara färdig med en vänskap. Att den tar slut. För det händer. Precis som en kärlek kan ta slut kan en vänskap ta slut. Om den inte odlas och vårdas – från båda håll.

Jag har släckt många vänskaper i mitt liv. Ofta för att jag har känt mig sviken, men minst lika ofta därför att de bara avtar, faller sönder, dör, helt enkelt. Och finns det ingen lust eller ork till vårdande från båda håll är det ju liksom ingen idé att hänga kvar.

Via cyberspace och framför allt bloggen har jag fått många nya vänner. Även bland dessa finns det såna som har kommit in en stund i mitt liv och sen passerat ut. Men det finns också vänner som jag har tagit till mitt hjärta, som jag önskar att jag kunde finnas till lite BÄTTRE för. Det gäller emellertid att se att man inte alltid räcker till, att det finns avstånd som är för långa eller liknande. Man gör så gott man kan. Man hörs av. Man ringer, mejlar, messar, kommenterar. Och att veta att nån bryr sig om just mig, hur jag mår och hur jag har det, känns skönt inuti.

Igår kväll klampade jag in hos en vän som hade sorg. Jag visste ingenting om det, men L, som kom med kläder till mig när jag låg på sjukhus, hade mist en familjemedlem. Och så plingade jag på dårå, bara för att be om lite hembevakning under de dagar jag är hos mamma. Jag tror inte att hon grät för att jag klampade in, utan det bara brast. Sen att jag stannade kvar och lyssnade släppte fram fler tårar. Tårar ska ju vara renande, men f*n så ont det gör att gråta ibland.


Tårar ska rena, men f*n vad de gör ont ibland!

                                                                                                                                                               Nu kunde vi konstatera att vissa dar bara är så här. Och jag berättade att jag fortfarande saknar min pappa trots att det har gått fyra år. Det vi emellertid kunde konstatera var att både min pappa och L:s familjemedlem slapp bli grönsaker på grund av att de blev sjuka. En klen tröst, kanske, men ändå. Det gör ju ont när de rycks bort så där hastigt, fast samtidigt är det nog vad man önskar sig själv – en snabb död, så man slipper plågas. Och nu när L fällde sina tårar och jag inte vände mig om och gick, har vår vänskap förstärkts. För riktiga vänner drar inte när det är svårt. De stannar kvar. De finns där för att de bryr sig.

Read Full Post »