Mellan värkarna

Ett inlägg skrivet mellan värkarna.

---

 

Smärtan är som starkt ljus…

En ska inte skjuta upp till morgondagen vad en kan göra idag. Jag förbannar mig själv för att jag är så… mañana ibland. Fästmön har skaffat ett nät till sin balle* med syfte att katterna inte ska trilla ner. Ja alltså nätet ska förhindra detta. Och nätet skulle vi sätta upp igår. Sen tyckte jag att det var lite dåligt väder, en aning kyligt och kunde vi inte bara göra några ärenden och sen åka hem och äta god mat och dricka svindyrt vin? Jodå. Så blev det. Bara det att jag har haft ont i magen igen sen i fredags kväll… Under lördagskvällen och natten blev det värre. Nu på söndagen får jag ta allt jag ska göra i etapper.

Det är INTE gallan den här gången. Det här handlar om min vanliga, krånglande mage som bestämde sig för att sluta fungera. Fettfri kost funkar inte för mig. Följden har blivit att magen är svullen och öm och att tarmen krampar. Av och till går/sitter/ligger jag som en fällkniv. Av detta har jag nu lärt mig att inte lyssna på andras så kallade goda råd utan följa mina egna som jag vet fungerar. (Det enda vettiga rådet var det jag fick av FEM om mineralvatten, för vätska måste jag få i mig.) Min dietist har sagt att jag ska ta tre matskedar olivolja varje dag. Det skulle jag aldrig kunna göra. Men jag måste ha fett annars blir det… proppar. Smärtan är understundom skarp. Ungefär som att få ett starkt ljus i ljuskänsliga ögon.

Smärtan är… skarp.

Jag kan skrika

Jag har inte tid att vara sjuk!!!

och dunka nävarna i kudden, förbanna livets orättvisa. Men jag kommer inte undan. Jag vet bara tusen andra ting jag borde göra och skulle vilja göra. Nu lyckades jag i alla fall skjutsa hem Anna med stege. Jag hoppas äldste bonussonen håller i den när hon klättrar. Anna skaffade medicin åt mig IGEN, denna gång från apoteket. Jag orkade inte gå ur bilen.

Smärtan är som ett skarpt ljussken, men tillvaron i övrigt är svartvit idag.

Mamma har fått sitt söndagssamtal och det blev ju som det blev med det. Hon har lite svårt att förstå om och när nån annan är dålig. Vidare blir det ett stressmoment för mig när hon ena dan säger att hon ska ordna en sak, för att nästa dag undra om jag kan ordna den. Men faktum är att jag just idag bad min lilla mamma ordna en viss del, för jag har så ont.

Idag har tillvaron runt smärtan mest varit suddigt svartvit. Det lättar lite att skriva, det lättar när ingen lägger sig i och tycker saker och undrar och… Fast jag hade gärna haft Anna här hos mig. Hon är inte som ”alla andra”. Men jag vet att hon förbereder sig för en ny jobbvecka som bland annat innebär intensiva kursdagar.

Jag går här, mellan datorn, gästsängen och kökssoffan. Ser på golven som behöver dammsugas, strykhögen som är som ett utropstecken. I morgon hoppas jag att magen är bättre och kroppen inte för svag, så att jag orkar

1. förbereda mig inför tisdag eftermiddag
2. fälla sätena i bilen och få in sommardäcken
3. duscha.

”Det lutar åt ett åk till!” stod det på en mugg jag såg igår. Jag hoppas jag mäktar med morgondagens tre ting.

Tre saker som jag bara måste fixa i morgon. På tisdag klockan nio ska jag och Clark Kent** till bilverkstan. Då ska han få på sig sommartofflorna och så ska det göras två garantiåtgärder. Vidare har jag bett att de ska kolla bromsarna också inför besiktningen i maj.

Nu har jag tagit medicinen. Det kan ta timmar innan den verkar, men jag orkar inte sitta uppe och vänta. Jag har bäddat upp i min vanlig säng och fällt ner persiennen. Kan bara hoppas att folk i huset slutar gräla och misshandla en fiol. Det är förstås alltid bättre än att de misshandlar varandra fysiskt. Som boende i samma hus är det ändå rätt jobbigt att det är så lyhört.

Jag fryser, jag fryser! Får nog leta fram morgonrocken och ta med mig pläden in till sovrummet. Går och lägger mig en stund, väntar på att medicinen ska verka. Mellan värkarna har jag skrivit det här inlägget. Jag hoppas att morgondagen blir bättre.

*balle = balkong
**Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflans Almedalen-tips: Almedalsbutiken i topp, tillgängligheten botten #almedalen

Ett inlägg om Almedalen, ja ja!

---

 

Det tycks finnas bra saker/företeelser i Almedalen och det finns sånt som är riktigt dåligt. Idag börjar jag med att tipsa om sånt som verkar toppen. Nej, inte nåt som är gratis, men det är bra ändå.

Varje år finns Almedalsbutiken på plats för att lösa besökarnas problem. Där kan den som befinner sig i Almedalen under veckan få hjälp med allt möjligt. Det kan handla om allt från mobilladdare till rena kläder – Almedalsbutiken fixar det! I år drivs butiken av Sitoo och Svensk Handel och har gjort det med bravur, måste jag säga! För att få hjälp kontaktar man Almedalsbutiken via Twitter och sen får man hämta och betala antingen i butiken eller på annan plats som man kommer överens om. Under de gångna dagarna har Sitoo lagt ut både en del trevliga tips (gratis glass, fika etc) och roliga bilder på Twitter mellan varven. Och jag har noterat synnerligen nöjda kunder. Igår blev en kund glad över batterier till sin bankdosa, en annan över biljetter till ett evenemang. En riktig toppentjänst! Fast en sak är de inte så bra på: pingis… 😉

Almedalsbutiken fixar det mesta! (En skärmdump av dess huvud på webben.)

 

Även rullstolsburna ska kunna delta i Almedalsveckan.

Men tillgängligheten… Jag har läst på så många håll hur dålig tillgängligheten är under Almedalsveckan. Alltså jag fattar att man inte kan bygga om Visby bara för att personer med funktionshinder ska kunna ta sig fram, men om man anordnar föreläsningar och andra evenemang ska det vara möjligt för ALLA att delta – även om man sitter i rullstol, är blind eller inte hör så bra. Allt går att ordna! Almedalsbutiken hade säkert fixat sånt som ramper, syntolkar, vuxendövtolkar, och teckenspråkstolkar… Kan man hoppas på det 2016???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Öppet brev: Ge mig GD-posten!

Ett omorganiserat inlägg.

---

 

Kära Statsministern, Gud eller Nån!

Nu tycker jag att det är dags att du ger mig den där posten som generaldirektör vid Myndigheten. Myndigheten och jag har haft så många mindre lyckade möten och eftersom jag får göra allt arbete i princip själv kan jag inte hjälpa att jag tycker att här behövs en Omorganisation. Ja, med stort O. För en myndighet som inte lever upp till sitt namn, som inte utför det namnet säger att den ska göra, behöver ses över. Rejält. Med en teoretisk högtryckstvättmaskin.

Du kanske hävdar att ett namnbyte skulle vara enklare. Betänk då bara alla miljoner som skulle behöva läggas på att låta en extern aktör skapa en ny grafisk profil. Nej, just det. Inte värt det. Dessutom tror jag att även du tror och vill att tanken med Myndigheten var god – och den har möjligheter att faktiskt leva upp till sitt namn! Med rätt uppdrag och efter en rejäl ”tvätt”, alltså.

Det behövs en rejäl högtryckstvätt.

 

Det är här jag kommer in. För jag har ju fått göra allt från handlingsplaner och att tipsa om tester och hur man genomför stormöten med heterogen målgrupp till att få återkoppling av rapporter, telefonsamtal och e-post, få till stånd personliga möten samt coachning inklusive översyn av handlingar. Med mera. Jag börjar bli trött på att få göra det utan lön.

Det finns mycket kompetens inom Myndigheten, men du förstår, Kära Statsministern/Gud/Nån, de som vill göra nåt bra lyfts inte fram. I stället får vi ”kunder” träffa oengagerade och sömniga personer i nån sorts Tröstlöshetens väntrum. Ett väntrum fyllt av den där ovan nämnda heterogena målgruppen. Eller människor, med ett annat ord.

Först och främst vill jag därför flytta ner ett antal frontfigurer från Myndighetens telefoniska Kundtjänst till golvet. Där sitter en massa duktiga och lösningsorienterade Myndighetsanställda. Jag pratade med en senast i morse. Anita gjorde verkligen allt för att hjälpa mig. Men till vilken nytta när Myndigheten inte ens svarar i telefonen..?

Ta då ner dessa frontfigurer till Tröstlöshetens väntrum så att de får göra det braiga jobb de gör per telefon fast på golvet. För de anställda som står där har till och med svårt att ordna de mest basala ting som att beställa biljetter. I verkliga livet skulle vi aldrig acceptera att en kund först får höra

jag ordnar det nu under eftermiddagen, lita på mig

till att nästa dag skamset få lyssna till ursäkten

det kom sjukdom emellan.

Det duger inte när detta kan orsaka inte bara irritation utan inkomstbortfall och framtida men för kunden. Kunden befinner sig nämligen i en väldigt utsatt position och sånt som sjukdom existerar inte på kundens papper. Däremot i verkligheten, förstås, men det får kunden hantera bäst den vill.

Ta ner frontfigurerna från den telefoniska Kundtjänsten till golvet.

Som steg två vill jag se till att alla anställda handläggare går en kurs i att svara i telefonen alternativt att ringa tillbaka samma dag. Att bara ha kontakt via e-post räcker inte när det handlar om Myndighetens uppdrag. Det rätta uppdraget, vill säga. Det räcker inte heller att hänvisa kunder till att googla (!) – uppenbarligen kan varken en del kunder eller anställda det. Då måste man prata. Igår såg jag ett förträffligt exempel på hur en anställd bemötte och hjälpte en kund i tårar. Mer sånt!

Det tredje steget är att anställa byråkrater vid Myndigheten som vill vara lite mindre byråkratiska än ”alla andra” och lite mer flexibla. Nöjda kunder skapar nämligen nånting som kallas goodwill. För kunder pratar med varandra och åsikter sprids från mun till öra till mun i alla oändlighet. En dag kan det faktiskt vara så att även Myndigheten behöver rekrytera personal AKUT. Men vem vill jobba på ett ställe som de flesta/många tycker illa om?

Kära Statsministern/Gud/Nån, jag kan räkna upp ännu fler steg och jag kan tala om för dig hur stegen skulle kunna genomföras. MEN… och här kommer det: det krävs en insats från dig också:

Myndigheten behöver nämligen få rätt uppdrag
och tillräckligt med resurser för att utföra detta på bästa sätt.

Jag kan dessutom mycket väl tänka mig att de anställda som har tätast kundkontakt IRL får arbetstidsförkortning. På så vis blir myndigheten ett föredöme när det gäller att måna om sina anställda. Vidare kan även Myndigheten sätta fler människor i arbete och bidrar på så sätt också till att minska arbetslösheten här i Sverige. Och sen vill jag inte höra talas om särskilda satsningar på unga och utlandsfödda! Alla människor har lika värde, sägs det och det betyder att alla kunder hos er har rätt att få hjälp till en framtid. För om vissa grupper ska få särskilda förmåner kan vi lika gärna införa ättestupa igen.

Nå… När kan jag tillträda GD-posten?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Återvända eller se framåt

Ett sorgligt inlägg.

---

 

På annandag jul var det tio år sen den fruktansvärda tsunamikatastrofen i Khao Lak. Det var en riktigt hemsk händelse och som vid de flesta såna minns jag på ett ungefär vad jag gjorde då: jag var hemma hos föräldrarna för att fira jul och jag var förkyld och beklagade mig över detta… När katastrofen var ett faktum slutade jag gnälla. Det var ett hemskt uppvaknande ur självömkan, men det var inte svårt att få andra perspektiv på andras lidande och mitt eget, rätt futtiga.

Det var så många människor som fick sätta livet till och så många vars bostäder och livsverk blev förstörda. Många turister dog också. Från Sverige total 543 personer. Den svenska regeringen fick mycket kritik för att den inte hade nån katastrofberedskap. Den som stod för detta utåt sett blev Fritidsresors Lottie Knutson. Hon tog verkligen ett enormt ansvar även om hon egentligen bara representerade ett resebolag… Men där ser man hur viktigt det är med kommunikation – Lottie Knutson var ju vid tillfället Fritidsresors kommunikationsdirektör.

Annandagen 2014 var det många anhöriga som reste till Khao Lak för att delta i minnesceremonier. En del av dessa människor hade varit med om katastrofen på plats, till och med, men överlevt. Dessa människor, som rest dit för att ha semester med familj och vänner och som sen reste hem utan delar eller kanske hela sitt sällskap…

Jag hade inte rest tillbaka. Jag har inte heller rest tillbaka till den plats där min pappa drunknade. Där var jag en gång – för att hämta hem min mamma och pappas saker. Jag gick inte ner till vattnet då, jag ville inte se själva… platsen. Jag skulle aldrig kunna förmå mig till det. Däremot såg jag min pappas döda kropp innan han skulle begravas. Först då fick jag svart på vitt att min pappa verkligen var död. Oåterkalleligt. Sorgen hanterade jag sen på olika sätt. Det tog lång tid innan jag släppte fram den, för jag var tvungen att vara stark för mammas skull. Ordna med det praktiska och sånt… Det är mycket praktiskt när en anhörig dör.

Vi hanterar sorg på olika sätt, det är bara att konstatera. Jag har svårt att se framåt utan låta bli att snegla bakåt. Tänka ”om…” eller ”om inte…”. Men pappa är borta nu. Han kommer aldrig tillbaka. Jag, däremot, är här.

Dan efter annandagen, det vill säga igår, fick vi svenskar veta att det inte blir nåt nyval – eller extraval – i mars nästa år. Ja, livet går ju vidare, vare sig vi vill det eller inte, oavsett om flera hundratusen människor får sätta livet till eller 500nånting eller en. Personligen tycker jag att det känns skönt och rätt att det inte blir nåt nyval. Vad hade det liksom inte kostat? Nu kan pengarna användas till vettigare saker i vårt samhälle, förhoppningsvis.

Viktigast av allt var att blocken med gemensamma krafter kväste det lilla uppstickarparti som i princip har en enda fråga på sin agenda. Ett riktigt otäckt parti, i mina ögon. Men ett parti som i senaste mätningen hade 16 procent av svenskarnas röster. Även sossarna hade gått framåt, så gissningsvis måste Alliansen ha tappat väljare. Hur som helst, nu blir det en svag regering i mångas ögon. Men ändå en regering som står enad mot ett parti som för mig representerar ren och skär ondska. Och jag tänker också att de 13 procent som gav partiet sina röster i valen i september är en del av den ondskan. Jag har mycket svårt att fördra och förlåta. Men nu tänker jag försöka se framåt och hoppas på det bästa.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagsfunderingar

Ett inlägg om oro inför morgondagen och skamkänslor inför dagen.

---

 

Systemet är i olag, kugghjulen vill inte funka som de ska.

Hela systemet mitt verkar vara i olag. I morse ville jag inte gå ur sängen, för där jag låg kände jag inte av ryggen nästan nånting. Och när jag kliver upp vet jag att jag känner av den. Ordentligt. Medicinen och magen går inte ihop heller och utan att gå in på detaljer kan jag säga att det är ganska bra att jag inte äter så mycket. Förutom i fredags hos Fästmön. Då blev det alldeles för mycket lagad mat. Tur för mig att det bara blev lite prästostbågar och några godisbitar igår kväll till middag. (<== ironi, men sant)

Min största oro är förstås hur det ska gå och jobba i morgon. Av förkylningen återstår mest lite nästäppa och hosta, men inget jag mår dåligt av. Det är ryggen… Eftersom jag var dum nog att läsa jobbmejl i fredags inser jag att jag har fått ett uppdrag som kräver rörlighet i veckan som kommer. Och jag vet ärligt talat inte hur det ska funka.

Måste få tyst på oljudet.

Igår telefonerade jag med mamma. Två gånger. Hon blir så orolig när hon förstår att jag faktiskt är sjuk. Och då måste hon liksom ringa en gång till. Efter en stund. När jag försökte slumra lite. Och telefonen var på så långt avstånd att jag måste fara upp ur den bekväma ställning jag hade hittat efter en förmiddag i nästan total smärta (typ en nia av tio på smärtskalan). Men så klart jag blir glad av omtanken. Det är inte det. Det är att en telefonsignal tycks trigga en obetingad reflex hos mig – jag måste bara få tyst på oljudet, typ. Och då reser jag mig för snabbt och obetänksamt – och HEPP! så känns det som om jag ska gå av.

I morse vaknade jag vid sjutiden av att grannen vägg i vägg gapade på sitt/sina barn igen. Det bara ekade. Men faktum är att det lät som om nån plingade på där och bad dem dämpa sig. Jag tycker att man borde förstå det själv att man kanske är lite tystare en tidig söndagsmorgon. Uppenbarligen är det inte så. Men så klart jag blev tacksam för att det blev tystare! Jag kunde i alla fall slumra en stund till. Vägrade gå ur sängen före klockan nio – se inledningen av inlägget.

Dagens mål är att duscha och tvätta håret. Måste bara få igång ryggen så att jag orkar stå den kvart det tar. Egentligen skulle jag inte behöva tvätta håret eftersom jag ska till frissan i morgon kväll och få det både tvättat och klippt. Men jag känner mig ofräsch.

Mamma ska få ytterligare ett samtal idag. Inte för jag vet vad vi ska prata om när det mesta sades igår, men jag får väl passa på att ligga på golvet och göra övningar samtidigt. Det blir bara lite jobbigt att hålla luren då. Samtidigt är det ett bra tillfälle att utnyttja.

Nu är det inte min fru som fyller år idag, men jag kunde ju ha skickat blommor till mina fyllande vänner, till exempel…

Om en liten stund ska jag skicka iväg grattis-sms till två vänner som lyckas fylla jämna år idag. Jag skäms för att jag inte har ordnat nånting till dem, men skyller på att jag har varit mer eller mindre däckad i veckan. Icke desto mindre finns det ju nåt som heter internetshopping… Ja, det var mycket dumt och inte snällt av mig alls… 😳

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tårtor, skit och sånt

Jag blev så glad när jag kom tillbaka efter min lilla utflykt på förmiddagen, för M kom in på kontoret och sken som en sol. Institutionen ordnar och betalar de tårtor jag och kollegan Å tänkte bjuda personalen på vid institutionsinformationen den 8 maj! (Både Å och jag fyller ju halvsekel snart, men liten Å först dan efter mig). Gulligt! Jag har förstås önskat min favorittårta White lady, som gulliga B hade beställt åt mig till avtackningen från fakulteten. Gott, gott! (För resten har jag en lunchdejt med B – och ”Lisbeth” i morgon!)

White lady består av vit marsipan, choklad och grädde. Jag gillar inte marsipan i vanliga fall, men på den här tårtan… *dreglar*

För övrigt har jag ägnat eftermiddagen åt att skriva om toaletter på påse och lägga ut en nyhet om det på vår externa hemsida (även en engelsk version). Det gick otroligt snabbt och smidigt att samarbeta med forskaren, som jag tror blev lite överraskad.  Företaget, som ska tillverka hans produkt, har nämligen hamnat på en lista över 33 företag som kan vara framtidens vinnare… Det är det jag säger: kiss och bajs är ROLIGT! Och användbart!

Read Full Post »

Fullt ös, medvetslös?

Närå, jag kämpar på. Det beror på att Fästmön lagar god och nyttig mat åt mig och förhoppningsvis att meducinen gör lite nytta. Men det klart att det står stilla lite just nu med de röda blodkropparna eftersom jag gör av med fler än jag kan producera. Jag känner mig lite, lite piggare. Inte mycket, men lite. Och det är ett steg i rätt riktning. Dessutom har jag sluppit den infernaliska värken. Den smärtan som jag fruktar mest av allt det onda. För jag förstår den inte och kan inte ”behandla” den. Nu är det emellertid snart dags för den första undersökning, men det dröjer ytterligare en och en halv vecka. Det är en måndagsmorgon och jag får varken äta eller dricka från midnatt. Jag ska ta mig in till stan, till Läkarhuset och bli undersökt klockan halv tio av docent Sven. Känner mig lugn och trygg med detta eftersom jag slipper Sjukstugan i Backen. Är det nåt ställe jag är rädd för så är det Sjukstugan! Att bli behandlad av den som indirekt har förstört ditt liv känns inte OK.

Så här sjuk blev jag sist jag var inlagd på Sjukstugan.

Idag är det fullt ös, medvetslös. Bara att köra på och försöka klara av svängningarna och byta spår inför varje möte. Morgonen inleds med att sprida flyers om en intern fototävling – ja, jag deltar förstås och tänker ju vinna kameran som är första pris! (nåja…) Klockan tio har jag mitt andra avstämningsmöte med prefekten. Konstigt nog är jag mer nervös den här gången än den förra och första! Jag vill ju så gärna göra bra ifrån mig – för jag skulle så gärna vilja arbeta kvar här… Men nästa månad är det slut. Om det inte sker mirakel, förstås… Please pray for me, those of you who care!

Lunchen ser jag fram emot! Inte bara för att det blir kycklingspett i jordnötssås på thaistället utan för att jag ska träffa ”min” fakultetskommunikatör. L är så fantastiskt klok och det känns inte alls fel eller knäppt att nyttja L lite som en mentor, trots att jag nog är mer senior – både till åren och till yrkeserfarenheten – än L. Men jag har ju inte L:s bakgrund just här. Sen är det alltid, alltid spännande att diskutera kommunikationsfrågor med L, för L är som sagt fantastiskt klok.

Dagens lunch! Fast minus boken – jag har ju levande sällskap idag.

Efter lunch blir det en intervju och klockan 15 får jag besök av M som ska hjälpa mig att få iväg ett pressmeddelande via vår pressförmedlingstjänst. Jag har bara gjort det två gånger och det är lite mickligt.

Anna börjar tidigare än vanligt idag, redan klockan 14. Hon jobbar ju en del administrativt och idag blir det två timmar datorjobb innan hon kliver ut på golvet och är undersköterska. Jag ska kolla ett par saker efter jobbet, kanske handla nånting. Det är ju inte bara jag i familjen som fyller år i april. Anna fyller 25, ungefär, cirka två veckor innan jag fyller 15. (Ja, ja, jag har dyskalkyli…)

Mamma ringde igår och mår inget vidare. Jag har lite svårt att räcka till för henne eftersom jag behöver alla krafter för egen del, men hon lyssnar inte på det örat. Den ena saken efter den andra kommer upp som jag ska ordna, fixa eller hjälpa henne med under påsken. Och visst ska jag försöka göra det! Men jag skulle också behöva vila och koppla av lite. Påsken är emellertid några veckor framåt i tiden och förhoppningsvis har meducinen gjort ännu mer verkan till dess så att jag är ännu piggare då.

Read Full Post »

Skitväder ute, värme inne

Det var ett riktigt skitväder i morse! Jag hade vaknat av och till under sennatten/tidiga morgonen för att springa på toa, förstås, men också för att det smattrade mot sovrumsfönstret. Och knakade. Regn och blåst, alltså. När jag kom ut från porten hemma hade regnet övergått i snö. Stora, tunga flingor föll och sa

Ploffs!

när de landade på mig och marken.

Det var som att köra i mjölk till jobbet och än värre blev det ju närmare jag kom.

Jobbet, ja… Jag vill inte berätta för mycket om de personer som finns där, men vilka människor det är! Jag har varit här sen i september och jag har aldrig mött folk som är så varma, omtänksamma, snälla och framför allt normala. De går inte att jämföra med de halv- respektive helpuckon som fanns där jag var förr i tiden. I ett annat liv. Där en liten klick styrde – precis som här – men på ett sätt som gjorde att medarbetarna förvandlas till strykrädda rövslickare. Ja, jag skräder inte orden. Det var ett riktigt sjukt ställe! Visst fanns det undantag där också, men inte en enda människa kom nån enda gång fram till mig och frågade rakt på sak. Inte som här. Igår, till exempel, slog sig en kvinna från en annan våning  ner vid mitt lunchbord och sa:

Jag hörde att du inte får vara kvar. Och jag ville bara säga att det var tråkigt!

Vad svarar man på sånt? Jag började förstås gråta, skulle inte du ha gjort det?

Den här värmen möter jag hos de allra flesta som jobbar här. Därför kan jag bara gratulera MG som har fått Tjänsten. Det är en fantastiskt vänlig arbetsplats h*n kommer till! Men det klart att här finns saker som är mindre bra också. Detta handlar emellertid mest om att det är brist på tid och att folk inte alltid hinner kommunicera. För egen del känner jag också att det inte alltid är så lätt att ha två chefer – en som jag sitter ganska nära och som är den som förser mig med de flesta arbetsuppgifter och en som sitter i ett annat hus, som betalar min lön och vars avdelning jag tillhör. Men det går! Det funkar, faktiskt! Jag får mina yrkesmässiga behov tillfredsställda på ett alldeles utmärkt sätt – på ena stället den stimulerande miljön i sig, på andra stället i möten med andra kommunikatörer. Och jag klarar av att ibland dras mellan dessa två var för sig starka fru Chefer.

Jag får lite tid till. 

I morse när fru Chef1 stod i dörrhålet kunde jag inte låta bli att fråga om det var för att de ville vara snälla mot mig som jag får vara kvar en månad. Men det är det inte. Jag har fått saker att göra i januari som är viktiga och som behövs göras och fru Chef1 sa att hon tyckte att det är jättebra att jag kan och vill stanna en månad till.

Det köper mig tid. Och jag planerar och försöker ordna till det bästa under den tiden.

Read Full Post »

En dag i sänder, men inte mållös

När man lever i ett helvete går det åt mycket kraft att bara stå på benen en hel dag. Att ta sig ur sängen, att göra det som anses normalt, att fungera ihop med andra människor, att skratta, att älska. Den som aldrig har varit här nere förstår inte. Kan inte förstå hur det är att ständigt gå på reservtanken eller hur minsta avvikelse blir enorm och kan få en helt ur balans.

Minsta avvikelse blir enorm.

                                                                                                                                                                   Jag begär inte att du ska förstå, för har du aldrig varit här nere och vänt, så vet du inte. Det händer att folk tar sig här ifrån, men jag är verkligen Sisyfos. Jag rullar stenen uppför berget, uppför, uppför… Och sen trillar den ner igen.

Tre stenar har rullats halvvägs upp på graven.

                                                                                                                                                                  Ett sätt att överleva till nästa dag är att sätta upp delmål och mål. Att lura sig själv till att orka rulla den där stenen en jävla gång till.

Men nu börjar målen och orken tryta. Jag är trött. Min kropp är trött. Det är den som får ta smällarna när jag stänger av känslor. När jag placerar mig långt borta i tanken för att orka.

Långt borta i tanken.

                                                                                                                                                                Det finns emellertid några saker kvar att göra, några delmål till att uppnå innan jag blir fri. Den dagen ska jag också släppa fria alla ord som finns bakom lås och bom. De skyldiga ska pekas ut och tro mig, jag är inte nådig. Var och en av er slog in en spik. Jag ska visa världen era namn och jag hoppas ni får känna ett uns av den skam jag har känt. Ett uns. För då har jag inget att förlora alls.

Jag ska bara ordna några saker först. Sen ska jag lägga mig ner och vila ut. Äntligen!

Sen ska jag äntligen vila.

Read Full Post »

Rippes story: Cancervården vid Akademiska sjukhuset – en resa genom det omänskliga??? Del 4

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Onkologen
Dags för första cytostatikabehandlingen. Dessförinnan ska en port-a-cath sättas in. Väntar på tid till venportmottagningen, men inget händer. Jag ringer – och det visar sig att det inte har kommit någon remiss från onkologen. Efter fem (!) telefonsamtal till onkologen och till venportmottagningen, lyckas jag få en tid, i sista minuten, dagen före första cytostatikabehandlingen.

Man ska vara frisk och stark för att kunna vara sjuk, har någon sagt. Man ska orka att ordna saker själv, alltså. Ska det vara så?

På onkologen finns inte heller någon som helst kontinuitet, trots att den första sköterskan jag träffar säger att högst två sköterskor ska man behöva träffa. Jag träffar fem sköterskor under mina sex cytostatikabehandlingar… Den sista av dem är Lina Escobar som jag träffar två gånger. Ett stort fång rosor till henne, hon är en pärla! Där kan vi tala om empati och gott omhändertagande! Lina Escobar är den enda som kollar blodtrycket, vad jag kan minnas. Jag vet inte om man ska göra det, men det känns som att det är viktigt när man får cytostatikagifter i sig…

Jag får även fel information angående svininfluensavaccin. Jag tog den första sprutan på mitt jobb och frågar om jag kan få den andra sprutan här. Jo då, det ska gå bra, får jag till svar. Men det visar sig vara fel, det finns inte en chans att ta sprutan på onkologen, det ska man göra på det ställe där man tog den första. Men det var bara det att jag inte kunde göra så eftersom det var ett engångstillfälle på jobbet. Tur igen att primärvården och husläkare fungerar, för där får jag hjälp.

Under strålbehandlingen sedan vill jag ha ett extra läkarbesök för att kunna försäkra mig om att jag kan åka utomlands efter avslutad behandling. Före behandlingen den gången säger sköterskan att hon ska ordna en tid och sätter igång behandlingen. Efter behandlingen kommer hon in och säger att jag inte behöver någon läkarkonsultation, jag kan åka ändå, jag kan ju sitta i hotellobbyn medan de andra solar! Oförskämt! Som tur är finns det även trevliga sköterskor där och jag får dessutom en läkartid.

Ny knöl
Efter att ha hittat en ny knöl i somras, och fått remiss till mammografin från onkologen, får jag vänta på tid till mammografin länge. Z har redan hunnit hjälpa mig att ordna en tid på Sophiahemmet när det plötsligt dyker upp en tid här i Uppsala dagen därpå! Även på provsvar får jag vänta länge. Jag går till min husläkare i ett annat ärende och hon kan ge mig ett besked drygt en vecka innan jag får svar via onkologen. Jag har då ringt till onkologen upprepade gånger men får inte något besked, svaret har inte kommit, får jag veta. Men husläkaren kan ju hitta svaret och ge mig besked… Primärvården har återigen den fungerande vården! Till slut kommer svaret, med B-post…

Jag är mycket missnöjd med det bemötande och omhändertagande jag har fått. Jag ifrågasätter kompetensen på vissa håll, omhändertagandet och kontinuiteten i cancervården på Akademiska sjukhuset.

Vad gäller kontinuiteten verkar den i alla fall fungera ganska bra för andra patienter som jag känner till, till exempel ett fall där patienten är en känd och viktig person i samhället. Jag får en otäck känsla av att man gör skillnad på patienter, att en vanlig patient som dessutom har ett utländskt namn, kanske inte får samma omhändertagande…

Kontinuitet är oerhört viktigt i all vård, för alla patienter och för en cancerpatient i synnerhet. En cancerpatient är fruktansvärd rädd, känslig, utsatt, i en ny situation i livet och helt i händerna på personalen. Patienten behöver allt stöd av läkare och sköterskor som som är väl bekanta med dem de vårdar. Trygghet och förtroende skapas genom igenkännande och kontinuitet.

Jag hade turen att få komma till Alfta-rehab under en vecka och träffa andra bröstcancerpatienter. De pratade alla om ”sin onkolog” – jag har inte en egen onkolog, jag träffar sex (!!!) stycken under min behandlingstid på onkologen, kommer inte ens ihåg namnen på alla….

Men, det allra, allra värsta som hände mig var ju förstås att jag fick fel besked. Det är någonting som bara inte får hända! Jag tror ingen människa kan gå igenom något sådant utan att få bestående psykiska men. Det är någonting som du aldrig någonsin kan glömma. Minnet kanske bleknar med tiden, men ögonblicket finns alltid där och kommer brutalt upp till medvetandet då och då…

Som du förstår har jag fått kämpa, ordna saker och ting själv hela tiden, fixa tider, fråga efter anvisningar och information, ta emot oförskämda kommentarer och allt detta när jag varit sjuk, allvarligt sjuk, och gått igenom tuffa behandlingar, varit rädd, skör, orkeslös.

Om du har orkat läsa så här långt hoppas jag att du kanske har fått en liten uppfattning om hur det kan gå till när en cancerpatient omhändertas på Akademiska sjukhuset.

Jag har inte gjort någon HSAN-anmälan, och det är nog lika bra det, eftersom ändringen av patientsäkerhetslagen inte längre gör det möjligt att ”pricka” en enskild person och det är jag egentligen inte ute efter heller.

Men, eftersom jag anser att det felaktiga beskedet jag fick om icke cancer/cancer inte bara beror på bristande kompetens, utan även till stor del på rutinerna på kirurgen ska jag nog så småningom försöka samla krafter till en anmälan ändå. För någonting måste man kunna göra för att förhindra att sådana här misstag sker igen.

Min mardröm nu är förstås att jag ska få återfall eller metastaser. Hur blir det då, hur fungerar vården, hamnar jag i samma helvete igen i så fall? Orkar jag vara på min vakt och ha koll på allting? Behöver jag det? Ska jag inte kunna få bli väl omhändertagen och kunna lita på att personalen kan sitt jobb och att vårdens rutiner fungerar väl?

Rippe, januari 2011

Read Full Post »